Kim Silow Kallenberg replikerar på Freke Räihä och Lidija Praizovic, om en Pippi som kanske framträder ännu tydligare – sedd ur ett funktionalitetsperspektiv.
Att Pippi Långstrump är en sagobokskaraktär som uppmuntrat kvinnligt kodade människor att våga ta för sig och våga vara något annat än den ständigt närvarande och duktiga Annika är ett väl avhandlat ämne i det kulturella samtalet. Lidija Praizovic skriver till exempel i Aftonbladet Kultur den 13 augusti om hur Pippi är en person som vågar utmana borgerliga normer och vuxenvärldens patriarkala ordning, med sin orädda attityd och rebelliskhet. Det här är en central del av det kulturella arv som Pippi har gett oss. Jag vill dock mena att det inte är här som Pippi blir mest radikal, berättelserna om henne kan till och med läsas på motsatt vis. För på vissa sätt infogar hon sig i en patriarkal fantasi om att det är det kvinnliga som är problematiskt. Att det kvinnliga och det feminint kodade är vad som är problemet i vårt samhälle, vad som bör bekämpas. Här förenas paradoxalt nog vissa aspekter av den feministiska rörelsen med de krafter som förtrycker med utgångspunkt i kön. Att kvinnor inte tar för sig förstås i den här diskursen som anledningen till varför jämställdhet aldrig fullt ut realiseras. Små flickor ska inte gärna kläs i rosa utan bör anamma mer manligt kodade attribut. Annika får här representera den korrekta, men också i en mening felaktiga och icke-önskvärda kvinnliga normen. Pippi är det ovanliga undantaget som är så avvikande att ingen på allvar tror att hon finns eller någonsin kan finnas. I detta blir hon också ganska ofarlig. Hon är en fantasi som samtidigt är förtjusande och förfärande. Ett undantag som genom sitt utmanande av rådande normer bekräftar de samma.
Precis som Freke Räihä konstaterar (Kultwatch den 17 augusti) kan inte en enskild individ förändra världen. Vad gäller könsaspekten i Pippi Långstrump håller jag med; hon är ett undantag som bekräftar regeln att flickor är tysta och snälla, inte utåtriktade och bråkiga. Då är Pippi Långstrump kanske mer radikal när vi betraktar henne utifrån en annan norm; den om funktionalitet, som den gestaltade sig i 1940-talets Sverige. Det 40-tal som var i det närmaste besatt av social ”renhet” och samhällelig ordning. Där vanartiga barn, framförallt flickor, utsattes för tvångssteriliseringar vid sidan av andra grupper som betraktades som avvikare. Pippi kan nämligen på många vis läsas som en gestaltning av ett vanartigt barn. ”Vanartig” och ”välartig” var det motsatspar, den dikotomi, som barn på den tiden sorterades in i. Det fanns naturligtvis också en hierarkisk ordning i denna kategorisering där det vanartiga underordnades det välartiga. Idag används inte dessa benämningar, men fenomenet lever kvar. Idag talar man istället oftare om neuropsykiatriska diagnoser när personer som förstås som avvikande i funktionellt avseende kategoriseras. Framförallt syftar jag då på de ”avvikelser” som upptäcks och ska korrigeras i vårt skolsystem och vid de behandlingsinstitutioner där en del av dessa avvikare placeras. Även idag behandlas människor, både barn och vuxna, som kategoriserats som avvikande illa i vårt samhälle. Men trots det är nog övergreppen de utsattes för förr att betrakta som värre. Det är i det ljuset som vi bör se Pippi Långstrump. Hon är ett radikalt inlägg i den tidens debatt om funktionalitet. Hon avviker från normen, men Astrid Lindgren skriver gång på gång fram hennes förmåga att klara sig och att leva ett gott liv. Hon må vara vanartig men samtidigt är hon mer kompetent och förmögen än de flesta av de som skulle betraktats som normala enligt dåtidens normer.
