Jag sitter på golvet i det vita rummet. Vilar ryggen mot väggen.

Naken. Doftlös.

Nerdrogad.

Jag tänker på Warsan Shire, som lade en atlas i knät, och frågade var det gjorde ont.

Mina händer är åter ett barns.

De här vita väggarna är lika tomma som livet.

Jag tänker på Hiroshima.

Förintelsen.

Jag tänker på allt som har byggts av människan.

Muren som revs i Berlin.

Separationsbarriären som uppförts på Västbanken.

Fabriker och båtar där människor idag arbetar under slavliknande förhållanden

så att andra ska kunna konsumera.

Hon som stoppar upp en tygtrasa i underlivet för att inte behöva gå på toaletten,

utan kunna sitta och sy femton timmar i sträck.

Som sedan kollapsar och avlider.

Skyskrapor. Kärnkraftsverk.

Tjernobyl.

Kollapsen.

Döden byggd av mänsklig hand,

som sprider sig med vinden.

Avättningar. Lemlästningar.

Förarlösa plan. Våldtäkter.

Jag tänker på waterboarding.

En tortyteknik som provades ut på patienter på mentalsjukhus.

Jag tänker på hon som är fast i sitt hem, i sin rullstol, i husarrest.

För ett brev landade på hallmattan,

och där stod det att hennes assistans hade dragits in.

Och de som inte kan äta själv, och som har stängs in på en institution.

Som sätter i halsen.

Som inte får luft.

Som försvinner lika enkelt som en siffra i en tabell.

I den Europeiska unionen.

Det är kallt här i det vita rummet.

Någon har ryckt ner alla kläder från väggarna.

Du skulle dränka mig i ån.

Jag tänker på de som flyr mitt i natten, från sin så kallade kärleksparter.

Barfota, med blodsmak i munnen.

Eller de som flyr från dem som i religionens namn ska upprätta renhet.

De som måste fly från sin förälder.

Från polisen. Militären. Juntan.

Hen som i en stad fylld av kaféer och raw food flyr från homofoben.

Som flyr

från presidentkandidaten.

 

Kolonialism. Skallmätningar.

Steriliseringar. Stängda gränser.

Alla dessa namn.

Våldet.

Experimenten på Vipeholm,

där barn med funktionsvariationer

tvingades äta socker tills deras tänder bröts ner,

så att vetenskapen i välfärdsstaten kunde forska om karies.

System.

Nya system.

Nyare system.

Dessa ord som människan uppfinner för att beskriva.

För att förklara. Rättfärdiga. Silvertejpa.

Bygga. Utveckla.

Systemet. Våldet.

Vad gjorde dina händer som barn?

Vad gjorde dina tankar?

Nu startar det gula ljuset och jag kryper ihop i fosterställning.

Det blinkar blinkar blinkar.

Jag skriker.

I fasa skriker jag som ett ensamt barn i en spjälsäng. Den sängen.

Över min mun läggs en våt trasa,

den stoppas in, längre längre in.

Jag tänker på alla som lever på gatorna utanför.

Som bara blir fler och fler.

I deras ansikten ser jag min mor.

Och jag vill springa springa springa.

Jag vill bränna ner världen.

Men jag ska aldrig lämna detta vita rum.

Jag tänker på säckarna av tabletter.

Alla tusentals, miljarder tabletter.

Som finns spridda över hela jorden.

Tabletter, frigör alla med en livmoder.

Var en sexuell revolution!

Ja, det var ni, på 1960-talet.

Tabletter, läkemedel, dämpa smärta.

Smärta kan vara outhärdlig.

Läkemedel, hjälp.

Hjälp.

Läkemedel,

överlev!

ÖVERLEV!

Jag tänker på alla människor som dör för tidigt.

Virus, bakterier, cancer, olyckor

och sjukdomar det inte forskas på.

Eller de som får inte behandling.

Läkemedel kostar pengar.

Operationer, förlossningar.

Blodet som rinner ut.

Pengar ligger i andra säckar,

pengar är ojämnt fördelat guld.

Som vi har stulit från varandra.

Allas liv har inte samma värde,

fast det är så det beskrivs.

Läkemedel, läkemedel.

Tabletter som förändrar.

Som stannar strömvirvlarna i huvudet.

Svängningarna.

Överlev!

Tabletterna som lägger trauman i saltlösning.

Picklar händelser och bilder,

placerar dem i små behändiga glasburkar.

Hur många glasburkar ryms i en mage?

Tabletter som får oss att passa in i kulturen.

I ideologin.

I dominerande föreställningar.

Rena att leva här bland

människor som sliter och släpar.

Som utför sina dagsverken.

Tabletter kostar, men neuroleptika

är ett billigt fängelse.

Inga rum, inga vakter.

Bara ensamma vandrande institutioner.

Kortslutningslödning är billigare än terapi.

Jag tänker på han jag intervjuade

som sa “När jag hör rösterna

skrika i huvudet

då sätter jag mig i fåtöljen och väntar

tills de går över.”

Hans sorgsna ögon, hans tomma ögon.

Min blick.

Alla sa att de var ensamma.

Och Sarah Kane längtade också efter kärlek. Sen tog hon livet av sig.

Jag reser mig upp från golvet i det vita rummet.

På golvet ligger fallfrukt. Ruttnad.

Ärren är pulserande l e v a n d e 

och samtidigt tryckta på väggarna som en fast struktur.

Jag går närmare, stryker min hand över den skrovliga ytan.

Den är som sten.

Som barnhemmet.

Som utsidan av en domstolsbyggnad.

All makt ska utgår från folket.

Om min hand skulle stryka runt en jordglob,

skulle smärtan vibrera

överallt.

Vad är det min hand har gjort?

Vad är det min tanke gör?

Marian Bergroth är kommunikatör och har jobbat inom området normkritik/genus/funktionalitet. Pluggar just nu litterär gestaltning på Skrivarakademin vid Folkuniversitetet. Bergroth skriver utifrån egna erfarenheter av psykvård och att ha bott på barnhem och i fosterfamilj.