Jag vet alla sanningar och därför också alla lögner och jag vet att du en kväll gick ensam i mörkret och du tittade upp mot himlen och försökte fånga evigheten. Du spärrade upp ögonen och fokuserade blicken för att du ville se en stjärna falla, rasa och du ville önska något – du ville önska dig allt. Du hade på dig en kavaj, den var mörkblå och mellan överarmen och kroppen hade du en flaska vin som du hade lovat henne att ta med dig, du hade lovat det eftersom hon äntligen låtit dig läsa novellen som hon hade skrivit om och om igen och efter varje gång som hon antingen rev den, eldade upp den eller dränkte den, höll hon om dig, kramade dig och sa: Nästa gång när jag börjar om från början så ska du få sitta bakom mig och titta över min axel medan jag skriver, men jag varnar dig – sa hon ibland och du nickade alltid lika nervöst och så var det något hoppfullt i dina ögon som glimmade till – jag varnar dig för att göra så mycket som ett ljud med ögonen medan jag skriver. Precis exakt då – då himlen lös upp Teheran så att allt förmodligen såg ut som en solkig ädelsten – och innan någon lite längre bort skulle ropa på dig, det var ett sånt där tyst psst, du, psst, var tyst, kom hit och hjälp mig fånga katten under bilen – den är här under bilen och om du står på den sidan – mellan bilarna, står jag på den här sidan, så skrämmer du ut den mot mig och så fångar jag den på den här sidan – som en björn, sa han samtidigt som du tänkte på när hon lät dig läsa något som hon skrivit för första gången. Hon satt där i rummet mittemot dig, plågades, vände och vred på sig som ett hungrigt barn, plirade med ögonen misstänksamt medan du försvann in i hennes text och ibland rynkades henne pannan irriterat när du skrattade – hon ville fråga: Vad skrattar du åt, din jävla hund, är det så illa så att den får dig att skratta. Du hade inte ens börjat läsa novellen, du höll den i händerna och tittade på titeln: Forough Farrokhzads sista timmar innan mordet den trettonde februari nittonhundrasextiosju. Enkelt, tänkte du, mycket enkelt och perfekt – och modigt och… Du tittade upp och såg hur hon satt bitandes på naglarna – du nickade, du ryckte på axlarna och hon fick ett sådant där ängsligt och nervöst leende över ansiktet och efter en stund så frågade hon: Vad tycker du, varför säger du ingenting, vad tycker du om novellen – säg något, vad tycker du om texten, Josef? Du skakade på huvudet och sa att du inte ens hade börjat läsa den – att du var fast i bara titeln, den i sig var så vacker och modig och att du ville läsa den om och om igen och så sa du: Den rinner igenom – inte bara mina tankar, utan hela min kropp – som mjuk guldfärgad honung, den smeker allt inom mig, den kittlar mig och… nej, jag ska inte prata som en rutten frukt till poet – titeln är vacker och mo… ja, som jag just sa så – den är modig. Hon nickade, en form av självsäkerhet reste sig inom henne och hon satte benen i kors och lutade huvudet mot handens baksida – som en poet, som en större poet än den hon trodde sig finna inom sig och så var det som om hon tänkte säga något, men hon satt bara tyst och fick dig att känna dig obekväm. Hon lutade huvudet en aning, stoppade en cigarett mellan läpparna, tände den och så tittade hon på dig igen och sa: Sluta bete dig som ett barn nu, du håller i papprena som ett barn håller i en rutten kaka, läs den – läs klart den, varför sitter du bara där och stirrar? Hon andades in röken, andades ut den och du såg hur hennes ansikte för någon kort sekund nästan suddades ut bakom röken och när hon kom tillbaka så log hon, höjde ögonbrynen och drog bak håret så att det såg ut som om hon hade page. Du nickade nervöst och så läste du: Vi hade varit hemma hos Modern några år tidigare. Vi trodde att det skulle räcka med Modern. Några månader senare bestämde vi oss för att göra samma sak hos Poetissan. Hon hade, vilket vi hörde på inspelningarna, stora problem med att bli kallad Poetissan och därför kallade vi henne enbart för Poetissan. Den sista dagen började med att Poetissan hade varit på sitt lantställe uppe i bergen. Du slutade läsa exakt där och tittade upp och såg hennes tomma och nervösa ansikte, en vånda spred sig mellan läpparna och pannan, en sådan som bara författaren känner när