I huvudet på Kristofer Lundberg: politisk kamp & konst

I huvudet på Kristofer Lundberg: politisk kamp & konst

Kristofer Lundberg är regionsordförande för Hyresgästföreningen västra Sverige och dess 77 000 medlemmar. Hyresgästföreningen driver som organisation två huvudfrågor, bostadskampen och en bättre livsmiljö. Frågor som i mångt och mycket förkroppsligas av Kristofer Lundbergs och hans engagemang. Renée Tan träffade honom för att prata om kamp, konst och hans roll i Hammarkullen Urban Arts 2017 (HUA17). 


Kristofer Lundberg föds 1982 i Piteå i Norrbotten. När han är femton år gammal mördas den syndikalistiske fackligt aktive Björn Söderberg av nazister vid sitt hem i Sätra i Stockholm. Det är då Kristofer Lundberg börjar engagera sig politiskt. Under samma tid växer en stor antirasistisk rörelse fram i landet, och Lundberg blir aktivist för antirasism och asylrätt. Året därpå går han med i Rättvisepartiet Socialisterna.

Det är först 2002 som Lundberg får upp ögonen för Hammarkullen, när han börjar jobba på Emmaskolan i området. Ett år senare flyttar han dit. Det är också då han han först börja jobbar med sociala frågor i Angered. 

I april i år valdes Kristofer Lundberg in som Hyresgästföreningens regionordförande för västra Sveriges 77 000 medlemmar. Då hade hade sedan mars 2015 år suttit som ordförande för hela Angereds hyresgästförening. En resa som påbörjades sju år efter att han först flyttade till Hammarkullen, när han blev invald i Sandeslätts lokala hyresgästförening. Hyresgästföreningen driver två huvudfrågor, bostadskampen och en bättre livsmiljö. I mångt och mycket förkroppsligas dessa frågor av Kristofer Lundberg. 

Foto: Daniel Terres

Kontakten med konstfestivalen Hammarkullen Urban Art 2017 kom väldigt naturligt. Som tonåring höll Lundberg på en del med grafitti, och konstintresset har bestått.
— Det i kombination med mitt sociala engagemang fick mig att komma i kontakt med Hammarkullen Urban Art 2017, och ledde så småningom till att vi bidrog genom att bjuda in konstnären Rob MacDonald, som är skaparen bakom ett internationellt konstnätverk där jag är medlem.Vi bidrog också genom att förankra projektet lokalt på olika sätt.

Nätverket Lundberg är medlem i heter Bad Art. De jobbar för att bredda synen på konst och problematiserar vad som anses vara ”fin”och ”ful” konst. De jobbar också för att skapa bättre förutsättningar för konstnärer, och är alltså en aktivistisk organisation. Hammarkullen som område är också känt för sin aktivism. 

När Kristofer Lundberg pratar om området så lyser kärleken igenom. Han beskriver också förändringen Hammarkullen gått igenom sedan han först flyttade dit. Något som direkt påverkade honom.
— Jag kan inte tänka mig bo någon annanstans i Sverige än i Hammarkullen. Men mycket behöver göras, och vi har drabbats av stora nedskärningar. När jag först flyttade hit såg området helt annorlunda ut. Torget var levande. Det fanns torghandel, postkontor, matbutik, vårdcentral och fler föreningar. Detta har successivt försvunnit genom åren och fått mig att engagera mig kring upprustningen av förorten, men också kring skapandet av förutsättningar för invånarna. Vi måste ta kontroll över våra egna områden och skapa maktorgan för hyresgästerna. Politiker ska inte kunna ta beslut eller lägga ner verksamheter utan civilbefolkningens medhåll.


