Bland drakar och dragqueens

Bland drakar och dragqueens

Vad händer när konstformen dragshow tar sig in på biblioteket? Kan en sagostund med en dragqueen öppna för samtal om konstruktioner av kön? Och vart går gränsen mellan att klä ut sig och att göra kön? Kultwatch Hana Suzuki Ernström har varit på succséföreställningen Bland drakar och dragqueens, en sagostund fylld med magisk, fantasifull verklighet.


Vi sitter på golvet i ett rum på ett bibliotek i Stockholm. Det är jag, mitt barn och cirka 15 andra personer, barn och vuxna. Alla väntar på att sagostunden Drakar och dragqueens ska börja. Det är en bokstund som leds av en dragqueen, denna gång vid namn Carnita Molida.

Dragkulturen är sammankopplad med framträdanden där kön iscensätts. Det sker genom uppträdanden framförda av en dragqueen eller dragking. ”Drag” tydliggör det scenkonstmässiga i skapandet av kön. Med kroppsspråk och könade attribut som feminint- eller maskulint kodade kläder, görs kön relationellt och socialt. Den som framför akten blir en kvinna eller man. På så sätt kan ”drag” rucka på föreställningen om det autentiska, biologiskt skapade könet. Samtidigt görs plats för att alla kön konstrueras artificiellt. I ett dragframförande möjliggörs ett utrymme att utforska eventuella funderingar kring könsidentitet. Här kan olika könsuttryck undersökas.


Två böcker om känslor och att vara sig själv

Så står hon i dörröppningen.”Där är ni ju, jag har letat överallt”, utbrister hon och kommer in i rummet. Iförd en lång rosa klänning med glittrande stenar och på skyhöga klackar, presenterar hon sig som Carnita Molida. Det är hon som ska läsa två sagor för oss. Hon ber oss flytta närmare henne. Några barn hasar eller skuttar framåt. Än är barnen ganska tysta, det är inte så många roparnär Carnita Molida ber oss skrika våra namn samtidigt. På andra försöket, när vi ska viska våra namn, är det fler som hörs.

 

Carnita Molida. Foto: Miguel Angel Regalado 

 

Sagan ska börja. Då kommer Carnita Molida på att hon inte har sina glasögon på sig. ”Har ni sett mina glasögon?”, frågar hon barnen. ”Där, på ditt huvud” skriker flera av dem. Den tysta stämningen är bruten. Sedan uppstår en lång diskussion om vilket håll Carnita Molidas stora glasögon egentligen ska vara på. Det råder delade meningar i publiken.

Skavankerna vill mest vara sig själva, är nöjda med sina olika defekter. Så växer ett budskap om allas värde fram, oavsett olikheter och vad som normativt betraktas som en brist.

Tillslut kan sagan börja. Den första boken heter Grodan och kärleken (2018) och är skriven av Max Velthuijs. Det är en berättelse om gränslös kärlek: om en groda som, trots att andra påpekar deras olikheter, blir kär i en anka. Boken beskriver förälskelsens berg-och-dalbanekänslor och funderingarna kring att våga berätta för den andra. Barnen lyssnar koncentrerat, flera av dem har läst boken förut och flikar engagerat in vad som kommer hända härnäst i berättelsen.   

Den andra boken heter De fem skavankerna (2016). Den är skriven av Beatrice Alemagna och handlar om att få vara den en är. De fem skavankerna möter en perfekt filur som vill ha perfektion, ordning och lösningar. Skavankerna vill mest vara sig själva, är nöjda med sina olika defekter. Så växer ett budskap om allas värde fram, oavsett olikheter och vad som normativt betraktas som en brist.


Föreställningar om kön

Det är andra gången jag och mitt barn är på den här sagostunden. Båda gångerna har det varit Carnita Molida som läst böckerna. Efter första besöket försökte jag nyfiket luska i hur mitt barn tänkte om sagostunden och Carnita Molida könsidentitet. Ofta har föreställningarna om kön redan vid fem års ålder formats av vuxenvärldens normer. Kön framstår då som något antingen eller, något självklar och givet. Mer än en gång har jag hört en femåring bombsäkert deklarera vem som är flicka, vem som är pojke och vem som tidigare var pojke och nu är flicka. Det ska vara ordning och reda i könandets värld.

Hon, som är fem år och älskar femininitet, ville inte prata om kön.

Efter vårt första besök försökte jag försiktigt få igång en diskussion, men förgäves. Det enda hon ville prata om var den långa fina klänningen, Carnita Molidas halsband och de höga klackarna på skorna; ”varför har du inte såna skor mamma?” undrade hon i extas. Hon, som är fem år och älskar femininitet, ville inte prata om kön.

Nu är vår andra sagostund slut och jag går fram till Carnita Molida för att få höra lite mer om projektet. Hon växlar karaktär, blir Carlos Romero Cruz som han också heter. Carlos berättar att syftet med Bland drakar och dragqueens bland annat har varit att förflytta ”drag” in i biblioteken. Det är en förflyttning som innebär att ett kulturellt uttryck som normativt stämplats som så kallad fulkultur flyttas till ett rum närmare ”finkulturen”. På så sätt har dragqueens som en sagoläsare kunnat tillgängliggöras. Sedan hänvisar han mig till Petter Wallenberg, konstnärlig ledare för projektet.

 

Robert Fux. Foto: Miguel Angel Regalado

 

Bland drakar och dragqueens

Jag blir nyfiken på att veta mer och mailar Petter Wallenberg. Han berättar att han skapade Bland drakar och dragqueens för att han själv skulle ha älskat det när han var liten. ”Det var en helt annan tid när jag växte upp”, skriver han, ”könsrollerna satt väldigt hårt och om man ville vara annorlunda var det väldigt svårt. Jag blev nerslagen när jag ville vara Lucia.”

