Kulturpolitik 2018: Sverigedemokraterna

Kulturpolitik 2018: Sverigedemokraterna

Kultwatch fortsätter att granska kulturpolitiken inför valet. Idag tittar vi närmare på vad Sverigedemokraterna vill. Sverigedemokraterna är ett parti där kulturen har ett särskilt starkt inslag i ideologin. Men vad som klassas som kultur och vem som får stöd ser väldigt annorlunda ut än hos de övriga partierna. 


Det kanske första man kan konstatera när det gäller Sverigedemokraternas kulturpolitik, vilket också många gjort vid det här laget, är att med “kultur” så menar de först och främst “svensk kultur”. Men “svensk kultur” är i inte all kultur som kommer från Sverige, enligt Sverigedemokraterna. Svensk kultur är den kultur som produceras av medlemmar i den “svenska nationen”. En del tror då kanske att man menar landets medborgare. Men nationen är inte landet, och det är alltså inte svenska medborgare vi pratar om.

Det är istället etniska svenskar, som bland andra Reinfeldt kallat gruppen, eller “pursvenskar” som tidigare Expressen-medarbetaren Ulf Nilsson kallat dem. De vi ofta tänker på som “vita svenskar” eller ibland bara “svenskar”. Det är denna grupp tillsammans med andra som har “anammat den svenska nationen som sin egen”. Vilket alltså inbegriper kultur och värderingar som Sverigedemokraterna anser vara svenska.

På ett annat sätt är det Sverigedemokratiska kulturbegreppet väldigt mycket bredare. Partiet anser att kulturen har en viktigare roll att spela än kanske samtliga övriga partier gör. Det syns i hur fokuserad deras retorik är på just kultur. Kultur är inte bara de sköna konsterna, scenkonst och annat som de flesta av oss tänker på när vi tänker kulturen med stort K. Sverigedemokraterna ser på kulturen som det som “hållit oss samman och utgjort grunden för framväxten av det demokratiska, fredliga och solidariska välfärdssamhället”. (Många historiker skulle kanske annars säga att arbetarrörelsen legat bakom välfärdssamhället – efter en rad konflikter med makten. De skulle även säga att demokratin tillkommit på liknande sätt.)

När Sverigedemokraterna säger kultur, då menar de inte bara målardukar och entrechat quatre.

Sverigedemokraterna menar att dessa förändringar inte hade kunnat genomföras på det sätt som de gjorde utan den kulturella grund som då fanns i Sverige. Dåtidens Sverige var ett land som slets itu av motsättningar mellan de rika och den stora, fattiga majoriteten som i många fall saknade mat på bordet. En verklighet långt från den idag. Men det nutida Sverige beskrivs på ett liknande sätt av Sverigedemokraterna som ett land som slits itu. Och de menar alltså att en enhetlig kultur, vad de kanske skulle kalla en “nationalkultur”, är lösningen. Så när Sverigedemokraterna säger kultur, då menar de inte bara målardukar och entrechat quatre.

Visst kan det ibland vara fint att bejaka sin nationalkultur, precis som samer, kurder och många andra grupper gör (även om en sådan skapas genom utraderande av lokala skillnader). Problemet här är att en idé om ett “kulturernas krig” förs fram av Sverigedemokraterna. I första hand, menar de, står Islam mot Västvärlden. En konflikt som enligt Sverigedemokraternas världsbild syns i bilbränder och kriminalitet i Sveriges förorter. 

Bild på en gammal Sverigedemokratisk dekal som uttrycker idén om kulturkrig.
En gammal Sverigedemokratisk dekal som uttrycker idén om kulturkrig.

Det här sättet att se på kultur har en parallell i nazismen. Även den ideologin hade stort fokus på kulturen och såg den på liknande sätt som Sverigedemokraterna. Dels som ett sammanhållande kitt för ett samhälle. Dels som något under attack från nationens fiender: de röda och ett eller flera “främmande” folk. Nazismen är som välbekant också den ideologi Sverigedemokraterna har sina rötter i. Men att föra ideologiskt krig via kultur är knappast något som är unikt för Sverigedemokraterna eller nazisterna. Dock är tanken att den sociala oron skulle försvinna om alla identifierade sig som svenskar en väldigt märklig sådan. Den ignorerar exempelvis vad som hände under den högst etniskt svenska arbetarrörelsens storhetsdagar. Men då kanske det var bolsjevikernas fel?

Vad gäller nedskärningar riktar man in sig på kulturyttringar eller institutioner som man anser inte gynnar nationen eller kanske till och med ser som ett hot mot denna.

Det sverigedemokratiska fokuset på den egna nationen måste sägas vara konsekvent. Vad gäller nedskärningar riktar man in sig på kulturyttringar och institutioner som man anser inte gynnar nationen – eller kanske till och med ser som ett hot mot denna.

