Kultwatch

Göteborgs stads utreds av JO efter anmälan av Reclaim Pride

AV Reclaim Pride
16 May 2019

För Kultwatch skriver den alternativa och ideellt-drivna organisationen Reclaim Pride om varför de anmälde Göteborgs stad till Justitieombudsmannen (JO) tidigare i år. Detta på grund av hur staden agerade i samband med en programpunkt om filmen Burka Songs 2.0. Reclaim Pride menar att staden har handlat i strid med fövaltningslagstiftningen, och att beslutet, beslutsprocessen samt hanteringen av ärendet strider mot regeringsformen. Nu begär JO att Örgryte-Härlanda stadsdelsförvaltning gör en utredning samt ett yttrande med anledning av händelsen.

Det var förra sommaren som vi i Reclaim Pride ville ha en visning och samtal om filmen Burka Songs 2.0, som handlar om kolonialism, vita rum och vilka röster som får höras i offentligheten. På ett obehagligt meta-vis har ämnena i filmen materialiserats genom Göteborgs stads försök att stoppa Fatima Doubakil, som medverkar i filmen, från att delta i panelsamtalet. I och med händelsen har vi fått upp ögonen för hur detta inte är en isolerad händelse, utan del av ett återkommande misstänkliggörande och exkluderande av personer som är muslimer eller som rasifieras som icke-vita, och som kritiserar makten.

Reclaim Pride ägde rum i ungdomssatsningen Fängelsets lokaler i augusti 2018, som tillhandahålls av Göteborgs stad. Vi var några queers som hade fått nog av kommersialisering av priderörelsen och ville göra något eget. Många av våra föregångare har gjort detsamma i Göteborg, som har en lång historia av alternativ queer organisering.

Som repressalie blev två personer från Reclaim Pride portade från att arrangera i Fängelsets lokaler på ett år.

Våren innan vår festival ägde rum så skulle en visning av Burka Songs 2.0 och tillhörande panelsamtal ha skett som en del av arbetet som Göteborgs stad gjorde inför Europride. Tasso Stafilidis, West Prides ordförande och även projektledare för Europride, var upprörd över att de hade kopplats samman med filmen. Liberalernas Robert Hannah uttryckte att glorifiering av burkan inte hör hemma på pride, vilket inte alls är det filmen handlar om och visningen stoppades. Därför var vi särskilt angelägna om att ge utrymme för en visning och ett panelsamtal, eftersom de ämnen som filmen tar upp, bland annat vithetsprivilegier, rasism och islamofobi, är viktiga och att det finns ett stort behov av att prata om dessa inom hbtq-rörelsen.

Dagen innan filmvisningen och panelsamtalet skulle äga rum på vår pridefestival så förbjöds vi att framskrida med programpunkten av stadsdelsförvaltningen Örgryte-Härlanda. Detta kunde de göra eftersom de tillhandahåller lokalen där vi höll till. Motiveringen vi fick och som de tyckte att vi skulle nöja oss med, var “Vi kan inte vara säkra på att Doubakil ställer sig bakom demokrati och mänskliga rättigheter”. Det skulle innebära att Göteborgs stad är säkra på att alla andra individer som yttrar sig på alla olika events i stadens lokaler ställer sig bakom demokrati och mänskliga rättigheter. Detta var den enda programpunkt på hela festivalen där staden inte bara ville stänga ute en enskild person, utan dessutom godkänna eventuella ersättare. Det var det enda samtalet på Reclaim Pride som skulle lyfta röster från muslimska kvinnor som bär slöja kring vithetsnormer och islamofobi. Vi valde till slut att genomföra programpunkten som planerat, trots hot om konsekvenser och insinuering om att personal på Fängelset skulle sägas upp. Som repressalie blev två personer från Reclaim Pride portade från att arrangera i Fängelsets lokaler på ett år.

Problemet med att bli dömd inofficiellt är att det inte finns något sätt att bestrida det och alltså ingen möjlighet att få upprättelse.

I efterhand mejlade vi Göteborgs stad och begärde ut offentliga handlingar i ärendet, men det fanns ingenting. Beslutet hade alltså fattats utan att något underlag tagits fram och även utan att dokumenteras. Det gick upp för oss att en person kan bli utesluten och brännmärkt som odemokratisk utan att få veta varför eller ges möjlighet att bemöta det. Problemet med att bli dömd inofficiellt är att det inte finns något sätt att bestrida det och alltså ingen möjlighet att få upprättelse. Repressalierna är dock lika verkliga oavsett frånvaron av substans eller officialitet. Personer som blivit stämplade som odemokratiska eller extrema får till exempel erfara hur de plötsligt inte längre blir inbjudna att tala på evenemang, att samarbetspartners drar sig ur, svårigheter att få tillgång till lokaler eller bli beviljade bidrag. I en guilty by association-anda kan allt fler personer och aktörer bli utdömda enbart på grund av kopplingar till den som kallats extrem, en associationskedja som kan utvecklas långt.

Den person som utmålats som extrem måste kämpa för att få sin legitimitet tillbaka. Men det är svårt när principen om oskuldspresumption ersatts med principen “ingen rök utan eld”. I denna position blir det väldigt svårt att lyfta de ståndpunkter eller ämnen som man från början ville lyfta. Detta blir alltså ett mycket effektivt maktverktyg, som Nätverket “Nej till extremisering” börjat kalla för “extremiseringsprocessen”. Denna process får alltså konsekvenser för hela vårt demokratiska samtal.

Vi vet att det handlade om ett uteslutande av muslimska personer och åsikter som vid tidigare tillfällen kritiserat makten.

Efter denna händelse har vi i Reclaim Pride fått kännedom om flera incidenter där kritiska röster från personer som är muslimer eller som rasifieras har uteslutits och där fler JO-utredningar skulle vara på sin plats. Det tillfälle som flest nog känner till och som vi nämnt tidigare, är en visning den 14:e mars, 2018 av Burka Songs 2.0 och tillhörande panelsamtal som skulle ägt rumt som en del av arbetet som Göteborgs stad gjorde inför Europride. Detta var alltså några månader innan vår festival och Göteborgs stads stadsledningskontor var initiativtagare och medarrangör på visningen som skulle ske på Blå Stället i Angered. De valde efter en stor mediadebatt att ställa in visningen. I debatten hade bland annat Ann-Sofie Hermansson (S), kommunstyrelsens ordförande, och andra uttalat sig om filmen, där samtalsdeltagare anklagats för att vara extremister och att slöjmotståndare borde ha bjudits in. I april 2018 gick Göteborgs stad, genom Social Resursförvaltning, ur ett antirasistiskt hivpreventionsnätverk. Anledningen var bland annat Doubakils medverkan på en utbildningsdag.

Bara någon vecka efter att vår festival ägde rum, ställdes flera deltagares medverkan in på en annan festival, Tellus Demokrati- och kulturfestival i Bergsjön. Det gällde ett samtal med rubriken “folkets röst” som skulle ske med stadens politiker och olika representanter från civilsamhället. Den officiella anledningen deras medverkan ställdes in var att de inte var ungdomar, men deras medverkan hade varit säkrad sedan länge. Vi vet att det handlade om ett uteslutande av muslimska personer och åsikter som vid tidigare tillfällen kritiserat makten.

Vi upplever att det i Göteborgs stad finns en inofficiell process som verkar för, och resulterar i, att utesluta muslimer och rasifierade personer som kritiserar makten.

Dessa händelser är bara de senaste i en rad av exkluderande händelser som handlar om yttrandefrihet, konstnärlig frihet och islamofobi. Det handlar om stadens rädsla för extremistfrågan och för mediauppmärksamhet kring detta; om Ann-Sofie Hermanssons uttalanden i medier och via sin blogg, samt direkta hot mot verksamheter som velat stå upp för konstnärlig frihet. Det finns flera andra exempel på projekt som lagts på is och människor som inte får komma till tals, men de personerna har inte velat träda fram på grund av rädsla för repressalier från arbetsgivare, media och finansiärer.

Vi upplever att det i Göteborgs stad finns en inofficiell process som verkar för, och resulterar i, att utesluta muslimer och rasifierade personer som kritiserar makten. Om Göteborgs stad vill återuppbygga det tappade förtroendet som vi i Reclaim Pride och andra från civilsamhället upplever, så krävs det åtgärder för att säkra lika behandling för alla invånare att få ta plats och göra sin röst hörd, även antirasistiska muslimer. Vi väntar nu på Örgryte-Härlanda stadsdelsförvaltnings utredning samt yttrande.

Nästa Reclaim Pride äger rum 23-24 augusti i Världskulturmuseet, Göteborg. Anteckna i era kalender och håll utkik efter festivalen här.

Intervju › Konst

Nordens största graffitifestival är självorganiserad

AV Macarena Dusant
15 May 2019

Graffitifestivalen Spring Beast är nordens största och ordnas för femte gången i år. Festivalen äger rum i Snösätra som är ett industriområde i Stockholmsförorten Rågsved och samlar graffitimålare från hela landet. Den är idag en av få större självorganiserade graffitifestivaler med sina 9000 m2 väggyta. Inför festivalen mailar jag Hugo Röjgård några frågor om festivalens betydelse i en stad som har haft landets hårdaste nolltoleranspolicy mot graffiti. Hugo Röjgård är medarrangör och även engagerad i föreningen Graffitifrämjandet, en organisation som arbetar för att sprida kunskap om graffiti.

Hej Hugo! Berätta lite om bakgrunden till Spring Beast-festivalen!

— Hej! Spring Beast-festivalen firar fem år i år vilket är häftigt! Det hela drog igång runt 2014 då ett gäng graffitimålare, med hjälp av med Snösätras eldsjäl Percy Mickelsson, fick tillåtelse att göra ett par stora målningar på området. Målningarna imponerade på grannarna som också ville ha färg på sina väggar och så spred sig färgen över hela gatan som idag är helt bemålad! Årets festival är en hyllning till Percys tidigare partner Carina, som tragiskt gick bort förra året, och hennes fantastiska engagemang!

Festivalen produceras i år av en grupp människor som kommer från olika bakgrunder och med olika kompetenser. Den nystartade föreningen Nxt Gen Culture är drivande i projektet, men det är ett samarbete mellan föreningar, organisationer och studieförbund. Jag själv har inte varit aktivt tidigare år mer än att jag har supportat genom Graffitifrämjandet som i första hand hjälpt till med det grundläggande vad gäller ramarna för hur urvalet av konsten ska göras. Det har handlat om att se till att ha en bra line-up där så många stilar som möjligt finns representerade, att det finns en bra mix av textmålningar, characters och gatukonst med mera.

Området är stort, men det finns otroligt många grymma writers i Sverige, så det kan vara så att vissa som egentligen platsar kvalitetsmässigt inte får plats helt enkelt. Ett lyxproblem kan tyckas, men man hade ju velat ha möjligheten att låta alla som har ansökt om att vara med måla. Utöver konsten kommer det att finnas tre scener med artister och DJs samt dansare.

Vilka andra konst- eller kulturevenemang är lika stora som Spring Beast?

— Spring Beast är en stor festival, den lockar ca 10 000 personer årligen under en helg och görs på en näst intill obefintlig budget. Även om besöksantalet kan mäta sig med flera kultur- och konstevenemang, till exempel den årliga Vårsalongen på Lilljevachs konsthall i Stockholm, så är det speciella med Spring Beast att alla konstnärerna är på plats och målar samtidigt! I år kommer det 200 målare som kommer att stå sida vid sida och göra sin grej.

Hur stöttar Stockholms stad festivalen?

— Inte alls tyvärr. Vi har sökt pengar från Stockholms stad med inte fått några i år. Andra år har staden delvis varit med och stöttat, till exempel med kulturstöd för bidrag till ungdomsprojekt. Med tanke på dragkraften som området har, det är ju idag en turistmagnet, så hade man kunnat hoppas på ett större engagemang från stadens sida. Men jag antar att det fortfarande är okunskapen om dessa konstformer som håller politiker och tjänstepersoner tillbaka. Ska du till exempel hjälpa någon att göra en fotbollsturnering underlättar det om du vet vad fotboll går ut på, hur stor planen ska vara och hur många lag som väntas komma. Även om Stockholms stad nu har ett par öppna väggar så betyder inte det att beslutsfattare i kommunen är speciellt insatta kring vad graffiti och gatukonst handlar om. Men vi hoppas att det kommer tjänstepersoner och politiker till Spring Beast och tar del av festivalen så kanske det finns en större förståelse och driv från deras sida till 2020.

Hur organiseras festivalen?

— Det är i första hand ideella krafter som driver festivalen då det inte finns någon ekonomisk grundplåt att stå på. Men vi har samarbete med exempelvis Studiefrämjandet och Studieförbundet Vuxenskolan som hjälper till med kompetens och utrustning vilket är viktigt. Utan Flame Paint som sponsrar eventet med sprayfärg och Flügger som sponsrar med övrig färg hade det inte blivit något av festivalen. Drömmen hade ju varit att de som driver projektet kunde få betalt för sitt arbete, det är hundratals timmar som läggs ner på att arrangera detta. Det vore också fint om konstnärerna kunde få något mer än mat och färg, som till exempel ett arvode.

Festivalen startade under Stockholm stads nolltolerans mot graffiti med ett systematiskt förföljelse av graffitiutövare som resultat. Hur förhöll sig Stockholms stad till projektet då?

— Festivalen drog igång 2014 under nolltoleransens sista suck. Så staden gjorde inte något för att begränsa festivalen. Men före 2014 hade festivalen inte varit möjlig, då rådde det hård censur. Till exempel nekades Graffitifrämjandet att göra en workshops på en tillfällig vägg på Medborgarplatsen och Riksteaterns gatukonstkonventet Art of the Streets fick inte annonsera på stadens anslagstavlor. Man förbjöds till och med att projicera graffiti på en husfasad. Det är bättre tider nu även om kunskapsnivån om dessa konstformer är fortsatt ganska låg så är det bättre idag.

Vad betyder festivalen för graffitiintresserade?

— För graffitimålare är detta vad almedalsveckan är för politiker! Människor från hela landet som delar en passion för bokstäver, färg och form besöker Spring Beast. Det uppstår många möten som leder till kontakter, samarbeten och framtida projekt. Det är svårt att inte bli inspirerad, med det stora utbudet av visuella uttryck finns här något för alla att imponeras av. Festivalen är den största med råge och skiljer sig från de allt vanligare “muralkonstfestivalerna”. Detta är en festival som lägger stor vikt vid graffitin, bokstäverna vilket vissa “muralkonstfestivaler” väljer att hålla utanför. Det är inget fel på muraler, men graffitin är grunden till det hela och får därför inte försummas bara för att en muralmålning är lättare att förstå än en graffitimålning.

Vilken betydelse har festivalen för Stockholm stads invånare?

— Det finns idag ett par öppna väggar i Stockholm där allmänheten både kan beskåda och själva måla, men Snösätra i Rågsved bjuder ju på en kvalitet och kvantitet som inte finns på de öppna väggarna. Festivalen är en folkfest, hit kommer människor som inte går på gallerier och museer i vanliga fall. Det finns ingen tröskel! Det är också fri entré och festivalen besöks av människor i olika åldrar likväl som barnfamiljer. Snösätragränd är ju ett område som man kan besöka när som helst för att se alla målningar men självklart är det under festivalen som stället kokar!

Har det funnits något liknande som Spring Beast i Stockholm tidigare?

— Graffitifrämjandet var med och gjorde Art of the Streets under tre år 2010-2012 men det var på en så begränsad yta och det var mindre på grund av nolltoleransen som inte tillät att Art of the Streets tog plats ordentligt. Sen har det gjorts olika jams både före och efter det, men inte i närheten av storleken som Spring Beast erbjuder.

Finns det på ett internationellt plan något liknande som Spring Beast?

— Internationella exempel finns, men det är inte speciellt många som har den fantastiska inramningen som Snösätragrand erbjuder. Det är därför Spring Beast har ett så gott rykte som evenemang även internationellt. Men ett exempel är Meeting of Styles som görs i olika länder runt om i världen, en festival som också fokuserar på graffiti. Sedan har vi ju alla stora muralkonstfestivaler som tenderar att likna varandra ganska mycket då dessa består mer eller mindre av samma klick konstnärer som reser runt till olika städer och målar på dessa festivaler.

Vad driver er att arbeta med festivalen?

— Kärleken för kulturen! Detta är en festival för graffitimålare av graffitimålare men som lockar många utanför graffitikulturen. Samma gäller med att festivalen även erbjuder musik och dans, det är saker vi brinner för. Det är ingen som kommer att göra detta åt oss. Sedan är det väldigt kul att samarbeta med andra, hitta lösningar och samarbeten för att få ihop det hela. Att sen se den goda stämningen mellan alla graffitimålare och besökare är guld!

Graffiti är en av världens största självorganiserade visuella konstformer. Vad är så speciellt med graffiti?

— Graffiti kommer inte från institutionerna, det är en praktik som lärs ut mellan utövare. Det är en deltagarkultur. Detta skiljer den från andra konstnärliga praktiker som oftast lärs ut på konstskolor där folk först måste ha tillgång till konstskolornas verksamhet med allt vad det innebär av inträdesprov och liknande. Detta gör att mötesplatser som Snösätra och öppna väggar där målare kan praktisera är så viktiga!

Affisch för 2019-års upplaga av Spring Beast.

Toppbild: Bild från tidigare Spring Beast-festival. Bilden är beskuren. Foto: Hugo Röjgård ©

Analys › Litteratur

Människan är den vackraste staden

AV Johanna Ekeroth
19 April 2019

Med ett visuellt, nästan filmiskt språk tar personporträtten form. Genom platsernas invånare, inhemska eller irreguljära, breder städerna ut sig. Det är levande, om än ibland stillastående städer, som alltid rör på sig. Johanna Ekeroth har läst Sami Saids kritikerrosade bok Människan är den vackraste staden.

