Plattform för konst och intersektionell kulturanalys

Bokrecension: Brustna tabun och symbiotisk lesbiskhet

Bokrecension: Brustna tabun och symbiotisk lesbiskhet

Hösten 2019 gav Dockhaveri Förlag ut Anna Lindbergs novellsamling Frihetsgudinnor och Mia Axelssons roman Skär. Theodor Hildeman Togner har läst de två böckerna, till synes olika men som båda gestaltar det egna jaget som en del av världen, ett jag som alltid är underkastat sociala underströmmar och svårgripbara begär. 


I höstas gav det feministiska förlaget Dockhaveri tillsammans ut två av sina egna förlagsmedlemmar, Anna Lindberg och Mia Axelsson. Båda har gett ut var sin bok tidigare, Anna Lindberg med novellsamlingen Något måste hända nu på Mix förlag, och Mia Axelsson på Dockhaveri, med diktsamlingen Vår gemensamma resa. Trots att deras båda andra böcker, novellsamlingen Frihetsgudinnor av den förstnämnda och den poetiska romanen Skär av den sistnämnda, är mycket olika, verkar det för mig helt i sin ordning att de ges ut tillsammans. De kompletterar och förhöjer varandra, och får mig att känna att böcker oftare borde ges ut på det här sättet. Fokus blir på själva verken, snarare än författaren bakom dem.


När jag läser Anna Lindbergs novellsamling
Frihetsgudinnor slås jag av hur sällan novellsamlingar ges ut nu för tiden. Novellformen har kanske, i vårt allt mer självbiografiska och personfokuserade litterära klimat, blivit för otydlig. Vi vill kunna identifiera författaren med hennes verk, och för att det ska vara möjligt krävs det att böckerna själva speglar ett entydigt perspektiv. Det är som att något i själva novellformen motsätter sig kravet på ett tydligt ärende, en tydligt identifierbar röst. Jag skulle inte kalla Anna Lindbergs novellsamling för ”splittrad”, tvärt om är den absolut sin egen lilla helhet. Men den har en sorts suddighet eller otydlighet vad gäller sin egen litterära position som får mig att känna att jag har saknat vad just novellformatet kan göra med sin läsare.

 

Istället för att ha ett budskap lägger sig novellerna nära en mer naken erfarenhet.

 

Jag värjer mig för att identifiera gemensamma drag hos de olika novellerna, men kan förstås inte helt och hållet låta bli. Även om det är sant att alla texterna handlar om kvinnor, räcker inte det som temamässigt lim, som ärende. Inte heller att kvinnorna oftast är intelligenta, snygga, heterosexuella och i vad jag läser som del av en svensk medel- eller övre medelklass. Vad jag menar med ärende är att det inte finns någon uttänkt idé om bokens syfte. Istället för att ha ett budskap lägger sig novellerna nära en mer naken erfarenhet. De gestaltar inte primärt något som kan fångas in i kategorier som kön, sexualitet och klasstillhörighet, även om dessa saker är en del av det gestaltade. De utgår ifrån en erfarenhet som jag vill tro att vem som helst skulle kunna kliva in i, just för att den inte blir låst.


Handlingen i novellerna leder inte till något särskilt slutmål, och har just därför en oförklarlig magnetism. Det är som om de leviterar: tiden står stilla, jag känner personernas känslor som om jag var inne i deras kroppar. Om jag inte upplevde att bristen på handling tycks ge vika för att en egen och särskild närvaro ska ta plats, skulle jag kanske uppfatta denna brist som ett tecken på en haltande kvalité. Nu upplever jag istället det omvända: novellerna är skrivna med en sådan säkerhet att jag inte tvivlar på att det jag läser är bra.

 

Lindberg placerar mig direkt i känslorna, i den oförklarliga hungern och i upplevelsen av att häda: det spelar ingen roll om jag själv är religiös eller om jag någonsin har varit i ett kloster.


Som i novellen
Magdalenasystrarna där en kvinna besöker ett kloster, och av hunger drivs att sluka några oblater som hon hittar längst fram vid altaret tills en nunna kommer och stoppar henne. Jag känner hungern som om den fanns i min egen kropp, och en våg av skam sköljer över mig när nunnan smyger upp bakom klosterbesökaren och stoppar henne. Lindberg placerar mig direkt i känslorna, i den oförklarliga hungern och i upplevelsen av att häda: det spelar ingen roll om jag själv är religiös eller om jag någonsin har varit i ett kloster.


Situationerna som utspelar sig är ofta socialt oklara. Som i novellen
Pandora där ett gäng med tjejer hittar en ask med glitter hemma hos en gemensam kompis och inte kan låta bli att strö ut det över hela lägenheten när kompisen inte ser. Glittret har en farlig och njutbart hotfull kvalité som inte bara handlar om att vännen som glittret tillhör har astma och inte kan andas när hon kommer tillbaka från toaletten och ser vad hennes kompisar har gjort. Redan innan hon kommer tillbaka med sin dramatiskt överlägsna, chockade min vet de att de har överträtt en outsagd gräns för alltid. De vet inte varför glittret är ett sådant tabu, men det är det. Livet kan aldrig bli detsamma efter att de delat upplevelsen av att sprida det över rummet tillsammans. Jag känner det med samma ödesmättade känsla som personerna i novellen måste göra.


Samtidigt kan jag inte hjälpa att känna att novellerna saknar något. Det här hade kunnat bli en mycket längre bok, Lindberg hade kunnat gå mycket djupare in i den där känslan av det oförklarligt tabubelagda, in i tvånget efter att överskrida det. Det är inte tillräckligt att jag får ett så litet smakprov, något mer behövs för att det ska bli till något eget.
Frihetsgudinnor känns för mig som en början på just det, men inte som ett avslutat projekt. Vad jag menar är nog att jag ser potentialen till något större än vad den här boken blev, och att det är synd. Men då har jag väl, antar jag, ännu mera anledning att se fram emot nästa bok. Jag hoppas att det blir snart.

 

Den är en lesbisk frigörelsebok: om att förstå och lämna den första kärleken, i vilken man blev till.


Om
Frihetsgudinnor kretsar kring oförklarliga vardagstabun, är Mia Axelssons prosalyriska roman Skär snarare en gestaltning av både det isolerande och det vackra med symbiotisk kärlek. Den är en lesbisk frigörelsebok: om att förstå och lämna den första kärleken, i vilken man blev till. Nutiden, i vilken huvudpersonen är i en annan relation, varvas med minnen från barndomen, uppväxten, från konståkningens feminina och androgyna sfär, till snabbmatsrestaurangen McOrvars. Är det för att jag inte kan släppa den första kärleken som jag inte kan uppgå i min nuvarande relation? tycks huvudpersonen hela tiden fråga sig. Var den första kärleken verkligen kärlek, eller snarare en besatthet? Var det den första kärleken som var den verkliga, eller är det den nuvarande?


Precis som Anna Hallberg skriver i DN, har jag sällan läst en bok som är så lesbisk. I barndomen, och även senare, blir jaget till som lesbisk, i de blickar hon får ute på isen: hon blir både flicka och prins, prinsessa och svan. Den värld som jaget delar med den första kärleken, men också med sin nuvarande flickvän, är seg och klibbig, kroppslig, sensuell och utan gränser. Jaget är i en dröm, instängd i sig själv och utfluten i sin omvärld på samma gång. Både den relation som den första och den andra kärleken ger upphov till karaktäriseras av en samhörighet som aldrig riktigt lyckas bli erkänd eller begriplig. Jaget blir till, men hennes tillblivelse går under normalitetens radar. Hennes värld är en osynlig, kvävande och vidsträckt sådan där avståndet mellan jag och du inte kan urskiljas.


Under de senaste åren har det getts ut väldigt många sparsmakade, fragmentariskt poetiska romaner. Det är en genre jag är trött på, eftersom de luftiga sidorna snarare tycks dölja avsaknaden av djup än vara ett bevis på det. Nu skulle jag kategorisera
Skär som just en sparsmakad, fragmentarisk och poetisk roman, men till skillnad från till exempel Madonna av Sara Villius, Au pair av Cecilia Hansson, Nora eller brinn Oslo brinn av Johanna Frid eller Skäl av Emma Holm, känns formen i det här fallet självklar. Jag menar inte att den står utanför trenden. Men det poetiska eller fragmentariska i den är inte ett skydd mot stora anspråk, eller som försök att sudda ut en tydligare och mer smärtsam mening. Formen är precis som den ska vara, den smälter samman med det tillstånd som beskrivs. Just den här boken hade inte kunnat ha någon annan form.

 

Just för att den lesbiska kärleken inte äger rum i den verkliga världen, nuddar den kanske vid något som faktiskt är verkligare.


”Jag känner allt vatten och hur det dras mot dig”, tänker jaget, och även jag som läsare känner det som om jag både är omgiven av vatten och bestående av det: ”Vi upprepar oss som vågor.” Just för att den lesbiska kärleken inte äger rum i den verkliga världen, nuddar den kanske vid något som faktiskt är verkligare. För att relationen äger rum under vatten känns den omöjlig, som om jaget och den som hon älskar aldrig kan bli till som verkliga människor i den.


Skär, som i natur, som i kniv, som i skridskorna på isen: att vilja skära sig ur den där kvava sfären. Till slut gör hon ändå det. Kanske sker det inte snabbt som med en kniv, men långsamt. Kvar står jaget. Inte fri från tillblivelsen som lesbisk, men fri från en relation som var destruktiv, som inte kunde bära tyngden som det queera oket innebär: att på samma gång vara ett med världen och osynlig i den. I slutändan blir det att vara lesbisk en affirmation av just denna gränslöshet och odefinierbarhet. Att inte kunna fixeras i någon form, men att stå stark i det.


Dessa två verk, som till synes är olika, är kanske inte så olika ändå. De gestaltar både något som är större än det egna jaget, men utgår i denna upplevelse från den egna kroppen. De kretsar inte kring identitet så mycket som kring oförmågan att fångas in i en form. De förmedlar båda en insikt om att det egna jaget aldrig kan se sig själv utifrån, att det alltid är underkastat sociala underströmmar och svårgripbara begär som det inte kan överblicka, bara flyta med i, göra motstånd mot eller acceptera. Framförallt gestaltar de kanske att det egna jaget alltid är en oupplöslig del av världen, och när jag läser dem förstår jag att också jag är det.

 


Toppbild: Till vänster, bokomslag Frihetsgudinnorna av Anna Lindberg. På omslaget är en person i profil med bar överkropp målad. Personen har svart halvlångt hår, blundar och står med ryggen mot läsare i vad som kan tolkas som vatten upp till midjan.
Till höger, bokomslag Skär av Mia Axelsson. Omslaget är i ett rosa och lila organiskt mönster. På framsidan syns två transparenta kroppar i rörelse, nedanför kropparna syns deras skuggor i svart. Båda bilderna är från Dockhaveri Förlag

Låt mig berätta en historia. Den är kort, jag lovar.

Låt mig berätta en historia. Den är kort, jag lovar.

Författaren Aman Niels novell, Låt mig berätta en historia. Den är kort, jag lovar., är en resa genom ett barndomsminne och ett slags reflektion kring hur andras tankar om en styr varandet. Han skriver om hur främlingskap lätt kan tvinga in en i historier och narrativ kring våld, och ibland är den enda platsen som välkomnar ens existens, eller med Aman Niels ord: “Ville tillhöra. Och [han] tog därför den plats, som lämnats åt honom.”.


Vi var elva år och han var ny här, hade bara varit i Sverige i några månader. Skulle senare bli en av mina bästa vänner och idag, är jag gudfar till hans son. 

Men då var han ny, kunde knappt språket och var för oss ganska udda. För vi förstod honom inte. Tyckte han var konstig för att han inte gjorde som oss. Inte var som oss. Egentligen var det ju struntsaker som vi hängde upp oss på. Men då kändes det stort och viktigt. Att inte ha en hemmaklippt frisyr, att inte köpa kläderna på Lidl. Men det visste ju inte han och blev därför retad. Tills han fick nog och lät nävarna tala. Och det var liksom så det ofta blev i början, att han kände sig utpekad och utstött. Svarade därför med våld. 

Och vi har pratat om det där fler gånger. Hur taskiga vi var och hans strategier för att hantera det. Han har flera gånger berättat om det avgörande ögonblicket, då han en gång för alla fick en plats. Liksom tog sig in och blev en av oss. Eller åtminstone slutade vara den där andra konstiga.

Det var när han höll sitt föredrag. Klassläraren hade sett att det skurit sig mellan honom och klassen, så hon föreslog att han skulle berätta lite om sig själv. Om sin bakgrund och flykten till Sverige.

Han ville först inte för han anade ju att vi skulle skratta igen, åt hans svenska eller något annat som vi för dagen valt att håna honom för.

Så han tvekade, men bestämde ändå tillslut för att berätta. Och jag kan än idag förundras över att han vågade då, som elvaårig pojke. Att ställa sig där, framför oss; hans förövare.

Men han gjorde det. Och han berättade om flykten. Om hur familjen en natt lämnade sitt hem, när bomberna kom allt närmare. Övergav allt som var bekant, för att aldrig återvända. Flydde över gränsen, från Eritrea till Sudan. Med kulor som ven över huvudet och bomber som lyste upp natten. Och de fortsatte fly, så långt benen orkade och slutade inte förrän de nådde fram. Hit.

Vi satt och lyssnade och historien berörde. Den gjorde det, trots att vi bara var elva. För vi förstod någonstans hur hemskt det måste vara att lämna sitt hem, sina vänner. Sitt språk. Och vi skämdes, för att vi hånat och retat.

Hans berättelse var stark, drabbande. Men den var oxå påhittad, i stort sett i alla fall. För han flydde inget krig. Inget han minns i varje fall och såg heller inga strider. Scenerna med bomber och kulor i natten var inspirerade av en film han hade sett några dagar tidigare. Och sorgen, saknaden. Var lite hans egen. Men oxå ifylld med andras vittnesmål, andras sorg.

Det som egentligen hände, var att familjen flyttade till Sudan för att pappan några år tidigare åkt dit. Och hade på kort tid blivit en framgångsrik mekaniker där. Ägde flera verkstäder när familjen anslöt sig och min vän hade ett ganska bekvämt liv i Sudan. Hembiträden och privatchaufförer var hans vardag. Han berättade långt senare att han älskade Sudan och sitt liv där.

Men det var inte det han berättade för oss. Utan ljög istället och frågan är varför. Vi har diskuterat det här flera gånger. Och han ger lite olika svar varje gång, men i ärligaste stunder återvänder han alltid till samma.

Säger att han bara förstod, att det var det som förväntades. Han bara visste, på instinkt. Att läraren ville tycka synd om honom. Och att vi skulle bli snällare om vi oxå tyckte synd om honom. Så han ljög, sådär vilt och samvetslöst som bara barn kan. Och såhär i efterhand så förstår jag ju. Han var elva och ville vara med. Ville tillhöra. Och tog därför den plats, som lämnats åt honom.


Syntolkning: I fotografiet syns tre personer sittandes i en soffa, leendes mot kameran. I mitten sitter författaren och på varsin sida har han sina två kusiner Salem och Esrom.

Konst om nationalstatens annektering av språk

Konst om nationalstatens annektering av språk

Makda Embaie tar sin kandidatexamen i fri konst vid Konstfack och har valt att visa sina verk i en bostadslägenhet. Ett val som kontextualiserar verkens agens och sätter gränser på spel men som även utmanar konstens institutionella utställningskontext. Embaie har arbetat med nationalstatens villkorandet av språket. Utställningen Vad vore språk om det uppstår här? Ifrågasätter nationalstatens diktering av språkliga ramar genom att finkänsligt koppla ihop det personliga med politiska händelser i världen.


Det är en mörk onsdagseftermiddag när jag tar mig fram genom Tenstastråket till lägenhetens adress och vernissage för Makda Embaies utställning. Väl framför lägenhetsdörren läser jag på brevinkastets namnskylt ”Vad vore språk om det uppstod här?”. Jag ringer inte på dörren som det är brukligt när en besöker andra människors hem, utan jag vrider på dörrhandtaget. Mitt val att överskrida försiktigheten inför främmande rum – oavsett om det är en konsthall eller någon annans lägenhet – är ett direkt svar på frågan jag ställs inför utanför lägenheten. Jag träder in i här

 

Frågan Vad vore språk om det uppstod här? är utställningens titel vilket även kan signalera ett påstående. ”Här” i frågan kan peka på kombinationer av olika sammanhang, till exempel geografiskt område, rumslighet, historia, existens. Så, vad kan det innebära att ett språk uppstår i ett här? Makda Embaie skriver i utställningspresentationen att språk är “en handling, ett pekande inåt till den som betraktar det.” Eftersom Embaie är intresserad av hur språket annekteras av nationalstater vill hon förhandla bort denna besittning. Då kan språkets alla lager “träda fram”, skriver hon. Det skulle kunna betyda att ett språk som uppstår i ett här ifrågasätter att språket är fixerat till något avgränsat och definitivt. Eller som konstnären skriver: “Språket blir en gestaltning av en mycket specifik erfarenhet. En erfarenhet som inte alla gånger är känd för språkutövaren själv.” 

