Språket och skapandet är en viktig del i processen av att förstå villkoren världen befinner sig i just nu. I en krönika tar skribenten Roza Ghaleh Dar upp det egna skrivandet i förhållande till de existensiella tillståndet som Corona och miljöfrågor framkallar hos människan idag.
I mitten av mars, i början av pandemins spridning i Europa, hörde en vän från Tyskland av sig och frågade om hon kunde hjälpa mig ekonomiskt. Hon hade läst i tidningen att kulturarbetare skulle drabbas hårt framöver och många bli utan försörjning. Hennes röst nådde mig som inifrån ett vakuum. Jag hade redan gett upp hoppet om fler skribentuppdrag och svävade i ovisshet om skolan där jag annars jobbar extra skulle stänga eller inte. Men min vän insisterade särskilt på skrivandet. Du måste fortsätta skriva sa hon.
Sist vi sågs hade hon nyligen fått anställning vid en statlig institution för miljöfrågor. Ett meningsfullt uppdrag som hon eftersträvat i flera år. Men hon var redan desillusionerad. Riktlinjerna och miljömedvetenheten som förespråkades följdes inte. I tjänst levde man i ett materiellt överflöd som hon inte kunde stå för. Enkla handlingar som att åka tåg istället för att flyga, vara sparsam med arbetsplatsens resurser eller prioritera en grön kost framför kött gjorde att hon hamnade efter sina kollegor i planering och delaktighet, i tid och pengar. Hon kände sig motarbetad och uppgiven, hade redan börjat fundera på att byta jobb.
Historien var inte ny. En annan vän hade berättat något liknande. Den gången rörde det sig mindre förvånansvärt om flygbranschen. Vännen arbetade med att upprätthålla och verkställa flygbolagets miljökrav. Med allt från regelbundna kontroller till vad som serverades ombord. Men det var mycket som inte stämde. Arbetet blev alltmer en administrativ börda, gick ut på att ge grönt ljus till diffusa uppgifter. Vännen gav upp och sadlade om till tolk. I översättning finns inga lögner sa hon bittert. Även hon tillskrev sitt hopp till något annat, till språket som en utväg från chimären.
Jag går runt hemma och minns mina vänner, våra utbyten och åren som gått. Jag försöker att samla mod till att försöka säga något. Men jag vet inte vad. Pandemin är en kris som också drabbar medvetandet, skrivandet. Vad återstår att säga, upprepa? Ursprunget? Naturen? Jag vill inte skriva om naturen. Även om jag misstänker att det är den som får oss att följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer, för att vi har nära till naturen här i Sverige, för att vi kan varva ner bland vårgrönskan i paniken. Det märks på utrikessvenskarna som anammat de stränga restriktionerna på andra platser, som skänker oss en kritisk blick bortifrån utlandet. De har inte längre tillgång till naturen här, de minns den bara fysiskt, inte som en mental plats.
Är pandemin som drabbar oss kanske lika mycket ett intelligenstest? Kan vi sätta ihop ett och ett? Kan munskyddet från Kina rädda oss på samma sätt som den fram till nyligen skulle skydda stora delar av världens befolkning mot miljöföroreningar? Eller är det en protesthandling? Som under kravallerna som nyligen spred sig över världen när demonstranter i Chile, Hong Kong, Iran, Irak och Libanon reste sig mot statsmakter och möttes av tårgas.
Jag tänker på vad den argentinska författaren Selva Almada sa om epidemin av kvinnomord i Latinamerika. Jag vill inte se fler böcker om det sa hon. Morden måste upphöra. De måste få ett slut.
Inte för att vi inte får tala om träd….
Inte för att ord inte kan mäta sig mot mord…
Det är först när jag ser min kusin Sahars målningar på instagram som jag tar mig samman. Hon sitter i karantän sedan två månader tillbaka i Tehran. Jag har inte hunnit lägga märke till det förut men en ny expressionistisk stil har börjat prägla hennes verk. ”Schablonaktiga, typiska för diktaturer”, säger några konstkunniga som jag försöker skicka hennes verk till. Jag kan ändå inte låta bli att fascineras. Jag känner inte igen motiven i hennes konst. Målningarna är ibland tunna, svävande, men groteska, svullaktiga, som virus i blom. Vad är det du målar Sahar? frågar jag. Vi har inte hörts på flera år, men pandemin överbryggar gamla avstånd. Jag hör hennes röst alldeles intill mig, håller luren tätt mot örat. ”Naturen”, svarar hon.
Jag börjar skriva igen i mörkret. Jag vill mutera inifrån. Jag minns en filosofikurs på Universitetet som jag knappt klarade. Den började med frågeställningen om hur det är att vara fladdermus. Den här ödesdigra våren kanske jag äntligen får veta tänker jag. Våren är när fladdermusen lämnar sin vintersömn, föder sina ungar och pollinerar naturen. Det är också den tiden på året då deras habitat i Sydasien är som mest välbesökta, både av turister och troende som håller religiösa riter i tempelgrottorna där fladdermusen lever. De senaste åren har dessa helgedom börjat renoveras, ljussättas och täppas igen i sina sprickor för att locka till sig så många besökare som möjligt. Fladdermössen riskerar samtidigt att tyna bort i denna utveckling, försvinna. Liksom stora skördar och ekosystem när pollineringen uteblir. Medan skattelättnader för handeln på vilda djur är det som ska ge immunitet mot den ekonomiska krisen…
Jag kommer inte längre. Hemma i lägenheten sätts ett omfattande renoveringsarbete igång av hyresvärden trots att flera äldre människor bor i huset. Våra fönster täcks för helt och hållet, fasaden rivs ner och hela lägenheten fylls av damm. Den enda kontakten med yttervärlden är de polska arbetarnas sånger som hörs in från innegården.
Jag flyger ut ur lägenheten, ut ur min skrämselvrå.
Som om ingenting hänt.
Som om förvandlingen redan skett.
Toppbild: Sahar Ghaledar, Föreställning, 2020.
Texten är en del av initiativet #EfterCorona i samarbete med bland andra Kontext Press, Nyhetsbyrån Järva, Feministiskt Perspektiv, Snaaacket och Arbetaren. Läs mer här.