Petter Wallenberg menar att vi har kommit långt men att det fortfarande är svårt för många barn. Enligt honom är Bland drakar och dragqueens ett färgsprakande och fantasifullt sätt att visa att det är okej att vara annorlunda, att bryta mot normen. Wallenberg skriver att dragshow som konstform är könsöverskridande och magisk. Projektet startades för att han ville göra något nytt: ta dragshow ut från nattklubben och in i biblioteken, med barn som publik. ”Det var en galen idé”, skriver han, ”jag räknade inte med att det skulle bli en sådan succé!”.

”Hade biblioteken som plats en viktig roll?”, undrar jag. Petter Wallenberg svarar att biblioteken skapar rum för berättandet, för sagan. Ger utrymmer för en fantasivärld. ”Men det viktiga är framförallt att det är en lugn och avskild plats med barnen i centrum”, skriver han och fortsätter: ”Det här är del av en urgammal mänsklig tradition som håller på att gå förlorad – sagoberättandet.”. Han berättar också att responsen från biblioteken har varit mycket positiv. ”De är jätteglada att vi hottar till läsandet. Det har ju blivit rusning till biblioteken”.

“För barn är det klockrent. De förstår direkt. Det är lek och förvandling och något de känner igen.”

Projektet Bland drakar och dragqueens har mötts av så mycket kärlek. Många har hört av sig och frågat om de kommer till deras område. Men det har också funnits ett visst motstånd. ”Vi har fått lite hatmejl. ‘Lägg ner!’ skrev en på Facebook nyligen.”, berättar Petter Wallenberg. ”En skrev att jag var pervers som utsatte barn för ‘psykiskt sjuka transor’ medan ett annat meddelande kort förkunnade att ‘Homosexualitet är onaturligt.’.”  

Petter Wallenberg skriver att han tycker att även den negativa responsen är intressant, eftersom den säger något om hur vuxna läser in mycket mer än vad barn gör. ”För barn är det klockrent. De förstår direkt. Det är lek och förvandling och något de känner igen.”. Petter berättar om en ordväxling som ägde rum när sagodrottningen Pelle kom till ett bibliotek:

Barn: ”Varför är du klädd som prinsessa?”

Sagodrottningen Pelle: ”För att jag tycker om det.”

Barn: ”Jag tycker om glass.”

 

Regissören Petter-Wallenberg, Carnita-Molida, Inga-Tvivel och Robert Fux på Stadsbiblioteket i Stockholm.
Foto: Miguel Angel Regalado.

 

Under senaste turnén besökte Drakar och dragqueens bibliotek runt om Sverige, från Tensta och Rinkeby i Stockholm, till Göteborg och Arvika. Enligt Petter var barnen som kom på sagostunderna väldigt lika vart de än kommer. ”De är barn.”, skriver Petter Wallenberg, ”De reagerar med hjärtat.”

Men barn är även en stenhård publik, menar Petter Wallenberg, ”Om sagan eller berättaren inte är engagerande, då tappar de intresset direkt – och visar det. Det är ett tufft jobb att vara sagodrottning!”. Därför har Wallenberg varit noga med att bara casta artister som är etablerade skådespelare och har vana av pedagogik och en utmanande publik. Kvalitén är viktig, det ska vara en magisk upplevelse.

Petter Wallenberg avslutar med att berätta att de vill fortsätta åka landet runt. De vill sprida glädje och fantasi och visa att alla är fina som de är. ”Att inte alla flickor måste vara prinsessor och pojkar riddare – utan att man får leka och hitta sin egen väg.”, skriver han.


Ett möte mellan fantasi och verklighet

För mig och mitt barn är två sagor lästa. Sagostunden med Drakar och dragqueens är slut för den här gången. Efter att ha pratat en stund med Carlos Romero Cruz (Carnita Molida) lämnar vi rummet på biblioteket och går mot utgången. Mitt barn tittar på mig och säger fundersamt ”Det lät som en pappa, var det en pappa? Kanske en icke-binär person”. ”Hur låter en pappa?”, svarar jag. Men stunden är förbi. Nu vill hon bara prata om sitt andra älsklingsämne, lördagsgodis.

Kan en sagostund med en dragqueen öppna för samtal om konstruktioner av kön? Kan den möjliggöra en dialog kring hur kön skapas? Hur kön både kan vara flytande och stundvis bestämt samt hur föreställningar om kön inte är sanningar utan just föreställningar. Vart går gränsen mellan att klä ut sig och att göra kön? Att iscensätta en fantasi är något som ligger många barn nära till hands. Frågan är om vi någonsin slutar iscensätta.

Jag vill tro att stunder som den med Bland drakar och dragqueens möjliggör (andra) tankar hos både barn och vuxna, är en plats som förskjuter normernas begränsade banor.

Eller behöver vi inte prata? Kanske räcker det med upplevelsen och att vi är mottagliga för eventuella frågor som kommer från barnen. Jag vill tro att stunder som den med Bland drakar och dragqueens möjliggör (andra) tankar hos både barn och vuxna, är en plats som förskjuter normernas begränsade banor. Om än i tystnad. Jag vill vila i att det händer något inom oss, även om det inte ger uttryck direkt. För en sagostund med en dragqueen är bara en av alla verkligheter som omger oss. Kanske är det just där, i utrymmet mellan fantasi och verklighet som “drag” och sagan möts.


Mer om Bland drakar och dragqueens hittar du här

Redaktörer: Johan Palme och Macarena Dusant

 

AV