 

Väl inne i lägenheten befinner jag mig i en fullt möblerad bostad. I verklistan förstår jag att utställningen består av ljudverk och textverk utplacerade i de olika rummen. Ljudverken finns inkorporerade i bostadens inredning och arkitektur; i badrummet kan en sitta på toa och lyssna; i köket ska en stå under fläkten och ta del av ljudverket; i sovrummet ska en ligga på sängen och lägga huvudet mot kudden för att lyssna; i vardagsrummet finns det hörlurar vid soffan och fåtöljerna. I sovrummet lyssnar jag på fyra olika samtal, berättar Makda Embaie när jag besöker utställningen. Ett av samtalen är mellan två släktingar som försöker kommunicera med varandra trots koloniserad språk, dialekter och migration. Jag förstår inte vad som sägs och samtalet fylls ibland av omgivningens ljud. Det är som ligga och somna till släktträffens konversation som håller på långt in på natten. 

 

I ljudverket i vardagsrummet hör jag konstnären berätta att hon har velat försvaga kopplingen mellan nationalstat och språk. Makda Embaie konstaterar att det är en enkel uppgift eftersom nationalstaten, i relation till språket, är en ganska ny konstruktion. Hon fortsätter berätta att inom ett konstsammanhang har nationalstaten blivit en “essentiell del av till exempel konstnärens identiteter”. I en utställningsammanhang, till exempel, kopplas konstnärens namn till en viss nation och språklig tillhörighet: om du tillskrivs Sverige som nationalstat tillskrivs ditt språk vara svenska. I detta ljudverk får vi följa med på en resa mellan modersmål, tigrinja, hemspråk, Embaies systrar, vänner, förhör, svenska missionärer, Eritrea och Palestina där konstnären undersöker hur språk “förändras och förflyttas med människan och narrativen.” Det är ett  personligt och politiskt undersökande verk där kolonialismens byggande av narrativ som påverkat föreställningen om nationalstatens officiella språk – till exempel genom arkeologi – uppenbarar sig. 

 

Textverken är installerade på väggarna. I form av tidslinjer består verken av ord, meningar, namn och årtal. Det är ett pedagogiskt grepp att använda sig av tidslinjer för att tydliggöra hur tiden har utvecklats historiskt. Den linjära synen på tid och historia är ett västerländskt koncept där en tidslinje gärna presenterar fram en giltig historia och utesluter annat. Konsthistoriskt är tidslinjen ett verktyg i den västerländska konstkanon utifrån synen att konsten har utvecklats framåt. Ett sätt att särskilja sig från kulturer, artefakter och estetiska uttryck som ansetts primitiva. Modernismen bygger på detta koloniala angreppssätt.

 

Makda Embaie utmanar den förenklade och västerländska tidslinjen genom att inte ha en kronologisk årtalsföljd. Tidslinjerna i textverken tycks börja och sluta mitt i händelser. Det kan antyda en fortsättning: bakåt i tiden, nutid och bakåt igen. Textverken är parodiserande, autonoma och personliga på samma gång. I textverket vid hallen står det “1968” och “Skriftspråket uppstår”. Årtalet och påståendet i samma tidslinje ger sken av att verket menar att skriftspråket uppstod 1968. Själva årtalet för även tankarna till det som i väst hänvisas till 68-rörelsen. Men 1968 är året då den marxistiska gruppen ህዝባዊ ግንባር, ህግ (Eritreanska folkets befrielsefront) grundades. 

 

I texteverket installerat på väggen vid fönstret finns denna information: “1945”, “1994” och “Jag”. Årtalet 1945 för tankarna till slutet av andra världskriget men år 1945 ska italienska kolonisatörer officiellt ha lämnat Eritrea. 1994 är året då det politiska partiet ህዝባዊ ግንባር ንደሞክራስን ፍትሕን (Folkets front för demokrati och rättvisa) grundades och som än idag styr  i Eritrea med Isaias Afewerki som enda ledare. 1994 är likaså Makda Embaies födelseår. Tidslinjen tar inte slut där väggen tar slut utan fortsätter till förnsterkarmens yta där  ”Jag” är placerad. Det är lätt att missa “Jag“ eftersom ordet är lite gömd i fönsterkarmens mellanrum, platsen som bryter av och utgör utrymmet mellan sovrumsvägg och fönster. Det subjektiva jaget är placerad mellan det är innanför – och som avgränsas genom fönstret – och det utanför. Kanske en gestaltning av att befinna sig i kanten mellan språk, handlingar, erfarenheter, världar.

 

Ljudverken och textverken pekar tillbaka till varandra, de är inte åtskilda från varandra eller från rummet – eller sin geografiska position. Meningarna, namnen och årtalet i tidslinjerna fungerar som pendang till ljudverken, de pekar både inåt och utåt från rummets avgränsning. 

 

Presentationen av utställningen (utställningstitel, verklista, kort presentation) förmedlar en avgränsad förståelse av vad som utgör utställningen. Så småningom börjar andra inslag att träda fram – inslag som inte är offentliggjorda som verk eller som del av verken. Det är finkänsliga men direkta inslag som lägger till ännu en dimension. Det är hårprodukter för afrohår i toalettens skåpshylla, sittgrupp med kuddar på en matta på golvet i vardagsrummet, en vit kaffekopp med rött läppstiftmärke i sovrummet. Jag funderar på om de ovannämnda inslagen leker med besökarens sensitivitet och utmanar betraktandet i lägenhetens rumslighet. Det är kanske former av existens som besökaren kan förhålla sig till beroende på hur besökaren betraktar – eller inte betraktar – dessa inslag.

 

Foto: Macarena Dusant

 

En annan form av existens finns gestaltad i köket. På matbordet och köksbänken finns kuvert som räkningar kommer i. Dessa är lätta att missa eftersom de ligger slarvigt utspridda men när jag tar upp kuverten – att kika i andra människors räkningar är en gräns som överskrids – kan jag läsa att de är adresserade, bland annat, “Till språket/systern” och “Skammen i dig”. Inuti kuverten finns dikter som talar om längtan, sorg, styrka, kärlek. Räkningar kan i sig utgöra ett ångestfylld moment för ekonomiskt utsatta personer med sina krav på tillgångar, därför blir dikterna ett starkt inslag i utställningen. Som en vädjan.

 

Utställningen Vad vore språk om det uppstod här? skulle kunna ses som ett eget verk i sig. Främst tänker jag på att textverken och ljudverken inte har egna verktitlar. Inom konstfältet är det brukligt att även verk som saknar titel får en titel som antyder att verket inte har en titel, nämligen “Utan titel.” I Makda Embaies utställning radas verken upp i verklistan genom att återge vad textverken består av och hur långa ljudverken är. Det enda som kan identifieras som en titel är det som står på dörrens namnskylt. Jag funderar om mitt särskiljande av de officiella namngivna verken, de informella inslagen och resten av rummet är ett intrång i frågan kring språkets villkor, i språkets här. Det som namnskylten/utställningstiteln/verket/frågan ställer på ända. 

 

Makda Embaies examensutställning berör personliga frågor kopplade till diasporan, kolonialism, historieskrivning och samhällets flätade relationer. Genom att se språket som en handling och som erfarenhet lyfts frågor kring varandet i en samtid med flera lager korsande linjer, där identitet inte är avgränsad till nationalstatens strävan efter språklig enhetlighet. Under vernissaget tänker jag att här finns människor som bär på flera språkliga erfarenheter. Verken behandlar diasporans villkor och det här som har lett till att språk uppstår och kan uppstå i skiftande sammanhang. En symbolisk komponent är hur Embaie har använt sig av ljuset i vardagsrummet. En fotlampa vars ljus riktas mot textverket på vardagsrummets vägg får vara spotlight. Som för att säga att detta inte ska missas, inte ska förbises, inte ska glömmas. Detta är också del av ett här.

 


Vad vore språk om det uppstod här? visas på Lättingebacken 16, T-bana: Tensta
Öppet mellan 22 januari – 2 februari
Måndag-Fredag: 16:00-18:00
Lördag-Söndag: 13:00-17:00


Toppbild: Macarena Dusant

Syntolkning: Text över namnskylten på ett brevinkast där det står Vad vore språk om det uppstod här?
 

Nationalmuseums miss i utställningen 1989

Nationalmuseums miss i utställningen 1989

Journalisten Daniel Díaz besökte Nationalmuseums stora höstutställning 1989 – kultur och politik med sin mamma med förhoppning om att se invasionen av Panama återberättad. En händelse som har påverkat många människors liv men som inte fanns representerad i utställningen. Díaz undrar hur det kommer sig att invasionen av Panama inte fick plats i narrativet om året 1989 och varför vissa händelser förpassas till osynlighet. 


 

Här om dagen besökte jag och min familj Nationalmuseums stora höstutställning 1989 – kultur och politik. En utställning som centrerade kring historiskt, dramatiska händelser det året, blandat med konst och populärkultur.

Min mamma hade länge velat se utställningen och tog nu initiativet till att visa oss händelsen som ägde rum det året och som bidrog till varför hon kom till Sverige. Hon flyttade hit sommaren 1990, ett halvår efter den kontroversiella invasionen av hennes hemland Panama – en dramatisk händelse i historien, om något. Över 20.000 amerikanska soldater tog kontroll över nationen via hav, luft och land – för att tillfångata och avsätta landets diktator Manuel Noriega. 

Så fort vi går in i utställningen är det som att slungas tillbaka 31 år i tiden. På väggarna hänger fotografier av Berlinmurens fall, affischer från ungerska motståndsrörelser och den svenska popgruppen Roxette spelas upp i ett rum tapetserat med vinylskivor.

 

Bild från utställningen 1989 – kultur och politik, Nationalmuseum, 2019. Foto: Guy Le Querrec, On the wall. Årtal okänd.

 

Men det är något som fattas. Efter att ha sett alla upphängda verk lyckas jag inte hitta något om invasionen av Panama, en stor anledning till att min mamma bor i Sverige. Nära utställningens entré, skingras en grupp besökare och bakom står min mamma. Hon är vänd mot en vägg som visar en tidslinje med röda bokstäver och som listar upp olika världshändelser år 1989. Jag ställer mig bredvid henne. Vi börjar högst upp på listan och våra blickar vandrar ner; det står om statskuppen i Paraguay, när gränsövergångarna i Berlinmuren öppnas, när det första pilotavsnittet av Seinfeld sändes, och att George H W. Bush tillträdde som president i USA. Men inget om invasionen av Panama.

Mamma förbryllas, hon går raskt därifrån för att och leta upp närmaste museivärd. Hon frågar varför det inte står något om invasionen av Panama varpå museivärden svarar med att det är en bra fråga och hänvisar sedan till att ta kontakt med utställningens producent. Det gjorde vi. Efter ett snabbt mail till personen med vår fråga kom ett lika snabbt svar: ”Jag trodde faktiskt att den fanns där, men ser nu att den saknas”, följt av: “Utställningen gör inget anspråk på världshändelser, utan växlar mellan ett antal storpolitiska händelser […]”. Att George H W. Bush valdes in som president, anses vara en mer storpolitisk händelse än att han beordrade en kontroversiell invasion som stred mot FN:s stadgar om internationella tvister, är underligt. 

 

Installationsbild från utställningen 1989 – kultur och politik, Nationalmuseum, 2019. Foto: Anna Danielsson, Nationalmuseum.

 

Jag har svårt att tro att den ansvarige, ”trodde” att invasionen av Panama kom med i 1989:s retrospektiv. Hur kan en producent som arbetar på ett museum med upp emot 100 000 besökare i månaden inte ha koll på vad sin egen utställning innehåller?

Det verkar som att 1989-utställningen helt enkelt missade invasionen av Panama. Men hur? Det är ju en komplex och politisk händelse vars innehåll skulle kunna vara en spionserie på Netflix. Invasionen har till och med skildrats i spelet Call of Duty, Black ops II, för de som vill testa hur det är att praktisera kolonialism och invadera ett land. Eftersom Nationalmuseum missade att ta med denna viktiga händelse som undgått det dramatiska året 1989, låt mig sammanfatta hur invasionen gick till. 

Invasionen av Panama även kallad operation ”Just Cause”, var en militär operation, administrerad av George H W. Bush för att avsätta diktatorn – general Manuel Noriega, den 20 december 1989.

Under de sex år som Noriega styrde i Panama, jobbade han med underrättelsetjänsten CIA. Han hjälpte till på olika sätt för att gynna militärens angelägenheter i Latinamerika som innebar att störta vänsterorienterade ledare.

CIA fortsatte samarbeta med Noriega trots vetskapen om hans involvering i droghandel och kokainsmuggling till USA. När detta inte längre var hållbart pressades han till att lämna sin ledarpost i samband med att ekonomiska sanktioner infördes mot Panama. Noriega, vars lojalitet höll på att skifta mot Sovjetblocket såg denna handling som en krigsförklaring och vände sig mot sin arbetsgivare. Responsen blev en invasion.

 

En byggnad i lågor efter ett konfrontation mellan Panamiska försvar och USA-styrkor under operation Just Cause. Foto: Wikimedia Commons.

 

Det militära ingreppet fick konsekvenser på lokalbefolkningen. Enligt Human Rights Watch rapport från 1991 förblev de civila dödssiffrorna okända (och är det fortfarande) men att de beräknas ha varit höga. Runt 20.000 personer förlorade även sina hem. 

Det jag undrar är: hur har en av Sveriges största konstmuseum curerat utställningen 1989 – kultur och politik? Vilka världshändelser i modern historia anses vara viktiga nog att få ta plats i en utställning som är menad till att upplysa om ett historiskt år. Det verkar som att producenten bakom 1989 – kultur och politik, missat detta men denna miss har skapat en lucka i historien och lämnat utställningens besökare i ovisshet om en allvarlig händelse. Jag undrar vilka andra dramatiska ögonblick av samma innebörd kan ha förbisetts.

Kanske var invasionen en petitess i jämförelse med allt annat som pågick det året. Kanske ansågs en till rad om konflikt i ett Latinamerikanskt land på utställningens tidslinje vara för mycket. Det västcentrerade perspektiv som Sverige har skapar en ignorans om låginkomstländers politiska situation och historia.

Min mammas minnen av invasionen: folktomma gator, luftartilleri som lyste upp natten, USA-soldater sittandes på trottoarkanten med tomma blickar. De är vittnesmål på hur krig och konflikt påverkar oskyldiga människor. Det borde kunna vara viktigt nog att komma ihåg att ha med på 1989-listan av storpolitiskt, dramatiska ögonblick i historien, tillsammans med när det första pilotavsnittet av Seinfeld sändes. 

 


Toppbild: Under operation Just Cause. Foto: Wikimedia Commons.

Syntolkning: Pansarvagn som kör ur nedsprängda hus.

Det är över. En decenniedikt

Det är över. En decenniedikt

Men låt oss inte sjunka ner i depression. Vi måste destillera vår ångest och omsorgsfullt låta den rinna över alla möjliga ytor fram till den fullständiga hjälplöshetens timme.

– Etel Adnan

 

Det är över nu. Decenniet då Houellebecq
åkte runt på alla världens bussar
och höll bittra, invecklade monologer
för ovilliga öron
som istället längtade efter snäckans brus.

 

Kvar finns vi och allting annat.

 

*

 

Vi färdas framåt i svindlande ultrarapid,
för förenklade resonemang
om dem vi anklagar för att förenkla.

 

Vi fryser i det mentala klimatet,
ser rakt in i solen, förmörkad
av segregation
och diamantlika lagars logik.

 

*

 

Alla larm är falska. Vi tror på tvivel
och uppluckrade ideologier.
Vi vågar inte längre
slå vad om vår egen hunger.

 

Hur många gånger kan man vackla
utan att sluta stå för någonting alls?
Hur många gånger måste vi sätta
kaffet i halsen

 

innan någon uppfinner
ett alternativ till andning?

 

*

 

Vi sippar på sanningen, rynkar på näsan,
vaskar allt
vi kunde ha fått
fatt i men inte vill vidröra.

 

Vi förlustar oss i en tid av växande olust,
skålar i skummande vrede
och osläckta lågor
som flackar med blicken.

 

*

 

Vi har dödat ett lik.
Allt är över. Inget börjar.

Vi ser fram emot en civilisation
av klarögda kackerlackor
och rättrådiga råttor, en upprättgående
steampunksfantasi i smog och moll.

 

*

 

Vår klarsyn är ett par svarta
vadderade ögonskydd.
Perfekta
för en flygresa över Atlanten.

Graffiti i Göteborgs stad. Från varböld till konstens rum

Graffiti i Göteborgs stad. Från varböld till konstens rum

Stella Pilback skriver om graffiti som konstnärlig uttryck, repressionen mot konstformen och Göteborgs stads märkvärdiga policydokument. Pilback som skriver utifrån ett konst- och kulturperspektiv, ger här en historia om graffitins villkor i Göteborg från 2004 och om stadens alltmer accepterande av graffiti som konstform.


Sedan graffiti slog igenom som subkultur i Sverige på 1980-90-talet har åsikterna varit många och delade. Det beror på vem du frågar, vissa säger att det är vandalism och andra säger konst. Kanske kan graffiti vara båda sakerna? I Göteborg har frågan varit mer eller mindre brännande fråga de senaste tjugo åren, både för myndigheter och i det fria kulturlivet. Göteborg Stads hållning har förflyttats från att enbart se graffiti som en kriminell handling till att emellanåt kunna utforska graffitins möjligheter att vara storskalig konst – dimensionellt och konceptuellt. Det här är en berättelse om stadens vidgade synfält. 

 

Konsthallen Röda sten. Foto: Daniel Terres.

