Kulturpolitik 2018: Centerpartiet

Kulturpolitik 2018: Centerpartiet

Sista delen i vår granskande serie om kulturpolitiken i det stundande valet. Vi har tittat på Moderaterna, Kristdemokraterna, Feministiskt initiativ, Socialdemokraterna, MiljöpartietSverigedemokraternaVänsterpartiet och Liberalerna. Sist ut är Centerpartiet – ett parti som inte verkar ha någon övergripande plan för kulturen.


Finns det något parti i Sverige som är mindre intresserade av kulturpolitik än Centerpartiet?

Det känns som att alla andra partier i Sverige har lyckats kämpa sig till en plats i det offentliga samtalet med sin kulturpolitik. Eller att de åtminstone haft några profilfrågor som fått ett medialt genombrott. De som följer den dagliga kulturpolitiken i Sverige, och har någotsånär  koll på vad som diskuteras, kan peka ut individuella utspel från de olika partierna. 

Moderaterna vill slopa public service-bolagens licensavgift. Kristdemokraterna vurmar för det kristna kulturarvet. Liberalernas förslag om en kulturkanon, som väckte så stor uppmärksamhet i valet 2006, är ersatt med en tanke om “kvalitet” men lever kvar i folkminnet. Sverigedemokraterna använder kulturpolitiken som ett slagträ mot samtidskonst, och värnar (med hårt motstånd från de som praktiserar den) om folkkulturen. Socialdemokraterna införde 2005 gratis inträde på statliga museer, en idé som de sen plockade upp och återinförde 2016. Miljöpartiet innehar kulturministerposten och har kämpat sig till den största budgetökningen sen 70-talet. Feministiskt initiativ driver på för att höja kulturbudgeten ännu mer, till en procent av de statliga utgifterna. Och Vänsterpartiets kulturpolitik med sitt rättvisepatos var i det förra valet den mest populära av alla bland väljarna.

Läser man Centerpartiets valplattform 2018 finner man inte en rad om kulturen.

De här partierna, känns det som, bryr sig. De har alla välmatade kulturpolitiska program och kulturmotioner som avspeglar deras grundideologier. De visar ett tydligt intresse av att använda kulturpolitiken som ett verktyg för att uppnå sina samhällsvisioner.

Men vem vet egentligen var de står? Läser man Centerpartiets valplattform 2018 finner man inte en rad om kulturen. I det expanderade, 20-sidiga valmanifestet står inte heller ett enda ord. Centerpartiet har inget officiellt och öppet partiprogram längre.

I sektionen för “Politik A-Ö” på deras hemsida (där till exempel energipolitiken har sida upp och sida ner med material) har den enda sidan för kulturpolitik tre futtiga förslag. Att sprida kulturen bredare geografiskt, med en sänkt biografmoms och digitaliserade kulturhus som enda exempel på hur det ska gå till. Att satsa på kultur för barn och unga – vilka partier vill inte det? Och en skrivning om armlängds avstånd mellan politiker och kulturaktörer, återigen något som alla partier påstår sig stå bakom.

Centerpartiets själ ligger uppenbarligen någon helt annanstans.

Det är inga direkt överväldigande förslag, och språket är torftigt och med ett tilltal som låter som om man pratar nedåt till ett barn.

Den socialdemokratiskt ledda regeringen har höjt skatten och därmed kostnaderna, vilket gör att en del biografer nu riskerar att tvingas stänga. Vi vill hjälpa de biograferna, som ofta finns på mindre orter. Vi vill sänka skatten igen. Så att det kan finnas biografer även utanför storstädernas centrum.

Vilket riksdagsparti uttrycker sig så? I de andra partierna finns en känsla av att kulturpolitiken är tänkt att uttrycka partiets själ. Här blir den istället plojiga poänger om skatt, uppblandat med förslag som milt uttryckt kan kallas skissartade. Centerpartiets själ ligger uppenbarligen någon helt annanstans.

Det sitter en centerpartist i Kulturutskottet i Riksdagen, och två suppleanter – en av de minsta grupperna i utskottet. Under riksmötet 2017/2018 har de (precis som alla de andra partierna som är utanför regeringen) lagt en kulturmotion från partiet gemensamt, och (som alla partierna i Alliansen) har de en egen kulturbudget. Men även här är de kulturpolitiska målsättningarna minst sagt bristande i ambition.

