Freke Räihä Skriver om Woolfs texter och finner att hon är lika mycket Strindberg och Balzac som samtida poeter.

Jag tar bara fasta på det som av en händelse, en situation, hamnat i mina händer. Det egentliga i kritiken består i att uppmärksamma det en uppmärksammat, både i det stora och det lilla och hur de sammanfaller. Som att det är själva observationen av litteraturen som gör att den finns. Virginia Woolf kallar litteraturkritiken i denna essä jag skriver om, alltså tyckandet om, men kanske främst mätandet av litteratur — i relation till en arbiträrt konstruerad kanon — för ”den tommaste av alla sysselsättningar” (s. 112) och att inte lyssna på denna, brist på egentlig, kritik är ett måste för skapandets väsen.

Det är den hos Modernista återutgivna — det är Jane Lundblads klassiska, men numera språkligt lite styltiga, särskilt kommateringen kan upplevas som lite fördelande — översättning av Woolfs litteratur- och historiskt viktiga A room of ones own från 1929 (och andra essäer), vilken känns, trots den prägel det engelska språket tycks haft på bokens svenska, som ständigt vibrerande. Men kommatering, liksom språk som sådant, växer och återväxer — språket sprider sig. Enstaka tecken faller undan men i stort sker det ett växande, återväxande. Lundblads översättning, som jag vill minnas är den första på svenska, utgavs först i slutet av 50-talet, 1958, av Tidens förlag; det socialdemokratiska arbetarpartiet Socialdemokratiska Arbetarpartiet var huvudsaklig ägare till förlaget. Vi talar alltså om en utgivning som bär med sig en folkbildande vikt och den kritik som Woolf ställer — främst mot kvinnans och akademins roll — i relation till det egna konstnärliga skapandet är fortfarande lika aktuell. Se era nyvunna rättigheter! — menar Woolf, agera genom dess styrka! Den kritik hon ställer på strukturerna, ur ett historiskt och den dåtida och nutida maktfördelningen, är lika relevant då som nu. Woolfs, stundtals, enormt exakta utläggningar om modernismen, det patriarkala och det konstnärliga skapandet gör att boken till synes aldrig kommer att tappa läsare — trots att den språkligt moderniserade nyöversättning som gjordes 2012 av Elisabeth Mansén i någon mån var behövlig och som därför är en annan njutning rent språkligt. Kanske återkommer jag till det verket och vad översättning kan göra. Men att hålla i minnet att ingen text är så samtida som den skriven från ett språk till ett annat och därför i någon mån också åldras ganska obönhörligt. Med detta i åtanke måste all litteratur omöversättas då och då; ibland är det viktigt även i ett och samma språk — som från min svenska då till min svenska nu. Och ändå kan jag inte släppa Lundblads översättning. Det finns något som berör lika väl som det stör.

Jag skriver om en text för att den har förändrat något hos mig. Jag menar att essän delar min världssyn. Den har ändrat andra saker; dykt upp hos mig, för mig, precis i det ögonblick då den behövts. Jag måste utgå från jag. Men jag måste breda ut mig, tanken, jag frågar andra. Jag måste inkludera för att tjockna. Men min världssyn bekräftar också delar av essän redan närvarande. Woolf har ett språk som samtidigt som det är torrt ironiskt är sakligt och bildrikt på ett vis som gör att den hårda bildande humorn blir oberörbar. En sinnebild av nidbilden av den poetiskt lagda akademikern. En pompös och översvallande ensam vildros i en alltför stel och välkrattad trädgård. En slipad stjälk med krona av skir skönhet i tanke och skärpa: vaktad av vaktmästare och rådjur som jagar växtlighet och övertramp i trädgård om nätterna. Woolf skriver om samhällets brist på civilisation genom de levnadsvillkor som äganderätten konstruerar; om hur gränser dras mellan människor i egendomens kölvatten.

