Kultwatch presenterar en novell som samlat på sig damm efter en lång tid på hårddisken. 

*

Tredje gången snooze-larmet ringer och jag måste gå upp ur sängen. Klockan visar 14.40 det finns sysslor att ta itu med ett liv att ta itu med. Har kommit dit nu dit jag strävat efter att komma har jobbet har lägenheten har männen runt mitt lillfinger eller båda för de är för många för att få plats runt ett. Klockan visar 14.40 och jag måste välja en. Har legat i sängen hela dagen försökt läsa försökt jobba försökt lätta på tyngden. Ligger kvar.

*

En vanlig fredag. 06.00 startar dagen med den lilla frukosten, två rågbrödsmackor, det ska vara fiberrikt annars får jag hemorrojder och det får ingen veta. 07.20 rusar iväg till ett av de flera frilansbaserade jobben. Det blir hektiskt ibland men det får ingen veta, det ska se roligt ut, ska se ut som att jag har lyckats, se ut som att jag är lycklig. 12.30 rusar hem för att äta lunch, inget lyxigt, kanske en sallad med lite ris. Är vegetarian men äter kyckling ibland, jag har så dålig självdisciplin. Stressar över tiden halva dagen har gått och jag har inte ens diskat. Tänker att det kanske är skit samma, jag kanske borde lämna landet ändå och börja om någon annanstans där jag inte behöver mäta mitt självvärde i antalet lögner jag lyckas upprätthålla på daglig bas. Halsar ned två glas råsaft, har centrifugerat dem själv så klart, i en maskin så klart, lagt upp bild på instagram först så klart, 37 likes hittills, det var en stor hit, så klart. 13.20 rusar med tunnelbanan in till stan ser hur befolkningen på varje perrong blir blekare i hyn ju närmare tåget kommer Stockholms central. Ska till nya lägenheten, den jag har köpt, eller jag och jag, har fått pengar att köpa den, dem har jag inte sparat ihop själv, det kan man inte göra om man är en värdelös liten lort, en som har tillbringat en tredjedel av sitt vuxenliv åt att vara sjuk i depressioner och två tredjedelar åt att hoppa på nya projekt och sedan hoppa av dem. Nu när jag äntligen lyckats styra in skeppet på rätt område är det vågor och stormar som ska övervinnas, om man inte styr rätt så hamnar man plötsligt överbord, det gäller att prata med rätt folk, ha på sig rätt kläder, skriva om rätt ämnen vid rätt tid, ja skriva, skriva, skriva, skriva, det är det jag vill göra, och det gäller att ha tid för att kunna skriva, och det gäller att ha pengar för att ha tid för att kunna skriva, och för det gäller det att ha ett arbete, men ett arbete tar ju upp tid och då går det inte att skriva, så kanske ett arbete som innebär att skriva, och för det får man pissigt betalt och kan inte fokusera på det man egentligen vill skriva, nä på det stora hela så glömmer man till och med bort vad det är man egentligen vill skriva, för man skriver ju, men det är inte sådant som intresserar en själv, eller jo kanske om man har tur och gör allt rätt som ska vara rätt, men ändå. Och kanske skäms man för det man egentligen vill skriva, för att det känns så jävla trivialt och det känns som att alla andra egentligen har något mycket bättre att skriva om. Och det är inte så jobbigt egentligen, det går ju alltid att jämföra sig med någon som har det värre, jag försöker vara trogen mina principer och vara rättfärdig, men jag är en lika stor hycklare som de flesta presidenter. Känner mig ofta som en också, undrar bara när folk i min omgivning ska vakna upp och inse min storhet. Inte för att de flesta presidenter är stora, de är egentligen mycket mycket små, de där asen. Kommer fram till lägenheten som ligger på andra sidan stan, i ett rätt område, det är bra att bo där, nära till rätt stadsdel, rätt klubbar, rätt caféer. Mitt namn är det enda som är fel i portentréns lista över boende i trapphuset, Nordin, Jönsson, Hansson, Lind, Ödesjö. Ödesjö tycker jag är fint. Jag möter låssmeden i dörren, han ska byta mitt lås så att ingen kan ta sig in och förstöra mig, mer. Låssmeden Bertil som sa ”jaha” i telefon när jag bokstaverade mitt förnamn, ”vad gulligt” när jag bokstaverade mitt efternamn. Låssmeden som sa att förre ägaren vilken ansvarslöst nog tappat bort fyra av fem säkerhetsnycklar säkert var ”kvinnlig av sig” som en självklarhet. Ler lite glatt mot honom och tänker att han är en sådan där typ av gris som inte fattar att han är en gris, en som de flesta andra som tror att de har hjärta och hjärna på rätt ställe när de i själva verket bidrar till att vårt samhälle är en mindre