Vi får inte veta mycket om San Fransisco trots att vi som läsare har insyn i det allra innersta. Kanske döljer vår huvudkaraktär tankar för oss, det kan vi aldrig säkert veta. Men ett som är säkert är att han inte har något behov av att försköna sin omvärld eller vad han tycker om den.

När historien tar sin början har han, San Fransisco, precis blivit utkastad från sin lägenhet. Han konstaterar torrt att värden kommer sakna honom, vem ska han nu kunna skylla alla sina problem och läckande kranar på? Husets invånare beskrivs i snabb följd. Någon vill ha hjälp med att skriva ett brev till presidenten – han om någon måste väl kunna hjälpa till med ett jobb? En annan behöver hjälp med att fylla i en blankett om anhöriginvandring – hur mycket ska det egentligen krävas för att få ha sitt barn hos sig? De är människorna som kom fram, men aldrig kom in, som San Fransisco formulerar det. Själv tycks San Fransisco inte nära något intresse av att ta sig in någonstans, han vill bara vidare. ”Jag hade vunnit tillbaka min frihet och det enda som krävts var att jag förlorade allt jag hade.” Så påbörjar San Fransisco på nytt sin vandring mot… vad? Det verkar inte vara lika viktigt, mycket av tankeverksamheten går åt till att observera omvärlden och att minnas Yie. Den förlorade vännen, livskamraten, idolen, förebilden.

San Fransiscos medvetandeström känns inte bara verklig, den är både underhållande och ibland obekvämt träffsäker.

Jag finner mig stryka över/under alldeles för många citat, jag kommer inte ha användning för alla. Men de korta meningarna innehåller så mycket information, som om författaren Sami Said har vänt och vridit på alla möjliga sätt att förmedla och kommit fram till det absolut mest effektiva slutresultatet. Redan 22 sidor in i boken har jag en lång lista på citat, som tagna ur sin kontext känns meningslösa men i bokens helhet som insikter. Det är ett ständigt flängande, fram och tillbaka. San Fransiscos medvetandeström känns inte bara verklig, den är både underhållande och ibland obekvämt träffsäker. San Fransisco är den ständiga åskådaren, aldrig fullt deltagande i det som pågår omkring honom. Han vill inte tillhöra någon eller något och befinner sig därför alltid utanför. Kanske är denna “vilja” ett resultat av den isolerade positionen som statslös kringvandrare. Aldrig fullt accepterad oavsett var han sätter sin fot. Kanske en form av överlevnadsstrategi.

Han återförenas med Manni, vännen som ingått ett äktenskap för att få uppehållstillstånd och nu istället tillhör precis allt och alla som är villiga att betala. Mannis förmenta räddare har istället blivit hans fångvaktare och hon tvekar inte att dingla med frihetens pappersnyckel framför näsan på honom. Under San Fransiscos blick tar en underkuvad människa form, med avsmak observerar han att ”Hon [fångvaktaren red. anm.] rispade hans [Mannis red. anm.] kind med nageln och hon fick färg lite grann och han bleknade lite grann. Han var helt och hållet deras.” San Fransisco är i ständig rörelse och känner ett illa dolt förakt för de människor som nedlåter sig till att tyglas av samhällets förväntningar på stabilitet och ägandeskap. Han resonerar som så att tingen tynger oss, att ta med sig allt vid en förflyttning är att inte förflytta sig alls. Allt han behöver finns i minnet och människorna.

Efter en operation i det dolda med lånad operationssal och dämpade röster har han plötsligt världens alla dofter och lukter till sitt förfogande. Omvärlden tränger sig på, infiltrerar hans kropp och väcker nya tankar. Om han tidigare inte kunnat nyttja alla sina fem sinnen, har han då verkligen upplevt alla de platser han varit på? Eller är dessa nu, per definition, ogiltiga? Said växlar mellan vardagliga iakttagelser och filosofiska tankar.

Jag läser meningarna en, två, tre gånger för att förstå eller kanske snarare helt ta in deras betydelse. Det känns lite som att läsa ett hemligt språk.

Saids språk är visuellt, nästan filmiskt. Jag ser framför mig hur kameran byter vinkel. Hur olika sekvenser klippts samman för att illustrera tydliga minnesbilder från det förflutna. Den ena scenen går in i den andra. Det är ett språk som kräver tankeverksamhet. Människan är den vackraste staden är ingen bok som snabbt plöjs. Jag läser meningarna en, två, tre gånger för att förstå eller kanske snarare helt ta in deras betydelse. Det känns lite som att läsa ett hemligt språk. Först några sidor in, ett kapitel kanske, börjar jag förstå rytmen, kodorden. Som rövarspråket, fast istället för o’n och dubblade konsonanter byts hela ord ut. Bensin blir dinosaurieblod, en elpistol en elektrisk drake. Precis som i rövarspråket finns det en naivitet över San Fransiscos tankar. Det är en udda upplevelse och en bedrift att så tydligt fånga tankegångarnas flyktiga, ständigt förändrande kvalitet.

Miljöbeskrivningarna är få men personporträtten desto fler. Det är genom platsernas invånare, inhemska eller irreguljära, som städerna breder ut sig för läsaren. Deras trottoarer, byggnader, till och med namn, är inte viktiga. Sami Saids städer är inte bara levande, de rör på sig, i vissa fall stillastående, men aldrig helt statiska.

Toppbild: Sami Said. Foto: Annika af Klercker/Natur och Kultur

Analys › Konst

När ABF Stockholm stängde ned utställningen Hysteriska Historiska

AV Macarena Dusant
17 April 2019

Den 29 november 2018 presenterade konstnären Rossana Mercado-Rojas sin soloutställning Hysteriska Historiska i ABF Stockholms galleriutrymme. Utställningen tog upp frågor kring hur ett patriarkalt samhälle påverkar kvinnors liv. Men utställningen blev inte långvarig, den tvingades stänga ned dagen efter vernissage.

Utställningen arrangerades av det konstnärsdrivna Galleri Majkens som Mercado-Rojas är aktiv inom både som konstnär och föreningsledamot. När jag träffar Rossana Mercado-Rojas och två andra medlemmar från Galleri Majkens, Magdalena Blom och Marie-Therese Luger, berättar de att ABF Stockholm plötsligt ville ta ned utställningen med hänvisning att gruppen använt väggytor utanför angivet område. Vi träffas i ABF Stockholms lokaler där händelsen ägde rum och sätter oss i ett rum som angränsar till galleriutrymmet. De pekar på utställningsskylten som finns kvar i en kartonglåda och berättar entusiastiskt att vernissagen var färgglad och inkluderande. Barn deltog i en livemålning på galleriets väggar och konstnären läste högt ur en egen text. Det var musik, publiken var nöjd och hade kul, berättar gruppen från Galleri Majkens.

Dokumentationsbild från vernissagen. Foto: Galleri Majkens ©

Förutom att vara konstnär arbetar Rossana Mercado-Rojas som curator. Hon driver även det kvinnliga konstkollektivet Hysterix i Lima, Peru. I sitt konstnärskap undersöker hon frågor kring offentlighet, genus, maktstrukturer och konstpedagogik. På ABF Stockholm visades tre installationer. Mercado-Rojas berättar att varje installation berörde möten som har spelat en avgörande roll i hennes privata liv och konstnärliga verksamhet. Konstverken på utställningen utgick från det patologiska begreppet hysteri, ett historiskt medicinskt begrepp vars användning har bidragit till att befästa stigmatiserande föreställningar om kvinnor. Mercado-Rojas berättar att hon använder hysteri som ett sätt att lyfta fram en patriarkal maktordning, den som kategoriserar och befäster berättelser genom skrift. Där kvinnans röst raderas från historien. I Galleri Majkens hemsida beskrivs att konstnärens formspråk “vänder sig mot de kulturella bilder av kvinnokroppen som ‘svag’, ‘annorlunda’ eller ‘obekväm'”.

I Peru är kvinnors vardag fylld av utsatthet, diskriminering och våld, berättar Rossana Mercado-Rojas. Att vara kvinna och dessutom tillhöra urfolket innebär dubbel utsatthet och bestraffning från samhället. Hon har arbetat mycket i det offentliga rummet:

– Jag arbetar med det feministiska kollektivet Hysterix i Peru och vi arbetar med interventioner i det offentliga rummet tillsammans med andra feministiska rörelser. Vi deltar i demonstrationer och vi försöker vara i frontlinjen med våra kroppar.

Källarvåningen på ABF Stockholm någon vecka efter nedstängningen av utställningen. Magdalena Blom, Marie-Therese Luger och Rossana Mercado-Rojas berättar att ABF Stockholm kändes som en självklar utställningsplats eftersom Galleri Majkens är en uttalat feministiskt organisation. ABF symboliserar värderingar som de kunde identifiera sig med. Galleri Majkens är dessutom ett rörligt galleri utan fast adress och på ABF Stockholm kunde de nå en bredare publik eftersom byggnaden är en plats där många människor rör sig. Konstverken på utställningen Hysteriska Historiska bestod av installationer, video, textila verk, hantverk och måleri.

Rossana Mercado-Rojas berättar om utställningens tre olika installationer. Den första installationen vid trappgången ned till galleriet, Pater Familias, bestod av kopior på byråkratiska dokument från konstnärens åtta år långa vårdnadsprocess för hennes barn. Men också dokument av migrationsprocessen för att ta barnet till Sverige. Gud, make och fadern är återkommande ord i dokumenten. Trots att fadern i detta fall har varit frånvarande tog konstnären fasta på upprepandet av den mannen som symbol för ordning. Med matolja hade konstnären målat porträtt av barnet, stora upp- och nedvända kors samt femuddiga upp- och nedvända stjärnor över dokumenten.

Installationen Penurias, pick a dick bestod av en kvinnlig gestalt målad på en canvasduk hängandes från en trästång. Målningen var gjord med bläck och blod. Från duken gick garntrådar som ledde till snoppar gjorda av garn i olika färger och som låg vilandes på golvet. Snopparna skulle vara ömtåliga och mjuka. På sin hemsida beskriver hon att snopparna krävde respekt, beröring, avsugning, omhändertagande och kärlek. Under vernissage uppmuntrades publiken att trampa på de mjuka snopparna och ha kul samtidigt.

Installationsbild av Penurias, pick a dick. Foto: Galleri Majkens ©

Den tredje installationen, Vida Bohemia – Rossanaconda, var en hyllning till Rossana Mercado-Rojas mormor och mormorsmor, som båda blev osynliggjorda i familjens historia eftersom de ansågs vara outbildade. Mercado-Rojas berättar att hon önskar synliggöra sina mormödrar och urfolkets villkor i Peru.

På sin hemsida skriver konstnären om Fujimoris regering (1990-2000) som steriliserade omkring 294 000 andinska kvinnor i Peru eftersom de sågs som outbildade, fattiga och ett hot mot det progressiva Peru. I verket skapades en gemenskap mellan konstnärens mormödrar och en omskrivning av historien. Själva skulpturen gestaltade konstnärens mormorsmor dansandes till wayñu, en traditionell andisk musikstil. Skulpturen bär en rosa kjol som är konstnärens egen, en gåva hon fick av sin mormor. Fyra äldre tv-skärmar omringade skulpturen och som visade bilder av olika kvinnor – kollegor och vänner från Peru, Bolivia, Chile, Sverige – som firar och har kul. Vid skulpturen fanns en dikt skriven på väggen som började med dessa rader:

I’m the savage, the otherness

I’m the savage, embodied complexity

I’m the savage you discover in her own lands

I’m the savage you raped and kept as a slave

ABF Stockholm är en av Sveriges största och äldsta organisationer som sedan 1916 arbetat för folkbildning, egenmakt och solidaritet. Förutom föreläsningar, studiecirklar och kurser har ABF Stockholm ett galleriutrymme som under 1961-1992 fungerade som ett av få icke-kommersiella gallerier i Stockholm. Efter vad gruppen från Galleri Majkens berättar så började utställningen redan vid entréfoajen, där målades utställningstiteln på den stora spegeln vid trappan. Längs med väggarna ned till första trappgången gick en tidslinje med illustrationer. Två trappor ned återkom utställningstiteln målad på väggen, den skulle vägleda besökarna ner till galleriutrymmet på källarvåningen. Allt var formgett i samma estetik som utställningstiteln och som gav känslan av en slags klotteraktig eller punkig stil.

Dagen efter vernissage, fredag eftermiddag på ABF Stockholm, fick Magdalena Blom från Galleri Majkens ett meddelande och flera samtal från Mikael Andersson (enhetschef för organisationer och grupper, ABF Stockholm). Han talade om att Galleri Majkens hade gått över gränsen för hur de hade använt lokalen och krävde att utställningen skulle tas ned omedelbart. Galleri Majkens hade nämligen målat och spikat i väggar som var känsliga.

Magdalena Blom och Marie-Therese Luger från Galleri Majkens berättar att ingen försåg gruppen med information om byggnadens känslighet eller med en lista med tydliga restriktioner på vad de fick göra och inte göra i lokalen. Magdalena Blom säger:

– Vi hade ett möte med Mikael Andersson en och en halv vecka innan. Han skulle visa oss vad som gällde för trappuppgången. När vi frågade om vad som var tillåtet och inte tillåtet sa han, och vår kontaktperson, ”inget på golvet” och ”inget löst”, eftersom konstverken kunde bli bortstädade och kunde försvinna eftersom det är en semioffentlig plats där många människor rör sig. Gällande väggen sa de att så länge vi återställde till det ursprungliga så var det okej. De visste att vi skulle måla och spika på väggarna.

Dessutom upplevde gruppen från Galleri Majkens att informationen från ABF var bristfällig. De berättar att deras kontaktperson plötsligt slutade sin tjänst och att en nyanställd kontaktperson tog vid, vilket försvårade kommunikationen. Däremot måste de ha missförstått vart de kunde måla i lokalens väggar, men att det aldrig var avsiktligt att gå över några gränser, berättar Magdalena Blom. Hon säger att det inte var givet vilka väggar som kunde användas eller inte då det är ett öppet utrymme, denna uppfattning förstärktes av att vissa av väggytorna var kopplade till trappuppgångarna.

När Magdalena Blom fick samtalet från ABF Stockholm var det fredag kväll, hon var trött efter arbetet med vernissagen dagen innan, hon hade precis slutat sitt jobb och skulle hem till sin familj. Hon berättade att Mikael Andersson blev arg för att hon inte kunde åka direkt till ABF Stockholm och ta ned utställningen på en gång. Anderssons ton blev hårdare under fredagskvällen, berättar Blom. Hon och resten av gruppen erbjöd sig att åtgärda väggarna och ominstallera konstverken. Men det hjälpte inte, Mikael Andersson skrev i ett mail att överträdelsen var så stor att utställningen måste ned på en gång. Galleri Majkens upplevde att hot användes för att hetsa fram nedtagningen av utställningen. Andersson ska ha sagt att om ingen från Galleri Majkens tog ned utställningen skulle personal från ABF Stockholm själva göra det utan att garantera varsam hantering av konstverken. Detta skapade stress och ovisshet hos gruppen, berättar Blom. Lördag morgon hörde verksamhetschefen Katarina Gold av sig till Galleri Majkens. I ett mail skrev hon att ”åverkan som gjorts i trapphuset är oacceptabel” och att Galleri Majkens kunde bli betalningsskyldiga för fackmannamässig restaureringen av lokalen.

Jag mailar Katarina Gold och ställer frågor utifrån vad Galleri Majkens har berättat för mig om händelsen. Hon svarar att Galleri Majkens fick en genomgång av lokalerna, något alla medarrangörer får och skriver, “Att betrakta allt som tillåtet på grund av att det inte är uttalat otillåtet är ett förhållningssätt vi aldrig tidigare har mött. Det har internt lärt oss vikten av nära och tydligt samarbete med de som visar konst eller skapar kultur i ABF-huset.”

Även om händelsen mellan ABF Stockholm och Galleri Majkens i första hand verkar ha handlat om dålig kommunikation från ABFs sida och förvirring från Galleri Majkens håll, så kan en fråga sig hur en målning på fel (känslig) väggyta kan leda till att stänga ned en utställning så plötsligt? Katarina Gold menar i sitt svar på mina frågor att ABF var tillmötesgående och bemötte Galleri Majkens. Galleri Majkens berättar att det pågick många samtal med ABF Stockholm men att de inte fick gehör för något annat än att godta nedtagningen av utställningen.

I mailkorrespondensen mellan ABF Stockholm och Galleri Majkens framgår att redan från början finns det en ovilja att bemöta Galleri Majken som bad om ursäkt och önskade ett fysiskt möte för att reda ut händelsen. Upplevelsen från ABF Stockholm var att Galleri Majkens bröt mot överenskommelsen på ett sådant sätt att det inte längre fanns ett förtroende för Galleri Majkens som arrangörer. Även om Galleri Majkens är skyldiga till att ha begått en överträdelse så kan det tyckas märkligt att ABF Stockholm hastigt beslutade att stänga ned utställningen som enda lösning. Det är ett tillvägagångssätt och behandling som Rossana Mercado-Rojas och medlemmarna i Galleri Majkens upplevde som hetsig och hotfull.

