Albys gyllene regler

Albys gyllene regler

Tunnelbanestation Alby. Röda linjen mot Norsborg. 18 stationer från T-centralen. Ungefär 32 minuter mellan öar av bebyggelse.

Ta till höger från spärrarna, och utgången från tunnelbanan leder till Alby Centrum. Där finns även torget som stod färdigt 1996 efter en tid av renovering. Som del av upprustningen togs allmänna regler fram som gestaltade en önskad förändring av området. Reglerna placerades precis vid utgången av tunnelbanan och utgörs av en textmassa med målad bakgrund. Titeln är Albys gyllene regler.
Reglerna är nio till antalet och signerades av prinsessan Victoria. I en undertext får vi veta att reglerna är framtagna efter förslag från skolelever i Alby. Estetiken för tankarna till muralmåleri och folkkonst, där folket självt har skrivit förhållningssätt för sig och sina medmänniskor i området. Detta är den förenklade tolkningen. Det reglerna ”gör” är att manifestera en generaliserad föreställning av Alby som plats och vilka som bebor platsen. Först, Albys gyllene regler är:

  • Alla har rätt att ha vänner
  • Förstör inte Alby – det är vår framtid
  • Vi ska vara rädda om allt som växer
  • Alla har rätt att bo i Alby
  • Finns det hopp så finns det liv, men vi vill inte se någon kniv
  • Vi ska försöka stoppa våldet
  • Ge oss ett drogfritt Alby
  • Tänk med hjärnan – spara din biceps
  • Behandla alla stora och små med respekt

En gyllene regel är en eller flera etiska principer som kulturer och religioner använder. Enligt Nationalencyklopedin är det synonymt med vishetsregler i olika former. Den grundläggande principen är att du ska bete dig mot andra såsom du själv vill att andra ska bete sig mot dig. Regeln kan också uttryckas negativt: gör inte mot andra såsom du inte önskar att andra gör mot dig. Utifrån detta kan Albys gyllene regler förstås som principer författade av Albyborna till Albyborna. En dialog inom det egna kollektivet.
Är det så enkelt?

Fram till 1960-talet bestod Alby mest av ett lantligt landskap. Som stadsdel invigdes Alby 1972. Området var då del av det så kallade miljonprogrammet. Ganska omgående förvandlades miljonprogramsområdena till förorter (med negativ klang) där kritik mot den modernistiska stadsplaneringen skapade mediala bilder av segregation och socialt utslagna platser. Som förort (med grumliga fantasier om ”getto”) skapades Alby när förorten + kriminalitet + ”invandrartäthet” blev lika med sant. Kulturgeografen Irene Molina har studerat mediernas rapportering av förorten och menar att den gick från att porträttera platserna som ”ett »svenskt problem« till ett »invandrarproblem«”. Områdena sågs som ett allmänt problem som angick alla, där etnicitet inte nämns, till att handla om ett problem kopplat till invånare med utländsk bakgrund menar Molina. Under 1980- och 1990-talet skapades en bild av förorten som etnisk segregerade platser där de boende i området inte längre ses som utsatta för en segregerande bostadspolitik, de boende blir istället själva orsaken till områdets problem. Den mediala bilden av områdena skapar direkta associationer, ”människorna, särskilt ungdomarna, beskrivs i termer av gäng och invandrargrupper och de står inte och pratar utan ’hänger’”.

Stigmatiseringen av förorten bygger med andra ord på enkla bilder och föreställningar som kopplar gettofiering till etnicitet och ras. Ett talande exempel är ett reportage publicerad av journalisten David Lagercrantz i Aftonbladet. Där beskrivs Alby som ”Sveriges första getto”. Frågor som ”Sveriges värsta förort?” inleder texten liksom ”Var finns vårt Bronx, vårt otryggaste getto?” och att svaret är ”förmodligen Alby”. Där bär ungdomarna på vapen, folk som inte borde ha råd äger en BMW, maffiavärderingar finns bland de boende, och så vidare. Vidare rapporterar texten att antalet svenska medelklassinvånare är försvinnande litet i Alby. Detta befäster förorten som den främmande platsen; den andres plats. Platsen som inte är del av samhällets sociala ordning.