någon borrar sig in i hennes tankar och känslor, hennes självsäkerhet hade försvunnit och du blinkade långsamt, lite tillgjort och sen sa du stammande: Den här får mig att tänka på… du vet… Har du läst Josef Z. Litbarzkis Laikoon, den döende trojanen eller kanske till och med Ursula Krieg De enda eller sista sanningarna? Trots att hon skakade på huvudet svarade hon att hon hade läst den första, men vad har den romanen med novellen att göra och om du, sa hon och pekade uppläxande mot dig, svarar att den liknar min novell på något sätt så kan du lägga den åt sidan så att jag kan ta död på den, dränka den i vatten. Nej nej – nej, Mitra, jag menade inte alls så, inte alls, avbröt du henne med och så fortsatte du att läsa och då och då tittade du upp över papperskanten och såg hur hon bet nervöst på naglarna eller drog bak en hängande hårslinga bakom öronen och så försvann den där självsäkra poeten från hennes ansikte och du läste: Poetissan körde ifrån oss, vi körde efter. Poetissan, om jag nu ska tvingas till att skriva det, hade ett mod som en trojanska. Vi ökade farten och körde förbi bilen mellan oss och Poetissan. Poetissans sjal, som hon hade knutit runt huvudet som de franska ambassadörernas fruar och älskarinnor, fångades av vinden likt en fallskärm och flög ut över bergskanten. Vi gasade och körde in i hennes bil bakifrån. Vi ryckte alla till i bilen och Poetissans skrik hördes genom vinden och ljudet från motorerna. Poetissan slet av sig solglasögonen och kastade dem mot vår bil, hon träffade framrutan. Vi körde upp bredvid Poetissan och hon tittade på oss med det kladdiga sminket som rann ned för kinderna. Vi svängde in i hennes bil och Poetissan tappade kontrollen över ratten. En av oss i baksätet sa att han nästan blev rädd för Poetissans skrik och gråt och han föreslog att vi skulle låta Poetissan vara. Vi körde in i Poetissans bil två gånger till från sidan och hjulen tappade fäste och hon tappade kontrollen. Hon svängde först in mot bergsväggen och skrapade karossen och sen åt andra hållet för att försöka få kontroll på bilen. När hjulen tystnade i luften så hördes hennes skrik igen och taket försvann bakom vägkanten. Alla hennes bokstäver gick igenom dina tankar snabbt och så sänkte du blicken från oändligheten och den trötta månen, från det du trodde var Orions bälte och såg hur mannen vid bilen försökte vifta till sig dig och upprepade i stort sett samma mening som innan. Han hade en ganska tjock mustasch, den såg ut om en bred sopborste som låg lite snett under den knappliknande näsan och ögonbrynen påminde om två tusenfotingar som försökte mötas i en kyss och så sa han: Ursäkta, kan du hjälpa mig med det här? Du skakade på huvudet på det där sättet som du brukar göra när du låtsas som om du inte förstår vad som händer, som om du inte hört vad som just sagts – så som du brukar göra för att slippa delta eller hjälpa till och så viskade mannen och rynkade pannan så att de tjocka ögonbrynen såg ut att mötas: Min katastrof till katt gömmer sig här under bilen – jag tänkte om du ställer dig på den sidan av bilen och jag på den här sidan av bilen, så skrämmer du ut den mot mig, så fångar jag den. Mannen pekade mot den röda bilen, en japansk bil – en Mazda och du höll vinflaskan mot honom för att visa att du var på väg, som om du inte hade tid med något annat än att läsa om novellen som du hade hopvikt i innerfickan och han sa med ett desperat leende: Jag har en fru där hemma och hon är ganska jobbig ikväll för jag råkade lämna dörren öppen, så att det här kattskrället sprang ut och nu har jag hittat katten för andra gången i natt – för andra gången! – om jag inte fångar den nu så kommer jag att ge upp och ger jag upp så kommer hon för alltid att beskylla mig för vår dotters olycka – du förstår, hon kommer att påstå att just försvinnandet av denna katt kommer att vara orsaken till alla olyckor som vår dotter kommer att drabbas av. Mannen pekade fortfarande mot bilen och du blundade, gnuggade dina lata ögon och tänkte att du skulle svara att han får klara av det helt på egen hand, men så tänkte du på hans dotter som saknade katten och så tänkte du på Mitra, på era vänner och på hur ni ville förändra världen genom att sträcka ut en hand till alla som