Den heterosexuella plågsamheten

Den heterosexuella plågsamheten

Sick & Savvy och Ms Ferocious är två som identifierar sig som kvinnor. Kvinnor som nedan diskuterar mäns otillräcklighet och den heterosexuella tvåsamheten, eller snarare… Den heterosexuella plågsamheten.


Ms. Ferocious: Äntligen tar vi oss tiden att bara ge oss hän angående vårt hat för den heterosexuella relationens samvaro. Både du och jag kommer ju in på det här ämnet ganska ofta, och helt ärligt, i mitt liv är mellanmänskliga relationer en del där patriarkatet känns som mest. Jag är identifierar mig som kvinna med ganska diffus definition av min egen sexualitet. Dessvärre har jag ändå erfarenheter av längre relationer med män. Och som de flesta brudar som varit ihop med snubbar vet, så är det bland det mest energikrävande man kan utsätta sig själv för. Känns nästan som ett självskadebeteende ibland.

Har så många praktexempel på dåliga relationer med män att jag knappt vet var jag ska börja. LOL vänta, jag har BARA exempel på dåliga relationer med män?

Män är som blodsugande parasiter. Jag har upplevt att det finns typ, tre slag:

  • Den sviniga killen

Den här typen döljer inte sin arrogans, själviskhet, eventuella våldsbenägenhet (psykisk och fysisk) och diverse övriga manligt kodade och äckliga egenskaper. Han är dum i huvudet, och typ stolt över det? Han behandlar kvinnor efter sitt eget tycke och man förväntar sig inget annat.

  • Den “normala” killen som kallar sig feminist

Den här killen skryter om att han är medveten. Han är till synes helt vanlig. Verkar ganska normfungerande rent psykiskt, d.v.s. inte påverkad av diverse outredda trauman, och inte särskilt våldsbenägen. Han tror att han behandlar kvinnor som jämlikar, men vill gärna ha bekräftelse för det. Det är med andra ord något han ska ha credd för, den lille ängeln.

  • Den känsliga killen (kan också kalla sig feminist)

Den här lilla mjukisen. Han är snäll, verkar så himla uppskattande, OCH, wait for it…. GENUINT INTRESSERAD! Med andra ord ALLT som en vanlig heterotjej aldrig hittar i en vanlig heterokille. Han är “i kontakt med sina känslor” och öppnar upp direkt.

Den sviniga killen är den man har lättast att hata på. Det är den som de flesta hatar på. Det råder liksom konsensus kring hur problematisk han är. MEN! VI ÄRO ALLA LURADE! För egentligen är typ 2 farligare. Den medvetna, till synes “normala” killen. Och: typ 3 är farligAST. Det är i hans sällskap som man inte ens märker hur man sakta men säkert bryts ned, hur man tar mer hänsyn till hans känslor och till slut enbart agerar utifrån honom, glömmer bort sig själv. Allt medan man tror att han gör detsamma för en själv. NOT!

Vad tänker du? Känner du igen de karaktärerna eller vill du lägga till någon? TELL ME ALL!

Fanny Åström illustration 4

 

Sick & Savy: Alltså, jag känner verkligen hur mitt blod börjar koka (undrar vad blodets kokpunkt ligger på?) när jag läser killtyperna du beskriver. Det är ju exakt så! Jag har nog ofta dejtat typ 1 (sviniga killen) men snarare haft relationer med “normala” och “känsliga” killen. “Känsliga killen” har hands down varit absolut värst. Har tänkt mycket på hur dessa känsliga killar verkligen utnyttjar (miss)uppfattningen om att “män inte får uttrycka sina känslor” när de ska försöka binda en tjej till sig. Apropå det: kan vi en gång för alla ta död på uppfattningen att män inte skulle “få” uttrycka sina känslor, medan kvinnor skulle ha fritt spelrum för känslouttryck? Blir så förbannad på detta för det är en sådan jävla lögn. Kvinnor som uttrycker starka känslor ses som “oresonliga” och “hysteriska” medan hela samhället kollektivt gråtrunkar till “känsliga män” (se typ Alex Schulman och Sigge Eklund för utmärkta exempel).

