Sårbarhet ett privilegium reserverat för vita gärningsmän

Sårbarhet ett privilegium reserverat för vita gärningsmän

När knivdådet i Vetlanda inträffade i veckan skrev tidningarna nästan omgående om fallet som en misstänkt terrorattack, trots att det inte fanns några som helst bevis för att så var fallet. Kulturvetaren Airin Fardipour ser ett mönster i sätt brott beskrivs där den typen av beskrivningar är allt annat än ett sammanträffande.


Återigen är rubriksättning relevant att diskutera. I veckan som gått skedde ett knivattentat i Vetlanda, där polisen misstänker terrormotiv. Först dagen efter skriver Aftonbladet att den misstänkte är i dåligt skick och förmodligen narkoman som tycks varit i dåligt skick under en tid. 

Narrativet tycks alltid te sig annorlunda när gärningsmannen är den andre, det vill säga rasifierad. Då beskrivs denne slentrianmässigt som terrorist utan att man tar hänsyn till personens individuella bakgrund, motiv och mentala hälsa. Personen agerar då som en del av kollektiva terrorhandlingar, och dådet blir inte en isolerad apart händelse. 

När det rör sig om en ickevit gärningsman tenderar det att finnas terrormotiv utskrivet i texten oavsett om personen är skyldig till det eller inte. Inga försiktighetsåtgärder vidtas. Det finns heller inga spekulationer kring gärningsmannens eventuella psykiska hälsa, missbruk eller utsatthet.

Hur ska vi ha det? Antingen tycker vi synd om alla eller så tycker vi inte synd om någon

Så beskrivs inte gärningsmän med privilegier! Begrepp som dåd används, det tycks sällan röra sig om misstänkt terrorism med högerextrema motiv. Man är också mer förlåtande i sin retorik och menar att det handlar om ensamvargar med psykisk ohälsa som agerar ensamma. Det är ju synd om dem! De ses sällan som delar av rörelser med rasistiska motiv. Hur ska vi ha det? Antingen tycker vi synd om alla eller så tycker vi inte synd om någon?! Bristen på konsekvens är total. 

Det gäller vita som dödat personer och begått brott i Sverige eller på sin utlandssemester, notera Calle Jonsson (som även efter att han kommit hem från Grekland dömts för misshandel i Sverige), en man som drogpåverkad dödade tre personer i Barcelona, Annika Östberg med flera. Listan är lång! 

Samtliga fall har genererat stöd och sympatier bland den allmänna opinionen/medier, och det blir inget vidare efterspel, eller spekulationer kring varför dessa ‘tenderar att agera såhär’, de har hamnat i kläm och bör förstås, bara för att nämna några. 

En vit svensk är i princip alltid oskyldigt dömd i någon korrupt och undermålig rättsstat någonstans utanför Sveriges gränser.

En vit svensk är i princip alltid oskyldigt dömd i någon korrupt och undermålig rättsstat någonstans utanför Sveriges gränser. I fallet Calle finns vittnen både i Grekland och i Sverige som vittnar om hans våldshandlingar men här skyddas av han av svensk preskriptionstid. Han anklagas även för förtal då han påståtts ljuga om tortyr i den Grekiska arresten, ännu ett brott han misstänks för.

När jag för något år sedan skrev till DN om varför de inte skriver om gärningsmän på samma premisser angående fallet i Tyskland där en man dödade personer med invandrarbakgrund, påstod journalisten, att dådet utförts av en man som misstänks lida av en psykisk sjukdom. Den mentala hälsan är alltid något som nämns, medan orsaken till rasifierades handlingar blir kulturellt/etniskt betingade.

Minns också när en kvinna från Sydafrika förlorade vårdnaden om sitt barn och gick under jorden i Sverige och svensk media och kändisar som Susanne Reuter tog kvinnan i försvar och svartmålade fadern och det Sydafrikanska rättsväsendet. En svensk kvinna kan ju omöjligen kidnappa sin dotter utan gör sitt yttersta för att skydda dottern. Likt ett omvänt Inte utan min dotter-fall den där den iranska kulturen systematiskt angrips medan den amerikanska kulturen framstår som överlägsen. Boken gavs ut passande nog under en tid då relationen mellan USA och Iran var som mest frostig.  (Vill man läsa mer om populärorientalism kan man läsa Magnus Bergs bok Hudud – ett resonemang och populärorientalismens bruksvärde och världsbild.)

När terrordåd sker inom ramen för högerextremism, agerar gärningsmannen alltid ensam, utan att man tar hänsyn till stämningar och växande högerextremism, rasistisk diskurs osv. Dessa ses som sinnesförvirrade individer, incelpersoner som aldrig granskas som grupp med kollektiva idéer och motiv. Icke-rasifierade personer slipper också ta smällen för gärningsmännens handlingar.

Det handlar det inte prompt om att alla ska klassas som terrorister, utan mer om att narrativen och att den efterföljande debatten skiljer sig åt. Våldsförövare bör bedömas på samma premisser.


Toppbild: Storgatan i Vetlanda. Foto: I99pema CC-BY-SA 4.0

AV