Vad skriver du?

Många olika saker. Ofta någon slags halvfiktion på min prosalyriska blogg Skavet. Och just nu en text till en antologi om rättighetskamper i Sverige. Snart ska jag också börja skriva masteruppsats om hur det var att växa upp på folkhemmets institutioner för barn med normbrytande funktionalitet.

Är det inte ensamt att sitta och skriva?

Jo och nej. Att skriva, i alla fall skönlitterärt, är att ha sällskap. Att få vara på andra platser med andra människor (som en hittat på). Jag känner mig aldrig ensam när jag skriver. Men jag behöver vara ensam för att kunna skriva riktigt bra. Och vill vara ganska ensam om vad och hur jag skriver, det känns väldigt personligt. Samtidigt vill jag att många ska läsa.

Drömmer du i bilder eller ord?

I bilder, jag drömmer väldigt filmiskt. Nu förtiden lyssnar jag mycket på radiodokumentärer medan jag somnar så nu drömmer jag ganska stökigt. Om boktjuvar och spioner.

Hur stor betydelse tror du att språket har för att vi ska kunna nå sanningen?

Stor. Jag lutar mig mycket mot det Kristian Lundberg skrivit, den som talar får beskriva världen. Och den får också makt. Därför är det otroligt viktigt att den som inte har makt får skriva om sin verklighet. Jag tror att språket verkligen spelar roll i hur vi skapar och uppfattar världen. Men ibland när en pratar om språk glömmer en att språket också handlar om kroppar, byggnader och förutsättningar. Allt hänger ihop.

Finns det någon moral i ditt skrivande? Om ja, på vilket sätt?

Ja, moralen i mitt skrivande handlar om att skriva för att bära vittnesmål och att skriva för upprättelse på olika sätt. Oavsett om det handlar om en text om hur det egentligen känns när fler personliga assistenter ser en naken än den en ligger med eller om upprättelse för min pappa och hans dialekt som språk.

Vem skriver du för?

Jag skriver för personer som är som mig. Men också för de som verkligen inte är det. Jag vill skriva så att folk blir oroade, arga och ledsna. Men jag vill också skriva så att en förflyttas och känner att det finns möjlighet och kraft – det hör ihop.

För personer som jag har nära relationer med kan jag skriva berättelser om hur de vore i parallella verkligheter. Det är skrivandets motsvarighet till att äta en påse godis.

Varför skriver du de texter du skriver?

Jag är uppväxt i en väldigt stark muntlig berättartradition. Någon slags kärna av det finns alltid där. I hur jag skriver. Att berätta är att minnas och att överleva sig själv. Men svaret på den här frågan hänger ihop med frågan om moral. Jag känner mig tystad och utmålad som något jag inte är väldigt ofta, som funkis, som glesbygdsbarn och arbetarklass. Jag skriver för att beskriva verkligheten, men också för att kunna fly den. Ibland är det samma sak.

Har du haft ångest för något du har skrivit? Isåfall, vad och varför?

Ibland kan jag känna att jag skriver utelämnande om mig själv utan att tänka mig för. Då kan jag få ångest när det väl är försent och publicerat. Och när jag skrivit om till exempel mina föräldrar och min brorsa som jag gjort i min senaste text – då kan jag få ångest över om de känner sig ”rättvist” beskrivna.

Vem vill du ska besvara denna enkät?

Vio Szabo.