Kultwatchs Hana Suzuki och Afrang Nordlöf Malekian reflekterar i en essä över kampen kring queera rum och ägandeskap av staden i samband med att Bitter Pills tvingats stänga ned. De undersöker om positionerna mellan att vara ett offer eller att göra motstånd samspelar. Hur kommer det sig att vi än idag vittnar om att HBTQ-personers utrymme i staden begränsas? Vilket motstånd krävs för att vikten av separatistiska rum inte går förlorad? Är motstånd att alltid slå tillbaka eller ens att stå kvar?

Det finns en samhällelig föreställning som polariserar positionerna mellan att vara ett offer eller att göra motstånd. Det ena ses som svagt och det andra som handlingskraftigt. I själva verket är det roller som samspelar och lever i symbios. Marginaliserade gruppers kamper identifieras ofta genom just motstånd. Att vara “ett offer” kan förstås som en strukturell position som gör en kraftlös, passiv eller handlingsförlamad. Ur en normativ föreställning är offerpositionen något negativt eller dåligt, kanske till och med en roll som någon väljer eller iklär sig – offerkoftan.

Staden är en plats som genererar motstånd eftersom den reglerar olika former av ägandeskap, vilka skapar hierarkier. Att äga innebär delvis att ha tillgångar i olika former av kapital som ges utrymmen i staden. Det kan handla om kunskap och medel som kultur, språk och pengar. Det är samhällsapparaten som värderar våra kunskaper och anger kapitalets storlek. Följaktligen blir vi placerade i olika skikt i samhället.

Motstånd är därför inte ett fritt val och har ingen separat position gentemot makt.

I artikeln “The Romance of Resistance: tracing transformation of power through Bedouin women” (1990) skriver antropologen Lila Abu-Lughod att motstånd bör förstås som ett symtom av makt. Abu-Lughod menar att motstånd utförs i relation till makt utan någon egen essens eller originalitet och är alltid inbäddat i olika maktstukturer. Motstånd är därför inte ett fritt val och har ingen separat position gentemot makt. Likaväl som att stå kvar och slåss kan motstånd vara att fly eller gömma sig. 

Den 31 maj 2019 var den sista dagen queerbaren Bitter Pills i Hornstull i Stockholm hade öppet. Efter höjda hyror och klagomål från grannar skulle baren tvingas slå igen. Det var en varm kväll och många satt på uteserveringen för att umgås och fira åren av fristad, gemenskap och trygghet. Sörja ett slut och en plats som många av oss älskar men som inte längre får finnas. Under denna sista kväll på Bitter Pills blev vi hotade av en man med ett gevär. Vi satt på uteserveringen och såg honom ståendes på andra sidan gatan i ett öppet fönster. Han skrek och tog fram geväret, viftade och skakade med det. Hans blick var vild, triumferande, som om han ägde staden. Genom våld och hot blev han en symbol för makt och ägandeskap. Där satt vi, mitt i skottlinjen. Hade han skjutit rakt fram hade han träffat oss. Vi slutade prata men bara för en sekund. Det var svårt att ta in vad som hände. Han stod där med sitt gevär, viftandes och sedan försvann han. Vårt samtal fortsatte. 

Inte ens när polisen kom, och det gick att välja mellan att gå in eller lämna området, fick vi panik. De av oss som gick in trängdes. Vi var alldeles för många inne på baren. Vi andades samma luft och svettades i de två små rummen. Vi dansade och sjöng. Den kvällen upplevde vi hoten och minskandet av utrymmen, bokstavligt, men vi fortsatte dansa. Kanske fick vi inte panik för att vi var där tillsammans?

När lever vi och när överlever vi?

Att inte bli rädd kan normativt förstås som en form av makt, att inte låta rädsla styra utan istället agera utifrån något slags förnuft. Men det kan likväl vara dumdristigt. När någon flyr handlar det ofta om rädsla och överlevnad men vi flydde inte. Vad innebär överlevnad för en queer person? När lever vi och när överlever vi? Var det fortsatta firandet ett symtom på de queera berättelser som genom historien kantats av hot och våld från straightcommunityt? Vem äger staden? En man med ett gevär. Och vi stod i skottlinjen.

Queera personer är vana vid att röra sig i ett fält som sammanflätar offerpositionen med motståndet. Ibland till den grad att det blir ett sätt att existera. En relation som lägger grund för både tänkande och sätt att agera på. 

Kanske ger det fortsatta festandet enbart ett narrativ som beskriver en maktstruktur.

Om motstånd, med Lila Abu-Lughods ord, bör förstås som ett symtom av makt, och motstånd den här gången var att stanna kvar, att fortsätta festa, hur kan vi se på vår handling i relation till makt? Kanske ger det fortsatta festandet enbart ett narrativ som beskriver en maktstruktur. I berättelsen om Bitter Pills sista kväll, i våra handlingar och i vårt motstånd, skildras en utbredd historia: den om hur utsatta grupper alltid straffas när normen eller den med makt närmar sig.

För kan motstånd vara subversivt eller är idén om ett starkt enat Vi en romantisering? Mireya Echeverria Quezada, chefredaktör för Kontext, skriver att “vi queers vet hur man omvandlar förluster till fester” (Kontext 2019). Men när blir festen till förlust? I narrativet om kampen mot makten finns en skörhet som ofta missas, en skörhet som skulle kunna kallas ”offret”, rädsla eller förlust. Finns det plats för det i den gemensamma kampen?

Vad hade hänt om vi inte stannat kvar, om vårt motstånd bestått i att fly?

Vad hade hänt om vi inte stannat kvar, om vårt motstånd bestått i att fly? Hade det tolkats som ett motstånd eller hade vi setts som enbart offer? Och vad hade flykthandlingen berättat om makten? Om vi hade sprungit, erkänt att han med geväret äger staden. Att han fick den utan kamp, vilka hade det gjort oss till? Dåliga allierade eller svaga queers, personer utanför kampens gemenskap? 

Den här gången hade vi tur. Det kunde ha varit ett laddat gevär. Han kunde ha skjutit. Det som sker på så många platser runt om i världen kunde ha hänt här. Vem äger staden?

Omslagsbild: en polis står med ryggen emot kameran framför en avspärrad. Foto Yousef Lebbad