Lundberg trycker på hur de som har makten inte alltid släpper ifrån sig den frivilligt, och att organisering och skapandet av lokaldemokrati är hur man tar den ifrån dem. Det är en
stor utmaning menar han, men han tycker samtidigt att Hammarkullen kommit väldigt långt till skillnad från många andra områden.
— Ett exempel på det är när ett privat bolag på Bredfjällsgatan i Hammarkullen köptes upp av kommunen efter krav och stora protester mot det privata. På så sätt kommunaliserades lägenheter och lokaldemokratin segrade. Det skapade förutsättningar för att Hyresgästföreningen kunde kräva inflytande över renoveringar som inte skulle bidra till hyreshöjningar, något som är helt unikt för Hammarkullen och visar att kamp lönar sig.

Kristofer Lundberg ger ytterligare exempel på hur kamp kan löna sig. Han berättar om när det kommunala bostadsbolaget i Rannebergen i Angered ville sälja 300 lägenheter till det privata bolaget Victoria Park, ett bolag Lundberg beskriver som “ett oseriöst privat bolag som intresserar sig för snabb vinstmaximering utan att göra någonting för att åtgärda brister”.
— När människor flyttar genomförs bristfälliga topprenoveringar för att höja hyrorna med 40-60 procent medan man samtidigt inte sköter underhåll, utemiljöer eller driver trygghetsprojekt. Därför organiserades ett möte i området och en demonstration för att försvara allmännyttan. Protesterna segrade och utförsäljningen stoppades.

Kristofer Lundberg berättar att Hammarkullen är en stadsdel som är väldigt van vid att mobilisera kraft. Han förklarar att de skapat ett väldigt bra samarbete när det kommer till de kommunala bolagen. Därför blir det ofta en kulturkrock med andra stora kommunala aktörer, som plötsligt måste förhålla sig till de lokala åsikterna, förklarar Lundberg.

Han och andra har också lagt märke till att Hammarkullen nu börjar lyftas fram som ett positivt exempel i Göteborg men också i andra delar av landet.
– Samtidigt bor vi i ett område med en ungdomsarbetslöshet på 30%, vilket är densamma som krisens Spanien eller Grekland. Parallellt med detta har vi en kommunledning som gärna skryter om att arbetslösheten krymper, vilket främst gäller de centrala eller mer välbärgade delar. När samhället stänger vissa dörrar finns det andra som öppnar nya, och det görs inte alltid av ”goda” krafter. Jag vill kanalisera det missnöje som finns i området för att organisera de krafter som vill förändra. Vad vi behöver är sociala rörelser som kan bli ett alternativ, ett alternativ som visar hur människor kan påverka.

Bild på graffiti med texten "Hammarkullen". Foto: Alex Valencia Rodallec
Foto: Alex Valencia Rodallec

Ett sätt att göra detta är genom konsten, menar Lundberg. Han jämför tidigare konstverk i Hammarkullen med festivalen Hammarkullen Urban Art som han själv var med och genomförde. Lundberg ser det tidigare tillvägagångssättet för offentlig konst som ett problem.
— Festivalen pågick i två veckor med en total budget på under 400 000 kr och engagerade lokalsamhället och lokala konstnärer. I kontrast till detta vill jag jämföra med ett offentligt konstverk i området, en plåt-matta inköpt för cirka 700 000 kr, som totalt saknar lokal förankring. När någon uppifrån bestämmer vad ett område behöver ger det uttryck för en slags kolonial attityd. Jag tycker att det är viktigt att konsten ska väcka reaktioner och debatt, men när det kommer uppifrån blir det inte bra. Jag skulle vilja se betydligt mer av den typ av konst som producerades under HUA17.

Kristofer Lundberg förklarar vidare att han själv kom sent in i projektet men att han gav två veckors heltid av sin fritid för att förankra festivalen i området. Han själv och andra sammankallade till möten med de som bodde i Hammarkullen, de var i kontakt med lokala konstnärer och organiserade street- och block partyn.
— Vi ville skapa förutsättningar till samtal mellan konstnärerna och de boende. Nu i efterhand tycker jag att detta lyckades, då konstnärernas konstverk hör ihop trots skilda bakgrunder. Jag tycker att detta visar på att konstnärerna fört en aktiv dialog med Hammarkullens invånare. Exempel på detta är hur pojken i båten (Sens verk) hör samman med skulpturen med de knutna händerna som symboliserar båtflyktingar (Rob MacDonalds verk). Den sistnämnda hör i sin tur ihop med muralmålningen med den knutna näven (Nabila Abdul Fattahs verk).

