Under hösten 2015 läste jag om ett par som inte tycks ha ett enda problem i hela världen. Och skulle de ha dylika så matchar det inte den mediepersonal som är tänkt att presentera dem för sin läsarkrets — det är så märkligt alltihopa att hela artikelserien skulle kunna vara en djupt cynisk ironi. De har inga andra problem än möjligen att se hela vägen ner från sin höga tron av oansvarighet inför sin medieposition och lägga dom och bann på en uppenbart sönderarbetad förälder som dessutom, i sin trötthet inför en helg som ställer minst lika höga krav på prestation som de andra dagarna i arbetsveckan, knappt märker omgivningen omkring sig. Allt en ska hinna med. Kanske bar denne på andra tankar än inhandlingskraven. Kanske är det viktigast för författarparet att låtsas vara en som betraktar andra och därtill förstår dem mest för att de passar in i ens ytterst vedervärdiga fördomar. Varför förknippas chips med idioti när det indirekt är konsumtionen av fisk- och skaldjur som förgör syresättningen av planetens atmosfär.

Sedan jag flyttade långt ut på landet har jag inte haft en lugn helg. Efter att ha legat utslagen av den snart årsgamla utmattningsdepressionen hela fredagen, somnat vid försök till manusläsning, och legat och stirrat på en diktvolym i flera timmar men inte förmått mig att öppna den — trots avsändarnas (författarens, översättarens, förlagets) löften om både yrkesmässig och estetisk njutning. Den som tror sig kunna vara författare utan att läsa mer än den skriver har missförstått vad litteratur är. Besväret gör också att jag tappar både tråd och närminne. Efter att fredagen fortgått så och jag besökt den lokala vårdcentralen för poliklinisk borttagning av en elakartad knopp på hjässan så sipprar resten av familjen hem och, eftersom ingen jävel pallar laga mat en fredagkväll, bestämmer de sig för att köpa pizza från den närbelägna vägkrogen Granbaren. Under tiden svänger jag ihop en med ren ostbotten, vitlök och färsk tomat. Ute regnar det dystert gråa färger och hösten har för länge sedan övergått från ett kärt återseende till en längtan efter kaminens värme.

Huset vi delar är byggt av handslaget tegel för hundra år sedan och är inrett med en eklektisk blandning av vinda och rättmonterade ikea-möbler, varav hälften är vitmålade i efterhand, och arvegods, loppisfynd, konst, oändliga bokstaplar, påsar med återvinning, höstlöv samt skröfs som ännu inte hittat en bra plats i livet. Huset ligger precis vid torg och rådhus i en landsbygdsort och precis som de flesta andra boenden jag haft är den alldeles i närheten av kyrkogården. Det är som att de döda kallar. Det omsjungna österlenljuset är ersatt med dimma och det varma ljuset från gatlamporna. Visst, det går att säga att jag är excentrisk, men jag är egentligen för fattig för det och får istället etiketten udda fågel, bloggaren Bernur hävdar jag är den knasigaste svenska poeten, — kanske för att jag tar av mig de håliga strumporna när kvällningen kommer. På kvällen har barnen ont i magen av för mycket vegetarisk pizza, eller har åkt hem till sin pappa, eller bråkar om vem ska få låta framför tv:n och om vems behov av underhållning som är viktigast. Själv ligger jag på den katthåriga mattan framför den tända kaminen och får vin i gröna glas. Det tog mig ett halvdussin år efter jag slutade dricka som ett svin innan jag klarade av att sörpla på ett glas vin utan att tänka på att bli full så snabbt som möjligt.

Tanken annars att vi skulle göra något tillsammans allihopa känns alltid lite löjeväckande. Även om det faktiskt händer. Oftast gör vi saker i par eller var och en för sig. Bredbandet sölar, rösterna är krav eller mummel. Som tystnad med oljud i.

På kvällen sitter vi utspridda med varsin skärm men koncentrerade kring kontoret och det adjekta vardagsrummet med tv:n jag köpte när den gamla trillade ihop. Alla njuter av ett eget narrativ eller en kommunikation med omvärlden. Ljudet av streamad media blandas med SVT och katten som vill in och ut genom ytterdörren. Sent om kvällarna somnar vi av några timmar i tur och ordning innan förflyttning till sängarna ens är en tanke. Vi är fem med fem olika smaker och fem olika vanor. Vi är det samtidigt. Det är nattsvart och jag släcker, som mina föräldrars föräldrar, lamporna mer och mer ju längre in på natten kvällen lider.