Ok, behövde bara få ut det där ur systemet. Anyhow, den känsliga killen använder det slugaste tricket av alla: han får en att tro att det är en GÅVA att få ta hand om hans känsloliv. Detta är ju direkt kopplat till den felaktiga, men djupt inrotade, uppfattningen om att män inte “får visa känslor”, för om män inte får visa känslor så blir det ju väldigt exklusivt att få tillgång till en mans känsloliv. Och alltså, att få komma nära en annan människa känslomässigt är ju någonting fint och betydelsefullt, men som du sa tidigare: han är aldrig lika intresserad av ditt känsloliv som du är av hans, och han kommer aldrig göra avkall på sig själv för att ta hand om dina känslor. Blir så trött när jag tänker på mig själv som yngre och hur jag verkligen kunde känna mig “utvald” som fick ta hand om en killes känsloliv. Samtidigt gäller det ju att ej skuldbelägga sig själv för som kvinna har en ju fått lära sig praktiskt taget sen förskolan att det finaste som finns är en snubbes uppmärksamhet.

Sammanfattningsvis har jag i ALLA relationer med män upplevt följande:

Jag blir rörd och smickrad de få gånger han visar genuint intresse för mina känslor.

Han tycker att jag ska vara rörd och smickrad av att jag får visa intresse för hans känslor.

SPOT THE DIFFERENCE? Fuck detta alltså.

 

Ms. Ferocious:  ASSÅ WORD på detta med vem som får visa känslor och hur det uppfattas. Jag upplever att jag p.g.a. att jag läses och identifierar mig som kvinna, blir dubbelt bestraffad hela tiden. Om jag visar känslor och engagemang kan det uppfattas som för “needy”, då blir jag en klängig brud som är osjälvständig och krävande. Om jag å andra sidan inte gör det, försöker vara sparsam med mina känslor, beter mig enligt vad som uppfattas som normativt rationellt, så blir jag istället sedd som kall, okänslig, rent av “manlig”. Och gud förbjude en kvinna att uppfattas som manlig! Kvinnor ska inte ha egenskaper som är manligt kodade, det värsta som finns är en kvinna som avviker från normens bild av en kvinna.

Jag har också ofta dejtat typ 1 – och då har det ju liksom varit tydligt från början vad som inte fungerar, det har liksom inte funnits en gnagande känsla av obehag, ständig olust och konstig oro som följeslagare genom relationen. Det har varit lättare att navigera i den relationen, hur sjukt det än är?

Problemet med normala killen är att han tror att han redan vet exakt hur patriarkalt beteende ser ut, och att han därför inte har något sådant själv. Typ som vita personer som “vet vad rasism är” – pratar om andras rasism, rasistiska strukturer, men inte kan se sin egen del i det. Normala killen kanske har nagellack ibland, eller hänger mycket med tjejer, för att sedan bete sig sjukt patriarkalt, t.ex. i det emotionella eller sexuella.

Men, för att återkomma till känsliga killen. Känsliga killen fläker ut sin själ för dig, han börjar snabbt dyrka dig och förklara sin innerliga kärlek, men om du inte visar den tillbaka på det sättet som han vill (hur det sättet är kanske man inte ens får veta) så hämnas han genom passiv aggressivitet. Han kräver ständig uppmärksamhet och om du inte uppfyller hans behov så är han snabb med att påpeka allt han skulle ha gjort för dig, allt som du inte gör. Han babblar på om jobbiga barndomsminnen, eller anledningar till varför han är som han är, vilket får det att framstå som att han har god kommunikationsförmåga. Men i själva verket beter han sig som ett barn så fort du vill kommunicera något, så fort du har något behov eller något att anmärka på hans beteende. Han kan inte ta till sig kritik som är riktat mot honom. Han som ju bara älskar så mycket! Vad kan man göra mer än det?

Och något gemensamt för alla tre: bristen på engagemang i relationen. Hur många gånger finner man sig inte, som självidentifierad tjej i relation med heterokille, vara den som typ, projektleder relationen? Gör mysigt hemma, föreslår aktiviteter, försöker fixa stämning. Så fort männen känner att deras intresse är besvarat, är det som om de aldrig mer behöver lyfta ett finger. Och så sitter man där, med någon som praktiskt taget bor hos en, utan att för den sakens skull någonsin har ansträngt sig för att man ska göra något fint ihop. Helt plötsligt, efter någon månad, befinner man sig i en relation som känns som ett 60 år gammalt äktenskap. Städa, laga mat, se till att karln får käka när han kommer hem efter jobbet! Å nu var det längesen vi hittade på nåt, se till att dra med honom ut på en teaterkväll eller nåt! Å nu var det längesen sexet blev bra, se till att piffa till dig och lukta gott så kanske det händer!

För att inte tala om SEXET?!??!?! Alltså gud, jag orkar nästan inte.