Sverigedemokraterna vill minska anslag till “mångkulturalistiska och politiserade verksamheter, samt delar av samtidskulturen”. Man vill att “vissa anslag” ska minskas “till följd av skarpare reglering och kontroll av att de verksamheter som uppbär statsbidrag delar det svenska samhällets grundläggande demokratiska värderingar”. Och man vill helt dra in stödet till “organisationer som baseras på kön eller etnicitet”. Inkluderar detta alla kulturföreningar? Man får anta det. Det måste ju i så fall även innebära att föreningar som har svensk folkdans som huvudfokus förlorar sina bidrag. Men undantag görs säkert där.

Sverigedemokraterna anser att svenska kulturutövare är en något mer konkurrenskraftig grupp än vad de nuvarande anslagen ger sken av. Så de vill skära ner “något” på “graden av direkta och indirekta statliga subventioner riktade till samtidskultur och enskilda kulturskapare”.

Filmstöd hade förlorat 213 miljoner kronor.

Årets budgetandel för kulturen är 0,84 procent eller 8,338 miljarder. En historiskt hög andel. Vi har just nu en regering där Socialdemokraterna och Miljöpartiet satsar på kultur som få gjort innan.

Hade Sverigedemokraterna däremot fått igenom sin budget för 2018 så hade den siffran varit enbart 210 miljoner kronor lägre. Varför “enbart”? Jo, för att det hade placerat dem högt på listan över kulturbudgetar de senaste 20 åren. Men för att få en klarare bild så måste man kika på vad skillnaderna är. Vi går igenom ett par här. Mer detaljer finns i slutet av artikeln. 

Filmstöd hade förlorat 213 miljoner kronor. Klicka för att Tweeta

Kulturområdesövergripande verksamhet skulle blivit av med 266 miljoner kronor (varav den enskilt stora förloraren är Bidrag till allmän kulturverksamhet, utveckling samt internationellt kulturutbyte och samarbete som förlorar 310 miljoner kronor. Man drar även bort 69 miljoner kronor från Bidrag till regional kulturverksamhet med motiveringen att avveckla “offentligt stöd till i första hand uppenbart mångkulturalistiska verksamheter”. 

Teater, dans och musik skulle få 33 miljoner mindre.

Litteratur, läsande och språk hade blivit av med 19 miljoner. 30 miljoner mindre i bidrag till litteratur och kulturtidskrifter, medan 11 miljoner extra hamnar hos Institutet för språk och folkminnen.

Bildkonst, arkitektur, form och design skulle få 27 miljoner mindre. Statens konstråd är den stora förloraren med 20 miljoner mindre.

Ersättningar och bidrag till konstnärer skulle minskas 93 miljoner kronor.

Museer och utställningar förlorar 69 miljoner.

Och om ni nu undrar hur allt detta går ihop med en sänkning på “enbart 210 miljoner kronor” som vi skrev ovan? Jo då måste vi kika på posten Kulturmiljö.

Här ingår Riksantikvarieämbetet som får 64 miljoner extra. Medan Kyrkoantikvarisk ersättning nästan dubblas med 440 miljoner i tillskott.

Alla kulturföreningar som inte tillhör “den svenska nationen” skulle mista sina stöd.

Satsningarna som görs är enligt Sverigedemokraterna främst mot att “bevara och levandegöra det svenska kulturarvet och insatser som syftar till att tillgängliggöra kulturen för barn och unga, för de äldre och för personer med funktionsnedsättningar”. Tillgängliggörande av kulturen är en bra sak. Dock skulle kulturutbudet bli kraftigt begränsat om alla kulturföreningar som inte tillhör “den svenska nationen” mister sina stöd.

Tillgängliggörande för funktionsnedsatta nämns vid upprepade tillfällen, vilket vi får hoppas utmynnar i en tvärpolitisk överenskommelse.

Sverigedemokraterna säger även att de vill att “kulturen kommer nära medborgarna och stödjer därför ansatser som syftar till att fördela kulturen något mindre centraliserat och mer regionalt och lokalt”. Detta är också en bra tanke i grunden. Och insatser görs där redan idag. En del etablerade aktörer, såsom Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, rör sig utåt från stadskärnan, men oftast med blandade resultat. Då Sverigedemokraterna minskar bredden av kulturutbudet så kommer dessa insatser förmodligen inte bli bättre med deras politik. Att de drar tillbaka på budgetposten Bidrag till regional kulturverksamhet med 69 miljoner kronor talar också emot detta.

Sveriges tidskrifter och litteratur skulle drabbas hårt.