 

Denna historia tar avstamp i ett brev som polisen skickade till Göteborgs Stads kommunstyrelse, december 2004. I brevet redogjorde ordningsmakten noga att graffiti var vandalism och inte kunde, ens under utställningsformer, vara något annat än en “varböld”. Syftet var att få stopp på klottrarna och att varna politikerna för konstnärliga initiativ som till exempel lagliga graffitiväggar. Den då nyinvigda och enda lagliga graffitiväggen i Göteborg, Röda Sten Konsthalls Draken, lyftes fram som skräckexempel. Rubrikerna i brevet talade sitt tydliga språk: “RÖDA STEN – EN KLOTTRARES ORÖRDA OAS” samt “RÖDA STEN – EN VARBÖLD”.

Nu femton år senare och med facit i hand kan en konstatera att brevet ironiskt nog blev startskottet till ett nytt förhållningssätt i “klotter- och graffitifrågan” för Göteborgs Stad. 

 

 

Etapp ett – Graffitimålaren en vandaliserande heroinist

 

Brevet till kommunstyrelsen i Göteborg, som senare benämns som “Varböldsbrevet” i stadens rapporter om arbetet med graffiti, föregicks av en rad olika händelser samma år: lagen om skadegörelse skärptes, vilket innebar att fällande dom för klotter och graffiti nu kunde leda till flera års fängelse. På Röda Sten genomfördes utställningen “Everwanting Streets” med graffitinamn som AKAY och Blue. Utställningen ledde till en upprörd debatt om var staden stod i “klotter-frågan”. År 2004 var också året då Sveriges hittills största klotterbrottsrättegång genomfördes och hölls i Göteborg. “Klottrarna”, ungdomar i gymnasieåldern, satt häktade i två månader och fick inte ha kontakt med omvärlden, eller sina familjer. Den fällande domen innebar skadestånd i miljonbelopps-klassen och var en lyckad brottsbekämpande insats enligt ordningsmakten.

 

Inte heller fick marknadsföringsmaterial som på något sätt kunde kopplas till graffiti finnas på stadens allmänna ytor. En sprayburk illustrerad på en konsertaffisch var tillexempel inte tillåtet. Själva konstformen hade förbjudits och censurerats. 

 

Under tidig 2000-tal var nolltoleransen som mest högljudd i Sveriges två största städer. Graffiti som ett dyrt samhällsproblem diskuterades ofta i media. I Göteborgs Posten figurerade rubriker som “Kriget om stadens väggar” och “Graffiti är skadegörelse”. Narrativet som skapades om graffitimålaren var en arg ung man som med en problematisk uppväxt i bagaget vandaliserade och missbrukade. Detta redogjorde också polisen för i ”Varböldsbrevet” till politikerna, där de berättade hur Draken och Röda Stens Konsthall var en “samlingsplats och träningsarena för klottrare”. Polisen beskrev i sitt brev hur unga träffade sina äldre klottrande förebilder där och hur klottrarna sedan tillsammans planerade och genomförde skadegörelseattacker i staden, ofta påverkade av droger och alkohol. Polisen visade även på handlingskraft i brevet och under rubriken “Vad att göra?” radade de upp lösningar på problemet:

 

– Ganska enkelt. Sanera Röda Sten. Låt ungdomarna förstå att

det är förbjudet att måla på väggarna – där också!

– Gör likadant i Mölndal. Sanera den väggen och tala om vad som gäller.

– Tillåt inte s.k. graffitikurser eller liknande.

 

I skrivelsen beskrivs kommunala tjänstepersoner, föreningar och andra aktörer som arbetade med graffiti som konstnärligt uttryck som “naiva och blåögda”. Att detta var en konstform var befängt enligt polisen: ”graffiti är naturligtvis klotter och klotter är skadegörelse”, ”förbjud allt s.k. lagligt klotter.”  Punkt.

 

Det hårda tonfall där graffiti enbart framställdes som ett brott som skulle bekämpas, kändes igen från Stockholm där nolltoleransen för klotter och graffiti hade stegrat sedan 1990-talet. Stockholm Stads nolltoleranspolicy innebar att graffiti inte tolererades under några former. Inte i workshop-sammanhang, varken inom Kulturskolan eller av andra organisationer som ordnade helt lagliga evenemang. Inte heller fick marknadsföringsmaterial som på något sätt kunde kopplas till graffiti finnas på stadens allmänna ytor. En sprayburk illustrerad på en konsertaffisch var tillexempel inte tillåtet. Själva konstformen hade förbjudits och censurerats. 

 

I Stockholm skulle all graffiti skulle saneras inom tjugofyra timmar. Stockholms Lokaltrafiks dåvarande trygghetsansvarig, en före detta polisman, gick ut i media med påståendet att graffitimålare går på heroin för att orka vara vakna om nätterna. Ett uttalande som rymmer en paradox – att heroin skulle göra dig pigg och produktiv stämmer så klart inte. Inte heller hade trygghetsansvarig några bevis för att gemene graffitimålare skulle ha brukat drogen. 

 

 

Etapp två – Graffitimålaren, en vilsen ungdom

 

I Göteborgs Stad gick “varböldsbrevet” inte obemärkt förbi. Klottergruppen, som funnits sedan 2001, var stadens samverkansgrupp mot klotter och innefattade kommunala tjänstepersoner, polis och fastighetsägare. De träffades för att diskutera hur staden skulle få bukt med graffiti- och klotterfrågan en gång för alla. I gruppen såg en tjänsteperson en chans att bredda synfältet på graffiti och tog upp ett socialt perspektiv på frågan – kunde staden lära sig mer om graffitimålarna, vilka de var och varför de målade? Tack vare tjänstepersonens konstruktiva idéer startade staden ett år senare ett samverkansprojekt med det fria kulturlivet. Projektet fick namnet Ung Kultur 116. Intentionen var att staden skulle skapa en annan dialog kring graffiti istället för att bara förkasta rörelsen som vandalisering.

 

Utredningen följdes av ett uppdrag: att öka tryggheten på platsen och att höja antalet närvarande vuxna längs Draken. Ett uppdrag som inte gick att genomföra. Varför?

 

Projektet lyckades med sitt syfte och blev banbrytande för stadens utvecklade syn på graffiti. För även om Ung Kultur 116  startades delvis för att minska klottret – det tilldelades Göteborgs Spårvägars pris mot klotter och skadegörelse 2008 – så fick projektets dialogbaserade arbetssätt Göteborgs Stad att närma sig tanken på graffiti som konstform. Till exempel drev staden och den fria konsthallen Röda Sten tillsammans workshops i graffiti för unga. Projektet öppnade dörrar, även om det bara var på glänt. 

 

En bit av den lagliga väggen Draken vid konsthallen Röda sten. Foto: Daniel Terres.

 

När Ung Kultur 116 avslutades följdes det upp av flera utredningar och rapporter om graffiti i staden. Röda Stens öppna vägg Draken fortsatte att vara i fokus. I början av 2010-talet startades en utredning med platsen som utgångspunkt, syftet var att öka kunskapen om graffitikulturen och undersöka den sociala situationen för den unga generationen målare. Utredningen följdes av ett uppdrag: att öka tryggheten på platsen och att höja antalet närvarande vuxna längs Draken. Ett uppdrag som inte gick att genomföra. Varför? Utredningen visade att platsen redan uppfattades som trygg och att endast en låg procentandel av de som brukade väggen redan var vuxna över tjugo år. 

 

År 2014 till 2015 avsade sig Socialförvaltningen sitt uppdrag att driva graffiti- och klotterfrågan, de hade andra prioriteringar. Då såg (återigen) en tjänsteperson möjligheter att utveckla stadens arbete med graffiti, denna gång genom en ny permanent verksamhet. På enheten för Ung Kultur på Kulturförvaltningen togs det fram ett tjänsteutlåtande och år 2015 fick klotter- och graffitifrågan en ny plats och en ny benämning: Urban Konst. 

 

 

Etapp tre – Graffitimålaren, en urban konstnär

 

Med Urban Konst började stadens syn på graffiti på allvar att skifta till ett konst- och kulturperspektiv. Uppdraget för den permanenta verksamheten var och är fortfarande att vara en kunskapsnod, en möjliggörare för fler konstnärliga initiativ i stadsrummet och en pedagogisk resurs för unga som intresserar sig för det konstnärliga uttrycket. Det sistnämnda var i verksamhetens uppstart i samverkan med Röda Sten Konsthalls verksamhet Ung och Skapande, vid Draken.

 

Genom att ta del av graffitins historia och de diskussionerna som pågår internationellt kan en förstå att graffitikulturen kvalificerar sig som en av vår tids mer komplexa och största konstnärliga rörelser, internationellt sett.

 

Så varför är ett konstperspektiv viktigt i stadens arbete med graffiti? Krasst vågar jag påstå att om Göteborgs stad bortser från den kreativa skapande kraft som graffiti kan vara och väljer att endast se en destruktiv handling då kommer staden aldrig att kunna arbeta med graffiti som en positiv företeelse. Att erkänna graffiti som konstform är också att erkänna utövarna som konstnärer.[1] Det är därför viktigt att uppvärdera graffiti som estetiskt uttryck och låta uttrycket bli en självklar del av samtidskonsten. Genom att ta del av graffitins historia och de diskussionerna som pågår internationellt kan en förstå att graffitikulturen kvalificerar sig som en av vår tids mer komplexa och största konstnärliga rörelser, internationellt sett. Därför bör graffitikonstnärer inte marginaliseras eller den konstnärliga kvalitén ifrågasättas på grund av sin konstnärliga metod – att det är just graffiti.

 

Ett konst- och kulturperspektiv på graffiti är också en möjlighet att arbeta med en demokratisering av konst i offentliga rum. Verksamheten Urban Konsts främsta och inledande syfte är “att fler ska ta del av och skapa konst i offentliga rummet”. Kanske känns konst inte så angeläget när en pratar om demokrati. Men genom att öppna upp det offentliga rummet för ett mer diversifierat utbud av uttryck och metoder, underlättas processen för det gemensamma stadsrummet att bli en plats som fler kan påverka och identifiera sig med. 

 

Kollektiv målning med boende i området, Mona, Ligisd och Sens. Foto: Stella Pilback

 

I och med Urban Konsts bildande kan en tro att nolltoleransen praktiserades i Göteborg för att sedan avskrivas. Men faktum är att om Göteborgs Stad praktiserar nolltolerans eller inte beror helt på hur dokumentet tolkas. Därför hade konstperspektivet också kunnat införas mycket tidigare eller åtminstone tagits i beaktning som ett av flera perspektiv i frågan om graffitins existens. I Göteborgs stads policydokument beskrivs hur “stor försiktighet ska iakttagas” om ett förslag på “graffiti eller annan utsmyckning” skulle inkomma till stadens förvaltningar. Det är alltså möjligt att driva graffitirelaterade projekt på stadens ytor så länge projektet drivs med “försiktighet”.

 

I policydokumentet beskrivs också att ytor inte ska upplåtas “för graffiti eller annan utsmyckning om…” det inte finns “…samverkande resurser från samhälle och myndigheter”. Min slutsats är att Urban Konsts arbete hade varit möjligt mycket tidigare eftersom texten säger att graffitirelaterade projekt kan ges tillstånd så länge det är i samverkan med någon samhällelig resurs och projektet genomförs med eftertanke och planering. Ett typexempel på ett sådant projekt skulle kunna vara att en förening uppför en mural i samverkan med en fritidsgård eller ett fastighetsbolag.

 

Idag, några år efter att Urban Konst startade, har verksamheten tillsammans med andra genomfört flera urbana konstprojekt i Göteborg. Stora internationella projekt som Artscape16 och Hammarkullen Urban Art 17 har sparkat upp dörrar för mindre initiativ. Dörrar som kan vara svåra att slå igen eftersom de stora graffitiprojekten har visat på goda exemplen och därmed har ängsligheten gentemot uttrycket minskat. Tack vare detta har också den lokala graffitikonstscenen gynnats eftersom det nu blir lättare för mindre enskilda projekt och konstnärer att få tillstånd – om de själva skapar och driver projekt. Nu finns det en mottagare i staden dit initiativtagaren kan vända sig för rådgivning.

 

Hammarkullen Urban Art 17.

 

Risken när denna stigmatiserade konstform nu fått luft att andas är att graffitirörelsen välkomnas av kommuner och kommunala bolag för att tjäna gentrifierings- och marknadsföringssyften. Att “sätta en plats på kartan” är något som ofta dyker upp som kommunala argument för olika urbana konstprojekt.  Genom att dessa projekt ofta kallas just festivaler istället för muralkonstutställning, gör att de även retoriskt särskiljs från övriga konstvärlden – en konstutställning eller uppförandet av ett mer traditionellt offentligt konstverk i staden skulle aldrig kallas för något så allmängiltigt som en “festival”. Muralmålningar kan också vara ett enkelt sätt att höja ett attraktionsvärde på en plats och det finns risk att konstnärerna endast blir en ”happening”, en festival, och ett verktyg för utsmyckning och tillfällig attraktion.

 

Graffitti riskerar att endast bli ett säljargument där den konstnärliga friheten begränsas och konstnärerna tjänar sponsorer och fastighetsägares syften. Graffiti som konstform reduceras då till att vara ett häftigt inslag i stadsmiljön men endast då marknaden får bestämma uttrycket och när det uttrycket tjänar marknaden. Röda Sten Konsthalls historia är ett exempel på detta: å ena sidan ville man visa den kreativa aura som gatukonst alstrar och platsen utgjorde visuell modell i marknadsföringsmaterial för Göteborgs Stad. Å andra sidan tvingade politiken i Göteborg att Röda Sten skulle måla tre av sina fasader svarta inför hamnfesten under världens största segeltävling Volvo Ocean Race, år 2006. Då fick personalen på Röda Sten Konsthall ta fram roller och svart väggfärg eftersom de strandvända graffitimålade väggarna inte längre passade in i bilden av Göteborg. Lagom mycket graffiti var gott nog. 

 

 

Slutetapp – Graffitimålaren, “klottraren” i Konsthallen?

 

Narrativet kring graffiti håller på att ändras i Göteborg och jag vill tro att när polariseringen kring graffitikulturen luckras upp kan detta konstnärliga uttryck vara med att utveckla stadens rum och skriva in sig i konsthistorien. Nyfikenheten är stor och framtiden oviss, eftersom kunskapen om graffiti som förändringsverktyg och samtida konstuttryck hos den etablerade konstvärlden inom Göteborgs Stad fortfarande är begränsad. 

 

Hammarkullen Urban Art 17.

 

Urban Konst är en verksamhet som skapades för att arbeta med graffiti som konstform istället för att bemöta rörelsen som ett samhällsproblem. Nu har verksamheten flyttat in i Göteborgs Konsthall, i och med det har graffiti uppvärderat som konstnärligt uttryck, ett viktigt symboliskt steg för att erkänna graffiti som konstform. Men samtidigt är Urban Konst ett skepp i motvind. För även om den tjänsteperson som en gång var med och skapade Urban Konst 2015 fortfarande lyckas hålla kvar verksamheten i nära kontakt till stadens utövare och fria projekt i staden, befinner sig verksamheten i en förvaltning som har svårt att relatera till graffiti som uttryck för konst. Kulturförvaltningen verkar värdera en mer traditionell akademisk bakgrund högre än graffitirelaterad erfarenhet och kunskap i sitt arbete med konstformen.

 

Ett internationellt exempel på hur motsättningar synliggörs när institutioner bjuder in graffiti, och på när den etablerade konstvärlden omfamnar subkulturens yta men inte tar hänsyn till dess historia och ursprung, är Berlinbiennalen 2012. När curatorerna för biennalen bjuder in en grupp pixadores, från rörelsen Pixação från São Paolo, till att måla en konstruerad vit trävägg i en kyrka gör hen det både aningslöst och historielöst. “Vi är inte vana att måla utan konflikt” – sa den inbjudna gruppen. De täckte under biennalen inte bara den tillbyggda väggen utan även kyrkans väggar av Pixaçãos signifikanta monokroma tags och budskap. 

 

Göteborgs konstetablisemang hade kastats med både konst- och kulturperspektiv tillbaka in i graffitins essens och ursprung om denna grupp hade närvarat.

 

I Göteborg är exemplen på motsättningar inte alltid lika tydliga men det var lätt att lägga märke till att den ordinarie besökaren på konsthallen hade bytts ut mot en annan när graffitifilmen The New Dictators – Archeology of Hellsinki hade Göteborgs-premiär. ”Är det detta som kallas publikutveckling?” – frågade jag mig när filmen projicerades och graffitimålade tåg rullade fram över Konsthallens vita väggar. Göteborgs konstetablisemang hade kastats med både konst- och kulturperspektiv tillbaka in i graffitins essens och ursprung om denna grupp hade närvarat.

 

Graffitins varande eller ickevarande i staden är att oavsett vem som bestämmer i vilka rum som begreppet ska diskuteras och utformas så blommar graffiti själv ändå från samma rot – färg på burk som ska ut till varje pris. Ut i staden och synas. Direkt och i kontrast till stadsbildens kommersiella budskap. Direkt och i kontrast till övriga konstvärlden. 

 

 

Toppbild: Den lagliga väggen Draken med konsthallen Röda sten i bakgrunden. Foto: Daniel Terres.

 


[1] Det är inte alla graffitimålare som definierar graffiti eller sig själva som konst och konstnär. Den här texten handlar om de som gör det och om graffiti som konstform. Graffitiscenen innehåller mycket mer än en ett konst- och kulturperspektiv – men det är en helt annan text. 

