Lisa Wool-Rim Sjöblom skriver om det felaktiga bruket av begreppet “transrasialitet” som uppkommit samband med avslöjandet att kvinna vid ett av NAACPs kontor, Rachel Dolezal, under hela sin tid där utgett sig för att vara svart men i själva verket är vit.

Avslöjandet att den svarta amerikanen Rachel Dolezal i själva verket är vit, har lett till högljudda diskussioner kring ras, etnicitet, självidentifikation och det som felaktigt benämnts som ”transrasialism”. Ordet ”transrasial” är ett ord som framför allt används för att beskriva icke-vita som adopterats in i vita familjer och vita kulturer. Det är alltså inte en fråga om självidentifikation, utan om en särskild levd erfarenhet av att ha förflyttats från en (icke-vit) kultur till en annan (vit) och där denna skillnad är fortsatt synlig inom familjen.

Den, enligt mig, befogade ilskan gentemot Rachel Dolezals rasiscensättning, avslöjar den vita nonchalansen och arrogansen inför svart historia och de ojämställda maktförhållanden som råder mellan dessa grupper i USA (och världen), där svarta människor skjuts till döds på grund av sin tillskrivna ras, samtidigt som vita glatt approprierar svart kultur för sitt eget höga nöjes skull.

Ironiskt dock så uppmuntras samtidigt just transrasialt och internationellt adopterade att iscensätta vitheten i sina nya länder, där de som bäst assimilerar sig till vit kultur anses som lyckade, medan de som börjar eller fortsätter att identifiera sig som icke-vita, som hemmahörande i sina första kulturer, beskrivs som dåligt anpassade essentialister – att tillskriva biologiska band betydelse är i det närmaste ett svek, trots att själva den transrasiala erfarenheten är sprungen ur dessa.

Inom adoptionsvärlden är ahistorisk färgblindhet och (den inbillade) möjligheten att ställa sig utanför upplevda raskategorier det hyllade idealet. Adoptivföräldrar kallar sig själva för ”kinamammor” och ”koreapappor”, och i en krönika läser jag om en vit adoptivmamma som menar att det flyter afrikanskt blod i hennes ådror efter adoptionen av en nigeriansk flicka. Att ta hand om någon eller att vara nära någon som är icke-vit beskrivs i det närmaste som en biologisk förvandling, där kärleken är så stark att sociala band blir till blodsband, och gränserna kring ras och etnicitet helt luckras upp. Hur Rachel Dolezal påverkades av sina föräldrars adoption av fyra svarta yngre syskon kan vi än så länge bara spekulera i, men som adopterad kan jag inte låta bli att tänka att det åtminstone är en bidragande faktor som komplicerade Rachels Dolezals förhållningssätt till sin egen vithet. Det säger något om de många utmaningar som adoptivfamiljen ställs inför, och även hur lite det talas om de erfarenheter som vita biobarn har av transrasial adoption.