I veckan har vi drunknat i nyheter om flyktingkatastrofen. Aktuellt ägnade 31 av 46 minuter av sin kvällssändning åt flyktingkatastrofen (15 september 21.00), frågan toppar Ekots nyhetssändningar och DNs nätupplaga flera dagar i rad. Det rapporteras från Sverige, Syrien, Ungern och Kroatien. Det är av allt att döma en stor nyhet. Men när blev det en stor nyhet? När inbördeskriget som drivit 12,2 miljoner syrier på flykt började? När de allra första rapporterna om civila offer kom? Eller nu, när vi måste trängas med asylsökande på tågstationen, eller när de vägrar kliva av vår lokalbuss? Frågan har inget svar men den tål att tänkas på.

Björn Häger skriver i sin bok Reporter – en grundbok i journalistik, om nyhetsvärdering. Där beskrivs det som en nästintill matematisk formel med faktorer som vikt/viktighet, lättbegriplighet och närhet – den är enkel och i en tilltalande, behaglig punktform. Men vad betyder kriterierna i praktiken, för nyhetsredaktören och journalisten? Hur kommer de vägas mot varandra, hur kommer de tolkas? Vad betyder det för läsaren och i ett vidare perspektiv för samhället, vilka berättelser får berättas och på vilket sätt?

En av faktorerna är närhet. Ju närmare oss en nyhet kommer, desto mer går den upp i värde. En tågolycka i Danmark med dödsoffer i Danmark skapar större rubriker än en tågolycka med fler dödsoffer i Indien – sådan är nyhetsjournalistikens logik. Med närhet menas såväl närhet i tid och rum, som kulturell och känslomässig närhet. Enligt en undersökning som gjorts av institutionen för journalistik, medier och kommunikation på Göteborgs universitet år 2011 var 95% av journalisterna födda i Sverige, mot 81% av befolkningen i stort. 34 % uppger sig ha en arbetarbakgrund, mot 56 % i befolkningen i stort. Journalisten är alltså sannolikt en vit man eller kvinna, uppvuxen i medelklassen. Vilka berättelser kommer dessa journalister känna sig berörda av, vilka upplever de sig vara nära; kulturellt, politiskt, ekonomiskt och religiöst? Hur påverkar det nyhetsrapporteringen och medielandskapet? Hur hade nyhetsrapporteringen sett ut om fler journalister hade en annan bakgrund än etnisk svensk, vilka berättelser hade berättats då?

”Breddad rekrytering”, skulle någon kunna svara då, på frågan om vad som är lösningen på problemet; journalister med andra erfarenheter och ytterligare etnisk, kulturell eller religiös bakgrund kommer berätta andra berättelser. Det är frestande att svara så, att en ökad representation inom journalistkåren skulle resultera i att fler berättelser blev berättade, och självklart bör vi också arbeta för en bättre representation. Risken är dock att det endast är de journalister med en annan bakgrund än etnisk svensk som anpassar sig till de rådande normerna som får möjlighet att komma till tals, och då blir ”mångfalden” endast chimär och bidrar inte till någon verklig förändring.

Det räcker inte med inkvoterade alibin. Jag tror att vi måste skåda inåt, in i oss själva, in i vårt språk. Hur pratar och skriver vi om världen? Vad gör det med oss, att prata om ”invandrare”, om ”flyktingar”? Ylva Brune, journalist och doktor i filosofi diskuterar mediernas roll i strukturell diskriminering i rapporten Medias Vi och Dom (SOU 2006:21). Hon beskriver hur medierna bidrar till skapandet av ett ”vi”/”svenskar”/”det normala” och ”dom”/”invandrare”/”det avvikande” med medfödda, essentiella egenskaper. ”De avvikande” mäts utefter viets måttstock. Avvikelser från detta föreställda ”vi”/”det normala” får genast större nyhetsvärde; ett tydligt exempel på detta är hur det talats om så kallade ”hedersmord”, istället för att prata om ett strukturellt våld, mäns våld mot kvinnor, pratar man om ”hederskulturer” och ger den här typen av nyheter större utrymme. Våldet bor hos ”dom”.

Flyktingarna är inte ”dom”, ingen är ”dom”. Vi är alla ett vi, och vi måste ta ställning till vems berättelser vi vill berätta och med vilket språk. Med journalister med andra bakgrunder erfarenheter som tillåts verka på sina egna villkor skulle våra föreställningar om vad som är kulturell, känslomässig och geografisk närhet förändras, och därmed också nyhetsrapporteringen.

Milla Leskinen bor för närvarande i Berlin och studerar journalistik. Till vardags läser hon psykologi i Uppsala. Hon tror på att politisk förändring är möjlig genom kultur, och har bland annat varit med och startat en tidskrift, samt arrangerat en feministisk festival för musik och konst.