Woolf skriver till störst del om vilka villkor som är nödvändiga för skapandet av konstverk (s. 31) — det är tusen frågor i ett komplext nät- och närverk, det kräver frågor. Woolf vänder sig, som rimligtvis, till det som varit, till arkiven; till den samlade mänskligheten och dess sållade och ännu inte bortkastade produktion — det som blivit arv. Vi måste omtolka historien utifrån vad som går att utläsa. Annars skulle aldrig en sådan bortglömd och kvarfragmenterande författare som Sapfo fått ett sådant genomslag i en sam- och nutid; vi får tolka av det som är bevarat. Det är vår uppgift att förstå historien både på dess egna villkor men också genom de läsningar vi kan göra om verket som varande nytt i vår tid, i dag. Antalet poeter som bevaras och tolkas vara kvinnor ökar — annars också fragment genom historien, genom de sekellånga ökenvandringar där de obemedlade fallit först, fallit undan, knuffats undan stigen, ner från berget. Utan medel, som förtryck består av, måste en sälja sin kropp till en annan kropp. Det slår mig att det finns en kongruens mellan den K som Woolf försöker greppa och den K som vindlar genom ett annat byråkratiskt mysterium hos en annan modernist, en annan författare som utvecklat romanen utanför den andefattiga framställning som vi vänjs tro är dess egentliga form — den meningslösa realismen, den förment dokumentära och den på en rådande ordning reproducerande tankesörja som till övervägande är representationen av romankonsten i dag. Den som undertecknad och ofta med nedlåtande tonläge benämner som prosa — denna mest underlägsna av alla litterära former. Denna text är också prosa. Sedan punkterar Woolf den, manliga, kanon kring detta primära undersökningsämne som är essäns fokus: ”Man kunde lika väl låta deras böcker ligga oöppnade” (s. 36) — dessa vedermödiga volymer skrivna som om författarna med pennan sökt döda en eller annan insekt och fortsatt kladda med dess kadaver över sidorna i en avund över sin otillräcklighet som människa.

Hur skriva då? Vila är nödvändigt (s. 37). Det behövs en inkomst. Pengar nog att slippa slavarbete (s. 43). Att tysta, det patriarkala (etc), samhällets grälsjuka röst är av vikt för att uppbåda någon slags integritet som inte bara handlar om att betala räkningarna (s. 80). Att låsa om sig, vara ensam med texten — kanske är det möjligt att också tolka de materiella förutsättningar Woolf förespråkar som symboliska (s. 112); även om realiteten som sådan är högst symbolisk så finns det i texten ett utrymme för intolkning. Och det är i det här som, den tid i vilken Woolf skrivit sin text som, det skiljer sig från min och kanske vår — denna text behöver inte överleva så länge som Woolfs gjort. Där Woolf tar sin kritik mot den rådande, manligt historiska, ordningen och framhäver romanens osäkra och versatila form som en som är tillräckligt öppen för att vara tillgänglig för de personer som vill skriva mot en kanon av död text — hon kallar det en ”naturlig prosa” (s. 81) —, värt att märkas här är att detta var i romanen som vi känner den i dags ungdom och Virginia Woolf själv skapade en ny tradition som på många sätt bröt mot denna sorgliga dödsprosa. Hon menar i de följande valven att de äldre litterära formerna är ”stelnade och befästa” så som vi i dag måste se på merparten av de berättande romanerna och den löjeväckande dramaturgi som de imiterar. Jag säger imiterar då denna linjäritet indränker hela det västerländska tankefelet; födsel, presentation, uppbyggnad, brödföda, klimax i stegrande grader och till nostalgisk återförsel, livet är löst. Nu trillade ett av barnen och slog sig. Vänta lite. Jag tappade väven, den repar upp sig. Vänta. Nedtrappning. Sorg, saknad, minnen (litteratur). Får mig att tänka på den gestaltning Karolina Ramqvist gör i Författaren (2/15). Ramqvist kämpar med att skriva en text och barnen kommer hem. För mig har det många gånger helt omöjliggjort skrivande; boken Logos (Räihä, 2015) behandlar detta tills det blir absurt och det enda möjliga blir att skriva trots att det inte går; inför den läste jag också Manséns översättning av Woolfs verk. Men det går att skriva trots bristen på emotionellt, ekonomiskt och spatialt rum. Jag tänker att jag vill prata mer om villkoren för skrivandet. Jag vänder mig utåt och frågar några kollegor, vi måste prata om det; svaren väntas efter lång tid, det råder en ofattbar tidsbrist. Ändå svarar Susann Wilhelmsson, vars debut Akter (2012) drabbade mig hårt.