Om ABF Stockholm som institution bär ansvar för att relevant information förmedlas till sina externa samarbetspartner är tillvägagångssättet märklig. Jag letar efter information om byggnaden i ABF Stockholms webbsida men finner ingen information om byggnadens känslighet. I mitt mail till Katarina Gold skriver jag att hon gärna får maila mig den information som externa arrangörer får vid samarbete. Hon bifogar inget sådant. Hon menar dock att de har lärt sig av denna händelse och upprättat tydligare samarbetsavtal. Avsaknad av tydlig information om byggnaden gör att mer förvirring uppstod när Magdalena Blom får veta att utställningen skulle tas ned: ifall Galleri Majken skulle åtgärda väggarna eller inte. Katarina Gold förbjöd Galleri Majkens att själva åtgärda väggarna eftersom detta görs endast av en fackmannamässig person. Något som Galleri Majkens inte lyssnade till, enligt Katarina Gold. Men i ett första mail uppmanas Galleri Majkens att snarast återställa vissa av väggarna och i ett senare mail fick de inte röra väggarna i trappgången. Vid en stressig och osäker situation kan en förstå att ytterligare oklarhet uppstår. En relevant fråga är: varför straffades Galleri Majkens när det var ABF Stockholm som brast i sin kommunikation?

Det finns en viktig aspekt som behöver lyftas här: vilka som arbetar gratis för att fylla ABFs verksamhet och respekt för konstnärernas villkor. ABF Stockholm är en institution med stark position i samhället. Även om Katarina Gold menar att ABF Stockholm gav “möjlighet att, helt gratis, låna lokal i klassisk miljö för att ha en utställning under en kort period.“, kvarstår faktumet att varken Rossana Mercado-Rojas eller någon i Galleri Majkens fick betalt för sitt arbete. Att framföra att ABF Stockholm bistår med gratislokal och att fristående kulturarbetare ska vara tacksamma är ett vanligt förekommande argument för att förflytta fokus från vilka som arbetar med lön och vilka som inte gör det. Personalen vid ABF Stockholm är anställda med lön som arbetar för att skapa möjligheter (som Gold påpekar) för, och samarbeten, med det civila samhället som i det här fallet är Galleri Majkens. Det asymmetriska arbetsförhållandet är att Galleri Majkens arbetade helt ideellt, utan budget och på sin fritid, efter sina reguljära lönearbeten. Rossana Mercado-Rojas var på ABF Stockholm under fredagskvällen när Magdalena Blom ringde henne och berättade om samtalen och mailen från Mikael Andersson. När personalen talade med Mercado-Rojas uppmanade de henne, med hård ton, att packa ihop utställningen. Annars skulle dem göra det. Konstnären såg hur vaktmästaren redan hade börjat tvätta bort utställningstiteln från spegeln i entréplanens foajén trots att informationen om nedstängning precis hade nått fram till alla i gruppen. Det gjorde att Rossana kände sig rädd för att lämna sina konstverk där. Hon visste inte vad ABF Stockholms personal skulle göra med konstverken.

Förutom att Galleri Majkens upplever att de blev orättvist behandlade, blev en del av verken övertäckta på ett märkligt sätt. I tidslinjen, som var kopplad till utställningstiteln och väggen, fanns illustrationer av en livmoder och en vulva. Magdalen Blom och Rossana Mercado-Rojas berättar att en vaktmästare ska ha fått i uppgift att täcka över tidslinjen. Vaktmästaren täckte då över bara livmodern och vulvan. Katarina Gold beklagar att detta hände och menar att det var ett felaktigt agerande av den personal som då arbetade på ABF Stockholm, och att en ursäkt framfördes till Galleri Majkens. Jag funderar om det kan vara så att den klotteraktiga, till synes slarviga, estetiken skapade reaktioner hos Mikael Andersson och ABF Stockholms personal. Speciellt om estetiken stod i stark kontrast mot rummets tomma vita väggar. Det kan ha tolkats som okontrollerat klotter, något som kan ha förstärkts av livemålningen från vernissagen och texter skrivna direkt på väggarna.

Rossana Mercados-Rojas skrev ett uttalande om ABF Stockholms handlingssätt på sin hemsida. Där lyfter hon fram att hon är medlem i två kvinnliga konstnärskollektiv, ett i Peru och ett i Sverige. Med Hysterix har den peruanska staten utsatt konstnären för censur och förbud, bland annat under ett muralmåleri och performanceverk i det offentliga rummet. Mercado-Rojas har även erfarenheter av konfrontationer som gäller innehållet i verken. I Stockholm kände sig Mercado-Rojas trygg att ställa ut och medverka i ABF Stockholms lokaler som ju är ett semioffentligt rum – inomhus, men öppet för en bred publik. Hon berättade för mig att ABF Stockholms sätt att hantera situationen tedde sig chockartat för henne speciellt eftersom ABF Stockholm ska vara en folkbildningsorganisation. Mercado-Rojas menade att hon för en kamp mot fysiskt våld i Peru (där det finns en hög nivå av feminicidios) och har funderat på om det i Sverige behövs en kamp mot ett annat sorts våld, ett vardagligt passivt-aggressivt våld som agerar genom diplomati och tystnad.

Rossana Mercado-Rojas är konstnär och curator från Peru som just nu är baserad i Stockholm. Hon är en av grundarna till kvinnokonstkollektivet Hysterix i Lima. Hon har en master i curatoriell praktik från Konstfack och en fil.kand i måleri från Pontificia Universidad Católica del Perú. Hennes konstnärskap undersöker frågor kring offentlighet, genus och maktstrukturer. Mercado-Rojas har deltagit i flera interdisciplinära konstprojekt och visat sina verk i flera länder. Hon är sedan 2013 medlem i organisationen PUNKU och driver hiphopfestivalen Malvinazo i Lima. Besök Rossana Mercado-Rojas hemsidan här.

Galleri Majkens initierades 2017 av konstnären Magdalena Blom och producerar utställningar med ett feministiskt fokus runtom i Stockholm. Det curatoriella görs av ett intersektionellt kollektiv av kvinnliga konstnärer och curatorer som representerar flytande och queera strukturer. Besök Galleri Majkens hemsida här.

Toppbild: Rossana Mercado-Rojas, Pater Familias, 2018. Installationsbild. Bilden är beskuren. Foto: Galleri Majkens ©

KW Tipsar › Konst

Color Island

AV Gästskribent
6 April 2019

Vi har sagt det förut. Det är dagens konststudenter som kommer att förändra spelplanen och öppna upp det stelbenta, ensidiga och vithetsnormativa Konstsverige. Det är i de svenska konstskolorna som organiseringen sker, och den drivs av studenterna själva, ofta i motvind. Nu har en ny grupp sett dagens ljus: Color Island, som är en separatistisk grupp bestående av studenter som rasifieras som icke-vita vid konsthögskolan Valand i Göteborg. Helgen 5-8 april 2019 arrangeras Color Islands första evenemang som grupp. Uställningen Color Island – Group Exhibition pågår till måndag 8 april på Akademin Valand i Göteborg.

Kultwatch publicerar nedan gruppens uttalande om varför Color Island behövs, ett statement om de homogena och exkluderande villkoren inom konsten.

Vi är en separatistisk grupp av och för studenter på Akademin Valand, som inte ser oss som en del av den vita, västerländska normen. Gruppen startades i januari 2019 och är inspirerad av Konstfacks separatistiska grupp Brown Island. Shout out!!

Målet med Color Island är att skapa ett sammanhang för konstnärer i Göteborg med liknande erfarenheter och för att skapa ett tryggt rum, som vi tillsammans utformar, inom de annars bländade, vita konstnärliga utrymmen. Vårt mål är också att arbeta och framföra vår talan inom den konstnärliga institutionen.

Förutom att skapa konst vill vi vara en del av förändringen. Samma förändring som konstskolor är så måna om att uppmärksamma, men som verkar vara så svåra att etablera. Like, de pratar om vikten av att arbeta för mångfald inom institutionen, att statistik visar att konstskolor är extremt vita och medel/överklassiga, och så står det bara vita lärare på scen och pratar om det. Och i samma sekund som applåderna donar i aulan så är det som att det är färdigarbetat med det här jäkla mångfaldsjiddret. Vi kan inte falla mellan stolarna nu, vi kräver att vara en del av det arbetet.

Utställningen pågår på Akademin Valand @ Galleri Monitor och Rotor2 samt Bio Valand.

/Color Island

Medverkande konstnärer: Ina Nian, Javid Sina, Donia Saleh, Fanny Dahlpil, Marie Bergqvist, Shahab Mehrabi, Qiniso Mntambo, Miranda Stenberg, Alecio Araci, Camila Rojas, Miina Anahita, Tashlyn Chetty, Nadia Maghder, Janna Stenbergh, Emely Hansson Cuadros, Matilde Villegas Bengtsson

Analys › Konst

Maps on the Politics of Space

AV MoPS
4 April 2019

Vem äger staden? MoPS, Maps on the Politics of Space, är ett konstnärligt forskningsprojekt där Astrid Eriksson, Tatiana Letier Pinto och Tove Möller använder sig av kartläggning som metod för att avslöja ägandeskap av byggnader i Stockholm. Med Blackstone, ett stort amerikanskt investmentföretag, som lins försöker de förstå vem som äger Stockholm och hur olika ägandeskap påverkar staden och dess invånare. De har skrivit den här texten tillsammans, en konversation, ett slags montage av tankar och andra aktioner. På så sätt vill de få med olika synvinklar och metoder samt presentera vad de undersöker och varför. Konversationen är översatt från engelska.

Tove Möller (TM) – Mops är akronym för Maps on the Politics of Space, och är ett projekt där vi vill skapa en karta som visualiserar olika krafter som verkar i staden där vi bor. Vi vill diskutera hur politik är inbäddat i ägandeskapet av byggnaderna som Stockholm stad består av.

Astrid Eriksson (AE) – Projektet startade 2016 när Kungl. Konsthögskolan (Mejan), som vi alla gick på då, diskuterade möjligheten att flytta sin verksamhet till den gamla postterminalen Tomteboda i norra Stockholm. Tomteboda byggdes för Posten på 1980-talet och såldes 2015 under samma veva som postservicen i Sverige privatiserades. Den såldes som en del av en större fastighetsportfölj tillsammans med andra stora fastigheter runt om i Sverige. En fastighetsportfölj är en ekonomisk produkt bestående av flera olika fastigheter. Det kan röra sig om andelar i ägandet av fastigheter eller hela byggnader. Portföljerna köps som ett “kit” som består av andelar i olika byggnader. Tomteboda, som är en enorm byggnad på 103 000 kvadratmeter och byggd av skattefinansierade pengar, ägs sedan privatiseringen av Posten av Blackstone.

Tatiana Letier Pinto (TLP) – Det är viktigt att klargöra vad Blackstone är. Ett amerikanskt multinationellt företag som är ett av de största privata fastighetsbolagen i världen idag, baserat i New York men har kontor över hela världen. Vi reagerade på att en tom byggnad i ett hörn av Stockholm var av intresse för ett amerikanskt bolag. Vi ville förstå varför. Hur fungerar den globala fastighetsmarknaden och hur påverkar den människorna i staden? Det verkar i det här fallet vara en krock mellan två utgångspunkter: en där ett investmentföretag värderar fastigheter enbart efter dess värde och möjliga värdeökning, en tillgång enbart för vinst. En annan där fastigheter och byggnader för oss som bor i Stockholm är den fysiska strukturen av vår stad. De borde vara till nytta för oss, inte en vinstmöjlighet för ett företag på andra sidan jorden.

TM – Dessutom är Blackstones strategi och slogan “Buy it, fix it, sell it”. Precis som det låter betyder det att de köper andelar i andra företag och fastigheter. Blackstone behåller dem tills värdet har stigit, för att sen sälja dem för vinst. På deras hemsida beskrivs den här processen med hjälp av en grafisk bild. Den visar ett hus till salu, som i nästa stund är under renovering, för att sedan bli till salu igen. Det finns inga människor representerade i bilden vilket vi tycker pekar på Blackstones avsaknad av intresse för människorna som bor i fastigheterna.

TLP – Det kändes som att Mejan skulle vara “fix it” delen i processen av att höja värdet på Tomteboda. En arkitektfirma anlitades för att ta fram ett förslag med ritningar på hur Mejan skulle kunna utnyttja byggnaden. De fokuserade på den fysiska byggnaden utan att reflektera över ägandeskapet och Tomtebodas historia. Jag som arkitekt kan bekräfta att det här inte är något som majoriteten av arkitekter vanligtvis intresserar sig för i ett projekt. Arkitekter tenderar att avfärda politik i sina projekt och analyserar vanligtvis inte en plats i alla dess dimensioner, vilket jag tycker är helt fel. Till exempel: Tomteboda stod tomt efter att Posten flyttade in i en ny byggnad, som var ett resultat av en designtävling. Skulle arkitekterna som deltog i tävlingen kunnat ingripa och föreslå en återanvändning av Tomteboda? Om de hade gjort det skulle det inte finnas en tom byggnad för ett globalt, vinstdrivet fastighetsbolag att spekulera i. Jag menar att arkitekter borde diskutera sina projekt utifrån en helhetssyn, och följaktligen överväga de politiska aspekterna inbäddade i projekten.

AE – Ja, en stor del av den ekonomiska verkligheten i staden handlar om hur byggnader ägs, köps och säljs. Ett osynligt lager som en vanligtvis inte tänker på. Det är som en metanivå – en parameter som ändras även om byggnaderna fortfarande är fysiskt oförändrade. Implikationer av förändringar i ägande kan vara kärva för invånarna i form av hyreshöjningar och förlorad makt. Det blir svårare att påverka hur staden ska se ut, vad och vem den ska vara till för, när byggnader ägs i många led. Faktumet att stadens byggda miljö säljs ut till stora investeringsföretag betyder att invånarna kommer längre ifrån makten över staden. Företagens vinstdrivande jakt går starkt emot andra intressen som invånarna kan ha i hur staden ska utformas. Ett “bra” exempel på det här är vad som händer i Alby. Där har de boende mobiliserat sig i en kamp mot försäljningen av sina hem i föreningen “Grannarna på Albyberget”. Deras nya hyresvärd Hembla (fd. D. Carnegie & co.), ägs av Blackstone. De boende är oroliga över att ägarbytet ska leda till renoveringar, som följs av hyreshöjningar. Det kan resultera i att många av dem inte har råd att bo kvar och tvingas flytta. Eftersom “Grannarna på Albyberget” kommunicerar med Hemblas lokala kontor, betyder det att de kämpar mot en representant för Blackstone. Vem tar besluten om vad som ska hända i Alby? Vart ligger ansvaret?

TM – I vår granskning av Tomteboda fick vi reda på att Tomteboda ägs till 80% av Blackstone och 20% av Areim, som är Blackstones partner i de skandinaviska länderna. Blackstones CEO Stephen Schwarzman donerade 2016 ett antal miljoner dollar till Donald Trumps presidentkampanj i USA. Överraskande nog, blev Schwarzman vald till Trumps ekonomiska rådgivare strax efter valresultatet.

TLP – Information om ägandeskap var en av flera faktorer som helt förändrade uppfattningen om byggnaden, Tomteboda, och Mejans eventuella flytt dit. Ännu en gång undrar jag varför det här inte är av intresse för arkitekter i allmänhet?

AE – Diskussionen om Tomtebodas ägandeskap hamnade i kontrast till Mejans nuvarande hyresvärd, Statens fastighetsverk, som är ett statligt verk. De har potential att vara en hyresvärd som inte enbart är fokuserad på vinst. Det är en viktig aspekt i diskussionen.

TM – Om Mejan hade flyttat till Tomteboda skulle skolan bli en aktör i den globala fastighetsmarknaden. Högskolan skulle bli ett verktyg för Blackstone att kapitalisera på fastigheter i Stockholm med. Enligt sloganen “Buy it, Fix it, Sell it” skulle skolan spela rollen som värdehöjare i en fastighet, som sedan skulle säljas. Utöver det skulle skattepengar som är öronmärkta för utbildning bidra till vinst för Blackstone. Om en anser att en konsthögskola ska vara en plats för kritisk reflektion – måste den även förhålla sig kritiskt till den politiska verkligheten den verkar i.

AE – Det här är ett exempel från vårt arbete men det vi fokuserar på nu är framförallt bostadshus. Blackstone har en historia av att behandla bostadshus som investeringsmöjligheter, utan hänsyn till de boende i fastigheterna som de köper. Privatiseringen av allmännyttan och allmännyttiga bostäder runt om i Europa och världen har lett till vräkningar, strider och protester. Företag köper, i de flesta fall, allmännyttiga bostäder, som ofta är eftersatta och i behov av renovering. De renoveras sedan överdrivet mycket och hyran höjs. Det leder till att de boende inte har råd att bo kvar och tvingas flytta. En term för att beskriva det här är renovräkning, ett begrepp som myntades av den kanadensiska aktivisten Heather Pawsey. Det är en kombination av orden “renovering” och “vräkning”.

TLP – Det här händer alltså också i Sverige, till exempel genom vårt nämnda exempel i Alby. Husby i Stockholm, Pennygången i Göteborg och Eriksberg i Uppsala är bara några av många andra exempel. Blackstone har investerat stort i Stockholms miljonprogram genom Hembla. Samtidigt går Stockholms nya bostads- och fastighetsborgarråd Dennis Wedin (M) hösten 2018 ut med att mer av allmännyttan ska säljas till privata fastighetsföretag.

TM – Vi (Tove och Astrid) kände att ägandeskap var en viktig aspekt, som inte lyfts nog i diskussionen om Mejans potentiella flytt till Tomteboda, så vi försökte göra det på olika sätt. Under utställningen Rundgång våren 2017 satte vi upp ett informationsbås i entrén till skolan. Vi samlade artiklar som rapporterade om Blackstones företagsstrategier, vad de äger och renovräkningar. Dessutom arrangerade vi ett panelsamtal där ett antal gäster samtalade om politiken som är inbäddad i det här ämnet. Det blev viktigt för oss att reflektera kring vilken roll kulturarbetare spelar i processer av värdeökning i delar av staden. Vilket ansvar har vi att vara medvetna om de här processerna??

