I ljuset av publicerade bilder på barn som dör under flykten, funderar författaren Helena Looft över vilka kroppar som är sörjbara och inte.

Nu vill jag inte se fler döda barn på bild. Jag struntar i om syftet är gott, det är ändå en djupt oetisk hantering av en tragik som lika gärna kan belysas och lyftas fram på andra sätt.

Men vänner i mitt facebookflöde och journalister på snart sagt varenda tidning – smarta, kloka, vettiga personer – fortsätter att sprida närbilder av små kroppar som flyter i vattnet eller har sköljts upp på en strand. Skulle ni dela foton på era grannar i samma situation, har jag undrat? Tänker ingen på att de här barnen har föräldrar, släktingar, vänner, kompisar som sörjer dem? Att det handlar om individer, människor, precis som alla andra, att de förtjänar samma hänsyn och respekt?

I ETC försvarar Johan Ehrenberg hanteringen och i Göteborgs-Posten skriver Emanuel Karlsten om hur han äcklas, oroas och får ångest av bilderna på barnen, och det är naturligtvis också tanken. De personer som delar bilderna vill skaka om, uppröra och kanske i förlängningen få rasister och “invandringskritiska” SD:are att vakna upp. Men Emanuel Karlsten har inte sett en enda rasist omvändas, och han tycker att vi ska fundera över varför vi delar bilder på andras döda barn när vi är så försiktiga med att dela bilder på våra egna.

Det tycker jag också. Det finns obehagliga likheter i utnyttjandet av de döda barnen och rasistpropagandan mot invandrare och flyktingar. Kanske att vi alla behöver fundera över hur vi ser på varandra? Hur media skildrar lidande? Vilka skillnader vi gör på folk och folk? Människor långt bort från Sverige blir inte människor längre, de blir underliga varelser med konstig religion – eller ett livlöst ting på en strand som kan användas i propagandasyfte, i ett sammanhang där ingen frågar efter samtycke och delaktighet.

Helena Looft är författare, journalist och litteraturstudent som har skrivit en magisteruppsats om Samuel Becketts “I väntan på Godot”. Senaste romanen kom 2013 och heter “Pappa, vet du vad jag drömde?”