Vi sitter i köket och du berättar om män som vänt sina ansikten bort. Män som behandlat dig illa. Du berättar om allting som inte är så svartvitt, men somligt har satt spår. Jag lyssnar, men jag vet inte vem du vänder dig till. Du berättar om högstadietoaletter och underkastelse, om åren som gått. Vi lyssnar på låtar om olycklig kärlek, kärlek som är ond, riktad. Tills du ber mig stänga av, tills vi trampat flera varv, tills en låt får dig att minnas något från förr. Jag lyssnar på dig. Jag dricker sprit blandat med schweppes, men du dricker ingenting. Alkoholen får dig bara sänkt, den får dig att tänka på saker din pojkvän säger, som du berättar. Jag säger ingenting. Du sätter dig på trappen med en cigarett. Det regnar. Blommorna och gräset och stenarna är blöta överallt. Sänkta, dränkta. Jag vill att du ska komma in och dricka, för jag tror att kanske då vill du älska mig. Jag vet inte vad jag vill ska hända men har en stark känsla av att någonting måste hända. Men du älskar bara män. Jag vet inte vad hos män du älskar, jag hittar inte din mjuka punkt. Jag skulle göra vad som helst för att leta, jag tänker att hittade jag den skulle jag kanske kunna älska dig, allting skulle vara mindre abstrakt, eller åtminstone skulle jag kunna vara den vän du aldrig bett om.
Vi hittar några gamla gummistövlar, kanske farfars gamla, han har så små fötter, nästan som dina, och vi ger oss ut. Vi kan inte hålla oss till hushållspapper, vi behöver tamponger, bindor, vi vaknade båda med mens inatt. Det blev värre i morse. Nu måste vi lifta. Fram till dess det kommer en bil får vi promenera. Jag klarar inte att promenera mer. Jag ställer mig i diket, det blöta, för snart måste en bil komma. Vi pratar men jag avbryter, skriker att slumpen inte finns, du får det du förtjänar, allt går att härleda. Jag är arg. Menar att slumpen är som vinden, luftluckor som behöver fyllas. Vår framtid beror på vilka luftluckor som behöver fyllas. Behövs vi ens, är vi den luft som ska blåsa in, eller kommer vi förtappas? Vi som hade lovat att bli stora. När jag var fem lovade jag mig själv att inte bli bortglömd, att inte förintas, det var en sådan stark känsla, och nu har jag träffat dig, som är större ändå, du är större än mig, och du är min egen motsats. När du var fem förstod du att du skulle dö, gick in och grät på toaletten och sedan gick du ut på gården igen och lekte med de andra. Men slumpen kan du glömma. Du bara ser på mig. Eller ser någon annanstans. Vad vet jag. Du säger att jag kan se lite praktiskt på saker. Du säger åt mig att jag har mitt liv, jag kan göra vad jag vill, att jag ändå kan försöka, men du lämnar slumpen därhän nu. För jag menar fortfarande att den inte finns. Jag menar att vi ska bli stora, att det är det ända rätta men det finns ingen slump att varken hjälpa eller stjälpa, slumpen är ett begrepp bara, att ta till. Men inget av det vågar jag säga. Jag har skavsår av regnet som ätit sig in mellan gummistövlarnas trasiga foder och de nerhalkade strumporna. Jag gråter för att jag tycker synd om mig själv och då ser vi en bil skymta därborta. Jag springer upp med min tumme i beredskap. Ställer mig mitt på vägen.
Du står länge inne i grovköket och diskar. All disk som blev över efter turen till Ica, allt som jag bara hällde ner i vasken, som att rycka undan duken, bordstricket. inga silverbestick och ingen fin porslin men gammal keramik och lite plast, sånt som hör till torpet. Vi sitter alltid inne i köket och äter för regnet som vägrar upphöra, som av en självklarhet fortsätter att passivt forsa. Jag sitter inne i köket och vilar. Vilar efter samtal som bara ger mig huvudverk, som inte tar slut. Jag vill äta upp dig, men det finns ingenting att äta, så du kommer ut och sätter dig bredvid mig på kökssoffan, lutar ditt huvud mot mitt, kanske för att du förstod vad jag tänkte tänker jag. Men i själva verket för att tiden passerat. Disken står i diskstället, och den hjälpte dig att rensa tankarna, med stereon skränande bredvid. Pojkar som skriker om att förändra världen, det är allt du orkar lyssna på just nu.