 

En generationsöverskridande berättelse om sorger och motstånd

En generationsöverskridande berättelse om sorger och motstånd

Statsvetaren Alexander Nazar skriver i en essä om sin studie om minnet och sitt besök  i minnesmuseet Londres 38, espacio de memorias, i Santiago de Chile. En ideell organisation som arbetar med att diskutera diktaturen i ett land som praktiserar undangömmande av diktaturens fasor. Nazar tar upp vikten av minnesplatser för intergenerationella möten och det kollektiva läkandet. Nazar frågar: Hur är det att födas in i en officiell demokrati men växa upp i ett samhälle där kampen om minnet är en kamp om framtiden? Ett samhälle där du lever med diktaturens konsekvenser men inte bär minnet av den?


 

På en släktträff röt en avlägsen kusin till min pappa till. Svaret på en artigt ställd fråga om vad jag gjorde i Chile provocerade fram en häftig reaktion. Jag skulle inte komma hit och rota i historien. Varken jag eller min familj har levt den. Mitt svar att jag vill fördjupa mig i de rum jag tror behövs för att bearbeta sorgen, där unga kan delta med sina egna erfarenheter och drömmar, den visionen hade hon inte mycket till övers för.

 

Nog är det så att det är lättare att vända blad och tänka framåt än att minnas. Med minnet kommer implikationer av hur det har varit, hur det blev som det blev och vad som idag är. Men också vad som kan eller bör bli i framtiden. Den generationsöverskridande berättelsen, och dess mellanmänskliga rörelser över tid och rum, är ett politiskt instrument väl värt att uppmärksamma. I den här texten undersöks en plats betydelse i ett öppet samhälleligt sår.

 

Foto från diktaturen. På banderollen står det “Här blev 119 personer mördade”. Foto: från Londres 38s webbsida. www.londres38.cl/1937/w3-propertyvalue-35249.html

 

För många chilenare har övergången från Pinochets diktatur till “demokrati” inte inneburit upprättelse eller ett ökat folkligt inflytande. Arvet gör sig synligt i de krav som motståndsrörelser idag formulerar landet över – en uppgörelse med det nyliberala experimentet och dess oförändrade konstitution. Ett spöke som gör sig påmint i det ojämlika klassamhället och förtrycket av minoriteter och ursprungsbefolkning. Statsapparatens repressiva våldsmonopol som orättfärdigt ger sig på ett folk som i miljontal skramlar med sina köksgeråd över gator och torg. Min resa till Chile och närvaro på minnesmuseet Londres 38, espacio de memorias, möjliggjordes av ett Sida-finansierat Minor Field Studies stipendium för fältstudier. Londres 38 är en ideell organisation fri från statligt inflytande men som får offentlig finansiering av kulturministeriet. Ett stöd som museer är berättigade till i dagsläget.

Framförallt eftersträvas paralleller till hur diktaturen fortsätter influera och leva vidare i dagens samhälle. Dessa diskussioner fångades precis innan vattnet (som för övrigt är privatiserat i Chile) rann över bägaren.

 

Minnesmuseet är en utforskande plats och upplåter sin tomma yta till reflektion, debatt och kulturellt skapande. Platsen är öppen för allmänheten och större delen av verksamheten upprättas utefter deltagande besök. Där uppmuntras och vägleds besökare att i samspel med varandra och en representant för museet, delta med sina tankar och erfarenheter kring diktaturen. Framförallt eftersträvas paralleller till hur diktaturen fortsätter influera och leva vidare i dagens samhälle. Dessa diskussioner fångades precis innan vattnet (som för övrigt är privatiserat i Chile) rann över bägaren. De frågor jag då ställde inför min studie realiseras i det som nu utspelar sig: Hur är det att födas in i en officiell demokrati men växa upp i ett samhälle där kampen om minnet är en kamp om framtiden? Ett samhälle där du lever med diktaturens konsekvenser men inte bär minnet av den?

 

Londres 38 från utsidan innan den nuvarande organisationens verksamhet. Foto: Marcos Guiñez och Elisa Muñoz. Med tillstånd från Londres 38.

 

Studier kring minnets politiska roll i samhällskroppen är en forskningstradition som sträcker sig långt bak i tiden från diverse krig och förtryck, och som i Latinamerika skulle knytas till vågen av militärdiktaturer och dess onekliga eftermälen. Minnets motsättningar och kampen kring dess mening används i olika syften; vissa sympatiserar med diktaturerna, andra vill endast glömma och gå vidare, en tredje ser det som ett verktyg för att synliggöra och utmana arvet av bestående ojämlikheter. Enligt forskare saknar den chilenska statens officiella narrativ av diktaturen en meningsfull återgivelse som tar hänsyn till varför, vem och med vilka politiska visioner diktaturen iscensattes. Samtidigt som det samhällsomvälvande projekt, med Salvador Allende och människorna som bar fanan för ett mer rättvist samhälle, uteblir. De existerar endast som offer för Pinochets järngrepp, och diktaturen gestaltas som något från en svunnen tid.

Minnesskapande är en kollektiv process som sker genom att tolkningar möts och utmanar förgivettagna maktrelationer.

 

Minnesskapande är en kollektiv process som sker genom att tolkningar möts och utmanar förgivettagna maktrelationer. I en text från 2016 berättar Katherine Hite, doktor  i statsvetenskap, att i Chile har sociala rörelsers kamp om minnet utspelat sig kring olika platser, där organisering ofta lett till upprättelse och invigning av monument och minnesplatser. Däribland Londres 38. Dessa platser som fungerar som minnesmarkörer påminner om en obearbetad sorg. De har en betydande påverkan på besökare, vars interaktion med platsen förmår skapa nya förståelser och politisk positionering i relation till landets historia och samhällets sammansättning. 

 

*

 

Väl ombord på det flygplan som ska ta mig till Santiago de Chile, vinglandes över bergskedjan Andernas snöbelagda toppar, uppsöker en inre röst mig. Tystnad är ett vapen, säger rösten. I en kontext där politiska visioner tillåts falla i glömska har arbetet med minnet utvecklats till en motståndsstrategi. Londres 38 utmanar den förväntan som åläggs befolkningen att gå vidare utan möjligheten att reflektera över hur diktaturens kvarlevor villkorar liv. Pedagogiken tillägnas en unik roll i Londres 38:s tillvägagångssätt, med besökare som understöds att bilda sig uppfattningar kring sin historia och nutid utifrån en plats där diktaturens våld ägde rum. Kan barn och ungas perspektiv samt deras deltagande vid minnesmuseet Londres 38 ställa krav på samtiden? Jag bestämmer mig för att förstå hur ungdomen samtalar kring rådande ordning utifrån och genom att befinna sig i en av de många platser där repression, död och bortföranden hägrade under diktaturen.

 

Ingången till Londres 38. På nedre sidan av dörren har någon klottrat “Här blev min dotter torterad”. Foto: Marcos Guiñez och Elisa Muñoz. Med tillstånd från Londres 38.

 

Gatan kurvar sig elegant, korsar Paris och bär namnet efter Englands huvudstad, Londres. Det är en varm höstdag, 28 grader i mars, och jag balanserar på kullerstenen utanför portarna till Londres 38 och blickar in genom balkongernas fönster. Härifrån skymtar jag silhuetter av de människor som för den politiska kampen vidare. Under diktaturens första år var fönster förslutna och Londres 38 fungerade som ett strategiskt centrum för tortyr och utrotning under den nationella underrättelsetjänsten DINA (Dirección de Inteligencia Nacional) som fängslade människor organiserade i vänsterpartier.

 

Efter diktaturens slut mobiliserade sig aktivister och olika kollektiv, mestadels anhöriga till de som befunnit sig i, bortförts från, mördats eller överlevt Londres 38. De ville återta, få upprättelse och synliggöra platsens historia. Organisationen har idag etablerat en diskurs som tar vid där den chilenska vänstern kapades. Platsen används i samarbete med sociala rörelser för att producera visioner om social förändring. Tanken är inte att som passiv åhörare få en beskrivning av diktaturens offer. Snarare ges tillfälle till aktivt deltagande där besökare bjuds in till dialog och kritiska diskussioner kring aktuella förtryck och sociala frågor. Framförallt eftersöks den intergenerationella dialogen då ungdomen betraktas som både påverkad av och medskapare till historien. I denna miljö skulle jag spendera två månader åt att själv delta, men också lyssna, observera och intervjua människor i.

 

*

 

Ibland sitter vi på golvet i det som en gång var La Sala de Detención (interneringsrummet). Där bildar vi en ring och samtalar tillsammans. Ibland är det tyst. Ibland rör vi oss genom de två våningarna och betraktar de trånga rummens tomhet, bucklor och rispningar. Vissa känner de bortgångnas andar i husväggarna vilket ger sig tillkänna i form av huvudvärk. De flesta blir arga. Speciellt när de lär sig om de gravida kvinnor som mördades och bortfördes härifrån. Ibland ifrågasätter vi Londres 38.

 

Det som skedde innanför dessa väggar jämförs med det som försiggår ute i samhället idag. En för vissa obekant och motstridig skildring som skiljer sig radikalt till statens officiella narrativ av diktaturen och möjligtvis till vad deras familjer återgett.

 

Vi förstår inte alltid varför deras arbete är viktigt idag. I vissa besök deltar universitetsstudenter som på egen hand uppsökt platsen, medan andra grupper bokas av klassföreståndaren som en del av yngre elevers skolundervisning. Representanterna inleder alltid med att redogöra för statens terror och övergår successivt till att börja diskutera hur allt hänger samman. Det som skedde innanför dessa väggar jämförs med det som försiggår ute i samhället idag. En för vissa obekant och motstridig skildring som skiljer sig radikalt till statens officiella narrativ av diktaturen och möjligtvis till vad deras familjer återgett. De anställda representanternas utblickar varvas med frågor till deltagarna, vars intressen, åsikter och känslor får styra besökets riktning. Som anställda företrädare för en politisk organisation representerar samt förmedlar de minnesmuseets visioner. Men precis som alla andra är de bärare av sina egna minnen. Dessa smärtsamma, men vägledande historier, blottar deras väsen. De anställda representerar något som är större än de själva. En representation som präglar tillblivelsen i det kollektiva arbetet med minnet.

 

Alexander Nazar ©
På tavlan står det “Hur upprätthålls straffriheten idag?” En representant suddar ut och ger plats för nya reflektioner från besökare. Foto: Alexander Nazar.

 

Representanterna är generösa med sin värme men även kampanda, de är själva unga, och de blir därmed lättare att relatera till och identifiera sig med. Allra oftast produceras ett samtal. Ibland är vi oeniga och invänder, men ibland håller vi med och lyfter varandra. Det perspektiv som Londres 38 lyfter hjälper oss att gräva efter erfarenheter och känslor. Tillsammans skapar vi nya förståelser och formulerar visioner om det samhälle vi vill ha. Ibland är allt som behövs en kram, en blick, en historia. Då vågar vi bryta tystnaden. Våra familjer kanske deltog eller stödjer diktaturen. Kanske förtrycktes de. Vi är unga men inte ovetandes. Vi är definitivt sökande. Ibland vet vi inte vilka vi är eller vilka vi ska vara. Vad finns i våra historier? Vad gör vi av dem?

 

För att närma mig hur museet arbetar med minnet lyssnar jag på och ställer frågor kring straffrihet till både museets representanter samt skol- och universitetsstudenter inne på minnesmuseet. Jag är nyfiken på den yngre generationens reflektioner kring det nuvarande politiska systemet och hur de som jag intervjuar själva uppfattar samt positionerar sig i relation till sin historia och samtid. Straffrihet förstås inte begränsat till en juridisk bemärkelse, men, som en aktivist uttryckte det, som ett fenomen vilken belyser diktaturens arv och landets ”transversala maktordningar”. Straffrihet förhindrar människor från att gå vidare, bibehåller skillnader mellan medborgare och försvårar mänskliga möten. Av detta följer motståndsstrategier som bör förvärvas mot det politiskt-ekonomiska systemet och statens repressiva våldsmonopol. Minnet värderas som ett användbart verktyg emot rådande maktordningar. Positioner manifesteras bortom det som kritiseras och öppnar således för alternativa samhällsvisioner. 

 

Banderoll som hänger från Londres 38 där det står “Inte mer straffrihet. Hela sanningen. All rättvisa”. Foto: Marcos Guiñez och Elisa Muñoz. Med tillstånd från Londres 38.

Jag kommer fram till att representanterna, i vad som uttrycks som en ofullständig övergång från diktatur till demokrati, låter minnet symbolisera en förståelse av straffrihet som institutionaliserad och närvarande i hela samhällskroppen. Representanternas egna reflektioner av besökarna är att de tar del av och skapar nya förståelser av straffrihet som ett samhälleligt fenomen genom de möten minnesmuseet tillåter. Mellan husets väggar pendlar fakta, känslor och motstånd när besökaren beskrivs vara del av, aktivt delta och ta kraften vidare med sig. Representanternas egna perceptioner förstås förhandlas fram och förstärkas av interaktionerna som huset, och ytterst besökarna, erbjuder.

 

Den resan representanterna gav uttryck för kunde observeras i skol- och universitetsklassernas deltagande och framträdde särskilt i besökarnas nyfikenhet. Men också i deras behov av att förstå sig på sin historia. I de nakna åsikter som delades allteftersom dialoger upprättades. I besökarnas motståndsyttringar – med sig själva som protagonister för kampens fortsättning.

 

Genom att involvera den yngre generationen i rekonstruktionen av minnet upplöses sakteligen tystnaden hos gruppdeltagarna.

 

Londres 38 främjar demokratiska relationer genom att upplåta utrymme för ungdomars mångfaldiga erfarenheter att både uttryckas på och lyssnas till, i kontrast till hur samhället utanför upplevs. Genom att involvera den yngre generationen i rekonstruktionen av minnet upplöses sakteligen tystnaden hos gruppdeltagarna. En önskvärd demokratiseringsprocess tar form, med avstamp i ungdomars jämlika deltagande i samhällskroppen, och med mål om att motverka sociala orättvisor. 

 

*

 

Hur kan vi förstå det platsspecifika arbetet med minnet mot bakgrund av den militarisering av stadens offentliga rum och de vidriga brott mot mänskliga rättigheter som den chilenska staten nu gör sig skyldig till, endast några månader senare? 

 

Från utsidan av Londres 38 under protesterna i oktober 2019. Foto: Marcos Guiñez och Elisa Muñoz. Med tillstånd från Londres 38.

 

Det politiska arvet av diktaturens Chile sätts i ett parallellt ljus till den sorg ungdomen inne på Londres 38 bearbetar. De krav som formuleras och hörs skanderas ute i de folkliga protester som startade i oktober 2019 är samma samhällsfenomen som diskuterades i trygghet innanför Londres 38:s väggar. I ett mejl informerar en av de som höll i de deltagande besöken om att de nu håller öppet för att erbjuda första hjälpen. En plats att återhämta sig på för de som angripits av militären när de utövar sina grundläggande mänskliga rättigheter. Om inte annat så är den chilenska statens fascism underlag för en pendelrörelse mellan olika skeenden, samhällen och historier, men där samma orättvisor och motstånd tvinnas samman. Förtrycket är inte begränsat till en generation eller tid – den är högst levande och generationsöverskridande. Folkets mobilisering fångar det kollektiva minnet och ytterst den rörelse i tid och rum som erfarenheterna och motståndet besitter. 

 

Min studie av Londres 38 visar hur platskamp kan göra avtryck, läka och påverka framtidens utformning men även öppna locket för något som legat och bubblar, och som sätter samhällets sorger i perspektiv. Vem kan delta i det offentliga rummet och på vilka villkor? Vilka historier och erfarenheter får ta plats? Londres 38 vidgar den politiska horisonten och ger en antydan om vikten av minnesplatser och dess omfamnande roll av en yngre generation som får öva och uttrycka sina visioner i ett samhälle som annars fungerar tystande. Minnet som ett verktyg för social förändring kan genom en plattform för kritisk reflektion, innebära ett ifrågasättande och synliggörande av maktordningar. Men hur kan vi förstå den kamp som idag inte vet gränser? 

 

I Chile är processer av att bryta tystnaden ytterst levande och att nya gemensamma minnen skapas blir påtagligt i den revolutionära anda som sammanlänkar det förtryck som aldrig pausats. 

 

Det jag fick bevittna i slutna rum tog sig ut i offentligheten – överallt – en storskalig systemkritik som överskrider plats och tid. Ett motstånd som är gemensamt över och förenar generationerna. Som saknar rädsla. I Chile är processer av att bryta tystnaden ytterst levande och att nya gemensamma minnen skapas blir påtagligt i den revolutionära anda som sammanlänkar det förtryck som aldrig pausats. Andan förkroppsligar det motstånd som ackumulerats över tid och som bara väntat på att förgrena sig i och förverkligas över massorna. Framförallt får den generationsöverskridande berättelsen en kontext vilken kanaliserar den kollektiva sorgen och blir en katalysator som ger röstbärande kraft åt samhällsgrupper.

 

“Utan historia finns det inget minne”. Foto: med tillstånd från Londres 38.

 


Toppbild: Víctor Cárdenas ©, @Vjotin. Tack till Registro Callejero för tillgång till fotografiet, instagram: @registrocallejerocl, twitter: @registrocallecl


Källhänvisning

Cornejo, Marcela et al. (2018). Tell me your story about the Chilean dictatorship: When doing memory is taking positions. Memory Studies, pp. 1-16.

Hite, Katherine (2016). Teaching the Politics of Encounter: Empathic Unsettlement and the Outsider within Spaces of Memory in Chile. Radical History Review, 2016(124), s. 217–225.