behövde en. Mannen tog av sig den mörkgröna kostymjackan och så knäppte han upp några knappar på skjortan och frågade: Du har väl själv barn? Du skakade på huvudet och svarade: Nej, jag har inga barn, inte än – men säkert en dag och… jag vet inte när, men säkert att jag får det en dag, men nej, jag har inga barn. Du började prata helt planlöst, nästan hejdlöst och mannen tittade uttråkat på dig och sa att det var intressant och sen sa han att du kommer att få barn en dag, och sen sa han att du skulle ställa dig på andra sidan bilen och innan du stod bakom bilen sa han: Och när du får barn, ja, då kanske du också hamnar i en liknande situation som jag och kanske att du förstår mig då. Okej, svarade du och mannen frågade dig om du var från Teheran. Du nickade och så ställde du ner vinflaskan på marken och fortsatte med: Min mamma är född i Tabriz, men flyttade hit som barn och min pappas föräldrar är också från Tabriz, men han är född här i Teheran. Intressant, sa mannen som kavlade upp skjortärmarna, jag är också född här, och mannen kammade till mustaschen med fingrarna och gjorde det där ljudet med tungan som bara iranier från Teheran gör och så frågade han: Det ser ut att vara en dyr vinflaska, var har du fått den ifrån? Du log lite hemlighetsfullt och så sa du att du hade jobbat som servitör på ett cocktailparty för den amerikanska ambassaden – Jag tog den. Samtidigt som du tog av dig kavajen och la den en bit bort från bilen sa du att du skulle hem till din fästmö, hon och du skulle dricka några glas för att fira att hon… Och jag har förlovat oss, sa du med ett falskt litet krystat leende och knackade med knogarna mot kavajfickan, jag ska ge henne den här boken också. Du tog några steg tillbaka mot den röda bilen och han frågade vad det var för bok. Har du hört talas om Claude Gustave Rouxière? frågade du och lite längre bort hörde du ljudet av en tändsticka och så såg du en cigarett tändas i mörkret. Cigarettglöden i mörkret fick dig att tänka på den där delen i Claude Gustave Rouxières självbiografi Vi kommer alltid att dö igen då han ser en soldat på andra sidan skyttegravsfältet tända en cigarett och några sekunder senare avfyrar Rouxières ett skott som borrar sig igenom den rökande pojkens hals. Mannen kammade mustaschen fåfängt med fingrarna igen och svarade att han aldrig hört talas om författaren och sen sa han att han bara var artig som ställde frågan, – För egentligen hatar jag inte bara böcker, utan skönlitteratur överlag är för mig helt obegripligt – jag har aldrig begripit mig på varför man ska läsa något som är helt påhittat – poesi kan jag läsa, men inga påhittade lögner. Du ställde dig precis där han sa att du skulle stå, du knäppte upp ärmarna på skjortan samtidigt som du försökte förklara för honom varför du älskade att läsa böcker och han avbröt dig, du tystnade och så tittade du upp mot himlen igen för att se om du kunde se någon stjärnas sista stund och mannen frågade dig vad du jobbade med. Jag arbetar inte, jag studerar, svarade du samtidigt som du sänkte blicken från det du trodde var Orions bälte, jag studerar på universitetet. Och så frågade du: Vad gör du själv. Han pekade ned mot biltaket där han ungefär trodde att katten skulle vara och svarade att han jobbade vid universitetet. Gör du, frågade du lite fundersamt, och du gillar inte att läsa trots att du arbetar på universitetet – är du ekonom eller kanske nationalekonom? Du skrattade, inte tillgjort, utan på riktigt och mannen blev lite förändrad i ansiktet. Nej, det är inget sånt universitet, svarade han och sa att du skulle skrämma katten under bilen. Jaja, jag ska skrämma den, sa du samtidigt som du hörde hur några stressade steg närmade sig snabbare och snabbare och till slut sprang de, och så fångar du den som en björn på andra sidan. Bra, du har förstått, sa mannen med en förändring i röst, lite mer stressad och när du tittade under bilen så såg du ingen katt och mannen tittade på dig från andra sidan bilen och sa: Det är inget sånt universitet. Din panna rynkades, du tittade efter katten, du kände hur gruset trycktes in i knäna och så frågade du: Vad är det för universitet då? Har du hört talas om universitetet vid bergets fot? frågade han och log och du, du hängde inte