Om rasstereotyper i Nathalie Djurbergs och Hans Bergs konst

Om rasstereotyper i Nathalie Djurbergs och Hans Bergs konst

Utställningen En resa genom träsk och förvirring med små glimtar av ljus med Nathalie Djurberg och Hans Berg har under sommaren visats på Moderna museet i Stockholm. Det är en påkostad utställning med VR-teknik som tar plats i de två största salarna i Moderna museet. Och verken i utställningen gestaltar grova rasstereotyper som blackface.


Konstnären Nathalie Djurberg arbetar med leranimationer i sina videoverk med musik komponerad av Hans Berg. Verken saknar helt verbala dialoger men i vissa kommuniceras en dialog genom skriven text. Verken har fått uppmärksamhet för att gestalta en värld av surrealism, fabler och normbrytande konst. Istället möts jag av återkommande rasstereotypa bilder i flera av videoverken.

Temat i verket Worship (2016), är inspirerat av musikvideos och något som kan tolkas som hiphop-kultur. Vi möter ett flertal människoliknande gestalter i videoverken. En vitfärgad kvinnogestalt som rör sin kropp över en överdimensionerad banan, en svartfärgad mansgestalt i ljusblå mjukisoverall och flera andra. De två karaktärerna delar aldrig bildruta. Den byter från den vitfärgade kvinnogestalten som åmar sig på bananen till den svartfärgade mansgestalten, som rynkar ihop sina ögonbryn. Samtidigt pressar den samman en munk, eller badring, i sina händer. Mansgestalten ser frustrerad och nästan arg ut.

 

Nathalie Djurberg och Hans Berg, Worship (2016). Stillbild. Foto: Thomasine Francke Rydén

 

I samma videoverk syns även en svartfärgad kvinnogestalt med stora rödfärgade läppar och slarvigt uppsatt hår. Den dansar och smeker sin kropp och senare ser vi den liggandes på rygg med en stor glass bestående av blå kristaller. Ännu en brunfärgad mansgestalt i rosa mjukisoverall klipps in i bildrutan där ansiktet är till stor del täckt av luvan från tröjan, gestaltens bruna överkropp är mer i fokus än figurens identitet. Den drar sitt finger längst linningen på sina byxor, vilket kan tolkas som en sexuell invit. Vi ser alltså en manligt kodad brunfärgad figur med sexuell drift.

En annan scen visar ett par, åkandes guldfärgad motorcykel som körs av en brunfärgad mansgestalt i läder- eller latexbyxor, bakpå sitter en vitfärgad kvinnogestalt. I slutet av videoverket ser vi en glänsande svart bil som får en vit sörja över sig från okänd källa och som påminner om ejakulering.

 

KONSTVERK MED STIGMATISERANDE SYMBOLER

Videoverket är, som sagts, inspirerad av musikvideo där många av attributen är smycken med bling, fordon och förstorade föremål. Det är enkelt att dra paralleller till hiphop-videos men det är något som skaver ordentligt. Förutom att verket befolkas av bilder på människoliknande gestalter som avbildas rasstereotypt, tycks videon använda attribut som är starkt symbolladdade och stigmatiserande. Ett exempel är porträtterandet av brunfärgade och svartfärgade gestalter i luvtröja där luvan är dragen över huvudet så att ansiktet inte syns. Något som kan kopplas till hiphop. Men luvan har också gjorts till ett politiserat klädesplagg där unga svarta män riskerar att rasprofileras och stigmatiseras som kriminella bara för att de bär plagget.

 

Nathalie Djurberg och Hans Berg, Worship (2016). Stillbild. Foto: Thomasine Francke Rydén

 

Ett annat exempel på symbolladdade föremål i verket är de överdimensionerade majskolvarna och bananerna prydda med kristaller eller diamanter. Majskolvarna kan i första hand upplevas som fallossymboler som kvinnogestalterna dansar mot men att använda sig av majskolven i samband med de brunfärgade och svartfärgade gestalterna ställer frågor kring rasism i verket. Jag tänker på vad aktivisten Frederick Douglass skriver i sin första memoar, Narrative of the life of Fredrik Douglass, an American Slave från 1845.

