Under en längre tid har Johanna Nilsson haft ett stort intresse av att skriva. Oftast novell-liknande texter där hon har en fråga/frågor i åtanke som hon finner aktuella och vill lyfta fram. Majoriteten av det som Johanna Nilsson skriver förespråkar i stora drag ett jämlikt samhälle. Aldrig tidigare har hon känt sig manad att göra någonting mer utav skrivandet men av olika anledningar vill hon göra det nu.

Varför just jag dog

För ungefär två veckor sedan fyllde jag 11 år. Det firade personalen på mitt asylboende med en tårta som en av de anställda själv hade bakat. Hen hade till och med köpt 11 stycken ljus som för mig symboliserade trygghet och omtanke. En i personalteamet pratade hyfsat bra arabiska och sjöng för mig. Mina nyfunna vänner på boendet sjöng med de också, så gott de kunde, för att visa deras kärlek. Till kvällen när det blev dags att gå och lägga sig hade jag en aning lättare sinnesstämning än vanligtvis. Gång på gång låg jag vaken till midnatt innan jag kunde somna. Det var oftast samma återkommande grubblerier. Jag tänkte på mina två äldre bröder som jag inte visste var de befann sig. Om de var ensamma, döda eller i varmt sällskap av vänner. På min mamma som nästintill varje dag försäkrade mig om att pappa borde komma till Göteborg om bara några dagar. Fast jag vet om att han är soldat. Antagligen strider han vid gränsen till Jemen och kan hemskt nog ligga begravd i en smutsig skyttegrav.

På grund av omständigheterna vill jag ändå påstå att min födelsedag blev en bra sådan. Det är tanken på dagen efter som ger mig kalla kårar. Jag vaknade upp av att min mamma ryckte tag i armen på mig. Känslan jag fick var exakt densamma som jag erfor för ungefär ett halvår sedan. Jag trodde att vi var i tillbaka i Syrien där rebellerna vandaliserade vårt hem som vi sedan kom att fly ifrån, men så var det inte. Den här gången brann det. Även fast att jag var helt nyvaken kunde jag kvickt förstå att det rörde sig om en brand. Lukten av os var gräsligt genomträngande och mina ögon började svida och rinna. Jag, liksom min mamma, fick panik. Vårt rum låg på tredje våningen. Med pulsen i halsen sprang vi ut i korridoren där jag såg mina lekkamrater vettskrämda med deras ögon fyllda av gråt och ansikten vita som snö. Ingen från personalen kunde varken mamma eller jag se, förhoppningsvis hade de hittat en väg ut ur byggnaden. Mamma tog mig i armen återigen och vi började i förtvivlan att leta efter någon form av utväg. Dessvärre kom jag ifrån henne mitt under kaoset så jag kom aldrig ut därifrån. Jag brann inne.

Att skaka galler för kärlekens skull

Framför mig står en människa, en människa med en helt annan kulturell historia än den jag själv har. Han blev inlåst i fyra år för kärlekens skull. Vem saknar så fruktansvärt mycket empati att hen kan piska en människas känslor? 2015 år har gått och här står jag i Göteborg. Just ser jag ett land i öst med sin huvudstad 300 mil från mig. Där har det nu har gått 1970 år.

Denne man är fängslad under styret likt en diktatur. Inlåst i ett ruttet fängelse där mördaren har fler vänner än den som älskar. Det brinner klaustrofobi-artat i staden samtidigt som folket ber och håller om varandra. Staten satte lagar på kärleken vilka än idag härjar på fri fot, på fri fot i det tysta. Ett så pass vackert egenvärde som kärlek inger måste skaka galler för att bli lagt på minnet. Solidaritet kan de skjuta långt upp i ändan. Alla ting och fenomen som ligger mig varmt om hjärtat verkar ha motsatt betydelse i det Östra landet. Dag blir natt.

Bestämmer staten vad kärlek är? Det verkar som att politikerna i det Östra landet är klokare än de som sitter i vår regering i Stockholm. De vet vad kärlek är och det är inte mannen framför mig som de delar åsikt med. Detta måste alltså betyda att det som mannen upplevde inte har det minsta med kärlek att göra. Fast han hävdar ju det… Är han sinnessjuk, må tro? En person sjuk till sinnet skulle aldrig självmant erkänna sin diagnos. Han är opålitlig och lär snart bli farlig. Farlig för samhället, farlig för kungen! Herre jisses! Vi måste ju värna om varandra. Samtidigt predikar han om sina rättigheter. Man kan läsa mellan raderna att han ifrågasätter vårt styre. Vårt styre som fungerar alldeles utmärkt för alla våra invånare förutom just den Där. Lås in honom. Igen och återigen! Fast de andra i fängelset lär ju inte tycka om honom. De stackarna ska ju inte behöva lida ännu mer på grund utav honom… Vi måste ju värna om varandra. Han hör kanske bättre hemma som intern på psykiatrin än på kåken. Lås in honom där istället! Tvinga ner piller med diverse substanser ner i strupen på honom så blir han väl till slut en av oss också. ”Vi vet bättre än Dig, Lille vän. Kom med här.” Han lär ju bli en aning mindre kompetent i slutändan dock. Kanske mer lik en grönsak än människa. Och grönsaker är ju någonting som vi har gott om här i det Östra landet… Vi utvisar honom till Norge. Så var det med den saken. Det blir bra. Bäst för alla inklusive honom själv. Hurra! Ännu ett problem att sopa under mattan. Den röda mattan med extraordinära guldkanter.

Medmänsklighet är antagligen inte ett ord som finns med i Rysslands ordlista.

Johanna Nilsson Studerade musik under gymnasiet och intresset för att skriva kom därifrån. Novellerna speglar verkligheten som den ibland kan vara – rå, fruktansvärd och icke jämställd.