AE – Och vi arrangerade också en öppen workshop där vi sydde ett lapptäcke med all information vi kunde hitta med vad Blackstone ägde. Här någonstans korsade våra vägar med dig, Tatiana. Du jobbade med en karta över Tomtebodas historia.

TLP – Ja, jag gjorde en karta som jag kallar The Floorplan of Tomteboda. Den innehåller inte bara den vanliga informationen arkitekter inkluderar i ritningar, utan alla aspekter som hör till platsen men som inte är lätta att se med blotta ögat. Kartan avslöjar dolda aspekter av Tomteboda och skapar kopplingar som annars kan upplevas separata. Den består av information som byggnadens storlek, historia och ägandeskap. Kartan beskriver tidpunkten då Mejan kom in som en möjlig aktör i historien. The Floorplan of Tomteboda genererade olika narrativ och möjliggjorde en läsning av platsen med diverse utgångspunkter. Den erbjöd möjligheter att visualisera paralleller och skapa samband.

TM – Tatiana använde kartan för att prata om samma frågor som vi ville lyfta.

AE – Då började vi tillsammans undersöka vad mer Blackstone äger i Stockholm. Hur påverkar den här typen av vinstdrivet ägande Stockholms och dess invånare?

TM – Det undersökandet har dock varit svårare än vad vi trodde. Ofta äger företag som Blackstone andelar i andra företag som äger fastigheter. Det har varit knepigt att få tag på den informationen. En behöver gräva djupt för att få reda på det och ibland går det bara inte. Fastigheter köps och säljs i portföljer som är uppdelade i mindre företag skapade för att skydda moderbolagen från ekonomisk förlust och risk, vilket försvårar sökandet ytterligare. Svårigheten att få tag i information om ägande är ett demokratiskt problem.

En annan barriär är språket i finansvärlden. Vi har kontaktat några olika personer som arbetar med ekonomi och frågat om de kan förklara hur saker hänger ihop.

AE – Ägandet av fastigheter ändras konstant. Hyreshöjningarna efter Hemblas renoveringar ligger på 40-50% vilket de fått kritik för. Hösten 2018 omprofilerade de företaget och ändrade därmed hur de beskriver sig själva. Från en uttalad beskrivning av sin strategi att renovera för att sedan höja hyrorna, till en mycket mjukare PR-strategi. De använder nu färgglada teckningar på sin hemsida och beskriver sig själva med “På Hembla sätter vi hyresgästen i centrum. Vi tror nämligen att ett hem är mer än ett par väggar. Det är där barn växer upp, musik spelas för högt och födelsedagar firas. Vi går därför bortom renovering och gör vårt bästa för att skapa levande stadsdelar. Välkommen hem.” Det är svårt att inte vara cynisk kring hur de presenterar sig själva. Det här är en strategi vi sett hos flera fastighetsaktörer i Stockholm. En metod som står i kontrast till verkligheten på den hårda bostadsmarknaden.

TM – Det som händer är att platser behandlas som varor. Byggnader har blivit instrument för att generera kapital istället för dess ursprungliga syfte, som är att husera människor. Saskia Sassen, professor i sociologi vid Columbia University, skriver om ägandeskap i bebyggd miljö i sin forskning. Hon skriver att köpa fastigheter också är ett sätt att “kontrollera ett stycke urban mark… och det har djupa och signifikanta implikationer för rättvisa, demokrati och rättigheter.”

TLP – Genom vår kartläggningsmetod utforskar vi aspekter som normalt inte presenteras i kartor över staden. MoPS, Maps on the Politics of Space, är en referens till en text av Henri Lefebvre ‘Reflection on the politics of space’ där han argumenterar för att det finns en platsens politik av den enkla anledningen att plats är politiskt. Det är vanligt att förenkla och distansera byggnaders fysiska form från dess andra komponenter som historisk bakgrund, subjektivitet, ideologier och ekonomi. Att beskriva en plats som ren form, utan att ta med de politiska och sociala aspekterna som den också består av, föreslår att platsen är neutral och oskyldig. Kommodifiering av platser utnyttjar den här oskyldiga falska auran – att platsen bara är materiell och inget annat. På så sätt påtvingas en kapitalistisk agenda. Att kommodifiera en plats är att reducera den till ett objekt med enbart ekonomiskt värde. Det ger möjlighet att förbise de sociala aspekterna som skapar platsen.

TM – Just nu arbetar vi med att samla information kring vad Hembla äger och kommer därefter skapa en form av karta. Vi gör det genom observationer, geografisk information, beskrivningar av platser, samtal med boenden och besökare samt platsernas historia.

AE – Miljön i städerna består till största delen av byggnader eller natur som är konstruerad i relation till byggnader. De är handgripliga, robusta. Väggar, golv och tak. Vi bor och arbetar i dem, vi rör vid dem hela tiden, de är motsatsen till abstrakta. Ägandeskapet av de här miljöerna som skapar vår omvärld är däremot totalt abstrakt, komplext och flytande.

Det känns som att förvaltningen och planeringen sker på en “högre nivå” – över huvudet på det vardagliga livet i byggnaderna. För det mesta påverkar inte förändringar i ägande vad som händer i fastigheterna men då och då blir det smärtsamt tydligt.

MoPs är ett konstnärligt forskningsprojekt med stöd av Kungl. Konsthögskolan.

Tatiana Letier Pinto is an architect and independent researcher based in Stockholm. Her main research interests revolves around social inequalities, the political aspect of space and the responsibilities of architects in our society. Recently she has been granted by the Royal Institute Art (RIA), Stockholm, to map ownership in the built environment and its implication in the inclusiveness of the city of Stockholm.

Astrid Eriksson är brevbärare och konstnär som bor i Stockholm. 2018 gick hon ut kandidatprogrammet i fri konst på Kungl konsthögskolan i Stockholm.

Tove Möller studerar tredje året konst på Kungl konsthögskolan, bor i Stockholm. Jobbar på bibliotek.

Texten är översatt av Astrid Eriksson och Tove Möller.

Reportage › Konst

Art for the Revolution: How Artists Have Changed the Protests in Sudan

AV Issraa Elkogali Häggström
2 April 2019

In the past few months, large-scale protests have erupted across Sudan against the regime of Omar El Bashir. But this time, unlike during the Arab Spring, the front and centre of the protest movement is being held by young, often female artists. And in an age of internet protests, their works are rapidly being shared over social media. Stockholm-based Sudanese artist Issraa Elkogali Häggström writes about an exciting new spirit that’s coursing through the country, and how she’s being swept up in it.

2019 marks my seventh year in Stockholm, which means that I have lived here as much as I have lived in my birth country. Being Sudanese is as much about inherited identities as it is about longing for a time before my birth when the nation was newly independent and full of promise. As a child of the 80s, all I knew of Sudan was military coups and talk of failed democracies. It is no wonder that I gravitated towards creative outlets with an identity so fragile.

In 2010 shortly before I moved to Sweden, I made a short documentary film about the seeds of a hip-hop culture beginning to sprout in Khartoum. I was armed with a handheld camera, my curiosity and a feeling that tides were changing. I dared hope despite the tumultuous political backdrop of the country. I hoped to find a story of hip-hop that would link us to the world outside. Low budget and heartfelt, the film traveled surprisingly well. At spoken mic events and cultural centers young men, for the most part, stood in front of a friendly audience and spit rhymes they had written on their phones. A few had begun creating their own beats, mixing and recording tracks in small private studios around Khartoum. Sudanese rappers like Oddisee were appearing on the international scene but the home-grown talent had not yet developed to export quality.

Therefor I was very impressed by the video titled “Sallimik” by the Sudanese comedian and dentist, Maha AJ, that was released late in 2018. High quality footage and styling, original beats and lyrics. This is the real deal! A complete departure from the early days of Khartoum’s hip hop scene. The fact that she is a dentist is delightfully normal also. Many artists pursue traditional professions to appease their families and come into their creative flow only after completing the family-set obligations. MC Mo captured that succinctly in my little hip-hop film when he said “Everybody knows me as MC Mo, but I am just a doctor, a dentist”.

In mid December, the government of Sudan announced austerity measures and their budget for the coming year. Outrage at the government’s focus on the military and disregard for the education and health sectors was widespread. The cost of food was also a major catalyst for whole families taking to the streets. School children began protesting the cost of bread and the flame of civil disobedience spread like wildfire. With the violent response from government militias and state security, the people of Sudan began to call for the end of El Bashir’s 30+ years of rule. These grassroots movements were further strengthened by the organised initiatives of a union for Sudanese professionals. The SPA is an umbrella group of unions that began to mobilize nearly 10 years ago. They are currently more respected and accepted than the old-guard political parties. My new heroes are the SPA, doctors and medical students defying the armed militias to treat wounded and maimed civilians, the women’s movements across Sudan, girls throwing back tear gas canisters with home-made gloves and the boys throwing buckets over tear gas to contain the venomous smoke! They have all been beautifully captured in the artwork circulating online.

Collages by Mahammed Mahdi. Text reads (top): “Long live the women’s struggle!” (bottom): “Tomorrow we’ll talk about freedom and we’ll become the most beautiful revolutionaries.”

Anonymous picture that appeared on social media during the protests. The young man is wearing a mask to protect himself from teargas and the buckets are used by protesters to cover teargas canisters. Protesters were losing hands trying to throw back the canisters so the buckets appeared shortly afterwards as safer solution. The young man in the picture takes the place of the letter *alif* at the beginning of the word “Idrāb”, Strike, with the message calling for a strike on March 5.

Almost immediately after the protests began, social media platforms were flooded with digital collages, political cartoons and drawings echoing the slogans of the protests. I reached out to a friend of mine who was reposting most of the artwork on her social media, who had written a great piece for OkayAfrica on the movement.

Blogger Sara Elhassan is Sudanese American and has a substantial following online. Her blog #45 offers a uniquely bold perspective on aspects of Sudanese culture. Elhassan and I discussed the visible creative push on social media from artists, especially millennials, supporting the call for regime change in Sudan. It is extraordinary not just because it’s the first outpouring of support by creatives across the spectrum of performing and visual arts, but because it appears to be a unanimous call for a new Sudan. A spontaneous collective rebranding effort, with many even calling for the return of Sudan’s first flag.

*The Blood Loaf* by Abdulrahman Alnazeer (instagram).

I am curious about the reasons Sudanese creatives are responding so openly to this wave of protests. Elhassan believes that particularly for artists based in Sudan, essentially a police state, creative expression is the safest way to convey a clear message. “Art is the loophole through which artists manage to reflect the reality of what is happening in Sudan and express what the people are feeling. For artists abroad, it is a way to show their support, and to lend their voices to the movement,” she said. Making a statement in work of art or a song allows for civil disobedience without direct confrontation by state security and armed militias. It is also a way to contribute to a wider discourse, thereby adding value and motivation to a movement.

One of Khalid Albaih’s first pieces at the spark of this wave of protests. People queuing for necessities are represented as a bomb with a lit fuse.

The show of support, through digital artwork, is different than what I witnessed during the Arab Spring waves of 2011 and 2013. Back then Khartoons, political cartoons by the Sudanese-born artist and curator Khalid Albaih (instagram), were popular with protesters in Egypt, Tunisia and Sudan and were recreated by graffiti artists on Tahrir Square in 2011. Today Albaih, a Soros fellow and visiting artist in Copenhagen, is in good company and has been actively applauding the work of newcomers to the political cartoon. There is not only more creative activity now, it is also branded uniquely with the slogan #Tasgot_Bas, meaning “just fall, that’s all”, thereby standing out from the broader label of the 20-tens “Arab Spring”. Elhassan thinks there are two factors at play that are particular to today’s movement. Firstly, digital art has a larger audience currently because Sudanese people online are more aware of it and there are more artists sharing their work on these platforms. The second factor is a considerable change in how Sudanese people use these online platforms. Elhassan described social media like Twitter and FB as tools for citizen journalism that have now assumed a much more essential role. “They are a logistical and planning tool, a way to disseminate information, and a means to motivate. I think because of this change, the contribution and role of digital art is bigger,” she said.

Why does creative expression matter in how we see ourselves, both in Sudan and the diaspora?

Elhassan writes that art is a reflection of us both as individuals and as a collective. Sudan, she says, is a country that’s been held hostage for most of its history, the hostage of colonialism and governments that didn’t protect the welfare of the nation. “We have been forced into moulds that do not fit us, our image distorted to the world and, most importantly, to ourselves. Art and creative expression are the ways in which we can reclaim ourselves and our identities. They are the ways for us to honestly and accurately tell our stories,” she writes. And that is precisely why this creativity has struck a chord in my heart. I spent 7 years fighting to pave my way as an artist, working with photography and film in a hostile landscape. The start of my career in Khartoum predates social media. This outpouring of creativity and solidarity awakes a longing in me for marching in camaraderie, but I may have to settle for slogan hoodies and online activism.

*Historical Women* by Enas Satir (instagram).

The significance of women in the protests and artwork, reflecting the feminine in Sudan’s political activism, has made a few international headlines. Elhassan is not surprised. In fact she said “it’s about time. Sudanese women have always been at the forefront of movements, for as long as Sudan has been a country, and it is unfortunate that their contribution is underestimated and, more often than not, erased. That’s why I’m grateful for female artists like Yasmin E and Alaa Satir , who I believe have done a great job of highlighting this, reclaiming the space and asserting women’s presence in it”.

Her favourite aspects of the representation of the feminine in the work of Alaa Satir, Enas Satir, Dar Al-Naim Mubarak and Instagram’s KandakaKhronicles is that it is undeniable and bold.

Alaa Satir’s revolutionary women pieces. The signs in the last image read: “Bullets Don’t Kill, Silence Does” and “Freedom, Justice, Peace – People Choose To Revolt”.

The graphic designer, illustrator and cartoonist Alaa Satir (instagram) is a graduate of University of Khartoum’s prestigious Architecture program. I happily managed to connect with her online about the force that drives her creativity. Based in Khartoum, her work is usually inspired by social issues Sudanese people face. She tries to shed light on the daily grind with an element of humour, thereby make room for conversations about social change.

As for her revolution-themed artworks, she said that illustrating the women’s perspective was key. Her aim is to remind the public of women’s ongoing fight for freedom and equality. Alaa wrote her message in her own words: “We are not here just to overthrow a political regime but the corrupt social system that came along with it, that targeted women and used all techniques to try and push them backwards!” She is truly a source of inspiration and I am left breathless by her strength of character and clarity the messages in her artwork.

I am also excited by the collaborations between diaspora artists and repatriated artists. I reached out to a few of these artists on instagram after they posted a series in homage to the first flag of independent Sudan, which featured unifying colours for the tribes of what used to be Africa’s largest country. This Sudanese flag was designed by a young school teacher named Alsireira Makki Alsufi. It was blue, yellow and green, representing the Sahara, Nile River and agricultural lands. Today’s flag was inspired, in 1970, by a political push to brand Sudan as an Arab nation. The Pan-Arab color palette, red, white, black and green, come from the Arab Liberation flag model.

A collage by Nadine El Roubi with ancient Nubian landmarks, the sun, hibiscus flowers and women in traditional Tiab in the colours of the first Sudanese flag.

Nadine El Roubi, Rinad Norein and Ranya Sharif are three Sudanese women from different fields who collaborated for the first time on what they called a conceptual shoot. Rinad Norein (instagram) and Ranya Sharif (instagram) are both currently in Khartoum. Norein is a medical student and Sharif is a dental student. Together they started @sd.novice, a duo collective that focused on celebrating Sudanese culture and art. They have shelved the project for the time being to focus on their individual photography. El Roubi (instagram) is now based in Jordan working as a videographer. Their collective love of photography is what brought them together.

Their goal was to try and reflect the current revolution. They answered my questions together via email, as a collective, while Nadine was still in Sudan for their collaboration. “We wanted to visually defy the current regime and stand against the violent tactics used against women during this revolution. We felt that the power and dignity Sudanese women have demonstrated as the forefront of the protests needed to be further celebrated, as has been done with the work of artists like Alaa Satir,” they wrote.

Photos by Ranya Sharif of women in traditional Tiab in the colours of the first Sudanese flag.

A photo by Rinad Norein of a woman in traditional Tiab in the colours of the first Sudanese flag.

Their aim with this project was contribute, in some small way, to the Sudanese artistic revolution that is rampant online. They share in the belief that all citizens can contribute to the revolution, whether by sharing information online, protesting on the ground, sheltering and providing medical care to protestors, or by creating works of art. There is space for everyone to be involved even in the smallest ways. Rinad and Ranya are serious about continuing to pursue their photography, both individually and collaboratively. Nadine will continue to pursue the arts in film, photography, and music and is always looking to collaborate with artists. I am so pleased to learn of their enthusiasm and dedication.

Something is happening in Sudan and it is causing my heart to flutter in my chest. At 23 years of age I began to challenge the social infrastructure by making strides to become a working artist. My goal was to become gainfully employed doing the creative work that I love, in a society that cordons off the arts in a corner and labels it as “hobby”. The sin is in wasting the privilege one’s parents have accorded, ie. higher education. I fought the battles for my liberal arts education and for the opportunity to continue in the performing and visual arts as a graduate student, first in the UK and then the US. That was the sin I committed against my parents’ society. Medical professions, Engineering, Law, Economics or the Sciences are what the nation’s sons and daughters ought to apply themselves to. Generations build nations. What does art contribute? I answered these criticisms calmly, unapologetically and continued with the support of my mother and father to apply myself to a creative career. Art is an expression of the subconscious. Artists reflect and challenge society in one and the same breath. Creativity encourages abstract thought. Abstract thought is necessary for innovation. Innovation is necessary for building nations.

