Den här lördagen är nog den sista sommardagen. De två briljanta kvinnorna i Deap Vally säger att det är vackert här. Sen spelar de I Call Hell som ett jävla godståg för en halvfull arena, och Smile More. Jag slås av vilken fantastisk trumslagare Julie Edwards är, det är hårt och snabbt och tydligt och exakt hela tiden, och hur glad jag är att de finns kvar, och hur de blivit bättre sen 2012 när jag var i runda slängar lika arg. De tackar artigt och omriggningen tar säkert en halvtimme.
–
De står väldigt nära varandra nästan hela tiden, Flea och Josh Klinghoffer. Ansikte mot ansikte, öga mot öga, knappt luft emellan, det ser så intimt ut att jag nästan blir generad. Det känns som att råka hamna lite för nära två som tar avsked, eller återses, på en tågperrong.
I inledningen står de så mycket nära Chad Smiths trumpodie, en omfamning, en klassisk huddle, de står där och spelar med varandra, gungar igång Can’t Stop, inramade av Kiedis som studsar lite…kontrollerat sådär, som jag antar att en gör när en inte längre är 20 och vet om det men kroppen är ens instrument så det är inte som att det går att bara sluta med hur som helst.
—
Jag har lyssnat på nya skivan lite pliktskyldigt utan att riktigt fastna för något, men det är precis så upplyftande som jag hoppats att höra ett par spår live. Dark Necessities är avrundat vacker. Från taket hänger många lysande stavar som hissas upp och ner, jag tänker på kärnreaktorer och bränslestavar och energiutveckling. Ett välkomponerat set, som skulle bli en bra låtlista. Blood Sugar Sex Magik kommer som en liten och väldigt glad överraskning, jag har älskat den i så många tonår, det var inte varje vecka vi fick höra en mansröst beskriva aktiv kvinnlig sexualitet på ett positivt och suggestivt sätt, som något fysiskt, välkommet och magiskt.
Publiken är hälften ung och hälften gammal. Bokstavligen. Det som förundrar mig med den unga halvan är inte att de är där alls, utan vad de verkar vilja höra. Om du har en av världens bästa nu levande basister på en scen, varför vill du helst av allt höra låtar där han spelar raka åttondelar? By The Way-fans, jag pratar om er nu, stäm mig. Den andra halvan är vi som lärt oss tro att vi inte är gamla, som övertygats om att 40 är det nya 20, men här är det inte längre möjligt att väja för sanningen: även Antony Kiedis börjar bli mjuk i konturerna.
Inte Flea. Flea är evig och går på händer över scenen. Klinghoffer är ung nånstans där under luggen. Den enda gången jag skymtar hans ansikte så är hans uttryck ett av naken glädje. Intimiteten igen! Vad skulle det annars vara att spela tillsammans? Om inte närhet. Att fylla med vad som helst, som vilken relation som helst. Musik som relation, instrument som känselspröt.
—
Jag tror de spelar bra, det är lite svårt att avgöra i ekohelvetet som är Tele2 arena. Det är första gången jag är där så det är svårt att veta om det är mig eller mixen eller något annat det är fel på men jag får det bekräftat redan nästa dag via FOH-teknikerns Instagram. De gitarrtunga låtarna låter bäst. Basen tar fler än ett varv runt läktaren. Överväger att flytta på mig men föreställer mig att det är ungefär lika illa överallt.
Under en annan sån där rak topplistelåt från tidigt 2000-tal går jag ut i lobbyn och köper kaffe och Ramlösa som tvångshälls ur sin plastflaska ner i en halvliters pappersmugg. Gör det ondare att få en plastflaska i huvudet än en pappersmugg? Vem dricker kaffe på en konsert? Den andra halvan.
—
Extranumret kräver flera minuters övertalning, jag är fånigt förtjust i sånt, det finns inget mer avtändande än artister som kommer springande tillbaka efter mindre än 30 sekunder. Vi vet att det är en ritual men det känns bättre om vi tar den på allvar. Som om någon på allvar trodde att vi skulle behöva gå hem utan att ha hört Give It Away. Men inte utan att först ha tänt alla våra mobillampor som en stjärnhimmel som lyser upp hela arenan. Allt var verkligen inte bättre förr och dessutom är det ju ingen jävel som röker längre så tack o lov för smartphones.
Give It Away, ja. 895 kronor kostade biljetten, lucky me swimming in my ability, dancing down on life with agility, men vi kanske inte bryr oss om sånt längre för vi är urban medelklass nu och allt är konsumtion så varför inte musiken också? 16-årsversionen vill dansa och skrika men det är för sent. I biljettpriset ingick skivan – en dryg vecka senare får jag en fysisk CD i brevlådan. Där ligger den på hallgolvet som en anakronism, fallen genom rumtiden. Jag tänker på intimiteten igen, om den verkligen hördes eller om jag inbillade mig. Jag lyssnar på skivan för att få ledning, men hör den inte.
Av Frida Hjelm
