Jag minns att som yngre bli oerhört smickrad över ”komplimangerna” om min hudfärg från andra svarta. Kommentarerna var ofta i stil med att de inte trodde att jag var helsvart på grund av min hudfärg, eller att de beklagade sig över sin egen hudfärg och hyllade min. En vanlig jargong bland många svarta.

Att vi som är födda eller uppvuxna i väst anammar det koloniala språket och tar efter den internaliserade rasismen är ingen slump, en djup rotlöshet finns bland många svarta ungdomar i Sverige idag. Att leva i ett land präglat av vithetsnormen och hela tiden få påminnas eller frågas om ens härkomst. Att även om vi får chansen att åka till våra hemländer mötas av samma tankesätt och tongångar. Det är där den internaliserade rasismen gror idag, i en ond blandning av vithetsnorm, marginalisering och rotlöshet, i stora drag. I Sverige idag talas det om rasism som ett eget ord, istället för att användas som ett samlingsord. Rasism begränsas, och den begränsas till extremhögern, när rasism i verkligheten gör sig uttryck på otaliga sätt. 

Ett av dessa uttryck är colorism, vilken grundar sig i internaliserad rasism, och syftar till när svarta eftersträvar vithet. När vi lever i ett vithetsnormativt samhälle så råder en vit maktordning, alltså desto närmare en är vithet desto mer klättrar en upp i maktordningen. Dessa maktordningar finns i samhällets alla olika aspekter, där är de dock oftast mer abstrakta än de vi ser i media och populärkultur, där vi enklare kan sätta fingret på det som är problemet, då det egentligen är synligt för alla.

Den här bilden på Jay-Zs läppar och näsa kommer ursprungligen får den populära komedi-sajten 9gag. Detta är ett tydligt exempel på colorism. Jay-Z svarta drag är tagna i närbild och i kommentarfältet på hemsidan står kommentarer som, ”euuww”, och ” why beyonce why?”. Bakom dessa kommentarer ligger en syn på svarta och svarthet som härstammar från kolonialismen och slaveriet. Svarta som då hade mindre ”svarta drag” handplockades och, generellt sett, gavs chansen till skonsammare liv. 

Att en afroamerikansk man med ”svarta drag”, så som stor näsa, stora läppar och mörk hy, som Jay-Z, gift sig med Beyoncé, en afroamerikansk kvinna med ”diskretare” drag, så som ljus hy och rak näsa, har varit en skandal för många och en succé för andra. Som sagt, ju närmre en kommer vitheten desto högre kommer en i maktordningen. Därför är det så vanligt att svarta som är kända och har diskretare drag avsäger sig sin svarthet. Ett exempel är artisten och producenten Pharrell Williams.

Om det som nämnts tidigare sker på storskärm och i sociala medier så är det inte en slump att colorism och den internaliserade rasismen lever och skiljer på svarta och svarta under hashtaggarna #teamlightskin och #teamdarkskin på Instagram. Colorism lär #teamlightskin att de har större möjligheter i samhället och att de är vackrare, medan colorism lär #teamdarkskin att de ska skämmas över sin hudfärg och sina drag. Helst ska de använda farliga produkter för att bleka sin hy. Light skins borde under inga omständigheter skaffa barn med någon som har mörkare pigment, det skulle ju leda till att barnet förlorar en del av de ”fina” ljusa dragen. Då bestraffas ju stackars barnet med allt vad svartheten medför. En bild som cirkulerat på nätet på Blue Ivy (Jay-z och Beyoncés dotter) är ett representativt exempel på när man skuldbelägger svartheten. Allt är svarthetens fel. 

I ett samhälle där en hela tiden blir översköljd med reklam med smala vita kroppar glöms vi bort, vi som bryter mot den normen. Jag minns att jag som yngre blev glad över kommentarer som var laddade av självförakt från den svarta avsändaren, inte för att jag var omedveten om rasism eller för att jag var ignorant, utan för att annars fick jag aldrig se eller höra att jag var vacker.

Colorism går djupt in i den afrikanska diasporans kultur. 2014 har dock visat på små resultat av att vi trots detta med väldigt små steg är på rätt riktning: Lupita Nyong’o har visats på storskärmarna, Solange Knowles gifter sig i afro, och svenska svarta artister tar mer plats i Sverige. Colorism är bara en gren på rasismens träd, vars rötter fortsätter att sträcka ut sig och växa. För att motarbeta problemet internaliserad rasism där svarta rangordnats utifrån en ljushets hierarki, måste en rannsaka sig själv, speciellt vi som är svarta . Men colorism är inte bara svartas egna problem, utan ett globalt samhälles problem som vi alla bär ansvar för. Därför kan vi inte vara tysta när colorism och internaliserad rasism uttrycker sig, tar plats, eller trycker ner oss. Vi måste gå ihop i insikten om att det finns en vithetsnorm som orsakar underrepresentation av rasifierade överlag. Alla oss som inte är vita. Vilket vi konstant måste arbeta emot på samhällets alla nivåer. 

Idil Suleiman är 17-år, choklad & kaffe beroende, och bor i Stockholm. Idil spenderar dagarna på Kärrtorps gymnasium. Idil är engagerad i frågor om feminism , antirasism och islamofobi.