Hite, Katherine & Collins, Cath (2009). Memorial fragments, monumental silences and reawakenings in 21st-century Chile. Millennium: Journal of International Studies, Vol. 38(2), pp. 379-400.

Lazzara, J. Michael (2011). Dos propuestas de conmemoración pública: Londres 38 y el Museo de la Memoria y los Derechos Humanos. A Contra Corriente, Vol. 8 (3), pp. 55-90.

 

La Gozadera: festivity, resilience and loudness

La Gozadera: festivity, resilience and loudness

As part of Rundgång 2019 at the Royal Institute of Art in Stockholm, artists Milagros Bedoya and Rossana Mercado-Rojas created a sound installation, performance space and live painting based around the form of a merry-making happening, filling the space with sounds, chaos, languages and stories to reclaim a corner of the institution. For the event they invited Princess Jiménez to perform her piece “The Myth of the Good Immigrant”. Today, Kultwatch is publishing the text of Princess Jiménez’s performance, as well as a video recording of it, and a short description of the artwork written by Rossana Mercado-Rojas.


The Myth of the Good Immigrant by Princess Jiménez

 

 

Children that are more Swedish than IKEA (except for tax evasion and affiliations with the Nazi Party during the 1940s) will be deported out of the country because of their Afghani origin. Children that don’t know any other country than Sweden, will de deported just because of their origin. Children as young as 5 months old have being ordered to leave the country by the Swedish immigration agency. But why? They followed all of the rules on “how to be part of society”.

“Integration” is a word that we hear everywhere; it’s all about integration, we don’t want to integrate, we don’t care to integrate, we don’t work hard enough to integrate, we don’t learn their languages and customs, etc. etc. etc. At the end integration means to disappear, to be invisible, to melt into fake promises of equality.

The “good immigrant” and “the good minority” myth means that if we, minorities, “behave” and “do as we are told” everything is going to be fine, we will be treated with dignity and respect, but as its name says, it’s just a myth. It demands from us that we are dignified when facing violence and injustice, it creates division among communities, fosters internalized racism, takes away responsibility from structural racism, stops us minorities from having discussions about racism and controlling our own narrative, and show the ones who finally fight discrimination and bigotry as “ungrateful”.

The “good immigrant” and “the good minority” myth means that if we, minorities, “behave” and “do as we are told” everything is going to be fine,

“Ungrateful” is such a funny word for me, like if having dignity is an insult. This also adds up to the myth that “diversity” is something new that all these poor, homogenous European countries must endure.

Diversity has always been part of Europe:

  • Sweden has five national minorities, including the Sami people.
  • Black people in countries like the UK and France have lived in these countries for centuries.
  • Jewish, Muslim, and Roma people have lived in Europe for centuries.

etc. etc. etc. I am not here to give you a history lesson! Do the work yourself! I don’t need to do mental gymnastics to justify my existence!

Princess Jiménez, Rossana Mercado-Rojas and Milagros Bedoya. Photo courtesy of Milagros Bedoya

“Ungrateful” – what a word! My favorite word. I wish I could have it tattooed on my forehead.

  • Colonialism and imperialism to this day, but we are the ungrateful.
  • Practice eugenics, sterilize us, kill us, but we are the ungrateful.
  • Enslave us, steal our gold, kill us, invade our countries, but we are ungrateful.
  • Sell weapons to dictators, and profit from wars (I see you Sweden), making us run out from our countries, but we are ungrateful.
  • Support dictators in our countries, that kill us and terrorize us, but we are ungrateful.
  • Exhibit us in human zoos, but we are ungrateful.
  • Hate crimes are on the rise in the country, but we are ungrateful.
  • Let us die in the sea when travelling to Europe, but we are ungrateful.
  • Deport LGBTQ+ and queer people of color out to countries were aggressive homophobia and transphobia are a consequence of colonialism (I see what you did in Uganda and Jamaica, UK), but we are ungrateful.
  • Steal our children through sketchy adoption agencies (I see you Ulf Kristersson), but we are ungrateful.

We are so ungrateful…

Milagros Bedoya painting on La Gozadera. Photo courtesy of Milagros Bedoya

“You need to integrate to European values”

My native language is European.

I only speak European languages.

I grew up under a European religion.

I have a European last name.

I had a European education.

I have read European authors.

Some of my ancestors were European. (The bad ones.)

I have followed European traditions all my life.

Public institutions in my country follow European models.

Both my home country and its capital have European names, where we also have statues of European historical figures.

I have always worn Western clothes, watched European TV shows, read European news.

Our music and food have European influences.

Our wealth, gold, crops, and even ourselves have built Europe.

What do you mean?

I don’t need H&M ads telling me that “I am awesome” with token black models for their ad campaigns after the racist mess they did more than a year ago

I don’t need fake celebrations of diversity from a neo-liberal perspective. I don’t need H&M ads telling me that “I am awesome” with token black models for their ad campaigns after the racist mess they did more than a year ago, to sell a fake image of equality, while they exploit and kill women of color in their sweatshops abroad and contribute to the planet’s destruction by creating tons of fast fashion.

I know I am awesome! I know my hair, my body, and brains are amazing! What I need is to have structural racism destroyed and reparations. What I need, white cis people, is for you to listen.

And to my siblings, I want to read this to you, a fragment from Pedagogy of the Oppressed by Paulo Freire:

“Hopelessness is a form of silence, of denying the world and fleeing from it. The dehumanization resulting from an unjust order is not a cause for despair but for hope, leading to the incessant pursuit of the humanity denied by injustice. Hope, however, does not consist in crossing one’s arms and waiting. As long as I fight, I am moved by hope; and if I fight with hope, then I can wait.”


Wall painting by Milagros Bedoya as part of La Gozadera. Photo: Rossana Mercado-Rojas

Description of La Gozadera, written by Rossana Mercado-Rojas

As the student exhibition occurs we overtake a corner of the KKH with colorful psycho(delic) lights, music and paint. On our backs and through our hands and mouths we bring our sounds, chaos, languages, and stories with us and reclaim a space and our right to inhabit it.

Milagros Bedoya initiates the invitation by drawing Guaman Poma’s characters among the Matapacos and our beloved Peruvian beer. We enter the space with song lyrics as iconic as “Me gritaron negra” (They yelled at me, Black) by Victoria Santa Cruz and narcosis’s “Sucio policía verde” (Dirty green cop). On the walls we encounter Rossana Mercado-Rojas painting gigantic colorful breasts/mountains shooting milk, liquid of life. Indigenous cultures, the mountains, are warriors, protectors and givers of life. Dadoras de Vida. ¡Abya Yala Resiste!

The myth of the good immigrant resounds through the strong voice of Princess Jimenez and her spoken word intervention.

Volveremos y seremos millones (We will be back and we will be millions)


Image description, top image: Rossana Mercado-Rojas stands in front of part of La Gozadera. A strip of LED lighting is placed across the wall, shining the scene in blue light. The wall is covered by her painting. To the left there is a ladder and a set of text pieces and photographs taped to the wall, to the right a television screen. Above the screen the words “Abya Yala Resiste” have been painted. Photo courtesy of Rossana Mercado-Rojas

Varför sabbar vi allt vi rör vid?

Varför sabbar vi allt vi rör vid?

FN:s mål för hållbar utveckling, Agenda 2030, lämnar sällan Sida-korridorerna och policydokumenten, riktade som koloniala pekpinnar från den eurocentriska världen. Men vad händer om man tillämpar dem på dagens svenska samhälle? I sin prosadikt Varför sabbar vi allt vi rör vid? använder poeten Bobby Kikumu agendans listform för att ifrågasätta och peka på det moderna samhällets alla sprickor, skenande skeenden och självmotsägelser. Dikten har tidigare framförts på eventet Agenda island och är den andra delen i en poetisk diptyk som kommer framföras på scener under våren.

Utan några som helst försäkringar om ett effektivt resultat offrar skolungdomar världen över en femtedel av sin utbildning för klimatets skull. Skolstrejkerna är en högljudd signal till vuxenvärlden om ett svek mot unga och kommande generationer. Om det beror på dåligt samvete eller något annat kan vara osagt men denna helt unika ungdomsrörelse har växt och blivit en massiv, global aktiviströrelse med människor i alla åldrar, ur alla samhällsklasser. Alarmet går ut till vår världs politiska ledare. Det är dags att sluta rabbla tomma fraser och faktiskt skrida till verket med krafttag. Men vänta lite. Låt oss gå till dom där tomma fraserna. Låt oss se vad som står. Låt oss begrunda FN:s globala miljömål. Se om det kan ge oss något. Se vad som kommer upp. Är du med?

1. Ingen fattigdom

Jag tänker på fattigpensionärerna som lever på existensminimum, på romerna utanför matbutiken som blir spottade på, på dom hemlösa som blivit bortförda från city och tvingas sova under broarna under iskalla höstnätter. Jag tänker på min kompis Ulla-Mimmi som varit utbränd i över ett decennium och som bollas mellan arbetsförmedlingen och försäkringskassan, psykvården och arbetsträning på arbetsplatser som inte vill ha henne där och som ändå kräver för mycket för henne som blivit utförsäkrad med orden: nu är du frisk och kan jobba.

Jag tänker att i det här samhället är det exakt fyra missade hyresavier mellan innanförskap och ett evigt utanförskap. Jag tänker att innanförskapet kräver ett jobb, inget supande under arbetstid, välkammat hår och en stenhård själ. Jag tänker att ingen fattigdom är en utopi i det här samhället vi byggt upp av ekonomisk tillväxt och stram arbetslinje. Jag tänker att då har jag inte ens kikat bortom vårt lands gränser. Jag tänker skuldsanering, basinkomst, västvärldens koloniala skuld gentemot ”tredje världen”. Jag tänker bostadsbubblor och spyor i papperskorgar och jag tänker att jag är ingen stjärna ens när det gäller min egen privatekonomi. Den privilegierade medelklassen i väst vet ingenting om riktig fattigdom, vi vet ingenting om riktigt våld, ingenting om riktig hunger.

2. Ingen hunger

När damen i pälsjacka och diamantörhängen sitter vid bordet bredvid och gnäller om tiggarnas allt mer desperata jakt efter pengar samtidigt som du minns din morbrors konstanta missvisande och lögnaktiga rapporter om det ökade våldet i förorten där han inte ens bor men han har ju läst om skiten i tidningen så inser du att vi har slutat lägga ihop två plus två och istället går vi runt i nåt slags ett minus ett är lika med banankompaniet. Och i takt med att vi blir allt fetare blir dom utan likvida medel hungrigare och när var du ens lite vardagshungrig sist? Hur lång tid tog det innan du hade ätit dig mätt igen? Vad åt du? Minns du vad du åt?

3. God hälsa och välbefinnande

Aldrig har våra gym sålt så många årskort som nu. Aldrig har vi sett så många svettiga hurtbullar ute på gatorna vår som vinter i nyinköpta träningskläder. Aldrig förr har pt:n haft högre status. Aldrig förr har vi stressat så för att hinna till yogan. Vad är det vi försöker springa ifrån? Vad är det vi bygger muskler inför? Vad är det som stressar oss så dant? Hur mår vi egentligen? Vad är det frågan om? Är det att medierna enbart rapporterar om grymheter och elände som gör att vi mår sämre? Är det vårt dåliga samvete över vårt välstånd som spökar? Är det vårt ekonomiska system? Är det maktlöshet över klimatförändringarna? Är det livspusslet? Är det arbetslinjen? Kan det vara arbetslinjen?

4. God utbildning för alla

Det fria skolvalet och vinstdriften inom skolan bidrar starkt till polarisering som sedan är fastnitad och får stora konsekvenser i vuxenlivet. Just här har vi det ändå rätt bra med just utbildning. Det går att gå om en klass, det går att gå komvux om gymnasiet inte passar en, vi har folkhögskolor och universitet och små och stora privatskolor och yrkesförberedande skolor. Vi räknas väl som ett av världens mest bildade länder. Ändå får konspirationsteorier fäste här. Högerpopulism med fascism och rasism blommar fritt på öppna fält i filterbubblor på sociala medier. Så fort det uppstår en debatt om två åsikter som går starkt isär så hänvisas det till ett antal mer eller mindre seriösa skrifter. Källkritik är bortglömt och sanningen är död. Ska vi ta en kaffe istället?

5. Jämställdhet

Världens modernaste land och en uttalat feministisk regering men ändå har vi ett gap mellan mäns och kvinnors löner, kvinnor får fortfarande göra det obetalda grovjobbet hemmavid, kvinnor är rädda för att gå hem ensamma om kvällen och håller hemnycklarna i handen som ett vapen, män håller varandra om ryggen och våldtäktsfestivalen som består till allra största delen av män som våldtar kvinnor fortsätter i oförminskad takt som den gjort i alla tider här. Det är inte ett importerat problem och det var inte bättre förr men herrejestanes vad det kan bli så mycket bättre, borde bli bättre, måste bli bättre. Metoo var en brutal tsunami och en del manhemshus förstördes med rätta men bland min generation höjs nu röster för att män ska vara män och kvinnor kvinnor. Det har jag sett och hört på Tinder. För varje frihetsrörelse en motrörelse, för varje faktabaserad sanning en konspirationsteoretisk lögn.

6. Rent vatten och sanitet för alla

På en del platser på moder jord där rent vatten är en bristvara skulle dom häpna om dom visste att här använder vi rent vatten och spolar bort vår skit. Visste du att du sparar lika mycket vatten på att skippa en hamburgare på 500 gram nötkött som du gör om du inte duschar på tre månader eller låter bli att spola under ett halvår? Hur ofta duschar du? Hur många gånger har du spolat idag? Hur länge låter du kranen rinna när du sköljer dina ekologiska grönsaker?

7. Hållbar energi för alla

Alltså. Fuck you FN. Det här är väl ändå en självklarhet för alla och envar. Problemet och svårigheterna är ju som med precis allt annat på den här listan att det knappt går att urskilja vad som är hållbart och inte, skilja sanningen från lögn. Och jag orkar inte.  Jag går i Stockholm, det regnar, jag går in på centralen och ner till toaletterna och okynnesbajsar för en hutlös tia. Folk och fä skyndar in till skydd från regnet som städar upp och renar därute och ingen enda människa har en tanke på om sol, vind och vattenkraft är bättre, billigare och säkrare än kärnkraft. Eller det djupt problematiska i svårigheten att tillverka elbilar som faktiskt är hållbara för miljön. Eller huruvida flygbolagen ställer sig till den svåra omställningen dom måste gå igenom. Alla ska iväg någonstans, lyckligtvis med tåg. Sprängfulla agendor väntar på att bockas av, långsamt som sniglarna i regnet. Tåg mot evigheten står på spår åtta.

8. Anständiga arbetsvillkor och ekonomisk tillväxt

För kvinnorna på palmoljeplantagerna i norra Indonesien existerar knappt någon anständighet överhuvudtaget. Dessa arbetstyngda kvinnor får sköta besprutningen med det i EU förbjudna bekämpningsmedlet parakvat utan skyddsutrustning vilket gör att när dom får det frätande medlet på sig kan dom få kroppsliga men för livet. Tillsvidareanställningar existerar nästan uteslutande enbart för männen så om kvinnorna konstrar eller är sjuka en dag eller blir gravida eller kollar snett eller harklar sig så riskerar dom att få sparken så ibland låter dom sina barn hoppa in och jobba också, det hela går på tid och dom måste hinna bespruta si och så mycket varje dag om dom alls vill få betalt. Detta är en människorättsfråga, en kvinnofråga, en arbetsmiljöfråga och en miljöfråga. Och här hemma bidrar det orimliga där borta till vår ekonomiska tillväxt och tror du inget av det jag sagt här så går det utmärkt att läsa palmoljerapporter på någon av alla frivilligorganisationer som orkar täcka det. Gå sedan in på din lokala matbutik och räkna hur många varor som innehåller palmolja. Andas sedan långsamt i påsen du köpte på vägen ut för två kronor.

9. Hållbar industri, innovationer och infrastruktur

Jag går in på Youtube och får syn på en robothund. Den liknar en hund i strukturen men det finns ingen tveksamhet om att det är en robot, en maskin byggd och programmerad av människor. Den går på ett öppet fält och jag blir ointresserad och är på väg att klicka vidare när den plötsligt börjar springa. Det börjar spelas stråkar i klippet och jag får sympati för robothunden. Den rör sig graciöst fram och när den kommer fram till ett hinder stannar den liksom upp och jag blir orolig för att den inte ska kunna komma vidare. Så gör den ett smidigt hopp över hindret och fortsätter sin väg över fältet, stråkarna höjs och fördubblas och jag känner en tår rulla nerför min kind. Nästa klipp är ett mischmasch av några av våra politiska ledare just nu: Trump, Bolsonaro, Putin, Jong-un och tåren fastnar i skrattet när det tredje klippet är den nya trailern för filmen Joker.

10. Minskad ojämlikhet

Varför fortsätter vi att upprätthålla det koloniala arvet? Musiken jag lyssnar på är gjord av vita heterosexuella gubbar, liksom filmerna jag kollar på och teatrarna där jag en gång försökte ta mig in. Jämlikhet handlar inte om att ge alla lika mycket utan att blidka behoven efter förutsättningarna. Minskad ojämlikhet bygger på att vi vill att alla ska ha det lika bra. Men det vill vi ju inte. Vi tycker om klassamhället och vi älskar att trycka ner dom fattiga för att känna oss rika och upphöjda. Det visar historien och det visar samtiden.