I detta blir Tommy och Annika en kontrastbild som belyser det galna med uppdelningen i vanartiga och välartiga barn. De välartiga är här till och med de som klarar sig sämst. De är ängsliga och osäkra på sig själva och sin egen förmåga. Vanarten är det som vi förväntas identifiera oss med i berättelserna om Pippi – och sträva efter att efterlikna. Jag vågar säga att inget annat litterärt verk med en huvudkaraktär av det slag som hon är har fått ett så stort genomslag som just Pippi Långstrump. Det befriande med Pippi är att hon inte låter sig inkorporeras i samhällets syn på vad som är normalt och avvikande. Hon kräver att få leva sitt liv på sina villkor. Den löjligt porträtterade Prussiluskan får gestalta samhällets ordningsskapande behov som gång på gång får gå hem med oförrättat ärende. I en ofta citerad passage talar Prussiluskan om för Pippi att hon ordnat henne en plats på ett barnhem. Pippi förklarar då att hon redan har plats på ett barnhem då hon är ett barn och Villa Villekulla är hennes hem; alltså är det ett barnhem. I denna mening omdefinierar hon samhällets förklaringsmodeller för vad ett riktigt och önskvärt liv är och ska vara.
Ja, Pippi har tillgång till ett enormt ekonomiskt kapital och är i den meningen att betrakta som en privilegierad person. Hon kan köpa vad hon vill. Tillgångarna tycks i stort sett vara oändliga. Men att hon därmed skulle vara att betrakta som överklass som Freke Räihä menar – det skulle jag inte påstå. Delvis av de anledningar jag redan har diskuterat. De barn som definierades som vanartiga tillhörde till stor del (om inte enbart) underprivilegierade klasser i samhället.
För att bättre belysa fenomenet Pippi och hennes eventuella klassposition skulle jag vilja hänvisa till sociologen Pierre Bourdieu och dennes kapitalbegrepp. Bourdieu talar om kapital som något bestående av fyra underkategorier. Det ekonomiska kapitalet finns visserligen med som en viktig del, men vid sidan av det talar han även om symboliskt, kulturellt och socialt kapital. Det symboliska handlar kortfattat om att behärska de koder som gäller i ett visst sammanhang; att förstå vad till exempel ett visst varumärke signalerar. Det kulturella kapitalet handlar om sådant som utbildning eller bildning; att äga sådant som inte går att ta på men som hjälper en att föra sig och att ta sig fram i ett visst sammanhang. Det sociala kapitalet handlar om kontakter; om nätverk. Om att när arbetsförmedlingen inte har några jobb att erbjuda till exempel kunna fråga sina vänner på Facebook om potentiella jobb. Att inte bara fastna vid det ekonomiska kapitalets betydelse menar jag är enormt viktigt för att förstå klass som en identitetsskapande faktor. Om det bara handlade om ekonomi skulle ett begrepp som ”nyrik” till exempel inte existera för att beskriva karaktären och stilen hos människor som har finansiella medel men som inte har knäckt koderna för hur överklassen bör bete sig och som därmed inte accepteras.
Vilket kapital besitter då Pippi Långstrump förutom det ekonomiska? Hon är relativt ensam i världen. Hon har Tommy och Annika, men hennes far befinner sig i ett annat och avlägset land och hennes mamma är död. Hon är ganska illa omtyckt i sin sociala omgivning och jagas av samhällets ordningsmakter. Hon kan därför knappast sägas behärska vare sig det sociala eller det symboliska kapital som är gällande i hennes sammanhang. Hon är dock ganska skicklig vad gäller att åtminstone framstå som ägare till ett stort kulturellt kapital i form av bildning och världsvana. Enligt egen utsago har hon varit nästan överallt i världen, talar många språk och vet att föra sig på en söderhavsö likväl som i Egypten. Men vi vet egentligen aldrig hur det ligger till med sanningshalten i dessa påståenden då hon enligt egen utsago ofta och gärna ljuger och inte ser något större problem med den saken. Någon formell utbildning har Pippi dock inte. Hon gör ett försök att gå i skolan tillsammans med Tommy och Annika men tröttnar redan innan första skoldagen har passerat.
Pippi är kanske inte ett ideal, men trots hennes unika karaktär eller snarare på grund av den framstår hon i högsta grad som en människa. Hennes fel och brister förstärker snarast hennes mänsklighet. Därför menar jag att vi utan dåligt samvete kan låta oss själva och våra barn inspireras av henne och se upp till henne. Det kommer bara att göra oss mänskligare.
Kim Silow Kallenberg är doktorand i etnologi och skriver avhandling om tvångsvård av ungdomar. Kim är även aktiv feminist. De områden Kim gärna skriver om är sociala frågor, maskulinitet och klass.
Kommentera