Krönika

Bim Eriksson skriver om kroppen: inte bara som ett verktyg, utan också som ett vapen.

I hela mitt liv har jag fått höra att jag är för tjock, för smal, för lång, har för stora fötter, har för små bröst, är lite äcklig eller lite för hårig, det slutar aldrig. Listan kan göras hur lång som helst. Människors iver att gång på gång göra dig medveten om din kropp och ditt utseende bitchslapar dig ständigt i ansiktet.

Det är fredag, discolamporna rör sig mjukt, musiken pumpar och trots att halva Stockholm verkar befinna sig på Way Out West så fylls stället stadigt på med människor. Ungefär samtidigt som en av mina favoritlåtar smyger fram i högtalarna så drar det stora vemodet in.

Jag hinner inte förstå att jag mitt i ett samtal blir granskad och bedömd. Att jag mitt i ett samtal om någonting helt annat plötsligt befinner mig i en föreläsning om hur och vad min kropp är och inte är, från en helt främmande människa.

Jag är trött. Jag har fått nog, jag orkar inte bry mig. Ändå blir jag ledsen. Jag blir ledsen för att samhället och olika människor under hela min uppväxt fått mig att tro att det faktiskt är något fel på min kropp. I ungefär 20 år av mitt liv har de fått mig att tro det. Och nu på stående fot slungar en vilt främmande människa mig tillbaka till den tiden och alla det år som jag spenderat med att inte tycka om, tid som jag kunnat göra så mycket annat med. I all den tiden ligger makt, det är tid då jag mått dåligt och där av valt att inte ta plats eller höjt min röst. För om jag inte ens är passande nog att ta upp yta i ett offentligt rum, varför skulle då någonting jag gör räknas?

Jag blir inte ledsen över vad ni tycker om min kropp. Jag blir förbannad över att jag i era ögon inte ens förtjänar den lilla respekten som skulle få er att hålla tyst om hur jag kan ända på mig för er njutnings skull.

Jag blir arg för att folk inte verkar fatta att min kropp och mina systrars kroppar inte är en Nyheter24-artikel att tycka till om. För så här är det. Vi står inte i skuld. vi står inte i skuld till snygghetsbanken när vi vistas i det offentliga rummet. Vi står inte i skuld till någon som kanske skulle velat ragga på oss om vi bara snyggat till oss lite mer i morse.

Vet ni vad? Jag känner min så jäkla lurad. Låt oss nu rensa lyft. När samhället säger åt oss att våra kroppar suger kan vi inte ställa oss på samhällets sida och tillsammans mobba våra kroppar. Även fast det är så vi är uppfostrade. Vi har inte råd med det. Vi måste vara bästa kompis med vår kropp oavsett vad samhället säger. Jag säger inte att det är lätt, jag säger inte att jag vet hur det går till, jag menar bara att det måste hända. Och vi behöver hjälpa varandra. För feminismen, för framtiden och för vår psykiska hälsas skull.

Så till min egen kropp. Förlåt att jag varit en satmara. Förlåt att jag tagit samhällets och skönhetsindustrins parti när jag tittat på dig i spegeln. Uppslukad av ideal som är allt annat än realistiska. Förlåt för att jag varit så elak, även fast du gett mig allt. Nu i efterhand fattar jag att du måste gråtit hejdlöst på insidan, oförstående inför varför jag hatat dig så, även fast du gett mig starka händer, lungor och ben, ben som kan springa snabbare än någon annan. Och slutligen, förlåt att jag inte fattat vems sida jag ska backa. Nu fattar jag.

Jag är inte en ny Netflix-serie och jag är inte den senaste iPhonen, jag och min kropp är helt enkelt inte ett objekt för allmänheten att säga sitt om. Min kropp är heller inte till för någon annans allmänna njutning. Min kropp är ett verktyg. Mitt verktyg. Ett verktyg som jag använder mig av för att demonstrera, höja min röst, springa, driva opinon, ta mig fram, dansa och göra saker som gör mig glad. Jag är syster, jag är gudmor, jag är politiker och jag är konstnär. Men jag är inte någon att kuva under ditt tyckande om min kropp.

Jag förundras över hur vi lyckas provocera så, ett hårigt ben eller en axelryckning när du talar om för mig att jag inte är tillräcklig. Då, när vi också blivit bästa vän med våra kroppar så är den inte bara ett verktyg. Utan också ett vapen. I all sin prakt.

Bim Eriksson är serietecknare och politiker. Bim tecknar punkiga och brokiga karaktärer utan pupiller som oftast ifrågasätter maktordning, normer och skönhetsideal. Just nu jobbar Bim på sitt första seriealbum, följ resan via Instagram.

Fotograf: Amanda Nilsson