11. Hållbara städer och samhällen

Bilismen är vår tids rävgift. Förutom att den förorsakar olyckor i tid och otid pga en oändlig mängd ilskna dårar bakom ratten så spyr den ut illvilja rakt ut i moder natur. Och den hysteriska volymen, har du promenerat i Stockholm i rusningstid så vet du att om du inte vill bli lomhörd så är hörselkåpor som den typ byggjobbarna vid Slussen har på sin plats. Jag bodde en tid i London. Tiomiljonerstad, kaos, köer, sönderstressade, irriterade själar vart jag än vände huvudet. En dag var det bilstopp i innerstaden. Och plötsligt kunde jag höra fåglarna i Hyde park, jag kunde uppskatta den otroliga arkitekturen på Houses of parliament och Big Ben och my fellow englishmen lyste upp och log och allt var vackert och staden kändes alldeles, alldeles hållbar.

12. Hållbar konsumtion och produktion

Jag är vegan av tre skäl. Det första gäller hälsan- miljögifter koncentreras ju högre upp i näringskedjan dom kommer och om jag kan så väljer jag gärna att få i mig så lite gift som möjligt. Det andra gäller miljön, kött- och mjölkproduktionen i världen påverkar klimatet lika mycket som alla bilar, båtar, bussar och flyg gör tillsammans. Det tredje är rent moraliskt: djur är levande varelser och vi människor behöver inte äta eller utnyttja dom för vår överlevnads skull.

13. Bekämpa klimatförändringarna

Ja. Jo. Alltså till alla klimatförnekare därute skulle jag bara vilja fråga om det är onödigt av oss att ta hand om vår planet oavsett om klimatförändringarna existerar eller inte? Vad är det ni motsätter er så starkt? Vad tror ni att ni har att förlora? Har ni inte sett isarna? Tycker ni inte om Venedig? Älskar ni inte havet? Är ni inte kloka? Har ni inte levt ert liv? Tycker ni om stenen ni ligger under? Är den gjord av samma sorts stenmaterial som era stenhjärtan? Vad tror ni att dom allra största folkförflyttningarna är orsakade av? Varför tror ni att nittiofem procent av alla klimatforskare i världen är överens? Varför vill ni inte vara med i den största aktiviströrelsen i människans historia?

14. Havet och marina resurser

Bottentrålarna dånar fram i det plastfulla havet. Släpper ner sina nät, stora som tre fotbollsplaner. Kammar havsbotten på allt marint liv. Kastar tillbaka det som inte duger, dvs nu döda fiskar som sakta sjunker ner till botten där dom ligger och ruttnar bort. För alltid ignorerade och bortglömda i den största utrotningen på jorden. Människans rovdrift på livet under ytan är envis, enfaldig och brutal utan sans. Som vore vi förbannade för att vi inte kan andas under vatten som vi en gång gjorde. Som en slags hämnd vi gått och ruvat på sedan urtiden. En hämnd på vår egen utveckling. Varför sabbar vi allt vi rör vid?

15. Ekosystem och biologisk mångfald

Kommer våra barn få uppleva alla härliga djur som vi fått uppleva? Vargen ylar i ensamhet och dysterhet över tiden som rinner ut. Den vet att den behövs, den vet också att dess cirka trehundra kompisar i Sverige behöver vara ungefär tio gånger så många individer för att stammen ska vara livskraftig. Den vet att jägarna som hatar den och vill utrota hela arten samtidigt vill att tigrarna i Asien ska finnas kvar ty dessa djur befinner sig i en annan del av världen. Allt detta vet vargen. Det finns anledning att yla för mindre.

16. Fredliga och inkluderande samhällen

Det behövs berättelser om samhället. Hur vi vill att samhället ska se ut om tio år, inte hur det ska se ut om ett år. Vi behöver berättelser. Vi behöver lägereldar att samlas vid, torg att enas på, mål att sträva efter. Men världen brinner. Världen krigar och begår våldtäkt på sig själv. Och vi människor förökar oss, utarmar en plats på alla dess resurser och när det är klart drar vi till nästa plats och gör om allt igen. Vi behöver stanna upp lite, kanske ta ett steg tillbaka för att kunna gå två steg fram. Ta fram fredsflaggorna. Göra upp en lägereld. Berätta för varandra. Mötas.

17. Genomförande och globalt partnerskap

Låt oss fatta varandras händer. Se varandra i ögonen. Behandla varandra med kärlek och respekt. Oavsett var vi kommer ifrån eller vem vi älskar eller hur vår historia ser ut. För även om det ibland inte är så hoppfullt så innebär det faktum att jag skriver dessa rader och uttalar dom och att någon kanske lyssnar att det är en motståndshandling i sig, själva hoppet i hopplösheten. Där det finns hopp finns det liv och där det finns liv där finns vi. Det går att förändra världen. Men kanske är det i spegelbilden allt måste börja. Är du med?


Syntolkning, toppbild: Hamnen på Rindö. I förgrunden står en död tall, i bakgrunden en havsvik, vid horisonten ett samhälle med flera byggnader. Foto: Bobby Kikumu

i minnet av minnet av ett annat land

i minnet av minnet av ett annat land

Poeten Lizette Romero Niknami skriver om glömskan som våldsam strategi och diasporans ständiga förhållande till letandet av minnet. Romero Niknami undersöker hur ärvda historier och geopolitiska förflyttningar skapar ett före och efter samt vad en sådan organisering av tid gör med kroppen.


Jag tänker på På västfronten intet nytt som vi läste på högstadiet, jag tänker på hur vi fick reda på att nazisterna hade bränt boken, bland andra, under sin bokbål. Vi lärde oss hur brännandet av boken enbart handlade om ideologi, om en statlig sanktion mot ett verk som inte fungerade i byggandet av det nazistiska Tyskland. Hur den motsade den propaganda som nazisterna själva ville sprida om första världskriget, och jag tänker hur den då var tvungen att undanröjas från det kollektiva minnet. Att bokbålen var en ideologisk motiverad och framtvingad glömska. Jag tänker hur soldatens redogörelse av första världskriget är inte en saga om mod och hjältar, utan en om blod och mord. Hur den således var omöjlig.

 

Jag tänker på glömskan som fundamental strategi i det fascistiska samhällsbygget. Utraderandet av minne, tvingad glömska, som för att kunna göra gällande den vita rasens överlägsenhet, nationalstatens giltighet, invasionen, krigets legitimitet.

 

Jag tänker på USAs tidigare utrikesminister Colin Powell. När FN sammanträder för att diskutera legitimiteten i att invadera Irak 2003 täcks Guernica över med ett blått skynke.

 

***

 

Jag skriver på en text som känns som om den aldrig kommer ta slut. Jag är hela tiden orolig för texten, jag övervärderar den och tänker att det vore en skymf mot överlevarna om jag skriver en enda detalj fel. Jag läser Nunca más – informe de la Comisión Nacional sobre la Desaparición de Personas, och tänker på hur en liknande rapport aldrig gjorts av chilenska myndigheter angående militärdiktaturens brott. Jag tänker på att det inte går att få några tydliga siffror på hur många som försvann, mördades, torterades, förföljdes. Jag tänker på hur mödrar fortfarande letar efter sina barns kroppar i desierto de Atacama. Jag kommer in på en hemsida som listar namn på försvunna, och ser 13-åringar, 8-åringar, 3-åringar, en sex månader gammal bebis. Jag mår illa och måste sluta.

 

Jag tänker på Etel Adnan, hon skriver: detta sekels väv är gjord av taggtråd.

 

***

 

I senaste säsongen av Game of Thrones får vi reda på orsaken till Nattkungens besatthet av Bran Stark. Bran som säger själv att det är på grund av att han är mänsklighetens minne. Det som är som orsak till att Bran måste dö, då Bran minns allt som har hänt, händer, ska hända. Nattkungen etablerar därmed minne och glömska som avgörande krafter i sitt maktövertagande. När jag ser detta förstår jag inte riktigt Brans avgörande funktion i Westeros kamp mot de odöda, varför allt faller om Bran faller. För vad betyder egentligen minnet.

 

***

 

Jag skriver och jag äcklas av mig själv. Jag tänker över potentiella orsaker till att jag är så besatt av att skriva om kuppen och diktaturen. Jag tänker på små chilenska barn och jag tänker på minnet av min barndom. Jag tänker på allt man kan glömma, hur man kan glömma ljudet av en mors röst, hur man kan glömma sitt modersmål, det exakta händelseförloppet av ett övergrepp, flera. Hur det finns tystnad som är så tyst att den inte går att tala. Hur det finns sår som inte ens tid kan sluta.

 

Jag tänker på glömskan som politiskt vapen. Jag tänker på Järfälla kommun som plockar ned en tavla från kommunhuset, då det förekommer en röd fana på tavlan, liksom ett exemplar av Kapitalet. Jag tänker på Emma Feldman, kommunstyrelsens ordförande, hon säger att tavlan är en symbol för antidemokratiska värderingar. Jag tänker på vilka konstverk som kan tänkas fylla tomrummet. Jag tänker på vilka konnotationer som anses neutrala, vilka som inte gör det. Jag tänker på Sveriges 1900-tals historia som nästan uteslutande präglas av arbetarrörelsen. Jag tänker på hur denna historia, detta kulturella minne, inte kan få existera i det offentliga rummet, till förmån för moderaternas historierevidering.

 

Jag tänker på glömskan som överlevnadsstrategi. Jag tänker på liken i río Mapocho som min pappa passerade på väg till skolan. Jag tänker på bomberna som sprättade hål i marken, på döda kroppar i gathörnen, på grannarnas skrik i natten. Jag tänker på tortyren, bortförandet, försvinnandet – dessa tre ord som får bära alla de erfarenheter som min pappas generation och den innan honom bär på sina ryggar varje dag. På vägen till städjobbet, till partimötena på 80-talet, i sängen precis innan sömnen lägrar kroppen, i mardrömmarna. Jag tänker på minnet, hur ont det gör, hur kroppen förpassar minnet. Som enda utväg.

 

***

 

Jag tänker på Georges Perec, han skriver: jag skriver därför att vi har levt tillsammans, därför att jag har varit en av dem, en skugga bland deras skuggor, en kropp jämte deras kroppar; jag skriver därför att det har satt sitt outplånliga märke i mig och spåret av det är det skrivna: minnet av dem dog när det skrivna skrevs; det skrivna är minnet av deras död och bekräftelsen av mitt liv.

 

Jag tänker på paradoxen i att skriva, skriva för att minnas, samtidigt som orsaken till skrivandet är frånvaron av ett minne. Minnet har gått förlorat i tidens dimma, i de statliga sanktioner som internaliserats så till den grad, att de som faktiskt minns, de som faktiskt erfor, de som var på plats, har försänkts i en tystnad som inte går att bryta. Jag tänker på att en uppväxt i en invandrarfamilj, i en familj som flytt, är en uppväxt på en plats försänkt i tystnad.

 

Jag tänker att de saker som vi faktiskt vet: vi vet att flykten skedde, vi vet kanske varför. Vi vet att vi nu befinner oss på andra sidan jordklotet, att hela vår existens och villkor att vara i världen, går att spåra till flykten som orsak och flykten som konsekvens. Jag tänker att skrivandet är ett sökande, inte av ursprunget nödvändigtvis, men av minnet av minnet. Jag tänker på hur jag tillhör den generation som har fötts in i ett efteråt, in i en tystnad, och vilka gör det oss till – vi som försöker minnas det som andra behövt glömma? Och vad betyder det om det är sant.

 

***

 

Jag skriver: Jag ser dig i bergen/ eller där molnen böjs så att de liknar bergen/ det finns inga berg i Sverige/det finns bara kullar

 

Jag tänker mitt liv, som präglat av skam, skuld. När jag är barn skäms jag över mina föräldrar, arbet(-ar)skläderna. Jag hör inte min pappas brytning, men får den påtalad av mina klasskamrater. Jag tänker på mina klasskamraters skratt. Jag äcklas av mig själv, denna skam. Också i relation till texten jag skriver på, skuld. Att det är jag som skriver en text om en familj på flykt från militärdiktaturen. Jag tänker att det är fel att det inte är min pappa som skriver den, eller någon av hans kamrater. Jag tänker att det är fel att det inte är någon av mina släktingar i Chile som skriver den. Att om någon av dem skulle skriva den, skulle den knappt bli läst av någon, desto mindre skulle de bli kontaktade av förlag. Att kanske ingen av dem kommer orka skriva den, deras egen berättelse. Att det är jag, största svennen, som skriver den.

 

***

 

Jag tänker på Gloria Gervitz, hon skriver: den där flickan ensam på kajen/ denna bild för alltid/ vad var detta för liv?// och vad vill det säga /…/ jag närmar mig relingen, jag ser på havet, jag bevarar inget minne/ ingenting att hålla fast vid.

 

Jag tänker på havet, vattnet, som förbundet med skrivandet som minnesarbete. Någon i det, i regnet, det o(be-)gripbara. På samma gång omöjligt att förstå, fotografiet, den frusna tiden. Jag tänker att det kanske är i bilden allt börjar.

 

Min pappa och två av hans systrar står framför ett skjul och ler. Min pappa är kortast, han har ett par säckiga byxor på sig som får honom att se ut som en liten gubbe. Det är ett foto jag ofta ser under min barndom, ett av få foton vi har av den tiden, denna tid innan. Denna tid före som hela tiden uppehåller mig.

 

Jag tänker på Judith Kiros, hon skriver: När ett efter väl har uppträtt finns det inte mycket man kan göra åt saken. Exempel: efter vintern. Exempel efter industrialiseringen. Före blir ett annat och okänt land. Exempel: före vintern. Exempel: före flykten.

 

Efter är redan bestämt, väskorna packade. Och nu vi, här, på andra sidan jordklotet. Och jag, en dotter, ett barnbarn, som försöker föreställa sig det som var innan. Jag tänker på vad det innebär att tillhöra den generation som fötts in i ett efteråt. Jag tänker att jag egentligen vet att det innan hade alla beståndsdelar som det efter också fick, våldet, förtrycket, färgen. Men jag kan inte sluta drömma, för att i det innan fanns ändå en dröm. Jag tänker på det som förlusten av detta, det som hade kunnat vara, bli. Jag tänker att det är en förlust av något som hade kunnat vara ett hem.

 

Samtidigt också lögn, fantasi. Min familj som kommer från olika världsdelar, hur själva premissen till min existens, vår, är dessa geopolitiska tragedier. Kupp, reaktion, krig. Jag tänker men kan inte sluta drömma. Att födas in i ett efteråt är att alltid behöva förhålla sig till minnet, förlusten. Jag tänker att det kanske är därför som vi skriver.

 


Toppbild: selfie av Lizette Romero Niknami

Brutna själar på drift – en essä om intergenerationella trauman och undervisning

Brutna själar på drift – en essä om intergenerationella trauman och undervisning

I den här essän skriver konstnären Suzanna Asp om de intergenerationella trauman som existerar bland samerna och hur det lämnar spår i och runt kroppen. Hon utgår ifrån hennes minnen men även andra människors idéer om tillhörighet. I texten finns ett ständigt återvändande till hur pengar villkorar livet. Likt traumats komposition är meningarna korta. De kommer stötvis.


Vilket slags rum är undervisningslokalen? Vilken historia bär det på? Vem känner sig hemma i institutionella rum? Sara Ahmed skriver i On Being Included: Racism and Diversity in Institutional Life (Duke University Press, 2012): 

 

“It is not the time to be over it, if it is not over. It is not even the time to get over it.” 

 

Hur har min familjs relation varit till undervisningsrum? Avklarad grundskola för de flesta. Där har det tagit stopp. Min ena syster och två kusiner har studerat vidare och tagit högskoleexamen. Jag har en Masterexamen i Fri Konst. Kurspoäng i film, arkitektur, dramatext och teater, skrivande. På min mammas sida vet jag ingen som studerat vidare. Som tagit kandidat, master, forskat och disputerat. 

 

Jag har under våren gått en B-kurs i Kreativt skrivande på Södertörns Högskola. Vi har inte pratat om litteratur skriven av urfolk.

 

Meningarna blir korta. Texten kommer stötvis, likt uppkastningar, fragmentariska. 

 

“Social categories are sediments: they go all the way down, and they weigh some of us down.”

 

Kommer att tänka på pappa, hur gick det för honom i skolan? Hade han inte något läshuvud? Han arbetade för sin äldre bror på gården. Och på företaget hans bror drev, Karlstads Potatisskaleri. Han arbetade med lantbruket, höskörden, korna, körde ut potatisen till skolor och restauranger i lastbil. Hans bror var entreprenören, sonen som gick i sin fars fotspår. Pappa var uppfinnaren. Han inredde en teknisk verkstad i ett rum på nedervåningen, innanför vardagsrummet. 

 

Han utförde experiment. Med ett oscilloskop och rullbandspelare. Mina syskon och jag tror att han var något på spåren; en stor uppfinning som skulle slå världen med häpnad.

 

Vår son har, efter att min pappa gick bort i höstas, genomgått en utredning för adhd och autism och jag har insett att vår far antagligen hade en diagnos. Kanske autism. En funktionsvariation han själv inte var medveten om och aldrig fick stöd i att hantera. Han ”självmedicinerade” med alkohol vilket till slut tog hans liv. 

 

Under min uppväxt förvarades flaskorna med Rosita i ett kylskåp i verkstaden. När mina syskon gjorde den första grovstädningen i hans hus, två dagar efter att han gått bort, var två avslagna kylskåp i den smala hallen fyllda med tömda Rositaflaskor. Liksom ugnen. Prydligt instoppade flaskor med påskruvade korkar. 

