Jag ligger på min säng i mitt hem någonstans i Stockholm en regnig septemberdag 2012, med en klump i magen. Jag ringer henne och beklagar mig över något jag säkert läst eller hört om mig. Eller specifikt om den nya, väldigt omsusade facebookgrupp, startad av mig.

När en person är först i ledet med att lyfta ett nytt, men efterlängtat perspektiv inom ett väldigt kontroversiellt område, så är upplevelsen alltid att en är ensam i det, säger hon.

Hon tystnar, tar sedan ett djupt andetag och fortsätter.

Inte på grund av att personer förkastar tesen, utan pga det tar tid för massan att smälta det nya. Och för att det tar tid för människor att ställa sig bredvid den person som allra först lyfte det. Varje ny aspekt har tagit tid, men mödan är aldrig någonsin förgäves.

Jag börjar tyst gråta. Jag vet att hon hatar när jag gråter, men jag kan inte hejda mig.

Du måste för fan tro på dig själv och veta att det är exakt rätt i tiden. Du kommer se frukterna skördas av det. Inte just nu, kanske. Men längre fram. Men ge det tid, det finns en mening bakom allt som sker. Sedan kan du inte ta allt personligt.

Hon suckar.

Det kommer alltid finnas någon som provoceras av din person eller respektlöst motsäger din ståndpunkt. Men skit i det, sånt är fett irrelevant. Detta är sanningen, du sitter för fan på sanningen! Ska du palla trycket och få spridning för detta, måste du tuffa upp dig! Du måste våga göra fel, det är ju bara så du lär dig. Du kan inte få varenda jävels godkännande och du behöver inte vara vän med alla. Skärp dig, för helvete!

Hennes ton förvandlas från en omtänksam nivå till en ren och skär utskällning. En medsysterlig sådan må hända, men ändå en utskällning över telefon. Jag har slutat snyfta och tänker för mig själv att hon, trots allt, faktiskt har rätt. Fan, jag hatar ju samtidigt när hon har rätt. Fast, det säger jag aldrig till henne.

Jag ligger på min säng i mitt lilla hem någonstans i Stockholm. Denna gång en solig aprildag 2015 med henne i luren. Vi diskuterar konton på instagram såsom muslimskkvinna och Voices of hijabis, vi diskuterar hijabuppropet och expressens mäktiga hatet mot slöjan-satsning. Vi diskuterar debattartiklar och krönikor med muslimsk feministiska utgångsvinklar.

Vi diskuterar noteringen av nästintill en rörelse av muslimska kvinnor och tjejer i Sverige som fått nog och protesterar. Muslimska damer, mångfacetterade sådana dessutom, som sätter ner foten för den mycket självklara rättigheten att kunna företräda sig själva som individer. Bortom den försvarande och uttjatade ställföreträdande teologiska samt globala aspekten. För rätten att själv sätta sin egen prägel av begreppet frihet och för att representerar sig själv. Endast sig själv.

Jag är mitt i ett resonemang när hon väldigt hastigt avbryter mig. Sådär som bara hon kan. Kommer du ihåg vad jag sa till dig där i början?! Utbrister hon hetsigt.

Jag pipar fram ett mycket förvirrat nej. Hon sa inget. Någonstans förstod hon nog att polletten för mig efter några sekunder skulle trilla ner. Och det gjorde den. Och när den gjorde det, började jag gråta.

Vi var sedan båda tysta. Det fanns inget mer att säga. Men vi insåg båda mycket väl att frukterna till slut skördades. Varje ny aspekt tar tid, men mödan är aldrig någonsin förgäves, sade hon till mig, den där regniga septemberdagen 2012.

Bollen är i rullning och inget går längre att stoppa den. Inget. Vi är onekligen nu här för att stanna.

Sarah Delshad är grundare av muslimska feminister, samt fristående skribent och samhällsdebattör. Nominerad till Raoul Wallenbergpriset 2015.