Centerpartiet vill låta företag dra av inköp av konst på skatten.

Kulturmotionen, med titeln “Kulturpolitik för hela landet”, är bara fem sidor lång. Där andra partier pratar om kulturen som en av de viktigaste delarna i samhället, gärna med mer målande poetiskt språk än i andra politikområden, skriver Centerpartiet bara: “I kulturen och det fria samhällslivet får vi möjlighet att förstå oss själva och andra bättre. Vi kan utveckla vår kreativitet genom möten med det oväntade.” Det är hela stycket om kulturens betydelse.

Desto mer står om hur viktig kulturen är som drivande av kreativa näringar, där bland annat “apputveckling” ingår i vad Centerpartiet ser att kulturpolitiken kan stödja. De pratar om hur kulturen gör att vi “växer som samhälle”, vilket låter lovande tills man upptäcker att de menar ekonomisk tillväxt, “företag, jobb och exportinkomster”.

Det får inte plats många konkreta förslag i motionen, särskilt när man plockar in förslag från andra politikområden (som till exempel näringspolitikens förslag om “ingångsföretag”). Det verkar inte ha skett någon större kommunikation med kulturutövare och kulturaktörer.

Några få relativt unika förslag finns förstås även här. Ett av dem är att låta företag dra av inköp av konst på skatten, ett annat att låta utomhusteatern Dalhalla utanför Rättvik fungera som Kungliga Operans sommarscen. (Frågan är hur en riksdagsmotion ska kunna styra ett sådant institutionsinternt beslut.) Mycket av det övriga presenteras som lösa koncept, vagt presenterade tankeexempel eller skissartade idéer om att starta utredningar.

Centerpartiet föreslår 901 miljoner kronor mindre kulturstöd jämfört med regeringen.

Centerpartiets minst lika kortfattade kulturbudget innehåller med väldigt få undantag bara sänkningar. Sammantaget är det 901 miljoner kronor mindre kulturstöd jämfört med regeringens proposition. Man ska då vara medveten om att regeringen 2018 höjde kulturanslagen rejält. Det genomfördes ett antal stora reformer, och det är mest det nya som Centerpartiet vill ha bort. Bland annat den billigare kulturskolan, den stora bibliotekssatsningen, pengarna till konstnärliga ersättningar, det fria museiinträdet och de extra pengarna till kulturmiljövård. Samtidigt vill partiet genomföra sänkningar med nästan 100 miljoner även på de poster där inga reformer föreslagits i regeringens budget.

Sammanlagt 20 miljoner i ökade satsningar föreslår Centerpartiet ska gå till samlingslokaler och friluftsaktiviteter. Detta motiveras kortfattat med att det är en “satsning på civilsamhället”. Samtidigt försvinner regeringens satsning på den ideella sektorn, som ligger på fem gånger så mycket. Sammantaget får alltså civilsamhället snarare ett nettominus. Många institutioner och fristående aktörer föreslås också få rejäla sänkningar.

Centerpartiet är ett parti som präglas av både mittenpragmatiker och ideologiskt drivna nyliberaler, och man skulle kunna se den här kulturpolitiken som en aspekt av båda de politiska lägren. Men på nåt sätt känns ointresset större än man kunde ha väntat sig, till och med med de förutsättningarna. Vad vill Centerpartiet med kulturen? Inte mycket.

 

Sex frågor till Per Lodenius, Centerpartiets kulturpolitiska talesperson

Vilken roll anser ni att kulturen har i samhället? Vilken funktion ska den ha?

— Kultur är en grundläggande del av människans självförverkligande och delaktighet i samhället. Det är viktigt att alla – oavsett var man bor, vilken bakgrund man har eller om man har någon funktionsnedsättning – får ta del av ett varierat kulturutbud. Det gör att man växer som människa.

Hos både den professionella kulturvärlden och de konstnärliga högskoleutbildningarna är vita majoritetssvenskar med en kulturell medelklassbakgrund från de stora städerna överväldigande överrepresenterade, medan stora delar av samhället nästan helt saknar plats i kulturvärlden. Vilka strategier arbetar ni med för att främja bred representation, en spridning av kulturyttringar och jämlikhet i konsten och kulturen?