I fought the good fight alone at times. Traveling to the farthest reaches of my birth country with a camera, notebooks and coloring pens, to learn about the tribes, the cultures, the plethora of ethnicities and landscapes. My photographs and mixed media artwork were ridiculed and praised all in the same breath. I kept at it for 7 years. With the kindness of good reviews from journalists, mentorship of master printmakers and painters from the college of fine arts my confidence slowly began to grow. I walked the first stretch of road alone only to be joined by these inspirational elders in the latter part of my quest. I won the opportunity to do a project year at Kungliga Konsthögskolan in Stockholm. 15 months in a room of one’s own with enough money to thrive. I was exhausted. The society I left behind had tested me to the very core of my being and the quiet of Skeppsholmen was soothing. So I chose to stay. I decided I would have a new country. This is also my husband’s home country and it felt like the natural choice for me.

The days are growing longer each week in Stockholm, and with spring on the horizon this mom of two kids under 5 years of age, is fighting off years of fatigue by looking to her new heroes. They have injected my heart with the fire it needs. My new heroes, the next generation of Sudanese artists and social activists. Young women and men who share a connection with that desert nation, its sweet-water rivers and stunning Red Sea coast, its turbulent political history and oh so promising future.

My next challenge is collecting my mind from the cluttered closet of motherhood and coming out to join the creative wave.

Top image: A collage by Nadine El Roubi with ancient Nubian landmarks, the sun, hibiscus flowers and women in traditional Tiab in the colours of the first Sudanese flag (detail).

Verk › Konst

Berättelsen om luftslottet Miljoner

AV Cristian Quinteros Soto
28 March 2019

“Miljoner handlade aldrig om målningarna” skriver konstnären Cristian Quinteros Soto i, Berättelsen om luftslottet Miljoner. En text som undersöker balansgången mellan angelägenheten av personliga upplevelser och konsumtion av våld. Hur kan vi berätta utan att förbrukas?

Miljoner är en serie målningar. En eller flera byggnader målade med vit färg mot vit bakgrund. Stillsamma bilder av vita kuber som själva och tillsammans ska föreställa byggnader.

Miljoner handlade aldrig om målningarna själva utan dessa var bara ett färdmedel för min konceptuella idé. Jag valde att jobba med avskalad skandinavisk estetik. Istället för att vara tydlig valde jag ett narrativ där jag låter betraktaren sätta ord i min mun utifrån hur den läser mig och mitt konstnärskap.

För ett par år sedan gick jag en förberedande konstskola. As usual hungrade jag efter ett stipendium. Ett galleri hade lagt ut en annons på vår skola gällande deras stipendium och jag kände att jag hade en chans att få det.

Vid ett ateljésamtal pratade jag med en lärare om stipendiet och hen sa: “De brukar tilldela stipendiet till mer kommersiellt gångbara konstnärer.”

Vita frodas i att våra kroppar utsätts för våld och våra berättelser om krig och trauman.

Jag hade till dess aldrig tänkt på hur pass kommersiellt gångbart mitt konstnärskap är. Den meningen fick mig att reflektera kring vilka förväntningar kulturinstitutioner har på oss kulturarbetare. Men även mer specifikt, vilka förväntningar de har på oss som rasifieras inom en svensk konstnärlig kontext. Vilka bilder matas vi med och vilkas skadade kroppar visas? Det samverkar med det imaginära narrativet av att kroppar som rasifieras ska tåla mer smärta än vita. Vita frodas i att våra kroppar utsätts för våld och våra berättelser om krig och trauman. Exotifieringen av oss får det nästan att kännas som att de smakar på en ny spännande utländsk rätt. ”Berätta mer om vad din familjs kroppar blivit utsatta för” säger den vita blicken. “Ta fram silverbesticken, ikväll äter vi gott!”

Skillnaden mellan mina vanliga arbeten och Miljoner är att Miljoner var lika sann som deras sorgsna ”ooh:n”. Om jag är medveten om att mina berättelser kommer konsumeras, varför inte problematisera och gynnas av just konsumtionen av dem. Målningarna fick bli min valuta. Det är lättare för en icke-etablerad konstnär att sälja en målning än till exempel ett performance eller en konceptuell idé.

Platsen vi konstnärer som rasifieras förväntas inta är just att prata om våld, sorg och annat vi utsatts för, utsätts för och kommer att utsättas för. Jag har både ett utomstående och inneboende ansvar kring mitt konstnärskap och vad jag väljer att berätta. Samtidigt finns det en angelägenhet i våra berättelser då de är på väg att glömmas bort.

I mitt konstnärskap känner jag att det är relevant att förhålla mig till följande tragiska motsägelse: berätta mina historier och inte bli konsumerad. Å ena sidan vill jag inte ge det som förväntas av mig eftersom det lätt kan bli fel, alltså att mina berättelser enbart konsumeras och inte skapar en förändring. Men å andra sidan är det just angelägenheten som är katalysatorn i mitt arbete. Berättelser om orättvisor, sorg och trauman vi barn ärver med föräldrar som har en bakgrund i exil.

Eftersom den vita kroppen aldrig lärt sig att relatera till något annat än just den vita kroppen, valde jag att måla på ett sätt som tvingar betraktaren till att aktivera blicken. Genom att aktivera blicken kan en känna sig delaktig i verket. Målningens komposition och struktur skiftar beroende på betraktarens rumsliga position.

Det var nödvändigt för mig att använda billiga material

Det var nödvändigt för mig att använda billiga material: ramar från Clas Ohlson, den billigaste studiefärgen från IB Wahlström och cheap ass penslar från Bauhaus. Jag hade olika anledningar till att jag valde jobba med just de materialen:

För att jag inte hade en krona.
För att det gav mig en möjlighet till att diskutera kring bristen på resurser, både för mig och för ”orten”.
Materialet har i stort sett ingen hållbarhet i förhållande till professionellt material. De här målningarna behövde bara existera en kort stund till diverse ansökningar och till att bli fotograferade.

Jag åstadkommer målet genom något så enkelt som att visa vita kuber och kalla det Miljoner. Bilder av en stadsdel som är främmande för en så kallad “vanlig” konstbetraktare. Målningarna behövde passera obemärkt förbi för att jag skulle kunna få en möjlighet att prata om just det här.

Jag skrev två texter till Miljoner. Den ena om ”the struggle” plus allt det där jag förväntas säga till en vit betraktare, och så den här.

Hur kommer jag fortsätta jobba i det här sammanhanget? Våra historier berättas fortfarande inte och det finns en angelägenhet att jobba med dem just nu. Skulle den angelägenheten inte finnas i mitt konstnärskap och i de verken jag skapar kan jag lika gärna utföra det verket en annan gång. Det finns inget utrymme för mig att hålla på och reflektera hur andra uppfattar mina arbeten och hur jag som konstnär tolkas. Jag tänker att en genom att vara medveten om de strukturerna som finns i de sammanhang som vi verkar i, som kulturarbetare, går det att tjäna på dem samtidigt som en kritiserar dem.

För Lemonade var inte Beyonces första album.

Jag sökte inte det stipendiet men jag ställde istället ut på just det galleriet och sålde tavlan i mitten (se bild). Den hamnade på en av Sveriges största konstlotterier. Jag sökte också till Kungl. Konsthögskolan med den här målningsserien med en sad text. Jag blev antagen och nu i vår tar jag min kandidatexamen.

Debatt › Perspektiv

Vi behöver prata om dödligheten bland transpersoner

AV Zafire Vrba
24 March 2019

Runt Transgender Day of Visibility 31/3 anordnar Trans Fest Stockholm varje år en kultur och communityfestival. Årets festival hålls 29-31/3. Stockholm stad har valt att inte ge ekonomiskt stöd till festivalen trots tidigare stöd. Arrangörerna anser att festivalen är en så viktig plats för transpersoner att de arrangerar årets festival på i stort sett nollbudget. Två av festivalens medverkande, Kay Holmström Bradshaw och Zafire Vrba, skriver var sin text om behovet av festivalen och delar av programmet. Läs Kays text här.

Jag vill att alla transpersoner ska kunna leva till sin ålderdom och dö av naturliga orsaker, med ett starkt och långsiktigt transcommunity vid sin sida.

Nära 60 procent av transpersoner i åldrarna 15–19 år har övervägt självmord, och 40 procent har gjort åtminstone ett allvarligt försök. Det visar rapporten »Hälsan och hälsans bestämningsfaktorer bland transpersoner« som Folkhälsomyndigheten och Karolinska institutet publicerade tillsammans 2015. Bland samtliga respondenter svarade drygt 30 procent att de allvarligt övervägt att ta sitt liv minst en gång under de senaste 12 månaderna. Lika många rapporterade att de någon gång försökt. Det är orimligt att det är så här dödligt att vara trans.

Varje år till Transgender Day of Remembrance sammanställs internationell statistik om mord på transpersoner. 2018 mördades 369 transpersoner världen över. Denna siffra är i underkant eftersom mörkertalet är stort. Dessutom är många länder inte med i förra årets lista, däribland Sverige. Det saknas även svensk och global statistik om självmord på grund av transfobiska trakasserier, våld och brist på transvård. Något som skulle mångdubbla siffran.

Trots att kränkningar är vanligt förekommande saknas alltså fällande domar från en tung juridisk instans som DO.

I år är det tio år sedan Sveriges diskrimineringslagstiftning utökades med fler diskrimineringsgrunder, däribland ”könsöverskridande identitet eller uttryck”. Under dessa tio år har Diskrimineringsombudsmannen (DO) inte lyckats driva en enda fällande dom mot transfobisk diskriminering. Detta leder givetvis till att många transpersoner inte vågar anmäla brott. De femtontal antidiskrimineringsbyråer runt om i Sverige och enskilda jurister har lyckats lite bättre på området, till exempel kring skadestånd till de transpersoner som tvångssteriliserades av svenska staten fram till 2013. Folkhälsomyndighetens och Karolinska Institutets ovan nämnda rapport från 2015 visar att hälften av alla transpersoner har upplevt kränkande behandling de senaste tre månaderna. Trots att kränkningar är vanligt förekommande saknas alltså fällande domar från en tung juridisk instans som DO.

Många är de kamper som vunnits genom år av aktivism. Vi tvångssteriliseras inte längre. Vi har större tillgång till vård. Vi får heta vad vi vill. Vi har ett rättsligt skydd som i alla fall borde gälla även oss. Men vi kan inte ta något av detta för givet.

De växande högerextrema rörelserna i Europa hotar mångas rättigheter, däribland våra. Särskilt utsatta är de transpersoner som kommer från länder utanför Europa, som saknar uppehållstillstånd och/eller ekonomisk trygghet.

Vi behöver prata om de vi förlorat och saknar, om självmordstankar och psykisk ohälsa, och om hur vi kan överleva som transpersoner idag.

Bara den senaste tiden har vi sett enorma brister i transvården på Sahlgrenska i Göteborg. Transvården för unga har ifrågasatts i dagsmedia, nyligen publicerade Svenska Dagbladet en text med tvivelaktig forskning som grund, och som lyckades dra igång en debatt där rätten till vård ifrågasätts. För att inte tala om den backlash av transfobisk radikalfeminism som fick fart efter #metoo.

Under festivalen Trans Fest Stockholm kommer jag hålla ett Death Cafe som är en träff där vi får tillfälle att prata om döden. Vi behöver prata mycket mer om döden än vad vi gör. Vi behöver prata om de vi förlorat och saknar, om självmordstankar och psykisk ohälsa, och om hur vi kan överleva som transpersoner idag. Death Cafe är inte gruppterapi. Det är inte en minnesstund. Men det är ett tillfälle där döden står i centrum, uttalat och välkommet.

Ett Death Cafe är givetvis inte tillräckligt, men det kan vara ett sätt att hantera all död som finns runt omkring oss transpersoner. För att klara oss i framtiden behöver vi fortsätta att kräva respektfull och tillgänglig transvård för alla oavsett ålder, och organisera hållbara strukturer för att stödja varandra, oavsett om myndigheter eller kommuner väljer att ge oss sitt stöd. Och framförallt behöver vi se till att kommande generationer transpersoner aldrig ska behöva kämpa för att överleva, utan få leva fullvärdiga liv redan från början. Trans Fest Stockholm känns viktigare än någonsin.

Denna text publicerar Zafire Vrba som privatperson och representerar inte Trans Fest Stockholm.

Programmet till Trans Fest Stockholm 2019 finns här.

Toppbild: Death Cafe/Zafire Vrba

Perspektiv › KonstPerspektiv

Feeling Comfortable in Your Skin. A ‘Body Talk’ movement play-session

AV Kay Holmström Bradshaw
24 March 2019

In our modern lives, most of the time, we forget we have a body. We treat it as a transportation device for moving our heads around from place to place.

And then, when we remember we have a body, we measure it and judge it. We think we have to DO THINGS TO IT: fix it, make it better, healthier, more attractive, a different shape… or make it yield some kind of pleasure for us to feel good.

But in my movement play-sessions I invite you to let go of all that, and let go of telling your body what you think of it. Instead, listen to your body for a while, tune into it, become fascinated with it, let it teach you what it wants to do and be.

I use simple, playful, awareness-building games and exercises from the acting world. I ask you to meet your body, yourself, and other people’s bodies in new ways. We explore confidence, dominance, and the difference between the two. We experiment with our own gender expression, and our responses to the gender expressions of other people. And we practice new ways of talking to each other about our bodies.

I love to offer this kind of session to the trans/queer community. It’s a human thing to judge your own body and think it’s wrong in small or big ways, and feel bad about yourself, hide bits, and try to fix bits. But we trans-queer creatures have an extra large helping of this particular human trait.

During the Trans Fest Stockholm weekend, I have just an hour to play with whoever shows up, so it will be just a taster – and I hope to do more if people want to go further and deeper. I’m calling this session: Feeling comfortable in your skin. It will be an easy, playful session using body language and acting games. I invite you to let go of who you believe yourself to be, and move closer to who you really are. It’s a session for people of any age, physical condition, or experience to come and PLAY.

Programmet till Trans Fest Stockholm 2019 finns här.

Toppbild: Kay Holmström Bradshaw

Reportage › Film

Queerporren och staden

AV Johan Palme
22 March 2019

Queerporren har förändrats i grunden det senaste årtiondet. Nya tankar, hisnande ambitioner och billig högupplöst filmteknik har öppnat upp för helt nya sätt att arbeta. Och mitt i förändringens centrum finns staden som symbol och skådeplats: Enorm, queer, patriarkal, kolonial, skitig, högteknologiskt och alldeles ogreppbar.

I många fall när man berättar historien om queerporr brukar det låta ungefär såhär: Mainstreamporren, helt byggd kring cismannens blick, för fram en bild av sexualitet som är en lögn. Dessutom är den ofta misogyn, centrerad kring en viss sorts maskulin njutning, och för fram destruktiva och förgiftade könsnormer.

Som en motrörelse, fortsätter berättelsen, har queer och feministisk porr växt fram. Den visar en sexualitet som ska vara äkta, och kretsar kring queera personer och kvinnor vars perspektiv inte får plats i mainstreamporren. Riktig njutning, inte artificiell. Riktiga orgasmer. Sexuella praktiker som inte passar den restriktiva hetero- eller homonormativa mallen, praktiserade som de faktiskt praktiseras i verkligheten.

För många är filmer som Crash Pad Series första gången de får se personer som liknar sig själva ha sex på film, och det kan vara en omtumlande och fantastisk känsla.

För vissa slags queerporr stämmer berättelsen helt. Mycket av framför allt den amerikanska queerporren följer det här upplägget, till exempel Shine Louise Houstons sedan snart 15 år mycket framgångsrika filmserie The Crash Pad Series. Filmerna i serien är inspelade av ett litet, intimt team, i hemmiljö, med verkliga personer som iscensätter sin verkliga sexualitet. För många är filmer som Crash Pad Series första gången de får se personer som liknar sig själva ha sex på film, och det kan vara en omtumlande och fantastisk känsla.

Den andra queerporren

Samtidigt har under det senaste årtiondet en annan slags queerporr växt fram, som tar ett helt annat grepp om sexualitet. Det politiska i det personliga får plats där också. Men dessutom mycket mer samhällsanalys, konstnärliga praktiker, filosofiska föreställningar och vansinniga utopier, där sexualiteten i porren blir ett verktyg som når ut till hela den samtida verkligheten. Och där inte minst sexualitet kopplas till visioner av staden.

En nyckelteoretiker i den här andra typen av queerporr är den spanska författaren, filosofen och curatorn Paul B. Preciado. Han menar att hela vår verklighet, och vår sexualitet, omfattas totalt av en sammansmältning av teknologi, kroppsbiologi och kapitalism, det han kallar det farmako-pornografiska samhället. Internets och porrens alla lättillgängliga serotoninkickar, p-piller, antidepressiva medel, doping, transpersoners användande av könshormoner, modern medicin och alla högteknologiska missbruk formar allt vi ser och upplever. Våra kroppar är helt integrerade som fabriker och producenter i det samtida samhället. Det finns ingen underliggande sanning, ingen äkta sexualitet att försöka visa upp.

Paul B Preciado på Dokumenta 14 i Kassel 2017. Förutom sina teoribildningar är Preciado framgångsrik curator, och kommer bland annat curera Taiwans paviljong på Venedigbiennalen i sommar, med konstnären och porrfilmaren Shu Lea Cheang. Foto: Olaf Kosinsky CC-BY-SA

Det är på många sätt en pessimistisk verklighet som Preciado målar upp. Men han menar att alla de metoder som producerar det farmako-pornografiska samhällets fiktioner går att greppa tag i och ta över. Olagliga droger och hormoner utanför sjukvårdssystemet, drag, hacking, fri källkod. Enligt Preciado är att bemäktiga sig över porren en nyckelaktion, och queerporren en källa till motfiktioner och motaktioner, en ständig möjlighet att experimentera, förändra och slita sönder mainstreamporrens patriarkala och koloniala system.

