När kroppar raderas i solidaritetens namn

Jag är transkvinna. Jag är bokmal. Jag är sci-finörd. Enligt mig är vårt samhälle och vår kultur intimt sammankopplade. Därför tror jag att kulturen har möjligheten att både spegla vårt samhälle och förändra det.

Under mitt liv har jag tagit del av väldigt många kulturyttringar, men jag kan räkna på en hand hur många gånger jag har blivit representerad i dessa. I alla fall på ett sätt som inte är direkt skadligt, då jag nästan bara får se transkvinnor som antingen ”män i klänning”, ”galna manliga mördare i kvinnokläder” eller ”män som försöker lura till sig sex genom att klä sig i kvinnokläder”.

När jag ser dessa stereotyper brukar jag kritisera dem, men jag brukar inte bli hörd. Samhällets blick på mig är nämligen som sådan: jag finns men ska helst raderas, aldrig höras, aldrig synas. Inte räknas. De som skriver vårt kulturella narrativ bryr sig inte. De som pratar om kultur bryr sig inte. Tvärtom håller många kulturtyckare ofta med om det transfoba synsätt som befästs och reproduceras genom kulturen. Vi måste kritisera detta förtryckande system. Med “vi” menar jag feminismen och vänsterpolitiska organisationer. Men många gånger bjuds personer med transfoba åsikter in, medan transpersoners röster ofta inte lyssnas på. Och när detta händer måste vi ha möjligheten att kritisera och få gehör.

Hur bemöts jag när jag påpekar exploateringen av oss transpersoner? Vi blir anklagade för att splittra vänstern/feminismen, bedriva häxjakt eller starta drev. Låt mig bena ut det här: vi splittrar inte vänstern och/eller feminismen för att vi påpekar att en talare som har bjudits in är transfob. De som som splittrar rörelsen är de som aktivt stänger ute oss, mig och mina transsyskon. Våra ”arga” röster är endast en reaktion på en förtryckande aktion. ”Häxjakt” är fel ord för vi är inte ute efter att sätta dit specifika personer. Vi kritiserar orättvisor, och de finns vårt system, som är transfobt system. Vi kämpar alla mot samma mål: Allas lika värde.

Transkampen får ofta orimligt mycket kritik, och ibland känns det som att det inte spelar någon roll vad vi säger eller gör. Om vi kritiserar strukturer inom feminismen blir responsen: ”Ja, det är ju inte bra att de andra gör så, men jag är ju duktig”. Transkampen mäts med en dubbel måttstock, ett ganska vanligt maktmedel som ofta används för att marginalisera grupper och hålla dem på plats. Vi får kritik för att vi inte är tillräckligt specifika. Kritiserar vi personer som är explicit transfoba så får vi kritik för att försöka tysta ”viktiga röster”.

En annan anklagelse är att vi blir anklagade för att vara liberaler, oavsett vad vi tycker, för att vissa tror att våra identiteter som vi föddes med även skulle vara någon form av ideologi. Som om trans är en ideologi, vilket det absolut inte är.

Att vara solidarisk innebär också att kunna sätta sig i någon annans kläder, att kunna alliera sig med transpersoner såväl som icke-transperson. Personer som inte är trans bör lyssna på oss, ge oss utrymme och be oss om ursäkt när de kränker oss. När någon med transmisogyna åsikter ges utrymme kan vi inte förväntas vara tysta. Vi vill inte straffa någon, det vi kräver är att behandlas som människor, precis som alla andra. Vår tilltro till vänstern är större än vår tilltro till till exempel högern, därför blir vi extra oroade när vänstern som utger sig för att stå för solidaritet låter transfobi och transmisogyna åsikter passera.

Kulturen speglar samhället, och samhället speglar kulturen. Vi är en del av samhället de helst av allt vill radera, som om vi inte fanns. Vi kräver vår plats i både kulturen och samhället. Att dörrarna inte stänger ute oss, att den inte stöter bort våra kroppar. Tala till oss, inte om oss.

Radera inte våra kroppar i solidaritetens namn.

Saga är transkvinna, nörd och högskolestudent. Hennes politiska gärning är främst centrerad till Twitter och kan beskådas på Twitter

AV

Kommentera

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.