8 mars-intervju med Amalia Alvarez

Varje år inför 8 mars intervjuar Kultwatch personer ur kulturvärlden som inspirerar oss kring deras relation till feminismen. I år har turen kommit till serieskaparen Amalia Alvarez, vars socialrealistiska seriealbum och enskilda serier ofta skildrar prekära kvinnoliv. Hon arbetar just nu på sin tredje bok.

“Gender Equality”, serie av Amalia Alvarez. Syntolkning: En person med feministhalsband blir intervjuad. Fråga: “Why are there so many whites that are managers on the Swedish media Radio?” Svar: “The recruitment of managers is based on merit, not skin color”. Fråga: “And why are there only white women among the middle managers?” Svar: “Because we have a gender equality polity here, actually.”

Vilka feministiska frågor är viktigast för dig?

– De historier och kamper som kvinnor och transkvinnor med bakgrund utanför Europa för. Jag kommer från en kontinent där det fortfarande, trots ockupationen, existerar värderingar från en urgammal civilisation, som skulle kunna bidra mycket till diskussionen om feminism i Sverige och resten av Europa. Den eurocentrism och rasism som ofta finns i de feministiska forumen tillåter inte oss att utveckla frigörandet av sexualitet, kropp, livsvillkor och att hitta den plats som vi alla har i naturen.

– De gamla civilisationerna i Abyayala (s.k. Amerika) har de här koncepten klara för sig och de här värderingarna kallar vi ”El buen vivir” (det goda livet). Kvinnorna och våra familjer, våra livskamrater, våra söner, är också en del av den frigörande kampen som tog sin början för mer än 500 år sedan, med ankomsten av de handelsresande i död och lidande som kom från Europa. Det är viktigt för mig att vi själva berättar om vår feminism för att berika demokratin, sättet att se på världen och för att förbereda kommande generationer som kommer för en bättre värld för alla.

“Multiculturalism”, serie av Amalia Alvarez. Syntolkning: En person som bara syns från halsen till midjan. Hen har på sig en tröja med texten “Multiculturalism, each one in their place”. Hen säger: “We feel it’s important to discuss multiculturalism in art.” “But, the problem is…” “…that the discussion may become exaggerated, discriminatory, polarized, radical, aggressive, politicized, and greate a poor working environment.”

Hur använder du feminism i ditt konstutövande?

– Som kvinna från Abyayala, med en mamma som är Mapuche och en pappa som är Lickanantay, och de lärdomar som jag fått i våra samhällen, från folk som jag, i prekära situationer, har jag inspirerats att våra fantastiska historier fulla av liv, kamp, motstånd och allianser måste visas upp för världen. För detta använder jag mig av verktyget serier. Jag är serieskapare, och genom det visuella narrativet kan jag föra fram miljoner av erfarenheter av kroppar som kallas kvinnor, och deras familjer, som bor i den här delen av Moder jord, Pata Hoiri, och som osynliggörs konstant.

– Jag organiserar mig i ett kollektiv av kvinnor, där en majoritet är från Abyayala och ”indianer”. Vi tar tillvara och passar de historier som vi får från våra dagliga liv och jag har sedan uppgiften att presentera dem i serieformat. Det här kallar vi representativitet, där vi själva berättar kärnan i historien, och där vi känner igen oss i historierna och hur kollektivet kan känna igen historierna som våra. För oss är representativitet viktigt i de politiska antirasistiska serierna, för om vi tillåter att andra, som inte har lidit rasism, ska berätta våra historier, då kommer det som David Theo Goldberg och Philomena Essed kallar ”cultural cloning” att reproduceras och våra röster kommer att fortsätta att osynliggöras. De historier som jag tecknar är inte mina, de är resultatet av ett kollektiv. Jag tecknar historier om personer som osynliggjorts av den vita överhögheten.

“Fri entré”, serie av Amalia Alvarez. Syntolkning: En vit man med skägg och dreadlocks står med armarna i kors bredvid en skylt med texten “Fri entré för alla och invandrare 100 kr. Feminism och integration”. En korthårig ickevit person frågar honom: “Sorry… Skulle vi inte kunna prata om rasism?” och får svaret “Jamen herregud! Vi pratar om patriarkatet, manschauvinismen som invandrarmän håller på med. Ni kommer hit från ociviliserade länder och främmande kulturer, med hedersmord, sexism och våldtäkter… Inte om rasism!”

Vilka feministiska förebilder skulle du vilja lyfta?

– Moder jord är min största inspiration, och sedan miljoner människor som jag träffar och lär känna genom deras dagliga kamper. Ett exempel är mina muslimska grannar som kämpar mot rasismen som vill göra dem till offer och kriminalisera deras partners och söner. Ett annat exempel är mina papperslösa transsexuella kamrater som konstant förföljs och som ändå tror att en värld utan hat är möjlig. Jag inspireras av ”Las mamai” från mitt land Lickana, från mitt folk Lickanantay, som gör motstånd mot förorenandet av luften, de heliga floderna, mot rasismen från nationalstaten som avhumaniserar oss. Jag inspireras också av ”Las mamai” i djungeln och bergen som har kämpat hundratals år, och ger sina liv för att skydda miljön. En kamp som Europa konstant försöker att gömma, för de vet att de verkliga hjältarna finns utanför Europa. Min inspiration är de svarta kvinnorna i Abyayala, de som ingår allianser med oss ”indianer” eller ursprungsbefolkningen för att försvara sina familjers liv. Jag inspireras av de ”indianska” mammorna som lider det värsta för en kvinna, stölden av deras barn. Detta apropå kampen som de gör i Wallmapu, i södra det som kallas Chile. Jag växte upp med kvinnor i prekära situationer, och de är de och deras kamper som inspirerar mig.