 

I baksätet på hans bil, dold under en tjock skinnjacka, låg en påse med två nyinköpta flaskor.

 

Jag vill inte bli beroende av alkohol. Jag vill inte att våra söner ska bli det. I min familj finns ett tungt bagage där alkoholen har varit en väg ut, bort, alkoholen har dövat, gjort ångestfyllda känslor ljumma, behagliga.

 

“They might even appear lighter and more buoyant to those who can float, as if they are ”above” them.” 

 

Mormors syster arbetade i skolbespisningen på skolan jag studerade vid. Hon var mattant. Jag stod i kön med mina klasskamrater på Naturvetenskaplig linje. De flesta i min klass kom från medelklassen. Jag iakttog deras händers och kroppars självklara gester. Deras avslappnade ansiktsmimik. Rena kläder, väskor, skor. Deras tröjor med maskinbroderade små märken i form av boomeranger, krokodiler, lagerkransar. Slätstickade tröjor i poppiga, om än dämpade, färger. Välstrukna skjortkragar. Tjejerna bar åtsittande Levi’s, killarna lagom baggy beiga chinos, rena skosnören, rena skosulor. Uppvuxna i villor omgivna av lummiga trädgårdar med äppelträd, bärbuskar. 

 

De hade föräldrar som var ingenjörer, chefer, ledare. 

 

Mormors syster iklädd en vit rock, håret instoppat i ett vitt tunt hårskydd. Hon var ganska kort, lite mullig. Min mormor sa: ”Sträck på dig! Rak rygg! Gå rakt fram! Blicken framåt!” 

 

Tydliga imperativ, likt uppfordrande befallningar. Hon visste vad det kostade att inte höra till. Hennes mormor fick tigga sig fram mellan gårdarna efter att hon fråntagits rätten till den mark hennes familj levt på i generationer. 

 

Nu kallar vi det här området Sápmi, ett område med flertusenårig kulturhistoria. Då sa svenskarna Norrland.

 

“Perhaps the experience of aboveness creates the impression of overness. ” 

 

När jag talade med min syster i telefon igår, refererade hon till födelseplatsen för vår mormors mor som ”obygden”. Ett område utan bebyggelse, utan befolkning, utan kultur och civilisation. Hon använder svenskarnas ord. Stampade golv. Björkstammar håller bostaden på plats. Inte vägg, tak, fönster i separata enheter. Utan vägg, tak, ljusinsläpp i ett. Hopsydda djurhudar, torv. Jag kommer från en samisk familj. Vi har berövats vårt ursprung, vår historia och våra berättelser. Våra identiteter har bestulits. 

 

När personer tar avstånd kan det ha med rasistiska ideologier att göra.

 

“Perhaps lightness and buoyancy are the affects of privilege – the affective worlds inhabited by those whose bodies don’t weigh them down or hold them up.”

 

Skriver utifrån en klassaspekt om undervisning, om vem som hör hemma i vilka rum. Många har talat om det. Men varför har så få skrivit om etnicitet och utanförskap i förhållande till undervisning? Felformulerad fråga, flera har skrivit om det, men det är fortfarande en kunskap som behöver sättas ord på. Jason Diakité berättar i En droppe midnatt om de rasistiska ord han dagligen fick slängda mot sig i klassrummet och på skolgården. Johannes Anyuru skriver i De kommer drunkna i sina mödrars tårar

”Om vår säkerhetsklass höjdes – det hände till exempel om du bar religiösa kläder, var i fel zon, inte samarbetade på lektionerna i Hus K eller hade vissa sorters skägg […]”

 

Evin Ahmad skriver i En dag ska jag bygga ett slott av pengar”Det var något med att vistas i den miljön. Alla andra var så självklara. Min rygg blev bara mindre och mindre rak.”

 

Vi bär på ett samiskt arv, en tystad samisk erfarenhet. Den får inte ta plats i skolans undervisningsrum. Den får inte manifesteras. Komma till uttryck, lyftas fram.

 

Kämpar för att låta den ta plats. Känner mig jobbig, till besvär, som att jag drar upp gammalt groll som vi gemensamt gör bäst i att begrava. Att låta ligga begravet. Samiska kranier grävdes upp och förvaras i kartonger på institutioner runt om i Sverige. På grundskolor, gymnasier, högskolor och universitet. De är inte begravda.

 

Döda samiska kroppar befinner sig fortfarande ovan jord.

 

“It is not the time to be over it, if it is not over. It is not even the time to get over it.” 

 

I bergrum, djupt under marken, med sluttande infarter ner i underjorden. Det drar kallt, håret på mina armar reser sig upp. Drömde att det blev inbrott i vårt hus, huset var skändat, dukar bortdragna, exponerade dynlådor i tömda rum, tre vidöppna dörrar slog i vinden.

 

Min syster fyller fyrtio i slutet av sommaren. Tillsammans med vår mamma ska vi göra en resa till Jokkmokk, Nattavaara och Muorkafors. Där är vår mormors mor född och uppvuxen. För mig väcker det många känslor. Jag känner mig skör. Mitt romanarbete kretsar kring vår samiska bakgrund. Grät hos terapeuten igår när jag skulle förklara varför jag inte kände mig glad och lyfte fram researcharbetet i samband med romanen som en anledning. 

 

Arbetet väcker undanträngda känslor och intergenerationella trauman.

 

Känslan av ett våldsamt förtryck skapar rädsla för att visa sig som den en är. En högst påtaglig rädsla som tvingat oss till anpassning till det svenska.

 

Assimilering till svensk med normativ sexualitet. Först trodde jag känslan var skam men det är rädsla. Rädsla för bestraffning. 

 

Vår son är mycket orolig vid nattningen. Till slut säger han att bruna kor är fula. ”Nej”, säger jag. ”Vem säger så?”

 

”Den vita bonden säger att de vita korna är finast.”

 

Det var min mormor jag vände mig till när jag berättade att jag var kär i en tjej. Hon svarade att det nog inte var någonting, och om det var det skulle det gå över. För det fick inte finnas, på samma sätt som hål i kläder inte fick finnas, som dålig hållning eller ostädade rum inte fick finnas. Hon led av städmani. För oss var det ingen mani utan en normalitet. Hon var vår norm, vår matriark. 

 

Textraden längst ner på sidan liknar ett sår, ett ärr med flera stygn. Min blick är oskarp, gör texten suddig. Men texten är vass, hård. Ganska skoningslös. Den vita sidan är bländande vit och texten utgör de fragment av den samiska berättelsen som finns kvar.

 

Vi är den sista generationen. Vi har varit vilsna, oskadliggjorda, vingklippta. Brutna själar på drift. Men våra barn vill veta, de skapar nya berättelser. De kopplar samman vad som händer i världen lokalt och globalt. De binder samman, ställer till svars. 

 

Våra söner är adopterade från Kenya och Sydafrika. De är förflyttade med flyg till Sverige. Jag har del i det, jag försöker prata med dem om det.

 

För terapeuten berättar jag om känslan av hot som finns i samhället. Jag tänker på de nazistiska och högerextrema rörelserna som växer sig allt starkare, som vinner sympatier. Förstår hon mig? Hon tittar på mig, jag tittar ut genom fönstret. Jag tänker att hon tänker att jag kanske är paranoid, att jag lider av vanföreställningar. Hon föreslår stressgruppen igen och skickar direkt ett mail till sin kollega som håller i den. 

 

Jag har anmält mig. Den startar i morgon. Vi kommer att ha minst en session i skogen för att uppleva dess helande och läkande kraft.

 

Min mamma berättar om att hon lägger handen på trädets bark för att bli lugn, jag inser att jag gör samma sak. Ofta vill jag göra det men jag tänker att någon kanske ser mig och undrar vad jag gör. 

 

Snart är klockan tre, barnen ska hämtas. Ingen mer skrivtid idag, kanske ikväll om jag inte somnar vid nattningen.

 

Det har varit skolavslutning idag. Barnen i förskoleklass uppklädda till tänderna, en mamma berättade bekymrat att sonen inte ville ta på de nya skorna. Men de flesta föräldrar hade lyckats, pojkar i ljusa linneskjortor och vattenkammade frisyrer, flickor i klänningar och finbyxor och tunna linnen och hårspännen och handväskor.

 

Föräldrar med nya kläder, jag har tunna vida byxor från weekday med ett abstrakt mönster i vitt, marin och bränd umbra. En t-shirt i militärgrönt med avklippt ärm, Birkenstocks med remmar i brons. 

 

Det har gått några dagar sedan queerbaren Bitter Pills tvingades stänga på grund av hyresökningar och klagomål från grannar. Den sista kvällen riktar en person vapen mot baren från sitt fönster. Edit; riktar en person vapen mot personer i baren.

 

Våra kroppar är måltavlor. Blivande kommunordföranden i Svalöv vill förbjuda Prideflaggor. Våra liv villkorade. På stan går jag bakom ett lesbiskt par, de håller varandras händer, sedan släpper de snabbt, sedan trevar sig deras fingrar mot varandra igen. Fingrarna trotsar könsmaktsordningen. De stökar till. De revolutionerar.

 

Hur gick det för pappa i skolan? Jag minns att hans ögon lyste av stolthet när jag tog studenten. När min klass, Bildkonstakademins Masterstudenter, hade öppning av avgångsutställningen på Tennispalatset Konstmuseum i Helsingfors, åkte vi dit tillsammans med flyget efter att först ha packat om hans klirrande väskor på Arlanda.

 

De två Rosita han placerat i handbagaget flyttade vi över till resväskan som skulle checkas in.

 

Min mamma tog tjänst som FN-soldat i Libanon under mitt första gymnasieår. Det regnar ute. Äntligen faller stora tunga droppar på trädens torra blad, sköljer bort stadens damm. Faller ned i den torra marken och sugs upp av växternas tunna rötter. 

 

Min mamma reser bort, hon gör långa resor långt bort. Hon kommer också hit och hjälper oss, sen reser hon igen. Nu är hon hos min syster och hjälper till. Vi klarar oss själva, men vi behöver mycket hjälp. Hon hjälper oss och reser bort. 

 

Jag försöker vara här, det är inte lätt. Det regnar på vårt tak, det känns behagligt. Nästa vecka kommer jag gå i skogen tillsammans med en stressgrupp. Imorgon träffas vi för första gången.

 

I Plan för suicidprevention bland samer i Norge, Sverige och Finland, som 2017 togs fram i ett samarbetsprojekt mellan Samisk Nasjonal Kompetansetjeneste – psykisk helsevern og rus (SANKS) i Norge och Samerådet, presenteras ett antal strategier och åtgärder för att stärka samers rätt att påverka sin egen hälsa. I ”Strategi nr 4: Initiera arbete för att uppmärksamma och hantera historiska trauman” läser jag: ”Till skillnad från andra delar av världen där historiska övergrepp mot urfolken, och sådana historiska traumans intergenerationella konsekvenser, är väldokumenterade saknas i stor grad arbete kring detta i Sápmi. Detta är överraskande eftersom många av de processer som framhållits som destruktiva i andra delar av världen också utspelat sig i Sápmi, exempelvis i form av internatskolor för barn med negativa konsekvenser för familjeband, och språklig och kulturell anknytning.”

 

Som förslag på åtgärder lyfts det fram att:

  • Initiera arbete, inklusive forskningsarbete, för att klarlägga hur historiska och intergenerationella trauman påverkar samers hälsosituation och   självmordsproblematik idag.
  • Initiera brett samhälleligt arbete för att bättre hantera och bearbeta de konsekvenser historiska trauman haft för det samiska folket och samiska individer.

 

Molly S. Castelloe, med doktorsexamen i teater och psykologi från New York University, skriver i artikeln How Trauma is carried Across Generations, i antologin Lost in Transmission: Studies of Trauma Across Generations (Edited by M. Gerard Fromm, 2012): ”The child speaks what their parent could not. He or she recognizes how their own experience has been authored, how one has been authorized, if unconsciously, to carry their parents’ injury into the future. In rising above the remnants of one’s ancestors’ trauma, one helps to heal future generations.”

 

Barnet pratar om det dess föräldrar inte kunde. 

Hon försöker prata. 

Först skriver hon.


Referenser 

Ahmad, Evin, En dag ska jag bygga ett slott av pengar, Natur och Kultur, Stockholm, 2017

Ahmed, Sara, On Being Included – Racism and Diversity in Institutional Life, Duke University Press, Durham and London, 2012

Anyuru, Johannes, De kommer drunkna i sina mödrars tårar, Norstedts, Stockholm, 2017

Castelloe, Molly S., How Trauma is Carried Across Generations, publicerad 8 maj 2018, Psychology Today, hämtad 190606

Diakite, Jason, En droppe midnatt, Albert Bonniers Förlag, 2016

 

Länkar

http://www.saamicouncil.net/fileadmin/user_upload/Documents/Eara_dokumeanttat/Plan_för_suicidprevention_bland_samer_i_norge_sverige_och_finland.pdf

https://www.psychologytoday.com/us/blog/the-me-in-we/201205/how-trauma-is-carried-across-generations


Syntolkning: Ett fotografi av ett fjällandskap. Vid horisonten syns berg som möter en molnig himmel. En sjö ligger placerad framför bergen men den skyms något av gröna träd och buskar.

Varför skriker män när de nyser?

Varför skriker män när de nyser?

 Att människor lyssnar på personer som liknar dem själva är känt sedan länge, är det därför föreställningen GUDARNA – La Tragedia Umana får stående ovationer? Kultwatchs Hana Suzuki Ernström har sett pjäsen och reflekterar över maskulinitetsnormer och identitetsbeteenden.


Det är allhelgonahelg och jag ska gå på teater. Jag har blivit spontant medbjuden av en vän som berättar att föreställningen vi ska se handlar om maskulinitetsnormer. Spännande, tänker jag. Min vän har hört att den har fått bra recensioner. Föreställningen heter GUDARNA – La Tragedia Umana (den mänskliga tragedin) och går på Teater Reflex i Kärrtorp, Stockholm. ”Här kommer en recension” tänker du som läser. Nej, det jag vill skriva är snarare en reflektion. Jag vill tänka utifrån föreställningen och två spaningar som jag gjorde vid pjäsens slut.

 

GUDARNA – La Tragedia Umana är en föreställning som tar sin utgångspunkt i den vita, heterosexuella medelklassmannen. Att det är cismän det handlar om nämns inte, varken i informationen om föreställningen eller i själva pjäsen, men det bör läggas till. Utifrån en struktur baserad på Den Gudomliga Komedin av Dante Alighieri, tar regissören Emanuelle Davin sig an frågan: vad händer med en människa när den utpekas som förövare? Genom helvetets nio kretsar undersöks teman som ideal, porr, makt, knark, våld, psykisk ohälsa, svek, självmord och övergrepp.

Det handlar alltså om vita heterosexuella cismän, hur de är och hur de har det i livet.

Det handlar alltså om vita heterosexuella cismän, hur de är och hur de har det i livet. Både pjäsens affisch och scenografi har referenser till skräck. Det är mörkt och smutsigt, i taket på scenen hänger något som ser ut som vita stympade gipskroppar som är fastbundna i rep. På scen springer, kryper och kravlar skådespelarna upp och ned för en trappa. Vid ett annat tillfälle väller de upp ur en lucka i golvet, kroppar som kryllar.

 

Det blir inte mindre obehagligt av att skådespelarna skriker. I större delen av föreställningen vrålas det och skriks istället för att prata. Det tar ett tag innan jag kommer ihåg att det faktiskt är på det viset som många cismän talar. De skriker när de pratar, oavsett om det är arga eller glada, när de hämtar sina barn på skolan såväl som när de nyser. Oavsett om de står jättenära den de pratar med eller om det finns fler personer i rummet att ta hänsyn till, så används en volym som tar över, avbryter och intar ett helt rum. Varför? Handlar det om oförmåga att kontrollera röstens ljudnivå? Eller är det ett hål av bekräftelsebehov som vrålas ut? “Hör mig, se mig, jag finns”. Jag förstår poängen med skådespelarnas skrikande i GUDARNA – La Tragedia Umana. Ändå infinner sig känslan av att det är en reproduktion: ett härskande och störande beteende som återigen får ta plats oemotsagd.

Jag ser mig omkring, 95 % av de som står upp är till synes vita män.

Min första spaning handlar om vilka som står för de stående ovationerna som föreställningen får i slutet. Det blir mörkt, publiken börjar applådera och när det tänds igen har samtliga av de medverkande skådespelarna ställt upp sig på en rad för att buga. Applåderna fortsätter och folk börjar ställa sig upp. Nej inte folk, utan personer som kan kodas som män. Jag ser mig omkring, 95 % av de som står upp är till synes vita män. Kanske är det en tillfällighet (lol nej)? Det är en lös spaning, inte minst med tanke på att jag bara sett pjäsen en enda gång. Möjligtvis är det just ikväll, just här och nu, som det råkade bli så att framförallt vita män ger GUDARNA – La Tragedia Umana stående ovationer. Ändå tycker jag att det är intressant. Vad var det pjäsen väckte hos dem som den inte väckte hos mig och de flesta andra kvinnligt kodade personerna i publiken? För vi sitter fortfarande ned.

 

Var det ett ”äntligen talar män om det här” som uttrycktes i de stående ovationerna? Eller bottnade applåderna i ett uppvisande av avståndstagande från det som har porträtterats på scen? Ett “exakt så här är det andra män håller på, det vet jag för jag är minsann inte en sådan där man!” (high-five till det jämställda Sverige). Kanske innebar jublet en lättnadens suck för att någon annan, någon som du kan identifiera dig med, sätter ord på det du själv går och bär på, men som aldrig kommer ut i ord. Jag tänker på det här med igenkänning. Om det är något som pjäsen visar så är det att identifikation och tillhörighet är viktigt för dessa män, på många olika plan.