De nya queerporrscener som har vuxit fram under de senaste tio åren lever i såna motexperiments anda. Och med all respekt för Barcelona – som på många sätt vara bland de första städerna med en viktig queerporrscen – är det i Syd- och Mellanamerika och i Berlin de mest spännande utvecklingarna pågår. Utvecklingar som är hårt knutna till de städer där de skapas.

Syd- och Mellanamerika

I Syd- och Mellanamerikas storstäder, i São Paolo, Buenos Aires, Bogotá, Santiago de Chile och Mexico City, men även i till exempel Recife, Quito och Porto Allegre, finns kanske den äldsta och mest djupgående queerporrscenen i hela världen. Med en utgångspunkt i en performancekonsttradition som använder kroppen i det publika rummet som ett sätt att iscensätta och utmana orättvisor arbetar den med sexualiteten som ett uttryckligt verktyg. Eller som dokumentärfilmaren Lucía Egaña Rojas uttrycker det i titeln till en av sina filmer: sexualiteten som en konstnärlig skapelse. Precis den slags idé om mot fiktion som Preciado pratar om i sin teoribildning.

Redan 1980 arbetade den Rio de Janeiro-baserade konstporrgruppen Movimento de Arte Pornô med att utmana militärdiktaturens kombination av totalitärt förtryck och katolsk moralism. Genom att iscensätta nakna och surrealistiska “interversioner” i stadsrummet, interventioner och subversioner i ett, gjorde de narr av och gäckade diktaturen. Kroppen, ofta manipulerad, könsöverskridande, förkroppsligar poetisk frihet och möjlighet att skapa en egen verklighet. Det är queer ett halvt årtionde innan begreppet lanserades.

Ett vanligt motiv är att bemöta maktfenomen med sexualitet, att knulla eller åtrå institutionerna.

Idéer existerar hela tiden i utbyte städerna emellan i Syd- och Mellanamerika, och det är omöjligt att fokusera på bara en stad. Att använda explicit sexualitet, med all dess kroppslighet och inbyggda tabun, är i många av filmerna och verken en metod för att utmana, förlöjliga eller mänskliggöra makten och dess symboler. Ett vanligt motiv är att bemöta maktfenomen med sexualitet, att knulla eller åtrå institutionerna. Att använda en 3D-printad karta över Chile som en bespottad dildo, att piska sig med ett radband som får symbolisera hela den katolska kyrkan, eller (i ett särskilt minnesvärt exempel) onanera över en bild på Salvador Allende medan man iscensätter ett av hans karakteristiska tal.

Eller att knulla just staden. I kollektivet Pornô Clowns film Amor com a cidade (Älska med staden) från 2012 har en kvinnligt kodad person sex med städerna São Paolo och Porto Allegre, med deras arkitektur och infrastruktur. Mitt i natten gnider hon sig sexuellt mot de mest lättglömda och självklara aspekterna av staden, gator, betongbroar, parker. På kyrktrappor och i sömniga nattöppna barer onanerar hon öppet. En serie män, vakter, barbesökare, hemlösa, närmar sig henne, attraherade, förvirrade, osäkra, skrämda. Deras patriarkala värld, en spegling av stadens auktoritet, skakas tydligt om av den nakna eller halvnakna kvinnogestalten som bryter mot alla sociala och sexualla regler.

Från filmen *Amor com a cidade*. Foto: Pornô Clown CC-BY-NC-ND

Kollektivet hävdar själva att filmen kan läsas som en normbrytande utmaning mot vardagen, mot det förväntade sexuella beteendets hetereosexualitet och antropocentriskhet – om man vill. Men att de egentligen bara gjorde filmen för att de tände på tanken, och på staden. Den maktutmanande, aktivistiska sexualiteten och den instinktiva spänningen i exhibitionismen och stadsnattens puls flyter in i varandra. Staden blir en perfekt skådeplats för att smälta samman faran och nerven med maktens fysiska manifestationer. Sexig och symbolisk, drypande av sexualitetens historia och praktiker men också en stenhård öde kontrast mot den.

Berlin

Berlin är på många sätt den andra centrala knutpunkten för den mer innovativa queerporren, och helt väsenskild från resten av Europa. Staden har en lång historisk bakgrund när det gäller öppenhet gentemot sexualitet. Det har bland annat länge skapats hyllade filmer där som agerar i gränslandet mellan porr och arthousefilm, gjorda av regissörer som Bruce LaBruce. Samtidigt har många fler olika slags porr också skapats där. En samlingspunkt för den globala queerporren har sedan 2006 varit den årliga Pornfilmfestival Berlin, som samlar hundratals filmer och dussintals filmskapare varje år.

Med tanke på mängden och närheten till mainstreamfilmen är det knappast överraskande att mycket av den Berlinbaserade queerporren har mycket höga narrativa ambitioner, och är världsledande när det gäller att bygga upp komplexa världar. Science fiction-inspirerade berättelser är vanliga, med tekniska framsteg och nya samhällen som verktyg för att analysera och spegla dagens verklighet. I filmserien Neurosex Pornoia skapar filmskaparna Eric Pussyboy och Abigail Gnash en tung samhällsdystopi där datorstyrda neurologiska elektroder programmerar människorna till att ha normativa sexualla bettenden. Undergroundhackare bryter sig in i systemet och lägger in ny kod, som erbjuder ömsom mörka lustar och ömsom utbrändhet och död. Analogin till Preciados tanke om samhället som en kroppskemistyrd maskin är uppenbar.

En ännu mer komplex samhällsbyggnad – och, återigen, en stad med alla dess lager och möjligheter – återfinns i den Berlinbaserade taiwanesiska filmaren Shu Lea Cheangs långfilm fluidØ från 2017. Precis som med Bruce LaBruce filmer har den fått ett varmt mainstreammottagande i produktionslandet och visades på Berlins prestigefyllda filmfestival.

I fluidØs framtid har Aidsviruset muterat till en form som skapar oändlig njutning för de som intar de drabbades kroppsvätskor. I den stora staden har en märklig symbios uppstått mellan en kriminell undre värld som producerar den åtråvärda vätskan och en polisstat som förbjuder den och gör den eftertraktad. En tredje aktör, en grupp queera rebeller, tillfångatar och frigör sexuellt en av statens agenter, vilket leder till en omvälvning av hela systemet. Det intressanta, förutom den djupgående symboliken, är hur alla sammanflätade nivåer i samhällsbygget presenteras i filmen. Muterade arbetare i kroppsvätskefabriken, hemlösa rebeller, maffiabossar, poliser, Alla förändras av den könsöverskridande, flytande sexualiteten som den nya vätskan representerar. Det är vackert, poetiskt, njutningsfullt men också med en maktkritisk smolk i bägaren, där exploateringen smidigt byter skepnad och aldrig försvinner på riktigt.

Syd- och Mellanamerika x Berlin

De två scenerna i dels Syd- och Mellanamerika och dels Berlin är båda banbrytande, och det är lite överraskande att de inte överlappar varandra mer. Visserligen presenterade den brasilianska akademikern Érica Sarmet en sammanställning av den syd- och mellanamerikanska queerporrhistorien på Berlins porrfilmsfestival 2018, och enstaka filmer har gjort resan mellan kontinenterna, men utbytet är generellt relativt litet.

Däremot finns det ett flöde av viktiga personer som knyter de två scenerna samman. Mexikanska teoretikern, författaren och skådespelaren Lina Bembe har Berlin som hemstad. Skådespelaren och aktivisten María Riot (här omskriven i Ottar) delar sin tid mellan Tyskland och Argentina.

Kanske allra mest intressanta i sammanhanget är de Berlinbaserade chilenska filmarna och konstnärerna MariaBasura och JorgeTheObscene, kollektivet Terrorismo Teatral Migrante. Deras projekt Fuck the Fascism iscensätts återigen i staden, och tar allt det aktivistiska och konfrontativa från den syd- och mellanamerikanska queerporren uppskruvat till max, till det de kallar “pornoterrorism”. I en serie koloniala storstäder – Hamburg, Barcelona, Bryssel, Rom och Paris, och snart med nya avsnitt under inspelning i Buenos Aires, Berlin och London – använder de sex och sexualitet för att förgripa sig på statyer och andra symboler för kolonialismen och konservatismen. I många fall bokstavligen förgripa – de knullar statyerna i iscensatta våldtäkter, eftersom de menar att statyerna själva är iscensatta våldtäkter.

De knullar statyerna i iscensatta våldtäkter, eftersom de menar att statyerna själva är iscensatta våldtäkter.

De filmar alltid de konfrontationer deras pornoterroristiska aktioner skapar med personerna och säkerhetspersonalen som rör sig i städerna. Staden, civilisationen som stöttat och berikats av kolonialismen, är alltid närvarande. Det mänskliga, och det kroppsliga i sexualiteten, förändrar synen på stenstatyerna vars material är valt för att symbolisera beständighet och orubblighet. Men själva knullandet lyckas rubba dem, ändra synen på dem, kullkasta hierarkierna. Konstnärerna skriver själva i sitt manifest:

“Breaking down the walls imposed by (dis)knowledge.
We fuck back the glorified asses of fascist dignitaries, heroes of colonialism.
We fuck them, and in the crime scene
we ejaculate real history on their stone bodies.”

Värt att nämna i det här sammanhanget är också den kanske mest tydligt Berlininspirerade sydamerikanska filmen, X-MANAS av den brasilianska regissören Clarissa Ribeiro från 2017. Filmen utspelar sig år 2054 i Novo Recife – Nya Recife – en enorm högteknologisk stad med en tydlig stratifiering mellan en osynlig, normativ överklass och en fattig underklass bestående av queers, utstötta, mutanter och robotar. Med hjälp av en trans-cyborg lyckas en grupp sexuellt sammankopplade symbiotiska rebeller hacka sig in i systemet och förstöra det. Sabotaget av det normativa maktsamhället flyter samman med dekonstruktionen av de maktstrukturer som underbygger det. Filmens texter hämtas från konstkollektivet Coiote och den – förstås! – Berlinbaserade brasilianska performancekonstnären Pêdra Costa.

På många sätt lyckas filmen kombinera den syd- och mellanamerikanska scenens revolutionära iver och maktanalys med detaljrikedomen, den visuella innovationen och fantasin i Berlinscenen. Det inger hopp om att det kommer skapas fler intressanta utbyten i framtiden.

Men Sverige då?

I den svenska kulturdebatten brukar queerporrens subversiva och konstnärligt utmanande möjligheter sällan synas. Mycket queerporr som trots allt skapats i Sverige har varit ganska trevande och konventionell. Men ett lysande undantag finns, som förtjänar att finnas med i det här sammanhanget: Antiffa Vänsterfittas säregna långfilm Vem ska knulla pappa?, även den från 2017.

Utgångspunkten i filmen är en annan slags maktuppdelning, som inte syns i de andra filmerna. Staden, representerad av en lycraklädd cisman från betonghusen på en toppmodern cykel, konfronteras, knullas och övervinns av den magiska, queera naturen. Det rationella, hårda, konstruerade och artificiella ställs mot det ursprungliga, äkta och poetiska. Det är ekofeministisk civilisationskritik, men också ett återtagande av mysticistiska, andliga aspekter i feminismen som sedan länge försvunnit. Filmen lyckas ta de vackraste aspekterna av en äldre tids livmoderfeminism och skala bort essentialismen och förenklingarna. En välbehövlig kritik mot manligheten kan plötsligt vara trans, och queer, och skör. Det är märkligt och vackert.

Det är fantastiskt att den här typen av samhällsengagerad, poetisk och konstnärlig queerporr existerar även i Sverige. Och utvecklingen på scenerna runt om i världen är inspirerande. Queerporren har seglat upp på bara ett årtionde som en av de mest intressanta konstnärliga linserna att för att titta på staden, och hela samhället. Med allt högre ambitionsnivå, med ökade tekniska möjligheter och med ett globalt utbyte verkar det inte finnas någon hejd på vilka höjder den till slut kan nå.

Syntolkning: Toppbilden föreställer MariaBasura från Terrorismo Teatral Migrante som genomför en pornoterroristisk aktion mot Columbusmonumentet i Barcelona. Hon har på sig en röd peruansk waq’ollo-mask och en strap-on, och pekar finger mot en staty av prästen Bernat Boïl. Prästtatyn är lindad med ett helt nystan rött garn. En skylt med texten “12 Oktober: Inget att fira” på katalanska är balanserad på Prästens hand. Bredvid präststatyn finns en staty av en knäböjande man från tainofolket, kyssandes ett kristet kors, men korset har blivit övertäckt av en andinsk Wiphala-flagga. Foto: Fuck the Fascism

Verk › Konst

Mountain Peaks and Art

AV Andreas Nur
17 March 2019

Ett verk av konstnären Andreas Nur där nationalismens ramar studeras. Om hur identifieringens växelverkan är konstruerad utifrån arkitekturen av en rad olika maktstrukturer. Den väcker därigenom frågor kring hur konst kan utformas och politiseras.

Nationalism is sweeping thru out Europe and other parts of the world. People desperately clinging onto their national identities, up in arms over immigrants and refugees “overflowing” their shores with “perverse” ideologies, a perceived threat to the European ideals. Other times the rant may be that “they” are taking all the jobs. Ask a far-right voter and they will tell you all of the above. But the surprising thing is that in these days of ”terror” threats, these xenophobic opinions have made their way into mainstream politics and public debates. Worse yet, these opinions have become white-washed and suited up. Racism is now being expressed with mild-mannered tones at dinner parties, camouflaged as objective and rational conclusions. The scariest thing is when I even catch myself sitting there thinking she or he has a point. We all want to belong, or others need us to belong – as to not confuse the social order. So with me being bi-racial white mainstream society forces me to take a side, as a form of gatekeeping mechanism. People like animals are scanning for threats.

As stated earlier we all want to belong, but where do I belong? What creed, ethnicity, socio-economic or national identity is mine to claim? And do I have to claim any? My mother a non-political immigrant from the soviet union, my father a political refugee who to this day can’t visit his native Eritrea due to fear of imprisonment. And then there this is my stepfather of 30 years, an immigrant to Europe from Pakistan and a practicing Muslim. They care little about contemporary art and have lived most of their lives in western Europe. They have been preoccupied with the everyday struggle of putting food on the table, paying rent and not cracking from everyday racism blatantly thrower in their faces. And now there is me; the son of these people, some kind of confused liberal artist with bourgeoisie tendencies.

The popular word multiculturalism is echoing the debate, and it is just that by now for me- a word.

A word that has been taken from me and mines, and I feel the word is now being used to polish the political image and consciousness of the ruling class, a rebranding of colonialism. The last outpost for me is art. A space where I as a person of colour can ”hide” behind my art and an European sounding name. The book becomes its cover, and the spectators are sent on a wild goose chase for hidden meaning and substance. If my art has meaning or not, I don’t know and my mind can’t help itself to gravitate towards some superficial Buddhist mantra that the primary purpose is to end suffering and free oneself from attachment.

Now again I have a mountain to climb where the peaks are covered in white.

Sincerely Yours,

Andrey Andreas Nur

Analys › Konst

‘Exotiska’ typsnitt – typografi och exotifiering

AV Maya Nagano Holm
12 March 2019

Maya Nagano Holm har skrivit en text om hur typsnitt kan analyseras utifrån processer som exotifiering och främlingskap. Hur kan typografi förstås sett till skapandet av ”den andre”? Därigenom undersöker texten hur bilder konstrueras och vad de kan förmedla i relation till vad som är normativt och ’neutralt’ i ett samhälle.

Hur skapas föreställningar och idéer om personer utanför en vit svensk majoritetsgrupp i Sverige idag? Hur fungerar dessa bilder, och vilka berättelser framträder? Det finns mängder med forskning, diskussioner och samtal som bedrivs inom ämnet. Jag vill här rikta in mig på något kanske lite ovanligt inom ramen för visuell kulturhistoria, nämligen typsnitt och typografi.

Typsnitt är som vilka bilder som helst – skillnaden är att deras främsta funktion är att ge konkreta textbudskap eftersom de också är skrift. Precis som bilder bär typsnitt på stora mängder konnotationer och associationer vilka bidrar till hela textens förmedling. Det är typsnittets syfte. Ett exempel på det är exotypsnitt – ‘exotiska’ typsnitt.

Därigenom försöker exotypsnitten förmedla ett ‘exotiskt’ geografiskt ursprung för en vit västerländsk blick.

Exotypsnitt är typsnitt för latinska bokstäver designade med avsikt att konnotera, det vill säga associativt förmedla en ‘exotisk’ miljö som dess ursprung för gestaltning. Det finns flera forskare som undersökt dessa sorters typsnitt: den tidigaste var typografen Jean Alessandrini som 1979 myntade begreppet “exotype”. Bokstävernas utformning imiterar den ‘exotiska’ miljöns kalligrafi eller skriftsystem. Därigenom försöker exotypsnitten förmedla ett ‘exotiskt’ geografiskt ursprung för en vit västerländsk blick. De används idag inom marknadsföring och grafisk design för att konnotera någonting ‘exotiskt’ till en varuförpackning eller logga. Här finns massor av exempel, se bara på butikskedjan Indiskas logga och alla varuförpackningar på “Världsmat”-hyllan i närmaste stora matbutikskedja. Allt från restaurangskyltar och matmenyer till filmaffischer för gamla kampsportsfilmer. Jag tänker även på de bilder som exotypsnitt ofta presenteras tillsammans med: stereotypa karikatyrer och framställningar av kroppar som rasifieras som icke-vita.