Inte helt oviktigt i sammanhanget gällande framkomsten av Albys gyllene regler är den subkulturella scenen som började växa fram under början av 1990-talet: hiphop. Även om rapmusiken var förhållandevis liten under 90-talet liten, i jämförelse med annan musik i den mediala sfären, hade filmen Stockholmsnatt (1987) och Sökarna (1993) fångat en generation ungdomar (och säkerligen försett moralpanikande vuxna med dopp till kaffet). I filmen Sökarna fick hiphopgruppen Infinite Mass sitt genombrott för en bredare publik i och med att låten Area Turns Red spelades i filmen (låten hette Shoot the Racist från början men titeln fick ändras då den ursprungliga ansågs för magstark). 1994 släppte The Latin Kings sin första skiva Välkommen till förorten. Med The Latin Kings blev Alby Förorten med stort F; Betongen, Det marginaliserades plats nummer ett, En egen värld i den svenska världen. – Välkommen till min jävla förort, rappar Dogge på TLK:s första skiva.

”Hip-hop var en ghettokultur på den tiden. För första gången fick vi invandrarungdomar någonting som verkligen blev mediehypat och som vi kände tillhörde oss” säger Ayodele ”Dele” Shekoni i boken Mikrofonkåt om när hiphopen gjorde entré i Stockholm, under mitten av 1980-talet. Sociologen Ove Sernhede menar att hip-hop både mytologiserar sin plats samtidigt som den motsäger sig den mediala bilden av miljonprogrammen genom att skapa motbilder och egna berättelser. Motbilderna och de egna berättelserna om platsens villkor kan förstås under ljuset av att själv äga berättelsen mot (den svenska vita) normen. Poeten Johannes Anyuru skriver att TLK:s texter ”har varit med och förändrat Sveriges bild av sig självt … det kollektiva vatten som rinner djupt under varje samhälle har klarnat en aning, så att det stiger upp som en känsla av att ha rätt inuti den som utsätts för rasism och orättvisor”. Den egna berättelsen handlar lika mycket om en politisk akt där rapmusiken äger förmedlandet av sin plats. Det synliggör det undangömda och undanträngda. Mot det som är mainstream och välpolerat.

Media är duktiga på att fånga upp hip-hopens strategier och använder den för att reproducera en förenklad och stereotyp bild av förorten (och hip-hop, speciellt rapmusik). Framkomsten av Albys gyllene regler bör därmed förstås i en kontext där kommunen och även de boende i Alby sökte vägar ur den negativa massmediala bilden av området. Efter medierapportering av brott som begicks i Alby under 1994 startades lokala initiativ som till exempel Samling för Alby. På så sätt framstår Albys Gyllene regler som en, av flera, metoder för att förändra Albys dåliga rykte. Reglerna blir då ett kvitto för den som blickar utifrån. Jag som besökare läser reglerna som en försäkring på att här bor människor som delar samma grundläggande etiska syn som jag. Något som säkrar min närvaro i ett område jag besöker tillfälligt. Jag ska inte behöva vara rädd, här bor bra medborgare.

Samtidigt fungerar reglerna som ett moraliskt pekfinger mot Albys invånare där paternalism kostymeras i form av en offentlig anslagstavla med skolelever som alibi. Det finns ett våldsförande i reglerna som inte är materialiserat i fysisk form, ett osynligt våld som sällan definieras som just våld. Filosofen Slavoj Žižek menar i sin bok Violence att den allmänna definitionen av våld utgår från en föreställning om ett synligt och subjektiv våld i motsats till ett ”non-violent zero level”. En tankebana vore att detta ”non-violent zero level” innebär olika nivåer av icke-synligt våld. Ett våld som både är hämmande och dirigerar rörelsemönster, till exempel övervakning (tänk disciplinering à la Foucault). Det ickesynliga våldet kan även vara ett direkt kontrollerande. Till exempel i form av närvarande poliser eller representanter för myndigheter som agerar och pekar ut specifika grupper, vilka utgör ett potentiellt hot mot de utpekade (tänk REVA). Sammanfattningsvis skulle det osynliga våldet sägas vara ideologiskt och alltid aktivt då den utpekade gruppen eller kulturen inte kan pausa från det osynliga våldet.