Woolf vill ha en ny form för litteraturen, men som litteraturhistorien lär oss upprepar vi väven — den nya litterära formen — ständigt; ständigt ny och lika ständigt samma. Människans kultur är död och stel och alla dess uttryck liknar varandra. Woolf är lika mycket Balzac och Strindberg som Elis Burrau eller Petra Mölstad. Förnyelsen är en behaglig illusion sönderdelad av vilda djur uppvisade på zoologiska trädgårdar. Mina egna texter är lika äckligt vederhäftiga som produkter i ett kapitalistiskt system inträngda i ett motbjudande — och av våra begränsade begreppsvärldars oförstånd genomsyrat. Woolf menar vidare att skriftens form anpassas efter de materiella förutsättningar som råder för skribenten — jag läser detta som en central tes, den som är utfattig eller behöver lägga all sin tid på att lönearbeta lär ha mycket svårare för att skriva litteratur (osv.; s. 112ff) — och hon föreslår att en teckenmässigt mindre omfattande text kan vara en framtida form för den som har lite egen tid över (s. 83). Som att hon siat fram över de poeter som skriver om kvällarna när barnen sover, på pendeln, på toaletten — där ingen arbetsköpare har insyn. Jag skriver detta i fragment. Över en längre tid. Mestadels i telefonens anteckningsfunktion. Att skriva essä om ett verk begås som en andra läsning en sekund i taget. Den mesta tiden går åt att själv tänka, återfinna, parallellisera; ibland tänker jag på vad Sigrid Combüchen hade sagt. Hon tyckte gärna att jag var pamflettartad när jag rörde mig runt ett ämne. Det är poetens agens som inte kan vara osynlig. Tysta ditt ego kan författaren säga. Häv ur dig ditt ego menar resten av världen. Mina instinkter argumenterar med världen men diplomaten är en idiot, en byfåne, en ovälkommen röst i alla sammanhang.

Susann Wilhemsson svarar mig — hon skriver ”som skrivande människa är en aldrig ledig. Flow är fantastiskt. Men inte sällan måste jag trixa mig till tiden mellan alla andra plikter jag har. Just nu är jag exempelvis gräsänka och jobbar hemifrån med två sommarlovslediga barn. Bara en sådan sak. Jag har aldrig lyckats eller kunnat slukas upp av mitt skrivande på så vis att jag ägnat mig åt det i 17 timmar i sträck så som myten om författaren ibland ter sig. Jag har funderat på om det är en brist eller en tillgång hos mig. Brist kan det bli om man inte står upp för sitt skrivande och det behov det utgör. Samtidigt krävs ju omgivningens förståelse. Att dra sig undan för att sitta med sina böcker eller texter är inte alltid accepterat. Och en tillgång för skrivandet är ju allt som berikar det. Livet. Vardagen. Jag är inte säker på att jag skrivit som jag gjort utan min familj. Familj, arbete och umgänge utgör ju samtidigt impulser och inspiration. Att finna sig ett eget rum. Woolf resonerade i ekonomiska termer. Men då utgick hon från den heltidsskrivande författaren. Hur många sådana har vi idag? De flesta, vill jag tro, skriver på småtimmarna efter att barnen lagt sig eller tidiga morgnar innan det är dags att gå till sitt ordinarie jobb. Att tillåta sig finna de här små glappen i tillvaron. Som små mellanrum i tidsrymden. Det är nödvändigt att flika in. Och att en även kan finna små rum på sin pendlingsresa till jobbet eller varför inte i väntrummet. Jag har själv alltid en anteckningsbok och penna med i väskan. Jag skriver också en stund när barnen gått till skolan och det är alldeles tyst hemma. Jag har min arbetsplats i vardagsrummet. Men det har också funnits perioder i mitt liv då jag tvingats skriva på nätterna. Mitt skrivande består nog av många små rum när jag tänker efter.” Att fortfarande skriva, menar Woolf och jag — det går att spåra i Wilhelmsson ovan —, består i oräkneliga avbrott; det omöjliga att finna arbete och vila som symbiotiska snarare än parasitära. Arbetet med litteraturen tar aldrig slut. Därför finns det en vikt i att göra något annat, något som tar en långt utanför litteraturen och upptar ens uppmärksamhet istället för att vila. Så är möjligen fallet med den som maniskt sysselsätter sig med att skapa konst i kulturen. Skapandet, återskapandet, sker alltid. Produktionen upphör aldrig minns jag Johan Jönson uttrycka i Sydsvenska Dagbladet. Jag minns inte när. Det blir som hörsägen till slut; en digital hörsägen. Du säger, jag ändrar, allt är möjligt — allt är revision. Att vara sin egen kamrer och indrivare av fakturor kan inte räknas som ett icke-litterärt arbete. Siffror är också bokstäver. Woolf medger i en syrlig kritik av en av sin samtids romaner att det finns en vikt att hämta i ett skrivande som måste bekämpa situationer och strukturer hämtade ur samtiden (s. 99). Dikten måste gå utanför jaget och vara en konst — alltså något som handlar om mer än att uttrycka sitt ego, sin position; det måste vara giltigt, nödvändigt, även utanför konstnärens begränsade världsbild. Istället får författaren höra att den ska vända sig till en specifik målgrupp, till någon den redan känner — litteratur (osv.) kan inte arbeta så. Jag kan uppfatta det som att litteraturen, som den ter sig i det här ögonblicket, kan få beröra även genom att gestalta det allra mest främmande eller socialt vedervärdiga. Det som är okänt även för en själv. Kanske är det just där som litteraturen kan få bli till — när den rör vid någon kropp inom en, en kropp som inte vill bli berörd. Kanske en som inte finns. Som skammen att objektifiera utanför en sedlig norm. Jag har använt mig av animering och objektifiering på olika sätt i mitt skrivande; i bland har jag skrivit långt utanför min egna bekvämlighet och känt mig äcklad och kladdig av det skrivna och det lästa — men jag internaliserar inte detta, jag gör det inte till en del av mig. Jag är inte min konst. Jag är inte det jag äter.