Sverigedemokraternas har också en vision om att förändra de kulturpolitiska målen. De säger att detta är med “kulturens roll för samhälle, individuell livskvalitet och arbetsmarknadens förutsättningar” i åtanke. Så här skulle de vilja att målen såg ut:

Kulturen ska binda samman Sveriges förflutna med nutid och framtid, förvalta landets historia och arv samt stärka gemenskapen i samhället och den nationella identiteten. Möjlighet till kulturupplevelser ska finnas för individer i alla livets skeden. Kulturen ges möjlighet att spela en stor roll för hälsan och knyta ihop natur- och kulturvård. Kulturhistorisk hänsyn och kulturell planering ska vara en integrerad del av stads- och samhällsbyggnadsfrågor. Det ska finnas god tillgång till kulturella utbildningar och kulturinstitutioner av hög kvalitet samt ett fungerande regelverk anpassat till kulturskaparnas särskilda arbetsvillkor. Samtidskulturen ska uppmuntras att i något högre utsträckning stå på egna ben.

Sammantaget ger Sverigedemokraternas retorik många gånger sken av att de bryr sig om kulturen, men det är i så fall bara kultur de ser som sin egen. Samtidskonsten vill man ska klara sig mer på egen hand. Det nyskapade är inte lika intressant i deras ögon. Allt som är minoritetskultur eller primärt baserat på könstillhörighet ska förlora alla anslag. Sveriges tidskrifter och litteratur skulle drabbas hårt. Den svenska filmkonsten likaså. Det är vad siffrorna säger. Att Sverigedemokraterna och deras kulturpolitik är ett hot mot den fria kulturen vet många aktörer i fältet redan om. Det finns exempelvis en protestlista som i skrivande stund samlat 880 underskrifter

 

Kultwatch har tittat på Sverigedemokraternas budgetförslag för kulturen och vad som skrivits i intervjuer och granskningar i andra medier.
Ett urval: Valplattform, Motion om kulturen, SD på SVT om konsten, SD:s kulturpolitik på SR,

 

 

Sex frågor till Aron Emilsson, kulturpolitisk talesperson för Sverigedemokraterna

 

Vilken roll anser ni att kulturen har i samhället? Vilken funktion ska den ha?

— För Sverigedemokraterna spelar kulturen en central roll i livet, politiken och samhällsbygget. Vi eftersträvar en bred och livskraftig svensk kulturpolitik där barns, äldres och funktionsnedsattas rätt till kultur särskilt beaktas. För oss är det självklart att vi i Sverige har ett unikt och värdefullt kulturellt arv som är värt att bevara och belysa. Den gemensamma svenska kulturen har hållit oss samman och utgjort grunden för framväxten av det demokratiska, fredliga och solidariska välfärdssamhället. Att stärka den nationella identiteten och kulturarvets ställning är således en angelägen uppgift för alla oss som vill befrämja en positiv samhällsutveckling.

I både den professionella kulturvärlden och på de konstnärliga högskoleutbildningarna är vita majoritetssvenskar med medelklassbakgrund från de stora städerna överrepresenterade, medan stora delar av samhället är underrepresenterade i kulturvärlden. Vilka strategier, om några, arbetar ni med för att främja en bredare representation, en spridning av kulturyttringar och ökad jämlikhet i konsten och kulturen?

— Sverigedemokraterna verkar för att tillsättning efter kompetens ska gälla i hela kulturlivet och resten av samhället. Vi motsätter oss representationstillsättning eller kvotering, eftersom vi anser att det är fel att eftersträva en viss sammansättning av människor utefter ovidkommande kriterier så som kön, etnicitet, sexuell läggning med mera. Alla grupper i samhället behöver inte göra samma sak i exakt samma omfattning. Det viktig är att alla står lika inför lagen, har samma rättigheter och skyldigheter och att alla människor oavsett könstillhörighet, etnicitet mm. har rätt och möjlighet att välja sin egen väg i livet.

Det mest demokratiska greppet är tvärtemot all sorts kvotering, att alla på likvärdiga grunder vid ansökan/antagning till högskoleutbildning, har möjlighet att ansöka och att urval görs baserat på om behörigheten och antagningskraven uppfylls.

På frågan om vilka strategier vi har för att främja en bredare representation på området så anser vi att den svenska kulturen och kulturarvet satts åt sidan och har alldeles för litet utrymme både på den konstnärliga arenan i samhället och inom högre utbildning. Detta innebär ju att dagens representation, spridning och jämlikhet är mycket låg i Sverige. Vi vill främja den svenska kulturen och kulturarvet (även det nordiska) och har lagt fram många förslag på området med en helhetlig syn på behoven av och vinsterna med detta.

Många mindre kulturaktörer runt om i landet menar att kultursamverkansmodellen i dag inte fungerar som det var tänkt för att säkerställa deras fortsatta verksamhet. Håller ni med? Vilka förändringar, om några, skulle ni vilja se i modellen?