sympatisk plats att röra sig på än jag föreställer mig Saturnus ringar vara. 14.30 på väg till ett av de rätta caféerna i rätt stadsdel för att möta en vän. Sitter där och pratar om en annan som inte ställer upp tillräckligt, det är för jävligt med vänner som sviker, hur ska man visa att relationen är viktigare än det man går igenom för stunden. Stundens smärtor går över i sinom tid men saknaden efter en skadad relation är evinnerlig. Stanna hos mig och kliv ut ur ditt lilla universum vill jag skrika ibland men det hörs ju ändå inte. ”Du tänker bara på dig själv” så tänker vi alla om alla andra tänker jag. Dricker upp mitt te trots att det smakar för jävligt eftersom det kostade 40 kr. För 40 kr kunde jag ha köpt ett och ett halvt paket tepåsar från Willys. Sveriges billigaste matkasse, jag vet inte om det stämmer men det är billigare än Coop-butiken runt hörnet från min nya lägenhet, det kostar att bo på rätt ställe. Med en ny plats kommer en ny livsstil, måste börja handla eko. Äggen, de är värst, jag älskar ägg och det måste vara eko, bara det att jag aldrig tycker mig ha råd. Har hellre råd att köpa drinkar på ett rätt ställe. Dyra drinkar, goda drinkar. Skåla för det goda livet. 17.40 tio minuter försenad till minglet före filmvisningen. Här samlad stadens politiskt korrekta kulturelit, det lilla rummet där vi alla trängs för att någon gång få plats. Måste bli sedd måste hälsa på rätt personer. Det bjuds på vin de flesta tar ett glas jag tar två och häller ned ett tredje i det andra. Han väntar, en av dem som har väntat länge, jag ler lite extra, retas lite, lägger huvudet på hans axel inne i biosalongens mörker. Känner hur hans kropp stelnar och tänker att det här alltid blir så här med mig, att jag alltid vill ha och alltid kommer ta. Jag vet inte vad jag är ute efter egentligen, hade jag verkligen velat ha honom hade det skett för längesen, vet inte varför han har väntat. Han har med sig en kompis och jag tänker att jag kan äta dem båda till middag i kväll. 20.30 vi är smått berörda men det fanns en hållhake så klart, en allas vår white savior i filmen, förutsättningen för dess lyckliga slut. Vi går till en bar jag tänker att jag ska hem snart det har varit en alldeles för lång dag. Vi sitter på fel bar, jag har på mig fel kläder, ansiktet är helt fel. Skippade sminket, tidiga morgnar är mina värsta fiender, de vill mig aldrig väl. Ett, två, tre glas vin slinker ned och de ska gå vidare, jag ska hem i kväll. Någon nämner ecstasy och jag blir nästan arg för hur kan man undanhålla en sådan sak till så sent som nu. Förbannar allt vin för tänk om jag visste, varför har vi suttit på en bar när vi kunde varit lyckliga någon annanstans. Ska inte hem längre, det blir kanske en av männen i kväll men vi får inte lämnas ensamma alla följer med. En tablett lite vatten mycket väntan. Det är det värsta. Att sitta med nästan helt främmande personer och vänta. Vänta på ruset, vänta på lyckan, den som alltid kommer sen. 01.50 ruset kickar in och det är så skönt att röka cigaretter. Det är så skönt att existera. Men skeppet måste fortsätta styras, får inte glömma bort det i det rosa molnet. Får inte prata gamla minnen, får inte låta ångesten tränga fram. Lukten av ungdomens synder, jag lägger mig emellan männen och de smeker bort mina sår för stunden. En, två, tre, fyra, fem timmar, jag njuter men det känns tomt, njutningen är tom, behaget är tomt, inuti, en tomhet. 06.30 rastlösheten kickar in och det är fan inte ens skönt att ligga och bli kysst på nacken. Jag vill bort från rummet, bort från männen, bort från drogen, bort från verkligheten, fan hur var det nu med att lämna landet. Kanske ska till en ny stad där det finns en strand och bara låtsas som att livet inte existerade innan de där sandkornen i trosorna gjorde sig påminda genom en oupphörlig klåda i fittan. 07.20 somnar med en kropp tätt omslingrad runt min och tänker att det kanske går att finna ro någon dag. Har glömt klippa tånaglarna, river mig själv på foten, tänker att det är sådant som går förlorat när allt ska vara rätt. 10.40 rör mig hemåt, går över Stockholms solklädda gator. Typiskt att ljuset ska slå en i ansiktet när man känner sig som minst hemma i det. 11.15 kanske ett nytt liv i morgon kanske ett nytt liv varje dag. Kanske aldrig ett nytt liv men alltid tomheten. 12.00, jag blundar, tänker aldrig vakna

Arazo Arif är poet, journalist, kritiker och redaktör för Kultwatch.