med och stegen kom närmare och du ställde dig upp snabbt och såg några män springa mot dig och mannen sa: Evinakademin vid bergets fot, där jobbar jag. Du sprang mot kavajen och precis när du nästan var där så kände du benen domna bort, tankarna dunstade från huvudet och du föll mot marken och så såg du stjärnorna röra sig, som om de spolades ned i ett svart hål och så hörde du en röst säga: Ta det lugnt med honom, slå honom inte igen, ta det lugnt. Och du låg där och trodde fortfarande att du såg Orions bälte dansa på himlen och blodet spred sig som en röd skugga runt ditt huvud, du log och jag vet alla sanningar och lögner – du låg där och jag ville sträcka armen mot dig, lyfta dig – rädda dig och mannen med de larvliknande ögonbrynen sa: De där jävla socialisterna, kommunisterna – jag förstår verkligen inte vad de vill – de får allt och ändå ska de gnälla. Någon sparkade dig i sidan, du reagerade inte och stjärnorna var bakom dina ögonlock och någon greppade dina ben, någon dina armar och så skrattade de alla – du hörde inget. De skrattade och mannen med den tjocka mustaschen sa att de skulle ta vinflaskan och du hängde i luften och då och då skrapades dina skinkor mot gatan och du vaknade till och tänkte: Kavajen, kavajen, novellen – i fickan, novellen. Sen försvann du igen och de gick vidare bort från kavajen som fortfarande låg kvar på parkeringsplatsen med hennes novell i innerfickan och du tänkte eller kanske till och med viskade för dig själv: ”Ursula Kriegs De enda eller sista sanningarna är vad jag menade och inte det där hitlerepigonet till nazist, även om han må vara en fantastisk författare, Josef Z. Litbarzkis roman och du vet vad jag menar, Mitra, den scenen i Hektor Vallas roman Fallet där han skriver att det först lät som en flagga som smiskade i vinden och att människan från marken såg det de först trodde var snö, senare när det landade var det fjun från… ja, fåglar, antog människorna och när de senare såg det som lät som en smiskande flagga kämpa i luften pekade människorna upp mot himlen och vissa skrek i lycka, andra i sorg, några i rädsla och i längtan, men oavsett känsla, så rann det ned tårar för kinderna på dem alla och om jag hade vågat, Mitra, så hade jag sagt att du skrev så och sen förklarat att det även påminde om Sergej Lipovsky Spegeldödaren eller Roger Moncadas debutbok, som vi översatt utan att kommit överrens om hur den första meningen ska översättas – jag vill översätta den: Jag har aldrig någonsin velat ta mig vidare från denna mittpunkt, medan du vill översätta den: Denna mittpunkt har alltid varit mitt enda hem och nu när jag ligger här – i denna bagagelucka som luktar torrt blod och reservdäck – så inser jag att du ändå kanske hade rätt och de kvällarna som alltid blev nätter och som ibland blev gryningar och då vi låg lama, ömma i kropparna och diskuterade denna första mening var för mig all frihet som behövdes – det räckte där i detta lilla rum och med den boken – men även med andra böcker, som Aisha Ahmeds Jupiterringarna eller Claude Gustave Rouxière självbiografiska roman där han, i en scen känner hur spännet runt hakan släpper och hjälmen faller till marken, den geggiga, leriga marken och han, nästan livlöst, faller ihop i den våta jorden och han plockar upp hjälmen, sätter den på huvudet och ser upp mot himlen och tänker Där bortom allt finns Orions bälte… och Mitra, hör mig, se mig – hjälp mig.” och du låg kvar där, livlös och blinkade långsammare och långsammare och smekte bagageluckan och du försökte samla kraft för att dunka den, slå upp den och från bilen hörde du dem, de skrattade och händerna föll ned livlöst mot golvet och du tänkte på Mitra, hur hon ofta vaknade så där som du tänkte dig att en antilop förmodligen vaknar och du såg henne – naken, hennes smala kropp och revbenen såg ut som en blek katedral, en gotisk, en helig och om sidorna ned för axlarna låg det svarta håret och doften av blodet som rann genom håret låg som en pöl runt huvudet och du började gråta – jag vet alla sanningar och därför också alla lögner och jag ska skriva allt precis som det var, precis som det hände och precis som jag minns det.

Novell tidigare publicerad i Ord&Bild i kortare version, reviderad till längre för Kultwatch.