Du tänker på det som varit, och jag tänker på det som aldrig kommer vara. Varför bjöd jag med dig hit? Ett tomt torp att vistas i under sommaren. Du ville se något vackert. Rensa dina tankar. Kanske glömma. Vi kände knappt varandra. Nu slutar det knappast regna, och vi rör oss i en allt snävare cirkel mellan kök, grovkök, sovrum och dass. Jag har en ondskefull blick. För varje natt som går, varje samtal bredvid dig i sängen, varje stund ensam i väntan på att du ska komma in efter att ha varit ute för att röka, vill jag ha mer. Jag är till bredden fylld av skildringar av dig. Det är allt som ryms. Det är det enda som inte är svart. Skildringar av dig baserade på mig. Jag berättar att du är nog min egen motsats, och du öppnar inte munnen för att säga att det bara gör dig ledsen, att du tycker om mig men inte vill finnas i någon annan. Du säger att du tror människor är mer föränderliga, mera som någon slags massa, eller kanske bara som luft. Att man inte har någon rätt att döma. Att folk tror för mycket. Jag säger att det säger allt om dig, att du säger så, men jag tänker tvärtom. Men vi kan strunta i det säger jag. Allt kan vi strunta i för olyckan är konstant, och lyckan likaså.
Vad du är naiv, säger jag en dag när solen för en gångs skull tittat fram och vi äter korv sittande på den blöta trappan. Allt har börjat glittra om man tittar noga. Jag tittar på din blick som inte tittar tillbaka. Du fortsätter berätta om din släkt som vill att du ska ha en framtid värd något, som vill att du ska bli något fint, och jag lyssnar. Du menar att de är ytliga, och att stressen brutit ner dig. Jag säger du har alla nyanserna, du är de motpoler jag ser och har letat efter överallt, du är där regnbågen slutar. För när jag är nattsvart sotig paranoija är du förutsättningslös som ett rinnande vatten. Som luft. Du tar saker för vad de är. Därav förvirringen. Och du fortsätter berätta om hur du velat arbeta med kultur, du läste DNs kultursidor och beundrade vartenda ord, du letade utbildningar, film, skrivande, allt, men du tror inte du har det som krävs, du vågar inte heller riskera, men du fick alltid höra att det inte var värt att riskera, och du tänker att du ändå inte har vad som krävs och så all politik som går hand i hand som du inte begriper. Du kan inte relatera. Du berättar att du inte tänker rösta. Jag säger att jag inte heller tänker rösta. Och med naiv menar jag bara att du är fulländad. Förutsättningslös, därmed förvirrad. Jag rättar dig sedan och förklarar att utbildningarna, de leder till ingenstans och att de som pratar på kultursidorna ingenting vet. De pratar bara till varandra och det är därför du slutat lyssna. Jag tittar på dig igen medan du tänder din cigarett och bestämmer över dig igen, jag bestämmer att du och jag ska skriva historia.
Männen förföljer vår vistelse på torpet. Kanske är de vattnet som forsar utanför fönstret och gör att vi inte orkar lämna huset för du menar att när du är med Axel känner du dig ensam och kan inte relatera till människor omkring dig. Du sluter dig, som du gör nu. Och jag förstår inte men låter de bilda ett soundtrack tillsammans med Ane brun som sjunger om gummisnoddar fästa runt själen och Beach house som sjunger om att lämna det som varit. Du stänger av, du vill inte lämna någonting. När du berättar om männen vill jag hålla för öronen, men det gör jag inte. Jag lyssnar istället noga. Låter dig sätta på och stänga av musiken. Jag ser min plats. Jag är god, men lömsk. Jag har min funktion, och ju mindre jag klarar den, desto högre håller jag den, desto starkare går jag in i den. Jag är din, alltid din. Alltid din vän. Du har inget annat än kvinnliga vänner. Och en mamma som vill att du ska bli läkare och en pappa som skämtar och kallar dig smokey. Som lånar ut stora lacostekoftor med breda axlar som du sveper om dig när fukten kryper sig in i stugan.
När alkoholen är slut och påsen med euroshopper-bindorna även den, tar vi väskorna till busshållplatsen. Du promenerar framför mig med ryggsäcken på ryggen, och snart går bussen som tar oss in till stan. Du har fortfarande inte under alla dagar velat dricka mer än en en liten flaska körsbärsöl. Jag kommer hem och det blir inte mörkt förrän elva. Så många timmar av ljus. Så många timmar av tankar. Inte ens då är det mörkt. Mera gult, brunt, blått, det är som en sårskorpa, ett blåmärke hos någon som fallit på knä. Det har äntligen slutat regna.
Agnes Nycander är aspirerande författare och fotograf. Hon intresseras just nu inte för något utöver detta. Agnes Nycander skriver prosalyriska noveller och har läst författarskolan prosa&lyrik på Biskops Arnö.
Kommentera