På lördagen stiger jag upp vid sju, långt innan något flackt jävla morgonljus uppenbarar sig, och startar kaffebryggaren som jag laddat kvällen innan. Till frukost äter vi gårdagens rester, talar om utvisningshotade, avslutade asylärenden och annat som min partners arbete och vårt engagemang i Österlens Asylförening bär med sig; sedan drar hälften iväg till den lokala waldorfskolan för att städa. Alla barn trivs inte i byskolan och trots uppoffringarna, tidsmässiga och ekonomiska, så är skolbytet värt det varje dag ett av barnen kommer hem och inte gråter av skolan — det är ju trots allt hälften av deras vakna vardag. Vi andra tar bussen in till den närmaste staden för att köpa nya vinterskor som passar ett par växande dagisfötter. Därefter byter vi en My Little Pony-tröja som var för liten. Hoppas att XXL funkar. En chokladboll, en espresso och en croissant senare strosar vi in i Kristianstad Bokhandel för att köpa Lindenbaums, Frostensons och Sten-Knudsens senaste böcker på svenska. Bokhandlaren Daniel Soutine är en oberoende bokhandlare av den gamla skolan, med gediget intresse, tydliga åsikter om litteratur och en personlig värme som märks i både utbud och service. Jag har ett ohälsosamt högt inköpsbehov av böcker och försakar alla andra möjliga nöjen. Busstiderna har ändrats, eller så är jag mer förvirrad än jag vill erkänna och vi får betala för att kissa på stationen. Och köpa än mer juice. Jag kan inte tänka på att skriva när jag inte är fullständigt ensam under en längre tid. Istället tänker jag på manuset om migration jag skickat ut. Det kommer att bli refuserat trots att det är det absolut bästa jag skrivit. I tur och ordning har det blivit refuserat av Norstedts och Ellerströms, nu ligger det hos Bonniers. Jag har ingen hierarkisk tanke i mina manusförfrågningar utan skickar efter lust. Säkert är det mot all form av comme il faux. Jag minglar dessutom för lite, det får mig att sakna hemmet. Och skrivandet däri. Men mest saknar jag att kunna skriva obehindrat.

Efter en kryddig morotssoppa och ett bake-offbröd stannar jag och minstingen hemma och kokar spaghetti, röker och tittar på Alfons. Vi bygger en koja. Han hittar alla leksaker som låter och startar dem samtidigt. De andra går på gratisbio. Själamörkret har lagt sig över byn och katten har parkerat sig på badrumsmattan. Sonen äter. Och sonen äter lite choklad. Jag röker på trappan och väntar på att jag ska vilja ha mer kaffe. Längtar efter måndagens tysta timmar — det privilegium det innebär att vi kan sätta våra barn i skolan och förskolan och att min partner är arbetsför. Min lärarinna. Såret i huvudet ömmar fortfarande.

Söndagen skiljer sig alltid åt, är en ansats mot en måndag av arbete. Eller egentligen har det varit så innan. Nu är jag inskriven hos AMS för att hitta tillbaka till en slags arbetsrytm som jag klarar av. Alltså är måndagen ett besök hos psykoterapeuten och att traska över byn för att hämta den yngsta från förskolan, handla och sedan stupa. Ibland lunch.

Jag vaknade vid sju nere på soffan på kontoret eftersom jag vid nattgående mått så illa och haft en molande värk längs bredden på min mage att jag inte vågade lägga mig på ovanvåningen med risk för att kräkas hela vägen till toaletten. Gjorde kaffe i mörkret och rökte innan min partner dök upp med en filt. Det blev en lång frukost efter att ljuset presenterat ytterligare en grådaskig dag med småregn och varma element. Jag läser en borgerlig dagstidning där kulturchefen berättar om sin klassresa i relation till någon svinrik deckarförfattares. Jag förstår inte den uppdelningen — antingen äger en kapital eller inte. Svårare än så är inte klassanalysen. Nyanserna finns i vems samhälle vi försvarar, och i korsningen hos övriga markörer, andra inblandade symtom på ett orättvist samhälle.

Hela dagen städar jag i bokhyllorna. Alfabetiserar. Flyttar böckerna om historia närmare religion. Ställer pjäser och teaterteori bland minnen och viktiga papper. Jag gömmer informationsvetenskapen bland typografi och marknadsföringsteori. Stannar upp för att plocka isär två leksaksdelar, diskutera Medusa och hennes systrar, titta på enhörningsperuker, dammsuga. Sedan duschar jag mig av allt damm och byter om till, andra, svarta kläder. Berömmer ena barnets chokladmousselagande — hon vill gärna vara med i något bakprogram på SVT. Förra året var det ett sångprogram. Jag tänker att vi bor på landsbygden. Att min partner varit i väg på möte med jobbet och asylföreningen nästan hela dagen. Att potatis är godast med klick smör på. Det är mörkt igen.

Vi behöver längre helger.

Freke Räihä skriver inte under pseudonymer utan författar extremt smala diktböcker om allvarliga ämnen som medfödda missbildningar, ost och celiaki samt, svenskt nog, ångest. I oktober 2015 släpptes den nya diktboken «Baggböleri», en bok om den arbetande, icke-kapitalägande, klassens villkor — med en historisk tillbakablick som genomsyrar arbetarklassens levnadsvillkor även under början av 2000-talet. Räihä saknar fullständigt medelklassens självdistans.

Freke Räihä är också författaren bakom den djupt politiska och svartsynt underhållande essäboken «Logos» (2015) och den bästsäljande och illustrerade trädfloradikten «Svenska träd» (2010) och går inga skogspromenader, äter mest formfranska och dricker ekologiskt bryggkaffe med komjölk under helgen.