I ett öppet brev adresserat Balettakademien Stockholm skriver Ninos Josef, professionell dansare och coach på skolan, om ledningens förhållningssätt till studerande transpersoner. Det efter att elever själva vittnat om en transexkluderande skolmiljö och psykisk ohälsa på skolan.
Det är med stor oro som jag genom studenter har fått tagit del av, och bekräftat¹, information gällande ett transexkluderande förhållningssätt på Balettakademien Stockholms dansarutbildning.
Balettakademien Stockholm verkar under Folkuniversitetet och är en treårig professionell, eftergymnasial yrkesdansarutbildning på heltid med studenter från hela Norden. De senaste två åren har jag tillhört lärarkåren på skolan som pedagog och coach för avgångsklasserna. Jag har även fått en rad andra förtroendeuppdrag där jag fått tillfälle att följa studenters utveckling. Jag har varit mentor, skrivit rekommendationsbrev, fixat jobb och pushat studenter vidare ut i yrkeslivet med en nutida kunskap kring fältet.
Varje år samlas en extern jury som, tillsammans med skolans ledning, följer studenternas arbete i två veckor för att utvärdera deras fallenhet, färdigheter och förmåga att fortsätta på utbildningen. Studenter diskuteras ur alla aspekter och får i vissa fall argumentera för sin sak om de mot förmodan befinner sig i riskzonen för att inte få avsluta sin utbildning.
Studenten i fråga har tvingats att byta om och “duscha” på toaletter under hela sin tid på skolan.
I år är det endast en student som fått beskedet att han är tvungen att lämna utbildningen på grund av hög frånvaro. Detta kan för den oinsatte verka som ett giltigt beslut. Men beslutet som berör den enskilda studenten, som nu inte får avsluta sin utbildning i år, är taget på en frånvaro som bottnar i en transfobisk miljö som genomsyrar Balettakademien Stockholm. Ett exempel på detta är att studenten i fråga har tvingats att byta om och “duscha” på toaletter under hela sin tid på skolan. Detta då könsneutrala omklädningsrum saknats och eleven utsatts för trakasserier inne på herrarnas omklädningsrum. Han har tvingats att själv ta ansvaret att underrätta lärare och gäst-pedagoger för att bli rätt könad. Han har blivit stämplad som problematisk och fått höra att han är “high maintenance” i resurser, vilket är både förnedrande och förminskande. Samtliga punkter faller under transfobi och har lett till psykisk ohälsa hos eleven.
“Jag önskar att transpersoner slapp gå sönder och ta livet av sig på grund av bristande vård för de mentala påfrestningar som medförs av att leva i ett utpekade och förtryckande system. Jag önskar att jag kunde få plats utan att behöva kräva extra resurser eller att böna och be om rättvis behandling. Men sanningen är att både Balettakademien och resten av samhället inte är anpassade eller redo för folk med icke-normativa behov.” (Utdrag ur intervju med studenten)
Den berörda studenten har under sina två år på skolan påpekat dessa brister för ledningen på skolan utan att få gehör. Samtidigt agerar Balettakademien som en problemfri skola på ytan. I det stora förväntas det av alla studenter vid dansutbildningen att de ska prestera fysiskt och kreativt på elitnivå, samtidigt som de saknar tillgång till kuratorer för att få stöd vid eventuell psykisk ohälsa. Jag har pratat med studenter som vittnar om ätstörningar, panikångest, depression och en omfattande psykisk ohälsa. Studenter har via elevrådet uttryckt en oro över en otrygg skolmiljö samtidigt som skolans ledning uppmanar dem att inte gråta öppet i korridorer, allt för att inte förstöra skolans image.
Jag anser att problematiken grundar sig i hur ledningen, och i detta fall den externa juryn, aktivt har valt att göra skillnad på psykisk ohälsa kopplad till cis-normativa personer än den som är en påföljd av könsdysfori². Den grundar sig i att Balettakademien Stockholm inte har samma förståelse och resurser för studerande transpersoner som skolan har för cis-studenter.
Medan cis-normativa studenter får positivt stöd, om än i liten utsträckning, och större förståelse, så tvingas transpersoner att lämna utbildningen.
