”European Everything” på Documenta 14

Anneli Bäckman har besökt utställningen Documenta 14 i städerna Aten och Kassel. I en essä berättar hon om konstverket European Everything av Joar Nango och ger oss en inblick i sammanhanget verket visas i.

Konstnären och arkitekten Joar Nango packade i våras en skåpbil full med renskinn, björkris, tältduk, bågstänger, jaktredskap och en hel del annat från vardagen i Sápmi. Det blev början på en 500 mil lång roadtrip från konstnärens hemort i Tromsø, Nordnorge, till Greklands huvudstad för att småningom landa i Kassel, en relativt liten stad mitt i Tyskland. Resan genom Europa kom att forma det kollektiva konstverket, European Everything, en omfattande installation och nomadisk scen som tillägnas den utopiska idén om urfolks gränslösa land.

Jag hittar fram till platsen där verket breder ut sig under Documenta-utställningens första episod som i år äger rum i Aten. På marken mellan de kalkvita väggarna till Atens konservatorium (Odeion) växer eukalyptusträd, och människor har samlats för att nyfiket utforska den ovanliga installationen. Det påminner om ett samiskt viste, nomadens temporära boning, uppmixat med neonljus, ljudinstallationer och en scen formad till ett ”E” som breder ut sig på den bara marken. Det är en brutal hybrid mellan vardagens förutsättningar i den arktiska vildmarken och det urbanas. Surrealistiska möten sker. En videgren från fjällmarken har tejpats fast i en trädgren från staden. Ett neonrör sticker upp ur en björkknöl, och en association till Star Wars blixtrar förbi. En bildskärm står lutad intill en vägg och fylls med fragmentariska meningar vilka formar en berättelse för den som ger den tid. Folk sitter eller ligger på renskinnen i den milda Grekiska försommaren. Och intill tältkåtan finns en kokplats där det lagas mat.

Documenta, utställningarnas utställning inom samtidskonst, sker vart femte år i den tyska staden Kassel. Förutom i år då megautställningen även intagit Aten. Det som visas här ger avtryck på ett eller annat sätt. Grundaren av Documenta, Arnold Bode, såg behovet av att återupprätta konstens värde efter andra världskrigets slut och invigde den första upplagan 1955 med att visa konstverk som nazisterna fördömt som degenererad konst. Sedan dess har konsthändelsen vuxit och formats efter dess olika konstnärliga ledare. Första och enda gången (hittills) som en icke-europeisk curator lett det konstnärliga arbetet, var 2002 då Okwui Enwezor från Nigeria fick möjlighet att vidga det eurocentriska perspektivet och inkludera konstnärer från andra kontinenter. I år är det den polske curatorn Adam Szymczyk som tillsammans med ett stort team har nystat ihop ett antal tematiska spår och bjudit in hundratals konstnärer till att medverka i de två städerna. Det är oöverskådligt till både innehåll och yta.

Ett tema som årets Documenta bär med sig är att vi ska lära oss bortom det vi har lärt oss. En idé som talar för att, genom bortträngda berättelser, nå erfarenheter och kunskaper. Konstnärer som bottnar i urfolkens berättelser har intagit en betydande del av Documentas program som historiskt sett dominerats av västerländska perspektiv. Det kan tolkas som att erfarenheten av att komma från kulturer där nationalstaten aldrig har funnits eller där migrationen är en del av rörelsen i livet, är något att lära av. Samtidigt vittnar samma berättelser om ett kolonialt förtryck som fortsätter att diktera människors livsvillkor än i dag. Det är också något att lära av. Eller som den senegalesiske filosofen Souleymane Bachir Diagne säger: att lära oss av varandra för att kunna leva tillsammans. En tes som tar avstamp i den postkoloniala världen och söker sig bortom etablerade perspektiv, där mångfalden av uttryck, röster och språk ska få existera på lika villkor – utan en ledande förklaring.

Tillbaka till Aten under de första ljumma veckorna i april: artister och konstnärer aktiverar scenen i European Everything. Jag ser ett performance med rap och elektroduon Tarrak & Uyarakq från Grönland, och ett fönster öppnas upp till en annan, men ändå samma värld, som vittnar om kampen som unga inuiter för under ett kolonialt förtryck. En jojk vävs in. Det skapas ett flöde som rör sig fritt mellan artisterna, konsten och publiken – och blir till något större. En annan kväll då jag passerar platsen har den intagits av konstkollektivet Postcommodity från New Mexico i USA vars arbete rör sig mellan olika uttryck, dock alltid med referenser till landets ursprungsbefolkning. Maskerade och med egentillverkade elektroniska instrument levererar de en intensiv hypnotisk ljudmatta som vibrerar mellan Odeions väggar.

European Everything dyker även upp i Kassel. Skåpbilen står parkerad i utställningshallen Neue Neue Galleri och från bakluckan projiceras en film som tillsammans med berättarrösten formar en poetisk resa från Sápmi genom ett tilltygat Europa. En annan del av installationen tar plats i en av glaspaviljongerna (tomma butikslokaler längs en trafikerad gata). Här finns allt det som packades in i skåpbilen i våras och mycket annat som tillkommit under resan. Det myllrar av prylar, jaktredskap, horn och skinn från ren, och olika osannolika kombinationer som skapar nya kanske användbara föremål. Utanför glasfönstret står bågstängerna till kåtan och björkriset ligger på marken. Bredvid ligger en annan inglasad butikslokal där den libanesiska konstnären Mounira Al Sohl återskapat ett bageri från Beirut, Nassib’s Bakery. Och i källaren under bageriet hänger en serie snabbskissade porträtt av asylsökande människor som konstnären mött runt om i Europas städer.

Det som lyfts under Documenta ger avtryck på ett eller annat sätt. Förra upplagan, år 2012, lockade till sig 900 000 besökare från hela världen, och i år borde långt fler ha passerat delar av den enorma utställningen som inkvarterats i konstinstitutioner, museum, offentliga rum och tomma lokaler i de två städerna. Det är samtidigt få förunnat att kunna resa till dessa internationella konsthändelser och trots intentioner att bryta traditioner samt en önskan att engagera publiken till att vara medskapare och delägare av innehållet – istället för passiva betraktare och konsumenter – så upplever jag att de endast lyckas glimtvis. Nästa upplaga sker år 2022, en framtid bort och då kanske någon annanstans.