Emilia Norman från Interfem Malmö riktar kritik mot Nils Polettis pjäs Sånger från Norden som gått på Turteatern.

Sånger från Norden av Nils Poletti är en pjäs som bygger på upploppen i Kärrtorp och ska vara en antirasistisk kabaré, där nynazister och antirasistiska motståndare börjar slåss.

Pjäsen börjar med ett ljudklipp av en röst som säger att han känner stridsvilja, bland stenarna som viner, och att han vill döda. Ända tills han ser en banan som flyger mot honom. Fascisterna kastar apelsiner, bananer, sitt mellanmål mot antifascisterna. Då tappar han fattning och inser vilken galenskap detta är. Är det här nazisternas vapen, bananer och apelsiner? Det som Nils verkar vilja visa är det ironiska när attack från nynazisterna tar formen av en banan.

För mig är det inte bara en banan. Det handlar om hur de ser oss. Hur de beskriver oss som djur. Att skämta om saker som gör ont, även om det är absurt att påstå att alla som är från Afrika är djur, så finns det en historia som skär i en extra djupt om någon säger åk hem med den första bananbåten. Att alla känslor i mig strömmar upp genom mitt bröst under den första scenen. Jag ryser av obehag och rädsla av hur han skämtar om sår som fortfarande är vidöppna. Känslor som ska tas på allvar och skildras med respekt. Jag pratar inte bara om historien, utan om min egen vardag, om många personers vardag i Sverige. På scenen rullar en svart koloss av nynazister ut. De väser fram: ”Välkomna till vår värld”.

Jag känner genast att i deras värld tillhör inte jag. Att alla i publiken har sett mig och vet redan innan teatern har börjat att jag inte är en av ”dem”. Jag kan inte vara en av dem på grund av mitt utseende. Men resten av publiken kan vara en av nynazisterna? Den svarta klumpen växer sig större i min mage.

Jag kan inte skratta åt att en av scenerna som är ett raslopp. Ja, ett RASLOPP, där idén om att den ”vita ariska mannen” är den starkaste. Och sedan kommer alla hans undersåtar i form av juden, japanen, muslimen, romen och afrikanen. Alla bär en mask, förutom den ”ariska mannen” han är naken och muskulös, som en galjonsfigur står han längst fram i rasloppet.

Där är jag, jag ser på en gestalt som bär en mask, masken är jag. En mask som ska likna en mörkhyad person. Min mage knyter sig igen och jag är på väg att resa mig mitt i det dramatiska rasloppet för att hitta dörren ut, men nej, jag blir kvar. Att sätta mask på skådespelarna, att klumpa samman alla mörkhyade till en person har gjorts. Att använda sig av stereotypa bilder och karaktärer har gjorts. Jag är ”hotet” mot den ”ariska” rasen och blir återigen satt i facket som ”icke-etnisk svensk” och blir det som avviker.
Exit, jag måste ut. Jag kan inte andas, jag blir paranoid av alla ”vita” personer som skrattar åt teatern. Jag kan inte se humorn i fascismen.

Vem skulle skratta åt Hitler och säga att hur kunde han komma till makten? Att påstå att alla som stod bakom Hitler var ”onda” som att de inte visste bättre. Att säga att det inte skulle kunna varit jag är att ha höga tankar om sig själv och att tro att en har kontroll över hur en tänker är naivt. Jag är smart nog att inte bli manipulerad av fascistiska tankegångar. Att då förlöjliga dessa strömningar genom att säga det var bara en banan, eller det var bara Jesus som bröt Negerbollen, det är ju ironi. Det är nog det farligaste som kan hända i vårt samhälle. Att låtsas att inte veta vad någon egentligen står för så att allting blir flytande. Vi måste ta fascismen och nazismen på allvar. Det är inte annorlunda denna gång!

Jag reser mig upp, går ut i Turteaterns foajé. Här är allt det som han skämtar om på scenen. Här är alla förtryck inlindat i bomull, här finns det nazister, här finns det fascistiska partier som SD. Här är den världen som han driver med. Efter denna teater, känner jag mig otrygg. De vita människorna som är kvar där inne. Tänk om de inte fattat ironin och blivit nynazister och fascister. Teatern innehåller en parafras av samhällets många dåliga sidor som har lyfts fram och satts färg på av Nils Poletti.

Interfem Malmö genom Emilia Norman

Emilia Norman är bildkonstnär och installations skulptör. Samt är aktivist och politisk aktiv i Interfem Malmö. Du kan läsa mer av henne här! 

Foto: Tanne Uddén