Många av oss som inte är vita heterosexuella cismän kan de här berättelserna redan.

De stående ovationerna fortsätter och jag känner mig lite trött. Visst har pjäsen delvis berört mig. Inte minst i andra akten där det handlat om den återkommande dysfunktionella pappa-barn relationen, och där fokus legat på reflektion och frågor kring maskulinitet och dess konsekvenser. Och visst blir jag glad av skådespelarnas ofta pricksäkra porträtteringar av maskulinitetsnormer, att män själva sätter fingret på det som så många av oss utsätts för dagligen. Ändå blir jag trött för att dessa berättelser har skrikits, gråtits och forskats på så många gånger. Många av oss som inte är vita heterosexuella cismän kan de här berättelserna redan. Vi har berättat dem om och om igen. Det är dock bara när män själva sätter ord på dem som andra män svarar med stående ovationer.

 

Jag vet att vi alla behöver göra vår egen resa, närma oss kunskap och erfarenheter i vår egen takt. Ibland sker det medvetet, ibland händer det av sig självt. Visst är det hoppingivande att vita medelklass hetero-cismän äntligen tar dessa berättelser, dessa verkligheter, i sin mun! Ändå känner jag mig matt av det mänskliga fenomenet att vi lyssnar på (eller för den delen, tenderar att tycka mer om) människor som vi tycker är lika oss själva. Vita väljer vita, män lyssnar på män och heteros lyfter heteros. Funktionsfullkomliga personer banar väg för sina likar och vuxna människor lyssnar mest på andra vuxna. Medelklasspersoner känner sig lite tryggare med andra från medelklassen. Inget annat verkar möjligt. Det är en sorg och ett hinder som troligtvis begränsar människor och samhället.

Ingen kan väl bli glad av upptäckten att ens identitet bygger på vrål, våld och känslomässig stördhet?

Min andra spaning: applåderna ebbar ut och flera till synes heterosexuella par ställer sig upp och kramas och pussas i extas. En skriker till en annan ”det här, det var så starkt!”. Varför? Jag har ingen aning, kanske av samma anledningar som männen stod upp och applåderade? Kanske har kvinnorna släpat dit sina motsträviga män som nu äntligen förstår? Måhända att kvinnorna känner en stark glädje för att de nu kommer slippa prata och tjata om det som de har återupprepat sedan relationens början, kanske ända sedan 70-talet. Men varför är männen i sådana fall glada? Ingen kan väl bli glad av upptäckten att ens identitet bygger på vrål, våld och känslomässig stördhet? Eller så är det en glädje som återigen avslöjar ett avståndstagande, “tack gud för att vi inte har det så där”. Igen, jag vet att det är en lös spaning med enbart påhittade svar. Eller?

 

Regissören Emanuelle Davin undrar vad som händer när den vita hetero-cismannen utpekas som förövare. Men är det verkligen utpekandet som är problemet undrar jag? Visst förstår jag att det är ett ok att bära, att ses som och kanske till och med förväntas vara en förövare. Vi är alla offer för patriarkatet men är inte problemet mer komplext än så? Frågeställningen borde utvidgas och också innefatta vad som händer med en person vars identitet och grupptillhörighet bygger på makt och våld. Vad sker i intersektionen av att vara en förövare och samtidigt en person med makt? För vilka cismän har inte använt sin position någon gång, vräkt ur sig våld eller varit helt tysta när någon annan gjort det.

Kanske borde publiken kvoteras in, skrikande män som lyssnar på skrikande män.

Jag vet att jag antagligen inte är målgruppen för föreställningen GUDARNA – La Tragedia Umana. Kanske borde publiken kvoteras in, skrikande män som lyssnar på skrikande män. Den skulle kunna visas i något slutet cismanssällskap, innan en mansfotbollsmatch eller inne i ett omklädningsrum för herrar. Själv lämnas jag med flera frågor: hur tar vi kollektivt spjärn mot fenomenet att människor väljer, lyssnar på och har större förtroende för personer de känner igen sig i? Är det bara män som ska förändra män? Och varför, varför, skriker män när de nyser?

 


Toppbild: Johanna Burai, 2019

Syntolkning: Tecknad bild av ett vitt gapande ansikte som nyser AACHOOOO med öppen mun. Ansiktet är placerat i bildens vänstra nederkant och bara näsa, mun och lite av hakan syns. Bokstäverna är ljusblå med en mörkare blå kant.

Poeten Carmen Jedrzejak har skrivit en dikt som ger uttryck för kapitalismens vardagliga stress,  ett system som bryter ned vårt inre och yttre. Hon beskriver olika maktstrukturer som uppstår till följd av det. “Vilka blir vinnarna. I loppet, vilka spolas i avloppet. Hålla kvar hoppet. Beloppet.”


Vi skriker ”fuck skolan” när skolan fuckar oss. Inkluderande exkludering. Casting. Trauma, lagring. Smuggling. Alla ting.

I lottningen, lycklig för stunden, försenad, egentligen förmenad. Evigt förorenad.

Priviligierade vill framstå som fattiglappar, i händerna klappar, idéer kidnappar.

Jumpa de, som vårsolen jumpar lyckan. Böta de, som systemet bötar jackan.
Hör de, som prästen hör flickan.

Eller pojken men även hos flickan orsakar de sprickan. Går ju förtränga, fotografisk minne, matar vansinne, därinne.

Finns ett vackert sinne. Som lokalsinne, i
Gbg, i orten, på skolan, på lektionen. Glöm alla men. Inga män. Vilken scen.

Caféet är öppet, i hallen, kiosken 24/7,
de tror vi är Nalle Puh. Dekorerar toaletten, förser banketten. Anonyma i rätten.

De? Ja, inte vi, tvi på deras regi.
För diamanten gömdes i den fina fickan, Titanic flickan. Kvinnan, alla visste innan.

Vilka blir vinnarna. I loppet, vilka spolas i avloppet. Hålla kvar hoppet. Beloppet.

Flyttar startlinjen tusen mil. Vem blir labil? Vem blir subtil? Vem bär en mobil? I varsin hand, vem klipper familjeband? Vem?

Pollenhalten, bjuden, enbart till FB dansen, hassla chansen, ta vespan till skansen.

Utbildningen, stinker, som bensin kostar Mr. Green. Orrefin. För i skolan möter vi allt annat än öppna dörrar. Vi? Ja, inte de. Som RA TA TA TA.

Tata, kallades min pappa. Nu kallas han ingenting. Våran koppling. Som casting. Trauma, lagring. Smuggling. Alla ting.

 


Syntolkning: Svartvit selfie på en person som har blicken vänd nedåt. Ansiktet är i fokus medan bakgrunden förblir suddig.

Foto: Markus Frantz

Snälla, var onödig

Snälla, var onödig

I dikten, Snälla, var onödig, beskriver konstnären Karon Nilzén Jonsson hur kapitalismen ockuperar kroppen och utformar ett levnadssätt som följer dess agens. Kanske måste vi vända oss till oproduktiviteten och det oförutsägbara för att bli kvitt med det systemet?


Det går att sälja det mesta. Även tankar, drömmar och behov.

Det är inte längre enbart vår arbetskraft och tid som är till salu utan hela vår existens.

Vad vi vill, när vi vill och var vi är.

Det som, trots detta, inte går att tjäna på förbjuds

eller omöjliggörs i största mån.

Det är oproduktiviteten och det oförutsägbara som kapitalismen vill bli av med,

så jag ber dig,

Var oproduktiv!

Sjukanmäl dig för huvudvärk. Sitt på en bänk och rök cigg.

Avsluta ditt netflix konto. Försov dig.

Följ inget mode. Stäng av dina platstjänster.

Skit i anständighet. Tugga med öppen mun.

Gå ur dina facebookgrupper. Ställ dig aldrig på en voi.

Systemuppdatera inte. Var aldrig serviceminded.

Trotsa rökförbudet. Sov middag.

Tänk på döden. Tillåt dig sörja.

Missa ett möte. Låt ingen lita på dig.

Var omöjlig! Omöjlig att sälja!


Syntolkning: Bilden ramas in av ett lila hjärta. Inuti syns en selfie på en person ståendes framför en bakgrund med vatten och skog.

3,5% och konsten att vända på normerna

3,5% och konsten att vända på normerna

Den svenska institutionella konstvärlden pratar gärna om mångfald i seminarier och rapporter, men i praktiken är den oändligt vithetsnormativ med en enorm överrepresentation av vita konstnärer och curatorer. I projektet 3,5%, som just nu har en stor utställning på Bångska Våningen i Stockholm, ställer curatorn Sarah Tawiah-Svärd bara ut konstnärer som rasifieras som icke-vita, och undrar: Om hon klarar av att ändra balansen på egen hand och med små resurser, varför står de stora institutionerna fortfarande kvar och stampar? 


Hej Sarah Tawiah-Svärd, berätta om 3,5% procent!

Jag har länge varit väldigt irriterad på representationen på samtidskonstscenen. Tidskriften C-Prints chefredaktör Ashik Zaman genomförde en undersökning bland alla de största gallerierna i Stockholm som sen redovisades i tidskriften Konstnären. De 19 gallerier som undersöktes representerar tillsammans 450 konstnärer, varav 16 konstnärer kan ses som rasifierade som annat än vita. Det är bara 3,5% av konstnärerna.

— 3,5% är mitt koncept som utmanar det. Det är en konceptuell plattform där vi tar de här 3,5% och gör det till 100%. Vi visar bara konst av people of colour och non-black people of colour. Projektet handlar inte bara om utställningen på Bångska våningen, även om den är störst hittills. Vi visade film på Kortfilmsdagen och har deltagit i en grupputställning på Tegen2 under sensommaren. I höst så kommer 3,5% även att gästa Köttinspektionen i Uppsala under kortfilmsfestivalen. Våren 2020 så kommer en utställning att visas på Tegen2.

Alejandro Montero Bravo, Body Modifications 2 och Au Naturel

 

— På Bångska Våningen ställer vi ut elva konstnärer i Sverige som rasifieras som icke-vita, varav tio är baserade i Stockholm och en i Malmö. Nästan alla verk är helt nya. Tanken är att visa på vilken bredd som finns, och vi har verkligen försökt få med ett blandat uttryck: skulptur, fotografi, muralmåleri, teckningar, video och installationer.

Varför har du valt att driva det här projektet?

— Det här är en motreaktion mot den vithetsnorm som finns i Konstsverige, med utgångspunkt i intersektionalitet och postkoloniala teorier. 

— Jag har läst hur många rapporter som helst och gått på massor med seminarier som pratar om så kallad “mångfald”. Frågan har stötts och blötts i massor av år. De stora institutionerna pratar om det hela tiden.

— Jag har byggt upp den här utställningen på egen hand, för att lyfta diskussionen till en högre nivå. I stället för att springa på panelsamtalen och läsa rapporterna har jag faktiskt ställt ut konstnärer som är people of colour. 

— Nu går det inte att komma undan längre. En kan inte säga att det inte går. Det går, och de finns! Nu har inte de stora institutionerna någon ursäkt längre att inte ta sitt ansvar. 

Cecilia Flumé, Jägarna

Hur skulle det svenska konstlivet behöva förändras?

— När jag gick curatorutbildningen sa en professor att för att förändra konstvärlden så måste en arbeta inne i den, inifrån och utåt. Men jag tror inte på det. Visst, en ska lära sig insidan, men en ska inte låsa in sig där.

— Ska det bli en förändring så måste stora strukturella förändringar ske på alla nivåer. Det måste ändras från grunden! Till exempel måste en ändra hur intagningen fungerar på konsthögskolorna och curatorutbildningarna. Majoriteten som går där idag har den möjligheten, både vad det gäller “rätt” uttryckssätt och en ekonomisk trygghet för att kunna eftersträva sina drömmar. Jag måste jobba vid sidan om för att få min ekonomi att gå ihop, vilket fungerar för min del men är betydligt svårare om du funderar på att skaffa familj. För att få in “mångfald” så krävs det att systemet fungerar för alla som vill söka sig till konsten och inte endast för ett fåtal med “rätta” kontaker eller efternamn.

Mi Tjio, Utan titel

— Sen måste en ändra på hur rekryteringen fungerar. Det finns ingen bredd idag i rekryteringen, det rekryteras bara såna som redan finns i systemet. Och då blir det bara ett slags perspektiv som finns i organisationerna. Det finns så oerhört många aspekter som borde förändras, det går nästan inte att sammanfatta.

En sak som skiljer ut den här utställningen från många andra är att den visar stora installationer, videoverk och skulpturer i en skala som snarare känns som ett stort galleri eller ett museum än något som en enskild person, utan teknisk hjälp och assistenter, har satt ihop själv. Varför har du valt att vara så ambitiös?

— Jag hade en vision och ville genomföra den, men det är klart, det blir ju mycket mer jobb också! Det handlar mycket om att jag verkligen ville visa upp en bredd av uttryck, så att folk inte skulle kunna placera in den i ett fack så lätt. Folk dömer väldigt snabbt och sätter in det en gör i en box om en till exempel mest visar fotografi.

Senay Berhe, Utan titel

— Att jag valde att göra det vid Stureplan har också att göra med det. Det finns massor med fantastiska initiativ i orten runt om i Stockholm, till exempel på Botkyrka konsthall, som visar upp konstnärer som är people of colour, men inte i innerstan. På det här sättet bryter en gränserna, vi tar en del av innerstaden i besittning. 

— Jag letade jättelänge efter en lokal, jag hade nästan ingen budget och hade jättetur när jag fick låna det här utrymmet som oftast bara lånas ut några dagar eller en vecka. Nu fick jag ha det i 23 dagar. Det skulle aldrig gått att få upp en utställning med så här komplexa verk och ta ner den igen på bara en vecka.

Vad hoppas du ska hända efter det här?

— Projektet kommer fortsätta, och förutom utställningarna på Köttinspektionen och Tegen2 letar jag efter fler samarbeten och söker konstnärliga bidrag för att driva det vidare.

— Jag hoppas att det i slutändan blir en större bredd på den svenska samtidskonstscenen. Att vi ska kunna blåsa liv i den, att det här inte ska stå ut, utan att det blir den nya normen. Den här plattformen kommer att visas tills samtidskonsten som helhet blir representativ för det svenska samhället.

Shora Dehnavi, Utan titel, Vallis2, Utan titel

Utställningen 3.5% på Bångska Våningen pågår fram till 12 oktober. Konstnärerna som visas är Diana Agunbiade-Kolawole, Salad Hilowle, Anna Ting Möller, Senay Berhe, Mi Tjio, Nina Mangalanayagam, Alejandro Montero Bravo, Alem Solomon, Shora Dehnavi, Emma Dominguez och Cecilia Flumé.

Toppbild: Verk av Diana Agunbiade-Kolawole och Anna Ting Möller på utställningen. Foto: Diana Agunbiade-Kolawole

Utdrag ur “kanske är vi arganträd”

Utdrag ur “kanske är vi arganträd”

Mimounah Almas diktsamling kanske är vi arganträd kretsar kring en grupp barn med ensamstående mammor som samlas ute på gården, och i leken fantiserar en ny värld, en de kanske till slut kan kalla hemma. Kultwatch publicerar ett utdrag ur samlingen, riktat till barnens föräldrar, om mellanförskapets sorg, dess hopp och en rotlöshet som går i arv. Texten har tidigare publicerats i kulturtidskriften L’amour – La mort.


våra stumma föräldrar/ni kom över havet/ni kom från överallt

papporna/ordlösa/era hjärtan utspillda/i världens alla/saltaste vatten//ni talade aldrig någonsin om hemma/vi vet/att det är svårt och tungt//att även den starkaste kan brista/vi vet//krigen har slagit ut mänskligheten//ni blev aldrig någonsin er själva igen//visste ni då//att ni/övergav oss barn/innan vi hade fötts//att vi/skulle kalla er döda/för sveket att välja bort/oss

och den ärvda narcissismen som rinner i våra ådror nu//brydde ni er någonsin om/att det inte bara var ni som skulle lida av er tystnad//att också vi//skulle bli stumma//utan några berättelser att minnas

mammorna/utmattade//era kroppar tunga/efter att ni axlade/alla roller som inte/var era att bära//utstötta från samhället/ombads ni att åka hem/till deras platser//anklagades för förräderi/för brottet att bära på oss//ni var de//som//gjorde oss små/gjorde oss stora//ofrivilligt *kanske*

men ändå var ni alltid/tårfyllda ansiktslösa trötta//mot väggen//ni sa:/alla bara tar och tar//ja alltid talade ni/om ensamhet och svek//vi förstod inte varför/men/våra ordförråd/så ofullständiga nu/utan några varianter på förlåtelse

barnen/vuxna nu//våra drömmar fyllda/med landet som vi/inte föstår/inte förmår/inte får/kalla hemma//så upptagna vi har blivit av/vilken plats som är vår//är det en plats/där sorgen slits i tu//verktygslöst sökande efter svar/i genetik och fantasi

kanske kommer vi över skammen//som vi vänt mot oss själva//att födas i mitten/vara ingenmansland/vara neutral//och kanske blir drömmarna sanna//kanske är vi arganträd/ståtliga starka trygga//barnen på berget//hemma nu/på samma plats//som ni en gång lämnat

 


Syntolkning, toppbild: Växten ökenros, med rosa blommor, framför ett fönster.