För något år sen insåg jag att R:et i ‘R-ABC’ står för ‘Reducerat’. När jag visade min sms-biljett och sen UL-kvittot med reducerat pris (som jag fick för att jag visade sms:et till han som sålde UL-kvittot), blev snubben i båsen till spåren 15 och 16 ytterst skeptisk och med all rätta. Jag har ju freudowahhabitiskt skägg.

Wahhabitiskt eftersom jag inte har mustasch (i och för sig inget unikt för wahhabiter och klassiskt ortodoxa sunniter, även amishmän, för att ta ett vitt och kristet exempel, rakar bort mustaschen men behåller skägget) och freudianskt eftersom jag är alldeles för besatt av Silent Hill 2 och Neon Genesis Evangelion. But I digress.

Snubben i båsen frågade om min ålder och med en viss inbördes tvekan inom mig ljög jag att jag var 17. Trots blängande skepsis i ögonen, lät han mig gå vidare. Jag kände att jag behövde säga ”Gener, du vet”, innan jag gick mot spåren 15 och 16.

Sensmoralen här lyder: Ibland är det tufft att ha skägg, för då är det inte lika lätt att lura sig till ungdomsrabatt.

Väldigt nyligen frågade Kultwatch-medgrundaren, socialdemokraten och esoteriske palmeisten (Olof Palme var en avatar av en lovecraftiansk gudomlighet, som återvända skall genom djävulskt sossiga ritualer involverande Carl Bildts och Björn Söders tårar) Sara Abdollahi mig eller vi skäggiga i allmänhet i en kommentar till sin statusuppdatering på Facebook om det där med skäggolja.

Jag använder ingen. Har aldrig provat.

Ibland kommer väl lite av hårprodukten på skägget eftersom jag alltid kammar det efter att ha kammat färdigt håret bakåt till Kim Jong-un-frissa. Eventuellt är det därför skägget verkar ha slutat växa på hakan; om jag inte trimmar det varje kvartal, blir skägget bara bredare och bredare men inte långt nog för att dölja halsen helt som värsta qajarmonarken…

Sensmoralen här lyder: Ibland är det tufft att ha skägg, för eventuellt har man dåliga gener, du vet.

I juli och augusti förra året, alltså under Ramadan, var jag i Sari, norra Iran för att umgås med familjen och en väninna jag hade lärt känna via Facebook. En förmiddag vandrande jag och en av mina kusiner och hans vänner på en gata, och helt plötsligt blev jag kallad för vahhabî (wahhabit) av ett gäng unga landsmän som gick parallellt mot oss och gjorde sig lite smålustiga över mitt skägg.

Det var inte så farligt egentligen, snarare blev jag nästan halvglad; jag blev faktiskt (halv)glatt förvånad över att dessa unga iranier i Sari ens visste om vad wahhabiter är för några typer. Min egen släkt vet ju knappt ett dyft om sjiismen, som ju ändå är vår religionstillhörighet.

But still, jag hade ju faktiskt odlat en ordentlig mustasch sen flera månader innan iranresan, just för att ingen personal på flygplatsen (eller nån annan typ av regeringspersonal utanför flygplatsen efteråt), skulle få för sig att jag konverterat till sunniislam (det skulle ha räknas som att överge islam under nuvarande styre, vilket det är dödsstraff på). Ska de göra sig lustiga kan de väl ha kallat mig för hezbollâhî istället (fanatisk sjiit och oftast även exoterisk khomeinist); de har ju mustaschinkluderande skägg, faktiskt.

Sensmoralen här lyder: Ibland är det tufft att ha skägg, folk kan tro att du är en jobbig muslimsk fundamentalist – även om du har skägg i ett muslimskt land som Iran.