— Vi har uttalat att vi är försiktigt kritiska eftersom den kan leda till en godtycklig fördelning av medel till kulturverksamheter och riskerar att leda till en obalans mellan regionerna rörande vad man prioriterar utifrån de nationella kulturpolitiska målen. Vi är dock positiva till att kultursamverkansmodell flyttar ner resurser för kulturen till lokal nivå. Vi har inga konkreta ändringsförslag i dagsläget, men arbetar ständigt med frågan.

Genom gymnasiereformen 2011 blev estetiska ämnen inte längre obligatoriska på många gymnasieutbildningar. Det diskuteras nu om de åter borde bli obligatoriska och huruvida de borde tillägnas fler studietimmar till dessa ämnen. Var står ni i frågan?

— Vi förespråkar inte ett återinförande av de estetiska ämnena i skolan som ett obligatoriskt inslag.  Vi vill införa 2-årigt gymnasium för praktiska och estetiska linjer för att öka valmöjligheterna för de elever som vill arbeta inom ett praktiskt eller estetiskt yrke och som inte har planer på att läsa vidare på universitet eller högskola. Det skulle underlättas av 2-årigt gymnasieprogram.

Vilka strategier har ert parti för att säkra kulturens frihet från politisk styrning?

— Sverigedemokraterna strävar efter en samtidskultur som i mindre utsträckning är beroende av statliga bidrag. Vi ser en viss motsägelse i konstens möjlighet att vara fri samtidigt som den i alltför hög grad är beroende av offentliga medel. Det betyder inte att vi avser dra in allt offentligt stöd till samtidskultur, utan omfördelar resurser där satsningar på till exempel kulturlotsar och skapande skola också skulle komma dagens kulturarbetare till del. Vi har motsatt oss regeringens politisering i museilagen och deras integrationspolitiska uppdrag till folkbildningsväsendet.

Högerextrema och främlingsfientliga grupper växer sig allt starkare i världen, inklusive i Sverige. Hur kan kulturpolitiken motverka att kulturen påverkas av dessa mörka krafter?

— Vi vill ha ett bra tillsynssystem som ser till att staten inte bidrar till antidemokratiska och våldsbejakande organisationer. Vi tror även att vår sammanhållningspolitik skulle innebära att incitamenten att söka sig till dessa antidemokratiska och våldsbejakande rörelser skulle minska i takt med att den sociala tilliten stärks.


En del siffror värda att notera:

Följande siffror är utdrag ur vad Sverigedemokraterna budgeterade för i år i förhållande till regeringens budget för i år. Alltså, detta hade varit verkligheten om de regerat 2018. 

Filmstöd hade förlorat 213 miljoner kronor.

Kulturområdesövergripande verksamhet förlorar 266 miljoner kronor (varav den enskilt stora förloraren är Bidrag till allmän kulturverksamhet, utveckling samt internationellt kulturutbyte och samarbete som förlorar 310 miljoner kronor. Man drar även bort 69 miljoner kronor från Bidrag till regional kulturverksamhet med motiveringen att avveckla “offentligt stöd till i första hand uppenbart mångkulturalistiska verksamheter”. 

Teater, dans och musik har en märklig tabell som ser ut att ange att det blir 33 miljoner mindre på den posten, men Sverigedemokraterna har angett summan som -5 miljoner. 

Bild av tabellen för Teater, dans och musik ur budgetmotion från Sverigedemokraterna.
Tabellen för Teater, dans och musik ur motion 2017/18_2522 från Sverigedemokraterna.

Litteratur, läsande och språk förlorar 19 miljoner. Det blir 30 miljoner mindre i bidrag till litteratur och kulturtidskrifter, medan 11 miljoner extra hamnar hos Institutet för språk och folkminnen. Bildkonst, arkitektur, form och design får 27 miljoner mindre. Däremot får Nämnden för hemslöjdsfrågor här 5 miljoner i tillskott. Motiveringen lyder: “Anslaget tillförs medel i syfte att, med särskilt fokus på barn och unga, intensifiera arbetet med att skapa intresse kring, och sprida kunskap om, äldre hantverksmetoder och den traditionella svenska folkkonsten.” Statens konstråd är den stora förloraren med 20 miljoner mindre.

Under Kulturskaparnas villkor förlorar posten Ersättningar och bidrag till konstnärer 93 miljoner kronor.

Riksarkivet tillförs 6 miljoner kronor.

Museer och utställningar förlorar 69 miljoner.

Och om ni nu undrar hur allt detta går ihop med en sänkning på “enbart 210 miljoner kronor” som vi skrev ovan? Jo då måste vi kika på den enda återstående kulturposten: Kulturmiljö.

Här ingår Riksantikvarieämbetet som får 64 miljoner extra. Men den stora posten är Kyrkoantikvarisk ersättning som med 440 miljoner i tillskott nästan blir fördubblat.

AV