Dima Lina Yassin delar sin gripande dagbok från en resa till Palestina. Detta är första delen i en serie inlägg.

18 fucking timmar. En, två, tre, fyra är okej, men inte 18 fucking timmar. Nej, det får inte hända…IGEN, för jag ska bara in i detta fucking landet nu, upprepar jag som en mantra i takt med leendet som formar mitt ansikte, ilsket. Håller jag på att bli sjuk i huvudet? I ett par sekunder känner jag mig faktiskt som dom med järnrör på Stockholmsgator eller galningen till säkerhetspolis som sa att han skulle kasta in mig i en cell med råttor i ifall jag inte sa vad min morfars far hette. Sanningen är att jag inte visste vad min morfars far hette medan säkerhetspolisen insisterade med att jag var ännu en palestinska till lögnerska.

Mitt ilskna leende släpper tag om mina läppar och kvinnan framför mig tittar ner på mitt pass, blickar fort upp och i mitt huvud säger jag det som hon frågar mig högt med sin skrovliga engelska; 

– What is your purpose in Israel?  

Nu börjar minuterna ticka. Samma gamla förhörsrum som sist och en ny mantra spelar sång i mitt huvud. ”Allt kommer att gå bra, jag är ute om 30 minuter max, 30 minuter. MAX! Eller hur? Allt kommer att gå bra… Eller hur Dima?”

Okej, konversationen mellan mig och mitt huvud börjar snart att gå överstyr. “Håll käften, Dima! Varken le eller ser besvärad ut”. Var neutral. Jag tänker på min dramalärare på universitetet förra hösten. Jag tänker att han sa att jag var duktig. Jag tänker att jag har potential. Jag är neutral. 

Att förhörsrummet som jag sitter i inte längre är främmande, inser jag när tavlan på väggen är ett objekt som jag flera gånger observerat. Tavlan gör mig lugn, låter mig försvinna, drömma och jag fascineras av det lilafärgade, befrielseliknande ivret av den. Min undran kvarstår, vad gör den här? Den är alldeles för vacker, fylld av kärlek, inte hat.  

Jag avbryts.

–Dima, what is you purpose in Israel?  

Jag svarar så neutralt som möjligt men avbryter mig själv då min snusdosa faller i golvet. I en rörelse med blicken neråt och en kuvad rygg så hör jag det som precis sker. Idioten stämplar mitt pass. I mitt pass! Precis som om han visste att jag hade planer på att besöka Libanon nu i sommar. Ni vet, jag kommer inte in i Libanon med ett pass stämplat från Israel och nu måste jag förnya mitt redan nya pass. IDIOT! Jag blir knäpp igen. Hur visste han? Jag känner mig helt blottad i hans hånskratt. Men jag förblir neutral och tänker att jag ska ta bort min Facebook för alltid denna gången. Seriöst, hur fan visste han? 

Hur visste hon? Kvinnan med den skrovliga engelskan som nu har fått uppbackning av herr säkerhetspolis. Det är nämligen inte hon som avgör ifall jag är en terrorist eller inte. Ifall jag är välkommen in i landet eller inte. Hon är istället placerad bakom djävulen själv och hennes enda uppgift är att stå med armarna i kors som en tennsoldat på fikarast, poserande med ett intränat leende i form av ett kvinnligt sällskap, till min fördel. 

Yea, right! 

Jag köper inte längre deras spel. Jag har sett den här strategin sedan 2001, sedan jag första gången tog ett steg in i det här förhörsrummet. Jag var 12 år då. Idag, vet jag vet helt ärligt inte vem som är mer obehaglig än den andra. Det enda jag vet, är att mannen som står vid dörröppningen är en nybörjare. Jag ser på han och lämnar ett ödmjukt ögonblick men lika snabbt lämnar han mig med en blick i de svartvita, fyrkantiga, iskalla stenplattorna. 

Förhörsledaren sträcker sin hand mot mig, med mitt pass och en man följer mig ut.  Allt jag ser är stenplattorna som etsat sig fast i ögonvrån med blicken fastklistrad ner i golvet. Jag känner mig sårad och förödmjukad. Jag känner förvirringen som lämnar mig ensam utan ett människovärde. Jag känner skillnaden på dem och mig. Jag känner att jag är palestinier. 

Mannen stannar. Han frågar vad jag håller på med och visar med händerna att jag inte ska följa med han längre, utan att jag faktiskt är fri att gå. 

-You got you passport, right?   

Jag nickar men stannar inte, utan vänder håll i rörelsen mot honom, med rädslan av att han ska ta tillbaka det han precis sa. Så jag fortsätter att fortsätta gå. 

Min blick höjer sig sakta upp och jag kan se den stora banderollen som reflekterar mitt öga vitt och blått följt av versaler  ”WELCOME TO ISRAEL”  

Jag är inte längre sårad och att jag för ett par sekunder sedan kände mig förödmjukad är ett minne blott. Det enda jag tänker är att jag är inne, inne i detta landet och att jag kanske slagit rekord i en entre på Ben Gurions flygplats som palestinier. Jag tänker högt för mig själv, Welcome to Palestine, Dima.

Läs Del 2.