— Frågan om en bättre representation i konstnärsutbildningarna är viktig. Vi vill att alla människor ska få växa upp med goda möjligheter att ta del av ett kulturutbud. Barn och ungdomar ska själva få vara med och hitta vägar in i skapande och kulturella aktiviteter.

Därför värnar vi bland annat ”Skapande skola” som ger barn och ungdomar i skolan möjlighet att få utöva kultur tillsammans med professionella kulturskapare. En annan väg för att bredda rekryteringsbasen är den kommunala kulturskolan. Denna bidrar till att fler unga med skiftande bakgrund söker sig vidare till studier eller arbete inom kultursfären.

En god spridning av kultur är också viktigt. För ett bättre utbud av lokal och regional kultur i hela landet satsar vi i vår budget 90 miljoner kronor årligen på att stärka föreningslivets möjligheter till kulturverksamhet. En väldigt tillgänglig del av kulturen är film och bio. Nuvarande regering har höjt biomomsen från 6 till 25 procent och därmed försvårat för bioupplevelser på mindre orter. Detta vill vi ändra på.

Vi ser gärna att de nationella kulturscenerna turnerar och berikar kulturlivet i hela landet. Vi har också föreslagit att man ska inrätta ett nationellt kulturhuvudstadsår som regelbundet byter ort och skulle kunna levandegöra kulturlivet i de mindre orterna.

Många mindre kulturaktörer runt om i landet menar att kultursamverkansmodellen i dag inte fungerar som det var tänkt för att säkerställa deras fortsatta verksamhet. Håller ni med? Vilka förändringar skulle ni vilja se i modellen?

— I grunden är kultursamverkansmodellen bra, men den har inte fungerat riktigt så bra som vi önskar. Vi vill därför göra en översyn med syftet att stärka regionernas möjlighet att anpassa stöden efter de behov som finns.

Genom gymnasiereformen 2011 blev estetiska ämnen inte längre obligatoriska på många gymnasieutbildningar. Det diskuteras nu om de borde åter bli obligatoriska och om de borde få fler studietimmar. Vart står ni i frågan?

— Vi är positiva till att de estetiska ämnena finns i skolan. De estetiska ämnena har lika många undervisningstimmar i grundskolan som NO-ämnena och teknikämnena tillsammans. Tyngdpunkten i respektive gymnasieutbildning ska dock vara de karaktärsämnen som utmärker elevens val, och därför tycker inte vi att estetiska ämnen ska vara obligatoriska.

Vilka strategier har ert parti för att säkra kulturens fria utrymme från politikerstyrning?

— Det behövs övergripande mål för hur offentliga medel ska delas ut, men principen om armlängds avstånd mellan politiker och kulturutövare måste garanteras. Vi är generellt positivt inställda till mer fria generella stöd och färre riktade statsbidrag.

Högerextrema och främlingsfientliga grupper växer sig allt starkare i Världen, inklusive Sverige. Hur kan kulturpolitiken motverka att kulturen påverkas av dessa mörka krafter?

— Centerpartiet står upp för tolerans, medmänsklighet och ett öppet liberalt samhälle. Vi står upp mot all form av extremism och främlingsfientlighet. Kulturen är till sin natur många gånger utmanande och ifrågasättande och blir på så sätt en plattform – en scen – för samtal och diskussion. I samtalet kan åsikter bemötas och brytas på ett civiliserat sätt.

För att kulturen ska få vara fri krävs att vi har ett starkt samhälle som värnar medborgarnas fri- och rättigheter. Detta är inte en enbart en fråga för kulturpolitiken utan även för andra politikområden. Centerpartiet vill bland annat att kriminalisera deltagande i våldsbejakande organisationers verksamhet, nolltolerans mot brott vid demonstrationer samt skarpare krav för demonstrationstillstånd. Genom att freda rätten att uttrycka sig kan vi värna ett öppet och demokratiskt samhälle och därmed en fri kultur.

 


Läs mer: Se länkar i artikeln. 

AV