Foto: Sebastian Bjurbom

Jag förstår att det är lockande att skriva om Norrland. Om melankolin som ibland nästan tycks svepa in tillsammans med snön över kalhyggena, om de tomma landsvägsbussarna som passerar utanför de obebodda trähusen. Jag kommer själv från Norrland och förstår att det norrländska landskapet kan romantiseras, idylliseras och exotiseras. Därför blir jag inte heller förvånad av att se att Aftonbladets kulturskribent Jack Hildén gjort just detta i en text som fått namnet ”Missanpassad i Missenträsk” (Aftonbladet Kultur 3/5 -15).

I korthet går texten ut på att Hildén beger sig till Sara Lidmans hus i just byn Missenträsk för att skriva färdigt ett manus. I en bisats nämner han hur han ”skäms över att åka till Västerbotten bara för att…skriva” men vad som sedan följer är den sedvanliga, lätt koloniala och exotiserande redogörelsen av den norrländska glesbygden vi sett reproduceras i oändlighet. Hildén har svårt att höra vad ortsbefolkningen säger, betonar att lokalborna inte läst Sara Lidman och blir upplyst om vad en lada är för någonting. Han är visserligen noggrann med att i texten framställa sig själv som den okunniga och missanpassade, vilken textens titel antyder, men resultat blir ändock en betraktelse skriven ur ett ovanifrånperspektiv som gör den rent provocerande att läsa. Det faktum att Hildén medger att han inte ens läst Sara Lidman själv, men ändå fått möjligheten att åka till hennes hus för att skriva kan anses anmärkningsvärt. Att detta besök dessutom utmynnat i en lång självcentrerad text där Lidman knappt nämns är bara grädden på moset.

När Hildén skriver hur han efter ett antal dagar börjar ”uppleva att nyheterna inte angår mig. Så långt ifrån allt som händer att det inte spelar någon roll.” är det ytterst talande för den position från vilken denna text är skriven. Dels visar dessa meningar på en häpnadsväckande Stockholmscentrism och jag kan personligen försäkra Hildén om att saker och ting händer även på den norrländska landsbygden. Dels tyder det på en okunskap gällande det skeva maktförhållande som existerar mellan Norrland och övriga Sverige. Det är en relation som under lång tid har byggt på systematisk utsugning och kolonisering av Norrland, vilket i sin tur bär en del av skulden till varför de avbefolkade ”hålor” Hildén beskriver ser ut på det sätt de gör idag. Jag begär inte att Hildén ska ge en utförlig redogörelse för det sätt på vilket resurser och kapital successivt flyttats till södra Sverige och vilka förödande effekter detta haft på de norrländska regionerna, men om man nu ämnar skriva ur det utifrånperspektiv Hildén valt att göra kan det vara på sin plats att förhålla sig till denna verklighet.

Om nu personer som ej är bosatta i Norrland nödvändigtvis vill skriva om sina upplevelser av Norrland, så vill jag hellre se texter skrivna av oss som inte lämnar den norrländska glesbygden med känslan av att ha upptäckt en främmande plats och med ett romanmanus på hårddisken. Texter skrivna av oss som återvänder till storstäderna med en känsla av skuld som är svår att formulera, vi som betraktar de fallfärdiga, tomma husen med en sorg som känns i maggropen. Vi som oroar oss över hur våra åldrande släktingar ska klara sig när den sista lanthandeln i byn tvingats stänga igen. Vi som varje dag bär Norrland inom oss, som ser våra berättelser, våra liv och våra platser beskrivas som vore de från en främmande värld i en av Sveriges största tidningar.

Jag skulle vilja berätta för Jack Hildén om mitt Norrland, ett Norrland med verkliga människor där verkliga saker sker, hela tiden. Jag skulle vilja berätta om vad det innebär att växa upp med avskedet redan insprängt i kroppen, på en plats alla väljer att lämna. Om en arbetarklass som fortsätter kämpa på i de avbefolkade orterna, som kämpat i många generationer.

Jag skulle vilja berätta om min farmor som hade talang för handarbete och hade velat bli syslöjdslärarinna, men som växte upp på en plats där drömmarna och möjligheterna inte sträckte sig längre än till den bergiga horisonten. Hon kom att arbeta på fabriken istället, som så många andra i det lilla samhälle där hon bodde. Jag skulle tala om  hennes sönderarbetade lungor, hennes värkande fingrar i ett hårt grepp om hinken med hjortronen vi plockade tillsammans. Hur gyllene bären var i hennes händer. Jag skulle vilja berätta om allt detta för Jack Hildén, men jag är inte säker på att han skulle förstå mig.

Han har ju uppenbarligen svårt att höra vad vi säger.

Linnéa Sjödin studerar litteratur och är medarbetare på Kultwatch.