När jag berättade detta för kamrat Abdollahi, berättade hon att det nu är inne med skägg bland ”de hippa” i Iran. Jag misstänker att hon syftar på rikemansbarnen i Tehran med omnejd, har hört att de ska ha fett mycket swagger där av en kompis som nu pluggar i Umeå. En annan kusin till mig i Iran, en tuff men klämkäck buse, vägrade tro på mig sensommaren år 2014 att det var inne med fullskägg i Sverige, resten av Västeuropa och Nordamerika. Men så såg han vita modeller med hipsterskägg på Instagram och blev tyst om det och började beundra sina nya vita hjältar. Det kanske är en klassgrej, de hippa hänger med i de ‘esoteriska’ trenderna från USA och Västeuropa medan tuffingarna (kîrtîzhâ-e bozorghâ eller koskeshhâ-e bozorghâ) kör med klassiskproletswag. En bildgoogling på ”rich kids in tehran” verkar indikera på att så är fallet – tehrankidens ser ju ut att vara straight outta Harem Nights eller Atish! Notera dock att jag skrev ”verkar indikera”, inte då jag inte ser några skäggiga rich kids from Tehran på Googles bildsökning i skrivande stund. Icke desto mindre skulle flertalet av bilderna på instragramkontot lika gärna vara från Miami eller Los Angeles (även känt som Tehrangeles).

Sensmoralen här lyder: Ibland är det tufft att ha skägg, förutom kanske för rich kids from Tehran. Typ.

Ingen i min släkt, eller för den delen någon iranier jag känner ute i det verkliga livet (förutom en), uppskattar mitt skägg. Väninnan jag nämnde ovan sa åt mig flera gånger både på Facebook, på Viber och ansikte-mot-ansikte att jag inte passar i skägg. Vissa av mina kusiners pappor, min pappas bröder och mina farbröder, brukade ett fåtal gånger ironiskt kalla mig för hâjî (en som pilgrimsfärdat till Mecka, man säger det oftast till äldre herrar eftersom man antar att de troligen utförd pilgrimsfärden, men man kan även säga det ironiskt till män havande mycket skägg; det verkar också vara en ironisk diss vissa kulturmuslimer gör mot troende eller till synes troende muslimer). För nåt år sen ville min pappa vara rolig så han sa till mig, för variationens skull, att jag med mitt skägg ser ut som en rabbi [meseh yeh âkhûnd-e yahûdî, ”som en judisk mulla”]. Annars blir det vanligtvis jämförelser med ayatollor och ”araber” eller Islamska staten, från hans sida.

Sensmoralen här lyder: Ibland är det tufft att ha skägg, för kärnfamiljen och tjocka släkten kan vara fett jobbiga.

En gång kom pappa till mitt rum med ett gravallvarligt ansikte och visade mig att nån hade ringt honom med dolt nummer. Han sa till mig att nån hade frågat honom om ”grannen som bor ovanför [honom]”, om han visste nåt om huruvida jag ”tillhör nån organisation” eller nåt sånt. Pappa tolkade det som att de frågade om jag var en muslimsk fundamentalist, om inte rent av en blivande terrorist, så han skällde ut rösten i telefonen (som alltså vägrade identifiera sig): ”Det är faktiskt min son du frågar om, och han är ingen terrorist! Ring inte det här numret igen!”.

Om man nu ska tro på pappa. I vilket fall som helst, skyllde pappa på mitt envisa beslut att ha skägg, på sunniters vis, för det mystiska samtalet, och strongly suggested att jag rakade bort det. Sen kom de klassiska argumenten igen:

”Du har bra utseende, varför förstöra den med skägg?”,
”Svenskar blir rädda av svartskallar med skägg”,
”Skägg betyder underklass”,
”Skägg betyder dålig självhygien”,
”Tjejer kommer tycka bättre om dig om du har rakad ansikte, särskilt svenska tjejer” 

ad nauseam.