Albys gyllene regler kan ytligt läsas som självklara regler för det goda (som implicit innebär det ordnade) samhället. De är placerade på allmän plats där torget symboliserar den demokratiska arenan. Alla ska känna sig välkomna till torget, det offentliga rummets utgångspunkt och emblem, agoran som marknadsplats och allmän mötesplats. På Alby torg finns en permanent kommunikation som omyndiggör stadsdelens invånare och önskar disciplinera enligt en specifik logik. Mycket i reglernas formulering för tankar till att texten är kanaliserade genom vuxna som troligtvis vägledde skolungdomarna. Med andra ord har framtagandet av reglerna varit helt eller delvis styrt av vuxna.
Vi:et i reglerna pekar på att Albybornas egen röst har fått tala och där ett gemensamt kontrakt har upprättats. Det problematiska är att reglerna är reproducerade föreställningar för och om de som bebor platsen. Det osynliga våldet gör sitt och pekar ut, hämmar samt reproducerar en generaliserande bild av Albybon. Dessutom uppstår det en felleverans där det sociala ansvaret för området förskjuts från myndigheter till den enskilde invånaren.

För några år sedan klottrades bokstäverna F.T.P. (Fuck the Police) vid ena hörnet av reglerna. En talakt som motsade sig det överordnade makten i samhället som polisen symboliserar. För en kort stund samsades två talakter om rätt till torgets offentliga kommunikation, disciplinerandet av den andre med den andres motstånd mot disciplineringen. Tills klottret sanerades. På senare år har Albys gyllene regler ifrågasatts. 2009 rapporterade lokaltidningen Södra sidan att reglerna ska bort från torget främst på grund av svårigheter med underhållet. I artikeln står också att reglerna diskuterats på kommunens webbsida av politiker och de boende där det framkommit både kritik och positiv feedback kring reglerna. Någon politiker tycker att reglerna speglar sin tid medan en annan anser att reglerna ”stämplar området som ett socialt problem”. Idag är reglerna fortfarande kvar (och fortfarande nedslitna så att det börjar bli svårt att läsa i vissa partier) men lokala organisationer och privatpersoner fortsätter att ifrågasätta Albys gyllene regler på olika sätt. Emma Dominguez, aktiv inom organisationen Alby är inte till salu, samarbetade med projektet Förorten i Centrum 2014 där hon genom muralmåleri och deltagandeprocesser problematiserade reglerna. Filmaren Ahmed Nuru producerade en kortfilm där han iscensatte en berättelse av Marita Castro. Castro sågar ned Albys gyllene regler med en motorsåg hon införskaffat under en premieprenumeration från tidskriften Sköna Hem och bär reglerna på sina axlar till Gamla stan för att där placera dem i en nisch på slottet.


Macarena Dusant är konstvetare (snart) fil. mag. vid konstvetenskapliga institutionen, Södertörns Högskola. Aktuell som gästredaktör för kulturtidskriften Hjärnstorm, tema Menstruation.

[Reds. anm. Sedan 2016 så är Macarena Dusant även redaktionsmedlem hos Kultwatch samt ordförande i den ideella föreningen Kultwatch.]


Källhänvisningar

“AlieNation is my Nation. Hiphop och unga mäns utanförskap i det nya Sverige”, Ordfront Pocket 2007.

Johannes Anyuru, ”Vi får leva här”, förord till The Latin Kings. Texter, Ruin 2004.

David Lagercrantz, ”Sveriges getto”, Söndagstidningen i Aftonbladet, 1994-09-18.

René Leon, Den lokala demokratin. En studie av Samling för Alby, Mångkulturellt Centrum 1999.

Irene Molina, ”Miljonprogrammet och förortens rasifiering” i Bor vi i samma stad? Om stadsutveckling, mångfald och rättvisa, Ola Broms Wessel, Moa Tunström, Karin Bradley (red.), Pocky 2005.

I.Molina, U. Eriksson och P.Ristilammi, “Miljonprogram och media – Föreställningar om människor och förorter”

Stella Papapanagiotou, ”Albys regler bort från torget”, Södra sidan 31-10-2009.

Fredrik Strage, Mikrofonkåt, Atlas 2001.

Slavoj Žižek, Violence, Profile 2009.

Foto:  Erwin Schoonderwaldt

AV

Kommentera

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.