I efterhand har det pågått en diskussion om att ta bort ett av verken, den knutna näven som tidigare Hammarkullebon Nabila Abdul Fattah skapat, men också den kollektiva väggen. Lundberg tror inte att diskussionen om Abdul Fattahs verk handlar om konstverket i sig, utan vad det symboliserar – de sociala krafterna i Hammarkullen och mobiliseringspotentialen i området.
— Stadsdelsförvaltningen, politiker och högre tjänstemän vill hellre ha en tyst, passiv befolkning som sväljer de beslut som tas uppifrån. Om Bostadsbolaget beslutar att måla över verket kommer området att försvara målningen. Det här bevisar hur de ovanifrån försöker tysta civilsamhället. Ingen hade ifrågasatt den knutna näven om den hade hängt på ett konstmuseum. Den hade dessutom inte symboliserat samma sak. Jag vill se mer offentlig konst som kommer underifrån, då konsten är ett uttrycksmedel för en klasskamp.

Kristofer Lundberg ser också likheter mellan sin egen och Nabila Abdul Fattahs relation till politiker och högre tjänstemän, vilket han ser som en möjlig ytterligare faktor till motståndet.
— Det finns en motvilja riktad mot att vi uttrycker oss, att vi är fria i tanken och inte rädda för att vädra den och politiker har även dragit sig ur debatter där vi båda varit inblandade, men på olika håll. Det beror på att vi säger vad vi tycker samt är tydliga aktivister och har breda sociala kontaktnät. Det kan också vara en bidragande faktor till varför de reser diskussionen om att eventuellt ta bort just hennes konstverk.

Kristofer framför verket "Migrantprinsen" av Sens. Foto: Alex Valencia Rodallec
Kristofer Lundberg framför verket “Migrantprinsen” av Sens. Foto: Alex Valencia Rodallec

Ett hinder för en bredare offentlig konst anses av en del vara processen genom vilken den blir till. Hur ser du på det?
— Jag tycker att konstnärliga initiativ i det offentliga rummet borde få ett ekonomiskt stöd av staten och kommunen. HUA17 gick runt ekonomiskt eftersom många olika aktörer bidrog, samt att konstnärerna brann för projektet. Det är svårt att söka pengar och de som bidrar vill ofta ha en viss kontroll över resultatet. Det kostar att nyttja ytor och vad de får användas till är en politisk fråga. Om ett stort företag med ekonomiska muskler vill slänga upp en reklambild med nakna kroppar för underkläder ifrågasätts inte det, men så fort det handlar om offentlig konst är det något helt annat.

Erfarenheterna från Hammarkullen Urban Art 2017 har också gett Kristofer Lundberg inspirationen att vidareutveckla processen och tankarna. Något som återigen ska ske i Angered.
— Just nu är jag delaktig i skapandet av ett projekt liknande HUA17, men den här gången i Angered centrum och Rannebergen. Det som kommer vara annorlunda här, är att den börjar underifrån och därefter växer fram. HUA17 fokuserade på muralmålningarna och var dominerat av latinamerikanska konstnärer. I det här projektet vill vi bredda konstuttrycket samt ha en bredare representation av konstnärer. Men idén har vuxit fram ur HUA17 samt ur möten med Angereds medborgare. Rob MacDonald sade något väldigt bra under ett av de här mötena: “Varenda steg vi tar i livet är en kreativ handling, frågan är bara vilka som får möjligheten att utveckla den kreativitet vi alla har.”

Text av Renée Tan

Bild på Daniel Terres och Kristofer Lundberg framför en mural i Hammarkullen. Foto: Alex Rodallec
Daniel Terres och Kristofer Lundberg framför en mural i Hammarkullen. Foto: Alex Valencia Rodallec

AV