Jag vägrade argt såklart. Jag anklagade honom för att antingen ljuga eller vara dum i huvudet, för det var säkert de där två vulgärsverigedemokratiska grannarna mina, en gång i tiden vänner mina, som letat upp pappas nummer på Eniro eller på Ratsit och busringt honom. Han förnekade detta, eftersom rösten ”lät som en vuxen” och hans mobilnummer kan inte hittas på internet.

Sensmoralen här lyder: Ibland är det tufft att ha skägg, för kärnfamiljen och tjocka släkten har internaliserat rasistiska strukturer så till den grad att de stör sig mycket, mycket mera på mitt skägg än många individuella vita majoritetssvenskar.

Jag fattar, man ska inte sticka ut på fel sätt och man ska framstå som en lyckad kreol (jag har försökt popularisera Nabila Abdul Fattahs substitut för blattebegreppet ett bra tag nu). Man ska raka sig slätrakad som en hellenismens centurion, klä upp sig som Dag Hammarskjöld, ha högsta betyg i så många ämnen som möjligt, studera till jurist, läkare, företagsekonom eller nåt annat lukrativt och bajstråkigt. Become an Honorary WASP. Samtidigt ska man också gärna vara ”en stolt iranier”, genom att kunna persiska jättebra och hänga med i släktens samtal i vardagsrummet – om att allt var frid och fröjd när Shahen (och SAVAK) styrde, om senaste sexiga musikvideon på PMC (Persian Music Channel), om hur bra Gangnam Style är (Gagnef Stylevar ju så mycket bättre), om att alla ayatollor är latenta homo- och pedofiler som knullar varandra analt, oralt och givetvis även nasalt, och sen våldtar de små gossar när de är sugna på, så att säga, lite, lammkött. För alla vet att det egentligen heter Äldreomsorgen i mellersta Qom, och att fatwan mot Salman Rushdie var ett misstag; den var ju faktiskt menad till Nikanor Teratologen. ”Vid Ruhollas schanker!”, hade han ju skrivit trots allt. Fy!

Icke att förglömma att ”vi iranier” minsann är ”arier”, vi var minsann ”en stor civilisation men sen kom araberna och våldtog oss och tvingade på oss islam”. Nej. Den moderna iranska identiteten är helt oförståelig utan islam och Den arabiska erövringen. Bara vårt nuvarande språk (som blev nationalspråk långt efter att iranierna blev muslimer; i det zoroastriska Sassaniderriket talade man pahlavi) kryllar av arabiska adverbialer, till och med exklusiva adverbialer formade av arabiska ord med tillagd adverbial ändelse. Det vill säga, modern persiska har till och med arabiska adverbialer som inte ens finns i modern standardarabiska (MSA). Exempelvis, om jag minns rätt, daghîghan. Från MSA:s daqîq. But I digress.

Den moderna iranska nationalismen verkar gå ut på att vara en stolt iranier inom ramarna för den vita hegemonins begränsningar för vad som är anständigt för en rasifierad att göra med sitt utseende och sin livsstil. När iraniersvensken blir tagen för en italienare, då har denne lyckats vara både en ”lyckad iranier” och en flytandemodern huskreol.

Ja, jag fattar, sticker man ut kollar folk snett på en. Men vill jag ha skägg så vill jag ha skägg. Min kropp, mitt beslut. Jag kan riskerna och i tro mig, jag kan och har konfronterat folk när de omedvetet sagt nåt eller betett sig rasistiskt.

Ashkan Amiri (f. 1990) studerar arabiska vid Uppsala universitet sen höstterminen år 2014. Han har tidigare varit anhöriganställd personlig assistent åt sin omkomne farmor, men avslutade aldrig sin undersköterskautbildning. Planen nu är att doktorera i islamologi (Lund) eller ismalism filosofi (Uppsala) och bli islams Slavoj Žižek. Han ser sig själv som kulturmuslim och kulturmarxist. Senast lästa bok var Fredrich Nietzsche (1915) av dans-judiske litteraturkritikern och forskaren Georg Brandes.

Foto: Jose Tellez.