Men låt oss inte sjunka ner i depression. Vi måste destillera vår ångest och omsorgsfullt låta den rinna över alla möjliga ytor fram till den fullständiga hjälplöshetens timme.

– Etel Adnan

Det är över nu. Decenniet då Houellebecq
åkte runt på alla världens bussar
och höll bittra, invecklade monologer
för ovilliga öron
som istället längtade efter snäckans brus.

Kvar finns vi och allting annat.

*

Vi färdas framåt i svindlande ultrarapid,
för förenklade resonemang
om dem vi anklagar för att förenkla.

Vi fryser i det mentala klimatet,
ser rakt in i solen, förmörkad
av segregation
och diamantlika lagars logik.

*

Alla larm är falska. Vi tror på tvivel
och uppluckrade ideologier.
Vi vågar inte längre
slå vad om vår egen hunger.

Hur många gånger kan man vackla
utan att sluta stå för någonting alls?
Hur många gånger måste vi sätta
kaffet i halsen

innan någon uppfinner
ett alternativ till andning?

*

Vi sippar på sanningen, rynkar på näsan,
vaskar allt
vi kunde ha fått
fatt i men inte vill vidröra.

Vi förlustar oss i en tid av växande olust,
skålar i skummande vrede
och osläckta lågor
som flackar med blicken.

*

Vi har dödat ett lik.
Allt är över. Inget börjar.

Vi ser fram emot en civilisation
av klarögda kackerlackor
och rättrådiga råttor, en upprättgående
steampunksfantasi i smog och moll.

*

Vår klarsyn är ett par svarta
vadderade ögonskydd.
Perfekta
för en flygresa över Atlanten.