 

Our food was coarse corn meal boiled. This was called mush. It was put into a large wooden tray or trough, and set down upon the ground. The children were then called, like so many pigs, and like so many pigs they would come and devour the mush; some with oyster-shells, others with pieces of shingle, some with naked hands, and none with spoons. He that ate fastest got most; he that was strongest secured the best place; and few left the trough satisfied.

 

Detta citat pekar på vad majskolvar symboliserar. Grödan är nämligen tätt kopplad till slaveriet av svarta i USA. Douglass förklarar varför man åt fort – för att överleva under förtrycket från vita slavägare och vita i allmänhet. Samtidigt framhöll slavägarna det ”snabba ätandet” som ett icke-civiliserat beteende.

 

Nathalie Djurberg och Hans Berg, Worship (2016). Stillbild. © Nathalie Djurberg och Hans Berg / Bildupphovsrätt 2018

 

Även scenen med bilen som roterar i Worship bär på symbolik. I detta fall vad gäller materiell strävan och skryt inom hiphop-kulturen. I 90-talets hiphop-videos av Snoop Dogg, Dr Dre och andra LA-baserade rappare är bilen viktig då den fyller funktionen som transportmedel i Los Angeles, en stad med bristfällig kommunaltrafik. Men den är också något att skryta med och något att trixa med. Bilar är dessutom ett manligt kodat attribut som i videoverket har givits en mer hotfull ton, den är högblank och roterar rastlöst tills någon verkar spruta sperma på bilen i verkets slutscen. 

 

Nathalie Djurberg och Hans Berg, Worship (2016). Stillbild. Foto: Thomasine Francke Rydén

 

RASISTISKA STEREOTYPER

Ett annat videoverk i utställningen är I wasn’t made to play the son (2011). Det består av en svartfärgad kvinnogestalt och två fantasi-karaktärer, den ena i röd lera och den andra i gul. Den svartfärgade kvinnogestalten ligger naken på golvet med färg målat med grova penseldrag över sin hy. Den har stora röda läppar vilket resulterar i en estetik som motsvarar blackface. Ovanpå gestalten trippar de två karaktärerna i masker och klädsel som för tankarna till 1700-talets mode.

I videon förgriper sig fantasi-karaktärerna på den svartfärgade kvinnogestalten med saxar. De klipper av händer, ben, bröstvårtor och andra kroppsdelar. Gestaltens minspel är upprört. Berör verket det historiska våldet mot svarta slavar där kroppsstympning användes som bestraffning? Kanske symboliserar de två fantasi-karaktärerna det vita/europeiska utsugandet och utnyttjandet av den svarta kroppen och afrikanska kontinenten. Men varför då inte göra fantasi-karaktärer vita istället för fantasifullt gula och röda?

Till skillnad från Worship sker en typ av monolog i detta verk. Monologen är inte i talade ord, istället skrivs ord längs väggar. Texten bidrar till en skrämmande miljö i rummet. Meddelandena är korta och sett till sitt innehåll kan man dra slutsatsen att orden kommer från fantasi-karaktärerna och inte den svartfärgade kvinnogestalten. Exempelvis målas meningen” It won’t hurt none” upp på väggen innan den svartfärgade kvinnogestaltens hand klipps av. Ett olustigt mönster är att de svartfärgade gestalterna i videoverken inte förses med dialog, utan istället förpassas till passivitet.  