Feministiskt Perspektiv publicerade för inte så länge sedan en krönika av Sandra Dahlén om kukfixering, vad det gör med sexet när en kukbärare och en fittbärare ligger med varandra. Och just sådant heterosex som involverar en kuk och en fitta kretsar ofta kring kuken och penetrationen, vilket ju är en aspekt av hur kasst sexet kan vara. Och bara en sån sak, de flesta killar jag har legat med, har aldrig velat bli penetrerade själva. De ser det som något skrämmande och äckligt, rent av förnedrande ibland, men samtidigt som den mest naturliga saken att penetrera en kvinna. Jag tycker det är obehagligt. Liksom hur kan det vara okej att köra in något i mig om du tycker att det är så kränkande att någon gör detsamma mot dig? Eller sedan att min njutning nästan alltid har varit sekundär. Snubben utger sig för att vilja vara din bästa älskare, pillar lite, på sin höjd langar en liten slick (helt utan att vara lyhörd nog att ens märka att han gör det svindåligt), sen är det dags för kuken. Jag har fan blivit kallad sex-fascist (av en man) för att jag har krävt orgasmer eller njutning på lika villkor!!!!!!

Finns massor att säga om sex och sexuella praktiker eller icke-praktiker i heterosammanhang. Men en sak som jag tycker får alldeles för lite uppmärksamhet i diskussioner är frågan om vem som ska vara sexig. De flesta tjejer jag känner som ligger med killar anstränger sig för sin egen skull men också för hans, att vara sexiga. Sen vad sexig innebär skiljer sig för olika, men jag har typ -ALDRIG- hört talas om eller varit med en kille som har ansträngt sig för att JAG ska tycka att han är sexig. Aldrig någon som har gjort sexig stämning, eller gjort något med sin kropp eller sina kläder för att höja sex-nivån. Han kan bara vara som han är – typ ganska lat och osexig, så kommer jag och ba har på mig nice underkläder, nyvaxade genitalier, insmord kropp och whatever. Visst att jag njuter av att göra så, att det är för min egen skull också, men det vore liksom nice om någon tänkte på att göra detsamma för en själv.

Fanny Åström illustration 3

Sick & Savy: “Normala killen har kanske nagellack ibland” – Haha alltså spot on, samt att han ofta tycker om att mer eller mindre subtilt skryta om det faktum att han har det, så subversiv som han är! Liksom, jag har haft nagellack dagligen sedan jag var 13, din slarviga manikyr imponerar inte på mig.

Ja! Det du sätter fingret på är ju det jag tycker om att definiera som “känslomässigt arbete”, vilket jag personligen anser vara ett mycket större problem än fördelning av exempelvis hushållsarbete (som dock även det oftast är ojämnt – jag har definitivt städat mer, och framförallt mer noggrant, än mina manliga partners) eftersom känslomässigt arbete, när det inte fördelas jämnt, är så oerhört utsugande! I min senaste relation med en man insåg jag först inte hur otroligt SJUKT det var att han i princip aldrig frågade mig saker, jag tänkte nog att det var normalt, på något vis. Kommer ihåg att jag satt i soffan och läste medan han höll på med något på sin dator och det slog mig att han nog inte inlett EN ENDA konversation med mig som ej enbart var av praktisk natur på flera veckor. Jag frågade däremot honom dagligen om hans humör, mående och tankar. Det är för mig fullkomligt fascinerande hur dessa män (skulle vilja säga de flesta män faktiskt) resonerar? Hur kan någon vara så fullständigt självcentrerad att denne inte tänker på hur mycket emotionell bekräftelse och uppmärksamhet han får av sin kvinnliga partner, och hur otroligt lite han själv ger tillbaka? Kan bli så arg att jag blir gråtfärdig när jag tänker på detta.

Alltså JA let’s talk about heterosex as we know it. Denna ofta vansinnigt tråkiga sysselsättning eftersom 85% av alla heterosnubbar jag varit med är fullständigt lost down there? Dels är många så otroligt dåliga på att känna in stämning och vibbar, dels är det många som faktiskt borde läsa på. Om det är något jag är så vansinnigt trött på så är det denna ständiga uppfattning om att personer med fitta skulle ha så förbannat “svårt att komma”. Jag tror detta är en missuppfattning och att det egentligen handlar om att de flesta ciskillar HELT ENKELT INTE BRYR SIG TILLRÄCKLIGT OM NÅGON ANNANS NJUTNING i kombination med att fittan är tabubelagd och vi med fitta får lära oss att vår njutning är sekundär och att det inte ska vara självklart för oss att få orgasm. För ärligt, jag har inte alls svårt att komma! Inte om personen ifråga vet vad han gör. Problemet är ju bara att majoriteten inte har en aning, och varken frågar eller känner in mig under sexet.

