Paranoia, makt och muralkonst

Paranoia, makt och muralkonst

Varför är tron på konspirationer så utbredd i förorten? Hur hänger det ihop med det låga röstdeltagandet där? Eller med utsattheten och ohälsan? Alex Valencia Rodallec, gästredaktören för artikelserien En förort i färg, funderar i denna essä kring paranoia, makt och muralkonst i miljonprogrammet.


Mannen, Paranoia
Ingen skojar här om para, mannen para-noja

— Mwuana, ur Paranoia

 

Utan ägande i aktier eller bostäder, utan inflytande i stadsdelsnämnderna som styrde området jag växte upp i, utan nämnvärd makt i något rum där jag rörde mig så blev det egna området platsen där jag försökte hävda någon form av makt.

Jag “claimade” ett område. Postkoden och stadsdelsnamnet signalerade mitt “ägande”: “422, Backa!… 424, Angered!”. Området skulle “reppas”. Det var därför “ghetto”-filmers retorik tilltalade mig och mina vänner. Vi hävdade inte ägandeskap av något vi i praktiken inte ägde på grund av att vi sett några filmer, vi gjorde det förblindade av en stark mänsklig drift att känna någon form av medägande och tillhörighet, att känna makt.

Sen “försvarade” vi området som nåt slags säkerhetsbolag som höll på att vakta ”vår” egendom, vi “vaktade orten”. Det var ett slags inbillat utövande av verklig makt. Innerst inne visste vi att vi inte kunde påverka mycket i vårt område. Att vi inte hade nån särskild makt. Att all makt låg hos nån annan. Det fick vi sen bekräftat svart på vitt genom hur poliser betedde sig i våra områden. Och det var redan bekräftat av den utbredda sociala misären. Våldet och missbruket. Av att saker ändrades på, plockades bort eller las till i området utan att vi nånsin blivit tillfrågade. Av att folk tog beslut om oss utan att prata med oss.

Och vad har förändrats? Det har blivit värre. Ni den nya generationen som står på torget nu har det tio gånger värre. Tidningarna kallar er inte för invandrargäng, men politikerna ser bara en lösning: fler poliser.

Foto på fönster på ett höghus i Hammarkullen av futuro berg.
Foto: futuro berg.

Så maktlöshetskänslan växer år efter år, misstron till samhället, till makten. Misstron till att andra nånsin kommer se efter ert bästa. Där ute finns ”dom andra”, tänker ni, DOM, dom som styr dom är ute efter er. Precis så som de tänker om er. Känslan gränsar till paranoia hos er som är utsatta till skillnad från dom. En paranoia som är sprungen ur högst verkliga erfarenheter.

För detta är konsten så klart inte nåt botemedel, men konsten kan göra tillvaron lite mer uthärdlig. Den kan påverka lite. Den kan kanske genom att inkludera de som känner maktlöshet i bestämmandeprocessen också uppmuntra till tro på egenmakt och agerande, och på det sättet till ett större deltagande och därmed mer makt.

Tron på Illuminati är en del av maktlösheten

En utbredd bild i orten är den om maktens konspiration. Du har sett den i många olika skepnader, men den kändaste är nog den om Illuminati, som i verkligheten var ett bayerskt hemligt sällskap som existerade i nio år under slutet på sjuttonhundratalet. Att tro på konspirationsteorier liknar paranoia på många sätt. Man tror att de är ute efter mig (inte en konstig tanke att ha för en ung kille i orten).

Tanken kan också göra dig handlingsförlamad. Hur?

Så här. Om “Illuminati” styr allt på båda sidor av en konflikt, vilket man ofta säger (som att de styr IS, USA och Israel samtidigt), då kontrollerar de allt. Inget som händer händer utan deras ok. Oavsett vem som vinner så vinner de. Vad det betyder är att allt motstånd är helt meningslöst, det finns ingen väg ut. Vad du än gör så förlorar du, så varför ens engagera sig? Varför bry sig? Varför ens rösta?

Att tron på konspirationsteorier många gånger är ett tecken på en känsla av hopplöshet är rätt uppenbart. Det finns också mer och mer forskning som pekar åt just det hållet.

Forskningen kring varför folk tror på konspirationsteorier har inte kommit långt än. Men den första mer övergripande studien, från 2017, visade att de som tror på konspirationer i högre grad: är män; är ogifta; har låg utbildningsnivå; är arbetslösa; tillhör en etnisk minoritetsgrupp; har lågt religiöst deltagande; och har lägre inkomst. De som trodde på konspirationer hade också oftare gått hungriga nån gång under det senaste året men inte haft råd med mat. En annan studie visade också att stress är vanligare hos de som tror på konspirationer.

Samtidigt visar en tredje studie, i likhet med min analys, att tron på konspirationer negativt kan påverka ens vilja att delta i den politiska processen.

Välkommen till förorten.

Foto på pojke med leksaksvapen av Lennart Navarrete.
Foto: Lennart Navarrete

För hur mycket av detta passar inte in på grabbarna på torget?