Om en radar upp alla de fiktiva människoliknande gestalterna i utställningen, så återkommer rasistiska stereotyper i flera videoverk. I verkens strävan efter mänsklig absurditet och fabler tycks de människoliknande svart- och brunfärgade gestalterna sakna det djup och komplexa narrativ som tillskrivs de vitfärgade gestalterna i verken. Till exempel lyfts existentiella frågor om identitet, varande och uppoffring i videoverket It’s the Mother (2008). Där övermannas en vitfärgad kvinnogestalt av vitfärgade barnliknande gestalter som försöker krypa in i kroppen på den vitfärgade kvinnofiguren. I We are Not Two, We are One (2008), lär sig en vitfärgad pojkfigur hantera sitt liv som sammanvuxen med en varg.

Många människolika gestalter i Nathalie Djurbergs verk bär starkt rödfärgade läppar, men när det appliceras på brun- och svartfärgade gestalter blir det blackface. Särskilt när de svartfärgade gestalterna i många fall ges en djupt svart hudton, en färg som aldrig förekommer bland människor utan enbart existerar som en del av blackface-avbildningar.

 

Nathalie Djurberg och Hans Berg, One Need Not Be a House, The Brain Has Corridors, 2018. Stillbild. © Nathalie Djurberg och Hans Berg / Bildupphovsrätt 2018

 

KONSTENS VITA UTRYMME

Nathalie Djurbergs verk befolkas av våld på mänskliga kroppar, oftast kvinnligt kodade gestalter. Men är det möjligt att konstnären inte kan se förbi rasstereotyperna hon reproducerar?

Det är svårt att tänka sig att historien bakom blackface-karikatyrerna och de andra rasstereotypa gestalterna i videoverken undgått någon på Moderna museet. Men trots detta har man valt att ställa ut och rättfärdiga dessa rasistiska videoverk genom att åberopa konstens fria utrymme. I en mailkonversation förklarar curatorn Lena Essing på följande vis.

 

Det finns alla möjliga typer i utställningen – gamla och unga, atleter och lytta, priviligierade och utslagna, djur och fantasifoster, män och kvinnor av olika tänkbara etniska ursprung. Som konstnärerna själva uttrycker det är tanken aldrig att kränka någon grupp eller individ, det handlar snarare om att konstens rum måste få vara fritt liksom drömmens. Ändå är det självklart så att vi alla kan bli kränkta av bilder vi möter, beroende på vad de väcker och vad vi har med oss för erfarenheter.

 

Det slår mig att Moderna museet, genom Essling, snarare talar om ett vitt rum än ett fritt rum. Ett rum för vita att fritt experimentera med sin konst oavsett om deras verk reproducerar rasistiska stereotyper och nidbilder. Resonemanget att alla kan bli kränkta beroende på personliga erfarenheter förmedlar en slags individualism. En reserverad för de som faktiskt har lyxen att blir betraktade som individer, snarare än genom stereotypa idéer. Esslings resonemang bygger på att det är upp till oss att tolka vad något är, och sedan själva avgöra huruvida det är rätt eller fel. Men språk och bild är inte neutrala kärl som passivt väntar till dess att en betraktare fyller dem med betydelse, vilket är hur Djurberg verkar vilja förklara och rättfärdiga sina verk. I en intervju med den digitala plattformen VICE Broadly berättar Djurberg om sina leranimerade dockor.

 

…they were never alive, they are not people. They have no ethnicity, no nationality, no gender, no social status—they are puppets. What I do is just show these things, so that when a viewer or I myself look at the work [and] make a connection with the real world and real issues. It is an awareness of the issues that is shown with the help of puppets. The only real harm an animation can do is to your emotions or beliefs about yourself and the world. So, yes, that is a big part of the attraction.

 

Till skillnad från Djurberg som menar att tolkningen är upp till betraktaren, och därför inte heller konstnärens ansvar, menar jag att språkets och bilders innebörd snarare är en social konstruktion än objektivt existerande.

 

Konstnärsparet Nathalie Djurberg och Hans Berg. Foto: David Neman.