För två år sedan satt jag i samma externa jury som den som nu tagit detta beslut. Min personliga erfarenhet från det externa juryarbete kantades av diskussioner kring huruvida studerande cis-män fick förtur att fortsätta på utbildningen trots påvisade brister vad gäller nivån i sin dans. Jag fick bevittna hur studerande cis-män fick chansen att dra “snoppkortet” där dem automatiskt försvarades med att “manliga dansare generellt har en senare utveckling” trots att de uppvisade sämre teknisk förmåga, fallenhet och kreativ utveckling. När den berörda studenten nu tvingas bort från utbildningen tillämpas inte samma metod eftersom han är en transman.
Medan cis-normativa studenter får positivt stöd, om än i liten utsträckning, och större förståelse, så tvingas transpersoner att lämna utbildningen. En tydlig diskriminering som är ett resultat av att samhället och branschen är enklare anpassad för cis-personer. Ledningen och den externa juryn har i detta fall tagit ett ställningstagande som påvisar att psykisk ohälsa som påföljd av könsdysfori inte likställs med annan psykisk ohälsa på Balettakademien Stockholm. Ett oroväckande och diskriminerande beslut som endast kan grunda sig i okunskap kring transpersoner.
Det är därför som jag har tagit beslutet att ta avstånd från Balettakademien Stockholm och dess ställningstagande genom att avsäga mig framtida uppdrag så länge skolan inte vidtar åtgärder mot transexkludering av studenter på skolan. Transpersoner tillhör idag en av de mest utsatta grupperna i samhället och för mig är inkludering av icke-normativa kroppar oerhört viktigt. Jag kan inte blunda för att studerande transpersoner inte får samma stöd som cis-studenter och ännu mindre kan jag ställa mig bakom en utbildning som aktivt gör skillnad på studenter vars identitet avviker från normen.
Jag är införstådd med och ställer mig bakom att hög frånvaro inte kvalificerar studenter för att fortsätta på utbildningen, men det är efter detta fall uppenbart att endast studerande transpersoner behöver förhålla sig till detta. Det är ingen hemlighet att transpersoner är i behov av specialisthjälp och i många fall extra stöd, inte minst på en konstutbildning som i sig ställer både psykiskt och fysiskt höga krav.
Jag anser att det är absurt att tvinga studerande transpersoner till att ta mer ansvar än andra. Jag ifrågasätter en skola som driver studenter till en maktlös och inte minst förnedrande skolvardag där de tvingas duscha på toaletter, men främst att separera och minska på deras rättigheter. Det är ett beteende som är otryggt och oacceptabelt.
Det är dags för Balettakademien Stockholm att plocka ner regnbågsflaggan tills det att man valt att inkludera alla dess färger.
Jag ifrågasätter även ledningens beslut att låta cis-studenter som lider av psykisk ohälsa få fortsätta på utbildningen men inte studerande transpersoner, och huruvida man har utvärderat vilken påverkan detta kan ha på dessa individer i framtiden? Det är inte hälsosamt att unga vuxna vars problem inte tas på ett stort allvar drivs till en kreativ utpumpning när man uppmanar dem att fortsätta på utbildningen. Varför prioriteras talang över psykisk hälsa inom scenkonsten? Anser Balettakademien Stockholm att det är rimligt att bortse från cis-studenters psykiska ohälsa för att producera den normativa talang som branschen efterfrågar? När skolan väljer att inte hantera de problem och den psykiska ohälsa som är förknippad med könsdysfori, och när elever som identifierar sig som transpersoner inte tas på allvar, agerar man transfobiskt genom att exkludera dem från utbildningen.
Det är dags för Balettakademien Stockholm att plocka ner regnbågsflaggan tills det att man valt att inkludera alla dess färger. Regnbågsflaggan är symbolen för en långvarig och historisk kamp som startades av en rasifierad transkvinna och det är ytterst respektlöst att den får pryda väggarna på en institution som inte agerat för transpersoners lika rättigheter.
Jag uppmanar kollegor, studenter och andra professionella aktörer att fundera över sin roll i detta tills det att skolan aktivt tar fram en handlingsplan för studerande transpersoner på sin utbildning. En handlingsplan som inte stämplar könsdysfori som psykisk ohälsa men istället hanterar den psykiska ohälsa som kan komma att uppstå. Jag uppmanar även Teaterförbundet att, tillsammans med Kulturdepartementet och Skolverket, ta fram handlingsplaner som är anpassade för studerande transpersoners rättigheter på alla våra scenkonstskolor. En handlingsplan som förhoppningsvis kan ligga till grund för att Skolverket och Regeringen arbetar fram en nationell handlingsplan för studerande transpersoner på alla skolor.
Exkludering av icke-normativa identiteter måste sluta nu.
