Moderaternas valkampanj och kodade rasbudskap

Moderaternas valkampanj och kodade rasbudskap

Moderaternas valkampanj i Stockholms kollektivtrafik med hashtagen #slutsnackat har rönt stor uppmärksamhet för sitt symbolladdade och stigmatiserande kodspråk. Detta i en tid där de traditionella konservativa partierna alltmer flörtar med högerpopulism. Samtidigt som nationalismen växer sig allt starkare så ökar även dess internationella kopplingar, och språkbruket vi nu ser i Moderaternas kampanj har inte bara samtida internationella kopplingar utan även paralleller bakåt i tiden. Kulturjournalisten Johan Palme analyserar och går igenom historiken.


Boken “Policing the Crisis” är kanske den skarpaste studien som någonsin skrivits om ett enda ord i ett enda sammanhang. Skriven 1978 av ett forskarlag från Centre for Contemporary Cultural Studies vid universitetet i Birmingham med kulturteoretikern Stuart Hall i spetsen, handlar boken om hur tidningarna inför ett nytt ord i den brittiska vokabulären under ett par år på 70-talet: “mugging”, vilket motsvarar ungefär “personrån”.

“Mugging” blir ett skrämmande, laddat begrepp och fenomenet målas upp som kris och epidemi. Ändå hade det egentligen inte skett någon större förändring i brottsstatistiken. Vad var det egentligen som pågick? Metodiskt och noggrant redogör forskargruppen för hur vissa brott börjar placeras under begreppet “mugging” – och hur den konstruktionen är intimt sammankopplad med ras. Den som utför brottet blir i tidningarnas berättelse alltid en ung, svart man från ett utsatt arbetarklassområde.

“Mugging” blir hörnstenen i en diskurs där brottslighet bäddas in i samhällets syn på svarthet. Själva ordet är inlånat från storögda reportage om Nixon-erans USA i brittiska tidningar, där läsarna redan fått lära sig, genom upprepade exempel, att ordet symboliserade svarta gärningsmän.

Men studien går djupare än så. Forskarna skildrar i exakt detalj hur politiker, medier, polis och rättsväsende tillsammans bygger upp ett gemensamt sätt att tänka som allmänheten leds in i. Folkopinionen leds bort från de radikala black-power-strömningarna som utmanar den rådande ordningen. Istället samverkar språket hos både myndigheter och medier för att medborgarna ska acceptera ras- och klassorättvisor.

Vad kan “Policing the Crisis” berätta om Moderaternas annonskampanj? Och om vår tid? Det bästa är kanske att gå igenom affischerna och se vilket språk de använder, och hur språket i dem används.

Affischerna i tunnelbanan består av korta, kärnfulla budskap. Alla är utformade som positiva åtgärder eller glada utrop: “Aina ska med”, “Tack the police”, “I Stockholm ska det bara finnas go zones”, “Kniv i skolan? Bara på träslöjden”, “Tillåtet gängtecken i skolan: handuppräckning” och “Vem löser gängkriminaliteten? Det här gänget”. Det rör sig förment om förslag på åtgärder, och en retorisk positionering som är för något, som indikerar lag och ordning.

Precis som i exemplet med “mugging” i “Policing the Crisis” innehåller alla de här orden redan en föreställning om vilka grupper som står för oordningen i samhället. Det är personer som rasifieras som annat än vita, migranter, arbetarklass från orten.

Att vara för ordning och föreslå åtgärder är den explicita retoriken men verkligen inte hela budskapet. En sak som är värd att notera är att alla exempel här ovan är skapade utifrån en motsatsrelation mot något. Det skapas ett utbyte, där läsaren för att kunna ta till sig Moderaternas retorik samtidigt måste bekräfta en serie andra företeelser. Vissa av dem är bokstavliga och tydligt uttryckta, men många andra är en lek med referenser, och ska få läsaren som förstår dem att skratta till och känna sig smart.

Vad är det för fenomen som Moderaterna måste hävda finns, för att de ska kunna positionera sig mot i kampanjen?