 

Ord och bild är inte bara meningsförmedlande, de är även meningsskapande. Vårt språk och dess konnotationer påverkar till viss del vår verklighetsuppfattning. Ett bildspråk som blackface har ett tydligt meningsinnehåll som består av negativa stereotyper som avhumaniserar svarta personer. När dessa bilder visas upp förmedlas det i bilden. Oavsett intention sker ett bekräftande av bilden och dess stereotypa innehåll. Att ursäkta sig med att alla kan bli kränkta är så pass förenklande att det är historiefrånvänt. Och det är chockerande att en statlig institution publicerar en sådan mening.

Kan det vara så att Moderna reducerar nidbilder och stereotyper, med en lång och våldsam historia gentemot svarta, till ett resonemang om att ”alla kan bli kränkta”? Jämför de personlig preferens med strukturellt och institutionaliserat förtryck? Är budskapet och uppmaningen ”cheer up, life is hard…”, som står skrivet väggen i början av utställningen, riktat till dem som blir upprörda, eller kränkta? De som förtrycks på grund av sin hudfärg?

 

VITA KONSTNÄRER OCH VITA INSTITUTIONER

Att visa konstverk som reproducerar rasstereotyper är  ett stort bakslag för en kulturinstitution som har till deluppgift att främja kunskap hos sina besökare. För när en går genom utställningen sugs en ned i ett träsk av rasism för att sedan slängas in i rum med paradisfåglar och blommor i överflöd. Nathalie Djurbergs egen position som vit kvinna förklarar hon så här:

 

If I were a man, I hope I would still be concerned with women’s issues, as I am also interested in the male, but more from a female perspective; racism but from the perspective of being white; poverty even though I do not live in poverty.

 

Jag läser det som att Djurberg anser det viktigt att som vit konstnär ta ansvar för vilken bild av icke-vita en producerar. Viktigt att lyfta frågan om rasism. Men det finns konstnärer som är bättre lämpade att göra konst om egna erfarenheter snarare än att bli presenterade genom ett vitt narrativ. I dagsläget är den nya installationen om surrealism gjord av en vit intendent. Djurberg och Berg har en vit curator, vilket den kommande utställningen om Andy Warhol också har. I min kontakt med Lena Essling framkommer inte heller att Moderna Museet verkar se det problematiska i att två (vita) konstnärer använder sig av rasstereotyper. Och att dessa får ta plats i två av deras största utställningsrum, samtidigt som de profilerar sig som medvetna, inkluderande och jämställda.

 

Moderna Museet i Stockholm. Foto: Moderna museet/Åsa Lundén

 

Att Moderna museet anser det passande att ställa ut dessa verk som underminerar svarta personers subjektivitet är fel oavsett situation eller kontext. Men i en verklighet där hatbrott mot afrosvenskar och svarta ständigt ökar är beslutet potentiellt livsfarligt. Detta eftersom verken grundas på och bekräftar de rasistiska tankegångar som ligger till grund för den typen av hatbrott. En skulle kunna hoppats att media, en annan makthavare, skulle ha reagerat. Men det verkar som om de flesta konstkritikerna undgått att se vad som visas upp på dukarna hos Moderna museet. De är så upptagna med att höja Nathalie Djurberg och Hans Berg till skyarna för deras ”groteska sagovärld” att de inte ser rasismen som utspelar sig  framför dem.

 


Kultwatch har valt att inte reproducera de grövsta rasistiska bilderna som gestaltar blackface i konstnärernas verk.

Intervjun med Nathalie Djurberg i VICE Broadly finns tillgängligt här. OBS! Varning för rasistiska och stötande bilder.

Thomasine Francke Rydén hade mailkorrespondens med utställningens curator Lena Essling den 21 augusti 2018.

Utställningen Nathalie Djurberg & Hans Berg. En resa genom träsk och förvirring med små glimtar av luft visas mellan 16 juni – 9 september 2018 på Moderna museet i Stockholm.


Redaktörer: Macarena Dusant och Johan Palme

AV