Som exempel på detta kan vi vända oss till Chinateaterns logga, som pryder teaterns fasad framför Berzelii park i Norrmalm, Stockholm. Själva namnet “Chinateatern” är skrivet med ett sorts exotypsnitt avsett att föra sin publiks tankar till ett spännande och roligt (och en i grunden påhittad bild av) Kina. Ovanför namnet syns en rasistisk karikatyr av en ‘kines’. Karikatyren har streck som ögon, lång och stripig mustasch, och självklart även en trekantig så kallad konhatt/kulihatt. Det finns mycket att säga om den sortens karikatyrer men för att återgå till just typografi fungerar Chinateaterns logga som ett tydligt exempel på exotypsnitt som ska vara ‘kinesiska’, ‘japanska’ eller helt enkelt övergripande ‘asiatiska’.

Bilders konstruerande av “den andre”

För att förstå hur den här sortens typsnitt fungerar och vad de anspelar på när de ska vara ‘exotiska’ behövs en större historisk kontext. När någonting konstrueras som exotiskt baseras det på fantasi och känslor av det obekanta, nya och lockande. I en västerländsk kolonialhistorisk kontext görs icke-västerländska subjekt och objekt (exempelvis folk, kulturer och miljöer) ‘exotiska’ för en vit västerländsk publik. Det sker genom ett uppmålande av ett ‘vi’ och ett ‘de’, där “den andre” på så sätt främlinggörs och rasifieras efter koloniala rasstrukturer. Stereotypa framställningar av personer som rasifieras verkar för att avhumanisera dem. Dessa kulturella konstruktioner bär på många olika intressen, varav en av de främsta är kapitalistiska vinstintressen. Se exempelvis hur tvålföretaget Pears Soap blev populära i Storbritannien under 1800-talet genom tvålförpackningar och reklam som använde sig av rasistiska framställningar av afrobritter och ‘afrikaner’ (Kunskapsbanken Bilders Makt analyserar rasistiska stereotyper i västerländsk kulturhistoria, bland annat i form av just reklam och hur “den andre” framställs som en vara för konsumtion). Västerländska fantasier av det ‘exotiska’ – i form av miljöer, kulturer eller hela etniciteter – hänger alltså ihop med makt, kapitalism och kolonialism. Bland dessa visuella förmedlare av det ‘exotiska’ finner vi även exotypsnitt.

“Chinese takeaway”

Ett av de tidigaste exemplen av ‘asiatiska’ exotypsnitt kan sägas vara typsnittet Japanese som skapades i England cirka 1885. Även Pekin från 1888 och Auriols från 1901 är två exempel på tidiga exotypsnitt. Den sortens typsnitt var populära under kolonialperioden decennierna innan och efter sekelskiftet, och även samtida med den europeiska japonismen (en rörelse av influenser från japansk konst och estetik på västerländsk kultur; en specifik form av orientalism).

Det som de flesta av dessa exotypsnitt har gemensamt är att de försöker efterhärma östasiatisk kalligrafi, om än på en mängd olika sätt.

Idag är det vanligt att ladda ner typsnitt från olika hemsidor. På många av dessa hemsidor finns exotypsnitt som liknar det ovanpå Chinateatern. De populäraste ‘asiatiska’ typsnitten, det vill säga med flest nedladdningar, är sådana med namn som Chinese takeaway, Karate, Shanghai och Bonsai. Det som de flesta av dessa exotypsnitt har gemensamt är att de försöker efterhärma östasiatisk kalligrafi, om än på en mängd olika sätt. Exempelvis för Chinese takeaway tankarna till handskrift genom bokstävernas ojämna form. Strecken kan tolkas som att de är skrivna ovanpå varandra och att bokstäverna ser ut att vara nedteckande med en tjock pensel. Därav de varierande tjocklekarna i bokstävernas linjer och de vassa ändarna när penseln i en snabb rörelse avlägsnas från ytan.

Typsnitt som Chinese takeaway ska förmedla snabba, hetsiga penseldrag – en viss irrationell och osymmetrisk känsla. De ibland utstickande kantigheterna skapar störande intryck om de ställs i grafisk kontrast mot en övrig ‘harmoni’, utgjord av andra vanligare och mer regelbundna typsnitt som exempelvis Helvetica.

Något annat som blir intressant genom en närmare granskning av Chinese takeaway är dess orimliga framställning. Eftersom typsnittet för tankarna till handskrift, associerar bokstävernas utformning också en ordning och riktning för hur en drar penseln. I kalligrafi finns det en föreslagen ordning för hur bokstävernas linjer bör dras för att underlätta ett praktiskt och estetiskt tilltalande skrivarbete. Om en exempelvis skriver den latinska bokstaven “H” för hand, utför en det enligt skrivandets normer i ordningen: först dra ett vertikalt streck uppifrån och ner, och sen det horisontella strecket vänsterifrån till höger, och till sist ett vertikalt streck uppifrån och ner som knyter an till det horistonella. Alternativt drar en de båda vertikala strecken först och det horisontella strecket sist men riktningarna för penseldragen förblir densamma. Se nu till Chinateaterns logga och hur ”H”:t där ser ut. Här har det horisontella strecket istället dragits högerifrån till vänster och det ena vertikala strecket har dragits nedifrån och upp. Liknande regelbrott kan hittas i ”E”, ”T”, ”N”, “R”, och ”A”.

Så även enligt kinesisk kalligrafisk tradition bryter Chinateatern-loggans typografiska utformning mot reglerna för streckordning och streckriktning.

En skulle här kunna argumentera att typsnittet möjligen förhåller sig till kinesiska kalligrafiska metoder, istället för det latinska alfabetets. Det är dock inte fallet. Visserligen läses och skrivs kinesisk text historiskt i sidriktningen höger till vänster (och då även vertikalt, uppifrån och ner). Men likt latinska bokstäver ska enskilda kinesiska tecken skrivas enligt ordningen: vänster till höger, uppifrån och ner. Så även enligt kinesisk kalligrafisk tradition bryter Chinateatern-loggans typografiska utformning mot reglerna för streckordning och streckriktning. Alltså ska typsnittet förmedla handskrift och kalligrafi, men efter en närmare titt går det att se hur typsnittet bryter mot kalligrafiska regler. Detta skapar ännu en störning vid betraktandet av bilden.

För ett tränat öga och en person som kan skriva kinesiska tecken kan alltså dessa typsnitt se helt fel ut. Viktigt att förstå är att exotypsnitt härmar en västerländsk imaginär idé om ett skriftspråk. Någon som kan ett skriftspråk som exotypsnitt ‘efterhärmar’ upplever inte sällan brist på en slags skriftlig logik i de typsnitten (se gärna Maryam Fannis artikel, Exploateringen av icke-latinska skriftspråk, om vad liknande ‘misstag’ kan signalera).

Varför ser de då ut såhär? Den enkla och samtidigt komplexa förklaringen är att de typsnitt och den marknadsföring som använder sig utav exotypsnitten helt enkelt inte riktar sig mot personer som kan skriften och språken som exotypsnitt utgår ifrån. Snarare vänder de sig till den vita svenska majoritetsbefolkningen. Störningarna och felen hos exotypsnitten uppfattas generellt inte av den gruppen. Och visst fungerar de (se gärna till en undersökning som fördes kring huruvida exotypsnitt lyckas förmedla sitt tilltänkta ‘exotiska’ ursprung). Reklam och varuförpackningar innehållandes exotypsnitt förmedlar varans ‘exotiska’ ursprung på ett effektivt sätt, sett till intresset att locka konsumenter med en önskvärd produkt. Det är en av anledningarna till varför de ihärdigt används inom grafisk design och marknadsföring.

Typografiskt främlingskap och exotifiering

Gemensamt för många ‘kinesiska’ exotypsnitt är att de är oregelbundna och utstickande. De är ofta i kontrast till Sans serif-typsnitt, som är vanligare och mer vardagliga typsnitt. Sans serif-typsnitt används när en skriver ett mail eller i kommentarsfält på sociala medier eller, för all del, en artikel för en nättidskrift. Utifrån jämförelsen kan vi se hur exotypsnitt konstruerar ett typografiskt främlingskap.

Här sker det en slags förhandling kring klyftan mellan idéerna om det exotiska och det ‘svenska’

Främlingskap är ett ord fulladdat med olika tolkningar, innebörder och erfarenheter. I just denna kontext menar jag att typsnitt som Chinese takeaway konstrueras som just utstickande och avvikande i egenskap av att vara ‘asiatiskt’. Här sker det en slags förhandling kring klyftan mellan idéerna om det exotiska och det “svenska”: en kan säga att exotypsnitt förmedlar en produkt som lagom ‘exotisk’. Själva alfabetet är fortfarande det välbekanta latinska, om än prytt i en ‘exotisk’ visualitet. Liksom Chinese takeaway kan typsnittet på Chinateaterns logga på samma gång betraktas som främmande och bekant: som lagom ‘exotiskt’. På så sätt tillgängliggörs den i huvudsak för en vit svensk målgrupp.

Jag menar alltså att det går att se hur exotypsnitt återspeglar en kompromiss mellan det främmande och det välbekanta. Slutprodukten är riktat mot den vita svenska majoritetsgruppens konsumtion. Utomeuropeisk skrift blir nedbruten och tudelad, undersökt och sedan omkonstruerad till någonting tillgängliggjort för västerländska ögon och konsumtion. Det sker efter västerländska fantasier och föreställningar om skriftens ursprung och estetiska egenskaper. Hur dessa typsnitt konstrueras kan förstås spegla en process av exotifiering och rasifiering. En process som många personer vars kroppar rasifieras som icke-vita i Sverige kan identifiera sig med.

Genom sådana här processer konstrueras utomeuropeiska skriftspråk (och kroppar) som konsumerbara, riktat mot vita majoritetssvenskar.

Genom sådana här processer konstrueras utomeuropeiska skriftspråk (och kroppar) som konsumerbara, riktat mot vita majoritetssvenskar. I fallet med Chinateatern och Chinese takeaway sker det efter föreställningar om någonting exotiskt ‘kinesiskt’: främmande och utstickande men samtidigt eftertraktat. På så sätt får vi typsnitten som är lagom ‘asiatiska’, då de är en västerländsk kompromiss mellan ett asiatiskt skriftspråks estetik och latinska bokstäver. Deras funktion är att förmedla ett tillfälle eller möjlighet för vita majoritetssvenskar att uppleva och konsumera någonting precis lagom ‘exotiskt’ och spännande, anpassade åt dem, till exempel på en plats som Chinateatern.

I relation till exotypsnitt kan Sans serif-typsnitt och Helvetica beskrivas som ‘neutrala’, eftersom de inte konnoterar specifika platser, regioner eller etniciteter. På liknande sätt kan den svenska vitheten beskrivas som ’neutral’ i den mening att det svenska samhället är ett vithetsnormativt samhälle. Vithet i Sverige är neutralt, osynligt. Men samtidigt aktivt i sitt konstruerande av “den andre”, vilka det nu än må vara. Processen som exotypsnitt genomgår konstruerar latinska bokstäver som om de hade ursprung i en ‘exotisk’ miljö; en specifik imaginär idé. Dessutom är det tydligt att de föreställningar som konstrueras kring dessa ‘exotiska’ miljöer och folk skapas inom en västerländsk kolonialhistorisk kontext och rasdiskurs. Exotypsnitt ställs i motsättning till ‘neutrala’ Sans serif-typsnitt. I jämförelse ställs även ‘kinesen’, i form av en stereotyp och en av ‘den andre’, i motsättning till den ‘neutrala’ svenska vitheten. Det ‘neutrala’ som förblir det normativa – det mest lagom.

Syntolkning av omslagsbild: fotografi av Chinateaterns entré. En grupp människor står framför den. I centret av bilden syns Chinateaterns logga.

Analys › Konst

Att förinta sig själv genom skrift

AV Afrang Nordlöf Malekian
12 March 2019

Afrang Nordlöf Malekian har skrivit en text om hur frånvaron av arabisk och persisk skrift på svenska institutioner idag kan spåras tillbaka till maktordningen som uppstod vid britternas exploatering av olja i Iran och den västerländska imaginära idén om modernisering. Genom det undersöker texten vad lingvistiskt montage kan vara.

Jag kan inte förneka att det är tacksamt att studsa tänkandet mot sina egna minnen. Mot den egna kroppen där minnet inte är förpassat till det förflutna eller bestämt och avslutat. Utan kroppen som en plats där minnet istället är en sammanflätning av då och nu. Att använda minnet för att förstå strukturella händelser i relation till kroppen kan vara en strategi. Det är i kroppen som väst – de liv och tankar bestående av de tidigare såväl som nuvarande imperial- och kolonialmakternas globala paradigm – placerar förtrycket. Ett levnadssätt bortom väst innebär då att förinta en del av sig själv. Poeten Forough Farrokhzad skriver “Jag dog av dig / men du var mitt liv”.

Till vänster om dörren in till min fasters sovrum var hennes stationära dator placerad på en inglasad bordsskiva. Under den låg pengar från tiden innan revolutionen, år 1979, inpressade. På bordet låg även datorns tangentbord där persiska såväl som latinska alfabetet delade på samma tangenter – en vanlig design för tangentbord i Iran. Framför datorbordet stod en inplastad kontorsstol, som varit så ända sedan köpet. Jag undrar om hon någonsin kommer sitta direkt mot stolstyget.

Jag får använda mig av olika hemsidor eller mobilens tangentbord för att få ned den persiska skriften.

När jag var femton eller sexton år började min faster plugga engelska. Det trots att hon besökt ett engelskspråkigt land en gång och inte, vad jag vet, har för avsikt att besöka ett igen. Är det inte märkligt att min faster, precis som många andra som lever i Iran – ett land som nästan uteslutande använder sig av persisk skrift, som är en version av den arabiska – har ett tangentbord med latinska såväl som persiska bokstäver?

Om jag skulle sätta mig vid någon av datorerna på Kungl. Konsthögskolan i Stockholm där jag studerar eller på stadsbiblioteket i staden kommer jag inte hitta något sådant verktyg. Här syns enbart det latinska skriftspråket. Persisk skrift saknas dessutom helt som språkval på datorerna på dessa platser – att lägga till språket via systeminställningar på Kungl. Konsthögskolan kräver inlogg från skolans teknikansvarig. Det handlar om en systemändring. Jag får använda mig av olika hemsidor eller mobilens tangentbord för att få ned den persiska skriften.

Bokstäverna säger inte ett ord utan blir istället en bild av den okunskap som kan spåras tillbaka till västs imperialistiska och koloniala strategier.

I mjukvaruprogrammet Adobe Creative Cloud som används brett inom bild- och textarbeten, finns oftast inga eller enbart ett fåtal typsnitt som är funktionella för persisk skrift på förhand installerade. Jag har visat mina filmer i ett flertal filmscreenings och publikationer där grafiska designers saknat uppenbara kunskaper kring det persiska alfabetet. Mina filmtitlar läggs in i felvalda typsnitt. Bokstäverna säger inte ett ord utan blir istället en bild av den okunskap som kan spåras tillbaka till västs imperialistiska och koloniala strategier. Avsaknaden av kunskap hos grafiska designers synliggjordes med all önskvärd tydlighet när Kulturhuset Stadsteatern använde sig av olika språk för att marknadsföra kulturhusets öppettider år 2016 i kollektivtrafiken. Läs gärna grafiska designern Maryam Fannis artikel, Exploatering av icke-latinska skriftspråk, som handlar om hur västerländsk okunskap framträder genom korrekturfel.

Hur kommer det sig att min faster har ett dubbelt alfabetiskt tangentbord men att ett land som Sverige, med en stor befolkning som använder sig av någon form av arabisk skrift i sin vardag, saknar sådana tangentbord vid större institutioner och centrala knutpunkter i samhället? Vilken programmeringskod döljer sig bakom fönstret som säger “ange lösenord och användarnamn” när ett nytt språk läggs till på våra institutionella datorer?

Akhoundzadeh och latinska skriften

Genom en europacentrerad globalisering började en del författare, köpmän, diplomater och skriftlärda i Iran, födda mellan år 1810 och 1840, att söka sig mot Europa. Många återvände sedan till Iran med en önskan att reformera landet till den västerländska samhällsidén. En framstående person var sekularisten Mirza Fathali (1812-1878), mer känd under namnet Akhoundzadeh. Under en period var han bosatt i Kaukasus och kom då, genom det ryska språket, i kontakt med de europeiska samhällsteorierna. Akhoundzadeh menade att Iran behövde följa den europeiska moderniseringsmodellen. Det är en mall som bygger på föreställningen om att industrialisering, kapitalism och adaption till västerländsk kultur kan likställas med framgång.

En av Akhoundzadehs ståndpunkter i den här moderniseringsprocessen var att överge det persiska alfabetet.

Mellan åren 1850 och 1859 kom Akhoundzadeh att skriva en rad olika pjäser på azari, som kom att kritisera kungadömets oerhörda makt och de religiösa ledarna i Iran. Han menade att de bromsade moderniseringen av landet. En av Akhoundzadehs ståndpunkter i den här moderniseringsprocessen var att överge det persiska alfabetet. Ett alfabet som är en version av det arabiska alfabetet och använts sedan arabernas invasion av Iran under 700- och 800-talet när de ersatte persiskans två tidigare alfabet: Pahlavi och Avestan. Han menade att ändringen skulle föra bort Iran från den arabiska kulturen och traditionella tankesätt i Iran. Följaktligen skulle det iranska samhället öppnas upp inför den västerländska litteraturen och moderniseras i ett högt tempo.

Mansour Hekmat, en marxistisk teoretiker, som hade stort inflytande under formandet av Irans kommunistiska parti under 1980-talet, delade ungefär samma idéer om hur farsi bör skrivas. Precis som Akhoundzadeh menade han att iranska språket bör skrivas med latinska bokstäver och lämna det arabiskt besläktade skriftspråket bakom sig.

