Jag hyser en hatkärlek till Oscarsgalan. Kärlek på grund av filmer, glamour, stjärnor; hat på grund av det ständiga upprepandet av industrins smärtsamt tydliga maktstruktur. Lupita Nyong’os nyvunna plats i filmindustrin och på Oscarsgalan, epicentret för kvinnlig skönhet, symboliserar en liten men viktig utveckling i hur kvinnlig skönhet faktiskt kan [om]definieras. Men på Imdb tycks hennes verklighet som rasifierad Mexikansk-Kenyansk skådespelare i Hollywood tala sitt tydliga språk. Efter 2014 och sin Oscarsvinnande roll i “12 years a slave”, samt en biroll så liten att den nästan måste anses som en cameo i “Non-stop”, har Lupita till synes endast erbjudits och tackat ja till en enda film för 2015, den första filmen av Star Wars-rebooten. Kommande projekt för nästa år uppges vara en voice-roll som Raksha i The Jungle Book, och som en Afrikansk kvinna i Queen of Katwe.

Narrativets perspektiv tillhör än idag den vite mannen, och vithetens privilegium tillåter endast denne en sann mångfald av roller. Ibland tillåts kvinnor vara med, men på nåder, och alltid omgivna av manliga beslutsfattare. Men inte ens det gäller alla kvinnor och inte för alla roller. Det smärtar mig när Jessica Chastain läser upp de nominerades namn för bästa filmfoto (Achievement in Cinematography). Av de fem nominerade är föga förvånande alla män och just denna kategori är också en av de mest våldsamt begränsade. En kvinnlig filmfotograf har aldrig nominerats för en Oscar och under de senaste åren utgör kvinnliga filmfotografer endast 3% av filmfotografer på filmer som gjort bra ifrån sig på box office.

Patricia Arquette ryter något oväntat till genom att kräva lika löner för kvinnor i sitt tacktal, hyllas men kritiseras också för att prioritera vita kvinnors rättigheter. Patricias (och till synes Meryl Streeps) kamp är de facto en helt annan än Lupitas. Det man så gärna kallar framsteg, påståenden om att 2014 var ett fantastiskt år för kvinnor i film, är provocerande. Sådana omdömen vittnar om vita kvinnors kamp i Hollywood, den privilegierade normen i kastsystemet av minoriteten kvinnor: de som har råd att kräva lika lön. Lupita Nyong’os kamp är långt mer komplex än så.

Och Selma, om än pinsamt förbisedd, stärker än en gång den traditionella speglingen av svarta i Amerika så som vi lärt oss se och acceptera dem. Filmen belyser viktiga historiska skeenden, men frånvaron av sann mångfald av roller för svarta stärker dessa bilder indirekt ett normperspektiv som förmedlar ett fortsatt segregeringsbudskap. Uteslutande symboler av svartas kamp, svarta i underläge, gör att svarta åter reduceras till enbart en segregerad grupp i ett postkolonialt men ingalunda postrasistiskt USA. Tjogtals filmer om den normativa gruppen personifierar med självklarhet och lätthet ett mångfacetterat spektrum av roller och karaktärer, allt från avdankade skådespelare som gör comeback, till psykopatiska hustrur, dementa kvinnor, medelklassföräldrar som fostrar sina barn, exceptionella genier – och till och med rollen som minoritet i egenskap av en bortglömd, homosexuell hjälte.

Den bakvänt accepterade, om än gravt marginaliserade gruppen ‘African-Americans in Hollywood’, verkar dessutom besynnerligt nog anses representativ för alla som inte är vita. Var är alla med ursprung från Asien, Mellanöstern, Sydamerika – och Nordamerika (att Misty Upham kom med i årets Im Memoriam räknas inte)? Denna sällsynt extrema reducering av andra etniciteter tycks smälta samman “people of color” till att företrädas av några få svarta ansikten på en perfekt canvas av vithet i The Dolby Theater. De enstaka skämten om hur vitt det är i Hollywood överraskar, men faller platt när de träffar så rätt att det blir obehagligt för den dominant vita publiken.

Mångfald. Visst existerar den i filmbranschen. Se bara på de roller som vita män lever och spelar bakom och framför filmkameran: en mångfald av vithet kommenderar sann mångfald på Oscarsgalan 2015.

Sarah K. Hellström är filmvetare och har närmre 15 års praktisk erfarenhet av att jobba i filmindustrin i USA, London och Sverige. Hon frilansar som producent, gästföreläser på universitet och högskolor i filmvetenskap med fokus på Production Studies och visual effects, samt skriver på en barn- och ungdomsroman. 

Foto på Oscarstatyetterna av Prayitno