Men varför?

Maktlöshet i en demokrati är komplicerat. Det är inte svart och vitt. Det ligger mer bakom det än att nån förvägras makt efter order från högre ort. Att demokratin skulle fungera så är inbillning, och den som säger det till dig gör dig en björntjänst.

Men att de som har det bättre ekonomiskt är bättre på att rösta, det är en verklighet. Du kan kolla upp det på val.se. Situationen du vuxit upp i, den som skapar tron på maktlöshet är också den högst verklig. Det är en fysisk verklighet som får psykologiska effekter, som i sin tur även får fysiska effekter och den onda cirkeln rullar vidare.

Signaler om eller erfarenheter av maktlöshet är konstanta för många av oss som växer upp i orten. Vare sig de kommer hemifrån, i form av fattigdom, psykisk eller fysisk misshandel, eller från myndigheter och omgivning, i form av undanhållet stöd, repressivt våld, och upprepat misstänkliggörande. Alla saker som jag själv varit med om.

Tillsammans skapar dessa förhållanden ett tillstånd som gör människan mottaglig för sjukdom i en bredare bemärkelse. Man blir en individ där konspirationstänket kan växa vilt. Så här skriver FN om hälsa. “Hälsa är ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välmående och inte enbart frånvaron av sjukdom och svaghet.” (Ur principdeklarationen i Världshälsoorganisationens (WHO) konstitution, 1946).

Ett verk av Ollio i Hammarkullen. Foto: Alex Valencia Rodallec
Ett verk av Ollio i Hammarkullen. Foto: Alex Valencia Rodallec

Konst är såklart inget botemedel för förhållandena du växer upp i. Det är politik som är botemedlet för det. Att de boende får utöva makt över sina egna områden.

Men att utövandet av konst på olika sätt kan ha positiv påverkan på välmåendet finns det flera studier som visar. Det kan minska stress (ett vanligt tillstånd hos de som tror på konspirationer) och öka positiva associationer. Att bara titta på konst har positiva effekter. Samma del av hjärnan som går igång när du är kär går igång när du tittar på konst.

Så det har en positiv effekt att se muralkonst i förorten. Det kan vara stärkande och därför är det en högst politisk handling. När de boende också får vara med och bestämma så skapas en känsla av egenmakt, en bristvara i områden där många växer upp med en känsla av maktlöshet. Områden där ohälsan också är så stark att den syns i den förväntade levnadslängden.

Konceptet för Hammarkullen Urban Art, där relationer, samtal och möten var viktiga byggstenar, bygger på organisationen Hammarkullen 365:s arbete med lokal förankring.

(Från Göteborgs stads hemsida om projektet Hammarkullen Urban Art 2017)

Eftersom områden som Hammarkullen länge svartmålats av en överväldigande negativ medial täckning så kan även muralkonsten fungera som kollektivt stärkande för självuppfattningen hos en lokalbefolkning, och för hur deras område föreställs av folk från innerstaden och rikare kranskommuner och områden. Något som också kanske kan bidra till att underlätta möten och möjligheter.

Jag själv, som delvist är uppvuxen i Hammarkullen, eftersom min farsa bodde och fortfarande bor där, kände en enorm känsla av stolthet över att området blivit så färgglatt och vackert, och kom på mig själv med att skryta på ett helt annat sätt än jag tidigare gjort.

Det väckte också till liv ett gammalt minne av en mural i mina tonårs Hisings Backa, där mamma bodde. Muralen där var gjord av en kille, Benny Cruz, som senare skulle bli min vän, och som också sedan dess just jobbat mycket med muralism i inkluderande processer, bland annat tillsammans med Pantrarna i Biskopsgården. Bennys verk var en mural på ett parkeringshus precis vid hållplatsen Selma Lagerlöfs torg. Det föreställde bland annat en av killarna i området, Bennys lillebrorsa. En av oss så att säga. Bredvid Pablo Neruda och Selma Lagerlöf på Selma Lagerlöfs Torg.

Detalj ur ett verk av Benny Cruz. /Privat
Detalj ur ett verk av konstnären Benny Cruz, med konstnärens bror och Pablo Neruda. /Privat

När du åkte med bussen från stan mot Backas centrum så var det verket det mest iögonfallande som fanns att se. Du kunde inte missa det. Och jag minns tydligt känslan av att det var “vårt” verk. Trots att jag inte varit inblandad alls.

Ett glimmer av egenmakt genom ett liv fyllt med känslan av maktlöshet.

Det är augusti 2017 när jag är tillbaks i Hammarkullen för att få en rundtur av verken som skapats under konstfestivalen Hammarkullen Urban Art 2017 från arrangören Daniel Terres. Sedan några år tillbaka har Hammarkullen börjat få den färgen området förtjänar. Det känns som området äntligen ser ut som vad det alltid varit för mig. Ett kulturellt centrum.


Toppbild av Adamgasth/CCbySA4.0

AV