I de av affischerna där det sägs rakt ut handlar det om “kniv i skolan”, “gängkriminalitet” och “gängtecken”. En affisch kommunicerar att staden ska innehålla “go zones” – vilket skulle då vara motsatsen mot “no go zones”. Ett begrepp som florerat i debatten på yttersta högerkanten, men som Moderaterna nu tacksamt plockar in i dagsljuset. Affischen “Tack the police” förhåller sig, återigen som en motsats, till budskapet i raplåten “Fuck tha Police från 1988 av rapgruppen NWA. Affischen “Aina ska med” driver med en gammal socialdemokratisk valslogan (“Alla ska med”), men förhåller sig implicit också negativt till människor som kallar polisen för slangordet aina.

Det är en rad fenomen Moderaterna bygger upp som samhällsproblem och som ska åtgärdas.

Kniv i skolan. Gängkriminalitet, Gängtecken. No go zones. Poliskritisk hiphop. Poliskritisk slang.

Precis som i exemplet med “mugging” i “Policing the Crisis” innehåller alla de här orden redan en föreställning om vilka grupper som står för oordningen i samhället. Det är personer som rasifieras som annat än vita, migranter, arbetarklass från orten. Orden som används i Moderaternas valkampnaj har en rik historia, med många år på nacken, av att laddas med just såna stigmatiserande kopplingar. Vissa av dem hittas i den svenska glosan men det är värt att notera att de flesta (precis som “mugging”) faktiskt lånar mycket av sin signalkraft från ett sammanhang utanför Sveriges gränser.

“Gängtecken” och “Fuck tha Police” är fenomen från 80-talets Los Angeles, som egentligen sedan länge är utspelade, men som ändå reproducerats många gånger genom internationella medier, laddade med raskonnotationer. Dessa fenomen är inte kopplade till verklig upplevelse av oordning, här i Sverige. Unga brottslingar i Stockholm – de som Moderaterna på ytan menar sig vilja stävja – lyssnar knappast på 30 år gammal hiphop, eller låtsas vara bloods och crips. Vad fyller det då för funktion att använda orden? Jo, de agerar som referenser, som populärkulturella fenomen – och som signaler. Sverige har länge varit ett land som kraftigt påverkats av fenomen från USA, som blir om möjligt ännu mer uppförstorade hos oss. USA blir en slags större verklighet, och de raskonnotationer som plockas därifrån blir sedda som ännu mer sanna.

Samma sak gäller också i hög utsträckning “no go zones” – en beskrivning som visserligen är tänkt att gälla Sverige, men som skapats av medier i USA och sedan kontinuerligt förstärkts och förvanskas bortom all igenkännlighet. Begreppet myntades av den ökända amerikanska islamofoben Daniel Pipes, och tonläget, och “No go zones” islamofoba konnotationer, har förstärkts kontinuerligt av amerikanska högermedier som Fox News och Breitbart.

Men det finns även subtilare påverkan utifrån. Aina är inte vilken polis som helst, utan begreppet bär på tunga negativa konnotationer. (Ordet härstammar från turkiskans aynasız, “utan spegel”, att en person är så oetisk att den inte ens kan se sig i spegeln utan att skämmas.) Polisen har själv försökt ladda ur begreppet – göra det snällare. De finns en sådan möjlighet att Moderaterna bara ägnar sig åt en töntig appropriering av ungdomsspråk. Men fullföljer man den internationella jämförelsen finns en mörkare möjlighet: Att “Aina” medvetet står för den brutala polisen, den som upprätthåller en rasistisk maktordning i förorten, och att Moderaterna då signalerar att de kommer hålla dessa poliser om ryggen.

När Black Lives Matter-rörelsen kämpade mot rasistiskt polisvåld var det just de brutala poliserna som högern i USA tog i försvar under parollen “Blue Lives Matter” – en kampanj som fått en enorm styrka och genomslag. Det har blivit en egen rörelse, med egen flagga, en motreaktion mot Black Lives Matter där inte bara kritiken om rasistiska poliser avfärdas, utan där poliser i allt högre utsträckning hetsas specifikt mot svartas rättigheter och mot svarta liv. Och även i Sverige organiserar högerextremismen sig i polisförsvarets namn.