Genom termen modernisering har väst definierat vad som menas med att vara civiliserad.

För oss som skriver på persiska har den arabiska skriften sina uppenbara brister. Språken härstammar från olika språkstammar. Därigenom finns ett stort antal bokstäver i alfabetet som saknar en muntlig funktion när det kommer till persiskan. Att skriva persiska med latinska bokstäver, något som har blivit vanligt i kortare sms-konversationer, har också sina uppenbara brister. Farsi innehåller ljud bortom det latinska skriftspråket. Dessutom saknas tydliga allmänna riktlinjer för hur en skriver persiska med latinsk skrift, finglish.

Att överge den nuvarande persiska skriften skulle dessutom innebära att en skulle ytterligare följa av den europacentrerade globaliseringen som verkat i hundratals år. Det skulle betyda att helt gå med på västs idé om att det som inte är väst vill bli väst. Genom termen modernisering har väst definierat vad som menas med att vara civiliserad. Övergivandet skulle medföra oerhörda konsekvenser i hela mellanöstern men också för oss som verkar i dess diaspora. Delvis skulle det innebära ett övergivande av viktiga bild- och skriftkulturer, som dessutom inte kanaliseras genom väst. Det är delvis genom västs enorma kulturexport som deras popularitet fortfarande är gigantisk bland den iranska befolkningen.

Oljan i Iran

År 1908 hittade britten William Knox-D’Arcy den första oljereserven i Abadan, Iran. År 1901 köpte britterna rättigheterna till att få exploatera olja i Iran. Det kom att leda fram till företaget British Petroleum. När det grundades hette det The Anglo-Persian Oil Company. Under lång tid vägrade britterna presentera försäljningssiffrorna för iranska staten då de, fram till 1950-talet, ägde 51 procent av företaget och därmed kunde handla fritt. Genom diverse avtal gick enbart en liten del av summan till Irans statskassa. Utvinningen av olja inledde en moderniserings- och industrialiseringsprocess av landet. Britterna kom dessutom att lägga stora summor på reklam- och informationsfilm om Iran och oljeproduktionen som skedde där.

I British Petroleums videoarkiv är det märkbart hur ett exotiskt och primitivt narrativ av Iran byggs upp genom oljan. Västerländska tanken om att modernisering är eftersträvansvärt centreras och oljan är vägen till det centrat. Ett narrativ som riktar sig till iranier och britter samt många andra då det västerländska narrativet ofta antar ett centra oavsett plats. Den koloniala eller imperialistiska berättelsen är det monotona narrativet – spridning av kolonisatörens dirigeringar och den framtida bilden för den som koloniseras.

Berättarrösten säger att sexton år tidigare var Iran ett land fast i sitt förflutna.

I videoarkivet finns filmen, Dawn in East, från 1937, som inleds med bilder på Irans första tåglinje. En berättarröst återger händelsen. Den här transportvägen blir en första central handelsväg för britterna genom Iran. Filmen fortsätter med bilder från Persepolis. Det berättas om Irans stormaktstid, som för länge sedan passerat. Berättarrösten säger att sexton år tidigare var Iran ett land fast i sitt förflutna. Med oljan, som symboliserar framtiden, behöver det inte vara på det viset längre.

Innan exploateringen användes råoljan av lokalbefolkningen som bränsle då det fanns ett läckage från oljereservoarerna upp till markytan. Just råoljans läckage kan kopplas till Zoroastrismen, en religion som dominerande Iran innan arabernas invasion av landet. Oljeraffinaderiet i Abadan byggdes i närheten av staden Masjed Soleyman. Det är en uråldrig stad med två historiska tempel tillhörande Zoroastrimen, som har elden som ett centralt element. Oljan användes som bränsle för elden som brann i dessa tempel. Filmen fortsätter: väst lyckas aktivera den här resursen genom att hitta råolja i otroliga mängder – volymer som räcker för kommersiellt syfte.

Persepolis och dagstidningen Ettela’at

I själva verket var deras bildproduktion av Iran en bild som i slutändan omformade kroppar och kulturella narrativ.

Återkommande i många filmer i British Petroleums videoarkiv är användandet av bilder från Persepolis. Det är som att britterna försöker gestalta Englands intrång i landet som en räddning och återgång till Irans storhetstid när Iran i själva verket behandlades som en koloni under hela första halvan av 1900-talet. Men varför är det ens av intresse att skapa ett narrativ där det är eftertraktansvärt att vara en stormakt? Eller snarare, vad är det som möjliggör att ett land kan bli en stormakt? Under den här perioden började naturvetenskap, istället för religion, att användas som ett centralt verktyg för samhällsbygget i stora delar av Europa. Rasforskningen i väst satte igång, vilket delvis motiverade Storbritanniens imperialism. Sedan handlar det självfallet om ekonomisk vinning och i ledet väntar därmed kulturell erövring.

Därutöver är sceneriet med bilder från Persepolis en tydlig paradox. Storbritannien var en stormakt som förtryckte Iran men på samma gång sålde britterna bilden av att deras förtryck skulle göra Iran till en stormakt. I själva verket var deras bildproduktion av Iran en bild som i slutändan omformade kroppar och kulturella narrativ. Borrandet ned i marken. Ihopfogandet av rören.

Under första halvan av 1900-talet skedde en konstant ökning av publicerade reklamannonser i den iranska dagstidningen Ettela’at. I hög grad således en högkonsumerande livsstil från just företag i väst men även Sovjet till den iranska befolkningen. Reklam för kylskåp från BOSCH eller Servel skulle ge hemmafrun lycka och den arbetande mannen ro. I reklamens repetitiva natur kan ett narrativ skapas som binder samman vardaglig sinnesro med konsumtion. Det reklam ibland gör är att den skapar en bild av något vi ibland inte visste var ett problem. Reklamen skapar en ny bild och därigenom ett nytt behov. Reklamen använder sig av upprepning som metod för att inpränta den här nya bilden. När vi sedan köper produkten möter vi begäret som sålts till oss. Upprepning av bilder kan användas som en resväg till anpassning. Med tiden uppfylls bilden som makten säljer. Det är ett förkroppsligande av kapitalismens verkan.

Reklam som publicerades frekvent i tidningen Ettela’at kring år 1958.

Kapitalismen är en idé som utgår från kulturer som bygger på att se sig själva som mer värdefulla än andra – för hur skulle Akhoundzadeh annars fått idén om att den västerländska kulturen bör ta över den iranska? Enda sättet att överleva blir att förgöra den inre icke-västerländskt angivna kroppen. Är det inte därför som den persiska skriften egentligen skakar om hela den västerländska strukturen när den används i väst? För att väst vill förinta alla samband som finns mellan länder och samhällen som inte kanaliseras genom väst.

Om en bokstav skakar om systemet så grundlägganden vad skulle då ett föremål som genererar den bokstaven innebära?

Att använda telefonen eller hemsidor för att få ned persisk skrift är i själva verket ett politiskt motstånd. Det handlar om att vägra gå med på västs begränsningar av icke-västerländska kulturer. Dessa hemsidor utmanar den imperialistiska västerländska kulturexporten och möjliggör en förskjutning av den snäva bild- och skriftproduktionen i väst. Det är inte förvånande att tangentbord med både arabisk och latinsk skrift saknas på institutioner i Sverige idag. Om en bokstav skakar om systemet så grundlägganden vad skulle då ett föremål som genererar den bokstaven innebära? Den latinska skriften är kolonisatörens och imperialisternas symboler. Engelskan har härskat över många språk. Idag lär sig stora delar av jordens befolkning engelska för att engelska är det globala språket. Den har härskat och har nu blivit något bekvämt. Den bygger på att trycka undan all annan skrift eftersom den ser sig själv som mest optimal.

Majoriteten av befolkningen i Iran kan det latinska alfabetet. De som kan någon typ av arabisk skrift i Sverige är oftast den delen av befolkningen som har påbrå från områden där arabisk skrift är en av huvudspråken i samhället (i Sverige finns det över 200 000 personer med arabiska som modersmål, se artikeln Språkvetare: ”Arabiska näst största modersmålet” i Expressen).

Västs utgångspunkt är att allt bortom väst vill bli eller ska vara väst.

Avsaknaden av arabisk skrift i Sverige idag imiterar den imperialistiska relationen mellan Iran och Storbritannien. Den relationen som uppstod när britterna kom och tog Irans olja och samtidigt exporterade det brittiska levnadssättet till den iranska befolkningen. Modernisering är en våldsam, kompromisslös process. Västs utgångspunkt är att allt bortom väst vill bli eller ska vara väst. Min vän, Cristian Quinteros Soto, sa något i stil med att “jag tänker på hur svensk migration narcissistiskt utgår ifrån att varje utländsk person till varje pris vill vara en del av Sverige”. Som att det skulle råda någon form av tacksamhet när en får bli en del av väst. Den slags tacksamhet som britterna vill ge sig på när de skapar narrativ utifrån Persepolis – om britterna, som en väg tillbaka till Irans stormaktstid.

**Tidskriften Pages / صفحه**

Tidskriften Pages / صفحه är uppbyggd av det engelska såväl som persiska språket. I numret, Seep / نشت, från oktober år 2013 behandlas dessutom just oljans historia i Iran. Tidningens upplägg är av sådan karaktär att den persiskt skrivna delen börjar allra längst till höger och den engelska till vänster. Sedan fortsätter vardera språk på varannan sida. Det engelska segmentet kan antas sluta där det persiska börjar och vice versa.

för den tvåspråkiga är textinnehållets narrativ riktningen

I boken uppstår valet av två riktningar för den som enbart kan läsa ett av språken men för den tvåspråkiga är textinnehållets narrativ riktningen. En annan slags plats som uppstår i mötet mellan de två skriftspråken. Är den bildligt riktningslösa platsen kanske spår av en annan tidigare imperialiserad plats? Filosofen Marcia Cavalcante Schuback säger “blixten är blixtrandet”. I det bryter hon fram den kraft som finns i den plats som ej ännu är formulerad. Det är tiden då formuleringen formuleras, alltså är det tänkandet som rör sig. Har mötet mellan de två skriftspråken i, Seep / نشت, potentialen till en sådan plats?

Persiska såväl som engelska texter visas parallellt med varandra i Pages / صفحه och skapar därmed en bildlig språklig läsning i sig. För den tvåspråkiga är det en vektorslös bild. En bild eller ett objekt som innehåller persisk såväl som latinsk skrift liknar kanske då mer ett ljud från en högtalare? Precis som ljudet anger den inte direkt riktning och därigenom frigörs vi från bildens kravfyllda vektorer.

I mina egna filmer upplever jag ofta en förvirring vid språkval då jag kombinerar engelska och persiska eller svenska, engelska och persiska. Det är som att jag varje gång försöker besluta mig för att följa ett av språken i bilden. I läsningen uppstår dock alltid oväntade hopp med ögat där jag för en sekund lämnar den persiska textraden för att möta ett engelskt ord. Kanske är det en form av lingvistiskt montage? Den verkar i det tysta och är ibland spår av det rådande kapitaliska systemet som vidmakthåller den socioekonomiska världsmaktordningen. Något som många gånger skapat och skapar migrationen till väst. Är den här formen av montage konsekvenserna av ett sådant internaliserat våld, som förgjort delar av vårt inre och där det förgjorda är en del av oss? Där delar av mina minnen och tankar följer en rytm jag ännu inte är bekant med? Det får jag fråga min faster.

Syntolkning: omslagsbilden föreställer tre silhuetter av tre människor ståendes kring en slags industriell konstruktion innehållandes ett stort hjul i dess centra.

Intervju › Politik

8 mars-enkät med Rani Nair och Zwoisy Mears-Clarke

AV Kultwatch
8 March 2019

Idag är det 8 mars, då brukar vi ställa frågor om feminism till personer som arbetar med kultur. Rani Nair är dansare och koreograf som intresserar sig av kroppen i sociala sammanhang och dekoloniala praktiker. Zwoisy Mears-Clarke is an artist and choreographer whose work focuses on giving space to individual experience related to racism, sexism, trans- and homophobia, ableism, classism, femme-shaming, rape culture, and more.

Observera att svaren är på svenska och engelska.

Vilka feministiska frågor tror du kommer att stå i centrum i år?

Rani – Jag tror vi kommer att se mer av MeToo rörelsen. I Indien kom den tex igång på riktigt hösten 2018, som en andra våg. Tyvärr kommer vi också att se gubbarna som svarar tillbaka och försöker ställa saker i sin “normala ordning”.
Zwoisy – Black feminist approach. The rights of women that are transgender.

Vilka feministiska frågor skulle du speciellt vilja lyfta?

Rani – Jag hoppas på en gigantiskt stor antirasistisk och feministisk våg som motvikt mot högerfascistiska strömningar världen över.
Zwoisy – The need for the relationship to disability to move beyond just accessibility and integration towards collaboration and self-determination.

Hur kan feminismen påverka kulturpolitiken?

Rani – Hållbarhet. Hållbara villkor inom scenkonsten. Inom Sveriges scenkonst förväntas en att fortfarande göra nya verk varje år, det är inte hållbart. Kanske kan en medborgarlön komma upp på agendan för oss.
Zwoisy – Ideally, it would foster a culture within the arts that normalizes the constant questioning of where there is a lack of support and to whom would that correspond and why, which would ultimately support the decision making.

Vilken feminist inspirerar dig mest?

Rani – Jag skulle vilja använda tillfället att sätta ljuset på några som inspirerar mig, Nasim Aghili och Sara Ahmed.
Zwoisy – Denise Vandectuze and Dr. med. Ama Jeboah.

Bild: Privat
www.raninair.se
www.zwoisymearsclarke.com

Intervju › Politik

8 mars-enkät med Konstgruppen Ful

AV Kultwatch
8 March 2019

Idag är det 8 mars, då brukar vi ställa frågor om feminism till personer som arbetar med kultur. Konstgruppen Ful är en queerfeministisk och antirasistisk interdisciplinär konstgrupp.

Vilka feministiska frågor tror ni kommer att stå i centrum i år?

– Vi lever i en väldigt polariserad tid där många rättviserörelser växer och blir starkare, parallellt med att fascister får parlamentarisk makt och militära konflikter pågår år efter år med monstruösa konsekvenser. Vi tror och hoppas att antifascismen kommer att stå i centrum och att den solidariserar sig med antikoloniala urfolksrörelser och transrörelser på olika platser i världen. Vi behöver ständigt hitta och formulera metoder för att tillsammans skapa en enad kraft mot den politik som förtrycker oss och våra syskon. Vi behöver visa på närheten mellan människor när politiker ständigt arbetar på att splittra och skapa avstånd för att själva få större makt.

Vilka feministiska frågor skulle ni speciellt vilja lyfta?

– Vi skulle vilja skicka lite extra mycket kärlek till våra syskon i Central och Nordamerika som protesterar mot Trump genom att kräva rätten till mobilitet, frihet och familjeåterföreningar. Vi vill också hylla urfolksaktivister överallt som på gräsrotsnivå visar vägen ut ur klimatkrisen och praktiserar en annan ordning. Och självklart alla queera syskon som gör allt från att gå i Pride-parader för förstå gången till att arbeta för fler lagliga kön än två eller ordna kollon för transungdomar. Detta är några exempel på intersektionella feministiska rörelser som förstår att feminism behöver genomströmma allt och att den istället för att handla om vita, rika kvinnors rätt att ingå i akademier vill störta dom institutioner som gör förtryck möjliga. Vi vill därför speciellt lyfta alla rörelser som formulerar, skapar och praktiserar trygga, mer kärleksfulla rum och verkligheter.

Hur kan feminismen påverka kulturpolitiken?

– Vi hoppas (som alltid) att feminismen används som en subversiv kraft som kräver det som till synes verkar omöjligt. För feminism har alltid gjort det omöjliga. Om feminism kan avskaffa slaveri, tilldela rösträtt och säkra skolgång kan feminism också vara den största kraften som visar nationalismen och fascismen motstånd. Om feminism inte praktiseras som ett sätt att säkra rättvisa för de privilegierade (dvs kvinnor som jämför sig med män i samma mäktiga positioner) utan istället vill avslöja maktmissbruk och kräva rättvisa, kan feminismen vara det som räddar oss kontroversiella konstnärer och kulturpolitiken i stort ifrån att bli censurerade och/eller utraderade.

Vilken feminist inspirerar er mest?

– Vi kan inte välja en person eftersom feminism alltid är rörelser som formulerar andra (för många otänkbara) ordningar och praktiserar motstånd. Vi blir inspirerade av så många. Dom som trotsar murars rasistiska logik med sina kroppar (Nordamerika) och dom som skapar tiotals mil långa motståndskedjor genom att ställa sig bredvid sina systrar (Indien). Dom som begär kärlek och bekräftelse av sina systrar istället för att slåss om att hamna i historieböckerna.

Bild: Konstgruppen Ful
www.modrarsmanifest.org
www.europaeuropa.nu

Plattform för konst och intersektionell kulturanalys

Den andra queerporren

Syd- och Mellanamerika

Berlin

Syd- och Mellanamerika x Berlin

Men Sverige då?

Bilders konstruerande av “den andre”

“Chinese takeaway”

Typografiskt främlingskap och exotifiering

Akhoundzadeh och latinska skriften

Oljan i Iran

Persepolis och dagstidningen Ettela’at

Tidskriften Pages / صفحه

Idag är det 8 mars, då brukar vi ställa frågor om feminism till personer som arbetar med kultur. Konstgruppen Ful är en queerfeministisk och antirasistisk interdisciplinär konstgrupp.

**Tidskriften Pages / صفحه**