Förra månaden spelade hiphop-artisterna Method Man och Redman på Berns. En konsert som hyllats i dem få recensionerna som går att hitta, “Allt fanns. Wow!”avslutade en recensent med att skriva. Det som fanns men ingen kommenterade på var det sexistiska budskapet som dessa artister skickar genom sina uppträdanden och sina texter som: “ Now all the ladies / all the ladies in the house / your pussy clean /let me hear you scream”; men även det drogliberala budskapet som skickas genom äldre texter som “If you find a bag of weed on the floor motherfucker / what the fuck you gon do / pick it up, pick it up”. Bara för att texterna är gamla, bara för att artisterna är kända och bara för att patriarkatet ännu frodas betyder det väl inte att det är ok? Var är kritiken från recensenterna, var är ansvaret från både artist men även Berns och Live Nation som arrangörer i detta fall? Kritiken och ansvaret är ingenstans och allt som är kvar är acceptansen, normaliseringen och den höga okunskapen som råder särskilt vad gäller drogbruk.

”Jag är så trött på alla som ska lägga sig i om jag dricker alkohol, tar droger eller röker. Låt människor få vara ifred, it’s non of your business” – ungefär så uttryckte sig Lilly Allen i somras på festivalen Popaganda innan hon spelade låten ”Everyone’s on it” vars budskap går i samma linje som uttalandet. Efter denna akt uteblev mina applåder under resten av konserten. Några låtar senare tar Lilly en cigg på scen medan hon sjunger, något som även Veronica Maggios bassist Jesajah Mårskog gjorde. Efteråt ropar Maggio, ”nu måste jag ha lite öl, skål på er”. Allen försökte förmedla en känsla av feminism och frihet men trovärdigheten fanns inte där då bland annat alkoholbruk inte löser upp genuskontraktet utan snarare förstärker det. Vi kan inte supa oss till jämställdhet. Ökad alkoholkonsumtion bland kvinnor är främst ett uttryck för högre inkomst och högre acceptans av att konsumera alkohol bland kvinnor, något som industrin har en bidragande faktor i och har nyttjat, men det har inget med jämställdhet att göra. För vi kan och bör inte krossa en destruktiv norm genom att främja en annan och det skulle vi veta ifall vi visste mer om dessa normer och deras roll idag.

När Beyoncé, som är en stor förebild för många i sin låt 7/11 sjunger “Hold that cup like alcohol, don’t you drop that alcohol, never drop that alcohol, never drop that alcohol, I know you thinkin’ bout alcohol” så leder detta till en normalisering av alkohol, oavsett om det var Beyoncés intention eller inte. Ett av problemen är att de flesta artisterna inte har intentioner, den normkritiken som finns är mycket smal. När förebildskap diskuteras, något som det har gjorts en del under det gångna året, bland annat på bloggar och sociala medier, så har meningarna varit delade. Samtidigt som en del kända profiler har gått ut och berättat att de säger upp sig ifrån förebildskapet har andra svarat med att det inte är så lätt att bara ”göra slut” med förebildskapet som en dessutom tjänar mycket pengar på.

På instagamkontot @kvinnohat diskuterades denna fråga om förebildskap vilt i mitten på juli förra året när frågan om Rihanna verkligen kunde vara en förebild för unga eller inte kom upp. Meningarna var delade, en person skrev: ”ingen är perfekt, och hon gör vad hon kan för att hålla sig relevant i branschen, inget fel med det”. Eller en favorit: ”Rihanna knarkar öppet och det är ju också vad en förebild bör stå för, visa sina svagheter med the middle finger in the air like fuck off”. Sedan när blev det ok att göra vad som helst så länge vi är öppna med det? Med dessa resonemang kan vi göra väldigt mycket utan att behöva ta ansvar för det. Och vad har drogbruk med att hålla sig relevant i branschen att göra? Det är här argumenten och värderingarna inte går ihop längre och det åter igen blir tydligt att det finns en kunskapsbrist kring vissa produkter hos allmänheten, men även kring förebilders påverkan. Det behövs kanske en Musikhjälpen 2016 där vi kan belysa att drogbruk ifall vi inkluderar tobak och alkohol är den mest förebyggbara skälet till förtidig död i världen idag vilket få känner till och där tobak idag är den största boven.

Vi kan ha åsikter om hur förebilder, exempelvis kända människor, bör vara och inte vara, men i förhållande till vilka konsekvenser vissa beteenden har på samhället så är det inte en fråga om tyckande, likt feminismen är det byggt på fakta. Varje gång en känd profil, eller även en okänd person uttalar sig positivt eller lägger upp eller är med på ett foto eller en filmsnutt med alkohol, tobak eller narkotika så backar det förbyggande arbetet några steg. Det kända, precis som föräldrar och vänner, väljer att lyfta upp är det som är med och formar våra val och åsikter. Det är bara en fråga om när vår syn på detta ansvar går ifrån otänkbart till populärt och policy.

Det högsta ansvaret ligger hos politikerna, och metoderna för att minska alkohol och drogbruket och ändra på normer är många. Begränsandet av industrins makt och att använda sig av beskattning är centrala medel. Men även vi är en del av det arbetet. Vi ska inte censurera, även om det i vissa fall är mycket befogat. Vi behöver dock öka kunskapen kring dessa produkter och därmed hur vi väljer att ställa oss till dem. För jag väljer att tro att denna acceptans som finns idag mer handlar om brist på kunskapen än ignorans.

Okunskapen visar sig när Redman och Method Man under kvällen ger en ”shout out” till kända men bortgångna artister inom hiphopen vilket i sig är viktigt och fint, men problemet är att många av dessa artister har gått bort direkt till följd av droger eller där droger har en varit en del av det men även på grund av den patriarkala struktur som finns och som de reproducerar. Frågan är vem det är som gör en ”shout out” till alla dem okända som faller offer till följd av den ökade glorifiering i det budskapet de skickar?

Lika självklart som det är för Popaganda att representera kvinnor på scen idag, något de gjort bra, lika självklart ska det vara att ta det ett steg längre och ha ett intersektionellt perspektiv men även att ta avstånd från droger och i det inte tillåta bruk av något slag på scen eller kommentarer om någon substans. Samma sak gäller förstås sexism och diskriminering. Vad hindrar att kanal 5, till exempel, i en tydlig policy kräva att deras program och programledare inte får vara sexistiska, rasistiska, diskriminerande, eller främja drogbruk? Skulle då Filip och Fredrik kunna vara med efter att de nu ska vara med på en amerikansk podd där de ska röka en hel del cannabis samtidigt som de intervjuas?

Vi behöver inte föreläsa för varandra om droger eller patriarkatets avigsidor, eller vara partipolitiska, men vi bör definitivt inte få ha fritt spelrum att få försköna och befästa destruktiva normer. Här bär arrangörer och andra kanaler som är med och ger detta utrymme till dessa artister ett ansvar, ett ansvar som idag sällan tas. I arbetet att förbättra och utveckla ett samhälle så ingår det att ständigt öka medvetenheten kring olika sakfrågor och inte vara nöjd eller förneka problem eller vår roll i dem. Jag efterfrågar inte perfektion, vad det nu än är, jag efterfrågar bara ansvar, eftertanke och medkänsla i våra handlingar när vi för vår kamp för samhällsförbättring.

Farida al-Abani är folkhälsovetare och drogförebyggare på Smart Ungdom.

Foto: Emiliano.