Att det är just de här inlånade begreppen som används, laddade med konnotationer som anknyter våld till ras, pekar också på vem kampanjen är riktad till. Det är inte de som har erfarenhet av att leva nära den påstådda oordningen. Det är en grupp långt därifrån, en som har mer gemensamt med reklambyrån Honesty som har skapat kampanjen – vita, välmående, medelålders personer, segregerade i innerstaden, som vurmar för USA och minns 80-talets snackisar. Moderaternas kärnväljare.

Att de här USA-influerade diskurserna är så aktuella just nu är en del i ett strukturellt mönster. Intellektuella från USA, inte minst Ta-Nehisi Coates, har pekat på en förskjutning i landets traditionella konservativa höger där vitheten, och vit makt, blivit allt mer central. Att skicka dolda signaler med en rasistisk innebörd är en taktik med många år på nacken, men en tydlig förskjutning har skett, även statistiskt. Bland Trumps supportrar i det senaste valet är, mer än någonsin tidigare, de absolut starkaste gemensamma faktorerna vithet – och negativa attityder mot svarta och muslimer.

När nu samma förskjutning sker bland just moderaternas kärnväljare är det del av en global trend, delad mellan rörelser i många länder. Att Moderaterna riskerar tappa stöd till Sverigedemokraterna och vill taktiskt hålla sig väl med nationalistiska väljare är en liten del av det, men det handlar i ett större perspektiv om en politisk växling som går igen som konservativa rörelser världen över verkar gå igenom just nu. Den krisande nyliberalismen har bytts ut mot illiberalism, ekonomiska maktordningar skiftas till kulturkamp, rasmaktordningar, könsmaktordningar och kamp mot homosexuella och transpersoner. Det är inget sammanträffande att det är inom etablerade, traditionella konservativa partier i traditionella västdemokratier som kulturnationalismens stora triumfer, Trumpvalet och Brexit, har inträffat.

Året efter “Policing the Crisis” gavs ut, 1979, vann Margaret Thatchers konservativa parti valet. Den rasorienterat symbolladdade bilden av ett samhälle i kris och sönderfall var, enligt många, nyckeln till hennes valseger.

Att i det läget analysera och förstå vad de kodade symbolernas används till, vad de har för funktion i språket, är centralt. Utan den slags djupanalys som “Policing the Crisis” sysslar med är det svårt att utmana strukturerna och politiken som symbolerna underbygger. Därför är det inte så konstigt att många konservativa aktivt försöker misskreditera det sättet att analysera. Alt-right-rörelsen i USA har gjort en sport av att håna just symbolspråk och försöka plantera falska symboler. Och i ytterligare ett utbyte konservativa rörelser emellan är det just samma slags “falska” symboler som Moderata riksdagspolitiker använder för att försöka misskreditera och ifrågasätta att symbolspråk över huvud taget kan analyseras. Det finns till och med de som menar att hela affischkampanjen är ett medvetet drag för att väcka löje över vänsterns påstådda överkänslighet – ett perspektiv som Moderaternas pressekreterare i Stockholm ivrigt delar med sig av. Är det så att Moderaterna medvetet använder stigmatiserande signalspråk för att försöka provocera “vänstern” är det obehagligt.

Men det innebär inte att vi kan ge upp och sluta reagera. Det här är språk som får verkliga konsekvenser. Tenstabon Jeffrey Ige, som var den som först uppmärksammade Moderaternas kampanj stort, beskriver hur språk om no go zones går hand i hand med en militarisering av förorten, med stigmatisering, med ökat polisvåld och ökad rasism. Och precis som SD:s ökända tunnelbanereklam har den här reklamen faktiska, direkta konsekvenser för människor. Den gör, i sig, människors vardag otryggare, i en plats där reklamen inte går att undvika, spridd över hela tunnelbanenätet. Det inte minst, menar Jeffrey Ige, gör att den borde mötas av samma ilska.

Året efter “Policing the Crisis” gavs ut, 1979, vann Margaret Thatchers konservativa parti valet. Den rasorienterat symbolladdade bilden av ett samhälle i kris och sönderfall var, enligt många, nyckeln till hennes valseger. Och det finns all anledning att tro att 2018 års svenska valrörelse kommer präglas av liknande tongångar från alla håll på den politiska skalan. Hur vi utmanar det – och står emot de rasistiska vindarna – kan vara årets största ödesfråga.

Bild: Macarena Dusant

AV