Det du tar upp om vem som ska vara sexig och ja, göra sig sexig inför den andra är så otroligt intressant och skev. När jag läste det du skrev om att du aldrig upplevt att en kille liksom gjort något aktivt för att göra sig själv sexig/fysiskt åtråvärd inför dig var det som att få ett slag i magen – jag har nämligen aldrig upplevt det heller. Däremot har jag själv aktivt ansträngt mig för att vara sexig eller skapa sexig stämning majoriteten av gångerna jag haft sex med män. Hur absurt är inte detta?

En annat intressant (läs: oerhört irriterande) fenomen jag vet att vi diskuterat en gång tidigare är ju även hur många män inte rör vid en under sex, förutom typ, penetrationen? Kanske typ, lite pillande och typ att de rör vid ens bröst men liksom inte mer än så. Tycker detta oftast gäller män en inte haft så mycket sex med (eller om det är väldigt casual) men har på riktigt även upplevt detta i förhållanden. Liksom, de känner efter om en är tillräckligt våt och sen är det kuken, kuken och åter kuken som står i centrum? Finns ju även ett annat närliggande fenomen: män en ligger med typ en gång och som har sex med en men sedan vägrar ens ligga/sova nära en efteråt?

Fanny Åström illustration 6

 

Ms. Ferocious: Asså word på allt. Så jävla skevt, allt som vi har tagit upp i den här texten känns också som regel mer än undantag. De personer jag dejtat som identifierat sig som män har det också funnits friktion med just av den anledningen: deras manliga identitet. Alla internaliserar ju patriarkala normer och beteenden, och jag märker hur jag själv ofta beter mig otroligt patriarkalt eller ibland “macho” i relation till män som ett slags försvar. Men det kan de inte hantera, det blir ett problem jämfört med hur deras egna patriarkala beteenden ofta går obemärkt förbi, eller i alla fall inte problematiseras.

En annan grej som jag har tänkt på är tvåsamheten, den norm som även genomsyrar hbtqi-communityt också, relationer av andra slag än hetero. Bland mina egna relationer har den dock tagit sig starkast uttryck i heterorelationer. Brukar kalla det “den heterosexuella plågsamheten”. Jag har aldrig varit tvåsam egentligen, men när jag haft relationer med män har jag gått med på att ha relationen på deras villkor, dvs uttalat monogam, sedan typ varit “otrogen”. Det är ofta de som sätter spelreglerna: inleder med att säga t.ex. att de inte söker något långvarigt, eller basunerar ut något banalt som att “de har svårt att bli kära” eller på annat sätt skapar en situation i vilken man behöver hävda sig och känna sig otrygg från start. Sen när relationen blivit någorlunda “stabil”, när en själv “bevisat” hur en “förtjänar” ett commitment och killen vill vara med en så kan han inte acceptera att man vill ha relationen på andra sätt än monogam. När jag insåg hur jag har kompromissat mina egna behov och hur jag vill ordna mina relationer började jag göra annorlunda. Jag har i mina senare relationer med män varit snabb och tydlig med att kommunicera hur jag vill ha det, och jag har vägrat kompromissa. Det har orsakat stormar, jag har aldrig stött på maken till effekt. Hur mannen i fråga först går med på det, sedan krisar totalt, sedan straffar en för det. Eller beter sig helt konstigt och barnsligt och typ gör samma sak som en själv fast på ett sämre sätt, t.ex. är med någon annan fysiskt och sedan inte kommunicera det med värdighet. Kommunikationen tycker jag är det allra nödvändigaste och det är alltid det största problemet. Det som aldrig finns eller aldrig fungerar. Man måste liksom curla killen så han berättar hur han känner. Och sen har man aldrig rätt till sina egna känslor. Summan av allt det här, vad har vi kommit fram till?

 

  1. Dumpa killen
  2. Dumpa tvåsamheten

 

(* När vi använder ordet “man” åsyftas alla som identifierar sig som män)


Alla illustrationer är gjorda av den fullkomligt briljanta Fanny Åström.

AV

1 kommentar

  • Helena 30 July 2015 den 8:39 pm

    Kan vara det bästa som skrivits i genren. Seriöst, måste sitta på händerna för att inte mejla ex (normal/känslig kille). Tack!

Kommentera

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.