Woolf för också en diskussion om hur de i maktposition reagerar när de blir utmanade — i hennes fall hur männen reagerade inför kravet på rösträtt åt båda könen, rätten för kvinnor att förvalta sin egna ekonomi och andra rättigheter många i dag tar för givet i delar av världen där det naturaliserats. Hur dessa, i vår tid möjligen de som förespråkar en binär könsdelning utmanas och hur alla de som inte behövt ifrågasätta sin tillhörighet, som ses som vita västerlänningar eller andra som i en position av makt utövar denna utan att få den ifrågasatt av det samhälleliga konsensus som tacksamt nog uppluckras och de svagaste — tänk på barnen, på de utan möjlighet, de utan språk — kräver allt mer inflytande över sin situation, helt oförstående utmynnar dessa maktinnehavare i hatiska och repressiva handlingar gentemot dem som med rätta ifrågasätter, bland annat, nedärvda privilegium. Maktens språk är detsamma genom tiderna. Maktens språk är våld. Ibland tror jag att det bara går att tala med makten på maktens språk. Ibland tror jag att den långsamma, folkbildande, gärningen att driva samman agenda och uttryck är en möjlig väg; vissa dagar tänker jag att inget är föränderligt och att den enda skillnaden som går att genomföra är en massiv civil olydnad; att brista de kedjor som konsumtionen innebär med kollektivism och dess ägande av produktionsmedel. Ibland tittar jag istället på teve och äter chips. Chips är inte litteraturens motsats. Chipsen internaliseras inte direkt i skrivandet, blir inte det och kroppen producerar egentligen bara urin, koldioxid och avföring — allt annat är skapande (kroppen skapar ett behov av näring, skapar ett behov av sig själv) och allt skapande är ett arbete som behöver näring; skapandet behöver utrymme och utrymmet behöver detta skapande; eljest det tomrum som behövs för att skapa.

Freke Räihä, poet och litterär kurator som numera är både arbetslös och sjukskriven samt driver förlag under eget namn — bland annat aktuell med Logos (2015), litteraturhistoriens mest svårgreppbara poetik

Susann Wilhelmsson; verksam som poet, skrivpedagog och lektör — hennes senaste diktsamling Massa M a s s a utkom 2014

Freke Räihä är en queerliknande halvblod och poet. Aktuell (våren 2015) med den poetiska essäboken «Logos», dennes tionde bok.