Vad är egentligen Norrland? Är det ett neutralt begrepp för att beskriva större delen av Sveriges yta, eller ett namn som berättar en historia om ett mytologiserat landskap som sträcker sig långt bortom det geografiska? Och vem får göra anspråk på berättelsen om Norrland?

I Aftonbladet Kultur i onsdags förra veckan bemötte Gustav Borsgård, doktorand i litteraturvetenskap vid Umeå universitet, den text i vilken jag riktar kritik mot kulturskribenten Jack Hildéns betraktelser från den västerbottniska byn Missenträsk (Aftonbladet Kultur 3/5). I korthet går Borsgårds kritik ut på att det är problematiskt att anse sig äga rätten till en plats och en berättelse. Först och främst vill jag poängtera att jag inte någonstans i min text skrivit att jag anser att Hildén inte får skriva om norrländska platser, utan istället beskrev jag vilka berättelser jag skulle föredra att ta del av. Enligt mig handlar det dock inte så mycket om att anse sig ha ensamrätt till en plats eller patent på en blick, utan den diskussion jag vill se rör snarare vem som får möjlighet att sprida sin berättelse om platsen ifråga. Vems blick och berättelse som räknas. Det är en fråga om makt. Det är en fråga om klass.

I sin informativa och välformulerade text ”Det handlar om makt”  beskriver den samiske musikern och politikern Oscar Sedholm träffande kärnan i problematiken med kulturarbetares Norrlandssafarin; ”Problemet är att när Hildén skriver en artikel av detta slag i en av Sveriges största tidningar är att han har en maktposition. Bara genom att nå ut till så många och genom att tillhöra majoritetssamhällets skribent-elit, baserad i landets huvudstad, gör att Hildén har mer makt att påverka bilden av Norrland än den absoluta majoriteten av Norrlands befolkning, vit eller inte vit.”

Att vår blick formas och påverkas av den plats på vilken vi växer upp är inget märkligt. Att Hildéns blick på en västerbottnisk by skiljer sig från min blick på densamma är inte märkligare än att min blick på Stockholm, i egenskap av inflyttad, troligen skiljer sig från Hildéns blick på Stockholm. Problemet ligger , som Sedholm beskriver, i vems blick som äger förmågan och möjligheten att påverka den allmänna bilden av plats. Det är oerhört problematiskt om kulturarbetare från Stockholm ges mer utrymme att berätta om norra Sverige i riksmedia än vad norrlänningar ges. Gustav Borsgård menar bland annat på att vi som tagit oss rollen som ”Norrlands beskyddare” i själva verket tycker om att bli missförstådda av kulturarbetare från Stockholm. Förutom att detta uttalande är nedlåtande bygger det även på ett felaktigt förutsättande. Risken att bli missförstådd förutsätter nämligen chansen att bli förstådd, och båda dessa alternativ möjliggörs endast av att få utrymme att höras.

Ett första steg vore i sådana fall att upplåta det utrymmet.

Jag anser det vara relevant att förklara varför jag i min text använder mig av begreppet ”Norrland” för att beskriva en plats som utgör en så stor del av Sveriges yta. Länge ryggade jag tillbaka när man talade så svepande om ”Norrland” men nu anser jag att begreppet fyller en både praktisk och politisk funktion. Visst finns det markanta skillnader de nordliga landskapen emellan, men i slutändan spelar inte dessa skillnader särskilt stor roll för hur dessa landskap behandlas och beskrivs varken inom rikspolitik eller av riksmedia. Det är norrlänningar som grupp som beskrivs som tärande när vi anses klamra oss fast vid vår glesbygd. Det är norrländska som samlingsbegrepp för en rad olika dialekter som beskrivs som å ena sidan charmigt, å andra sidan obildat och bonnigt. Norrland är också mer än ett namn på en geografisk plats, det är ett begrepp som rymmer en rad föreställningar och mytbilder. Föreställningar som appliceras och används oavsett vilket norrländskt landskap det är vi talar om.

Borsgård brister i sin analys av begreppet kolonialism och dess aspekter när han argumenterar för att det skulle vara ”okänsligt” att i egenskap av vit norrlänning använda sig av begrepp som kolonisering gällande den både historiska och samtida systematiska exploateringen av norra Sveriges resurser. Kolonisering handlar nämligen inte enbart eller alltid om rasism, utan innefattar också en ekonomisk aspekt av betydande karaktär som Borsgård i sin text verkar bortse ifrån. I detta fall handlar det, förutom om rasismen gentemot samer (ett folk som förövrigt rasifieras, vilket Sedholm påpekar i sin text) främst om klass. För att beskriva just det historiska utsugande av norrländska naturresurser som jag behandlade i min första text är kolonisering därför ett högst adekvat begrepp att använda sig av. Att använda sig av begreppet kolonialism för att beskriva det som gjorts mot Norrland, och Sápmi i synnerhet, innebär heller inte en jämförelse med, eller ett förminskande av, (värre) global kolonialism. Kolonialism är kolonialism oavsett på vilken plats den sker och vem kolonisatören är, och bör benämnas med sitt rätta namn.

Att hävda att det koloniala inflytandet skulle vara överspelat och att Norrland och Sápmi i dagsläget inte fortfarande lider av sviterna efter den svenska centralmaktens kolonisering är att mörka en del av vår svenska historia som bör hållas levande. Att försöka förneka och förminska de konsekvenser denna kolonialism haft på landets nordliga delar är ohederligt.

Borsgård anser att det faktum att det oftast är kulturarbetare från huvudstaden som ges utrymme att reflektera kring landets norra delar är en annan diskussion vilket jag omöjligt kan hålla med om. Att antyda att det utrymme (eller brist på utrymme) skildringar av norra Sverige bereds i rikstäckande medier inte skulle ha en inverkan på de politiska satsningar, och då inte minst kultursatsningar, som riktas mot Norrland anser jag vara rent felaktigt. Det tyder, som Sedholm behandlar i sin text, på en bristande förståelse för hur samhället fungerar och hur dess olika delar påverkar varandra. Jag anser det även problematiskt att inte diskutera den maktobalans som uppstår mellan södra och norra Sverige när den huvudsakliga politiska, ekonomiska och kulturella makten finns i södra Sverige och Stockholm, och hur denna obalans i sin tur påverkar berättelsen om och synen på Norrland.

Avslutningsvis anser Borsgård min skildring av norra Sverige vara ”schablonartad” för att jag talar om fabriker och hjortron. Jag tänker att Norrland, som utgör större delen av Sverige geografiskt sett, rymmer både hjortronplockande och ungdomsfestande, både vidsträckt tystnad och intensivt liv. På den plats där jag kommer ifrån finns det vinterdagar då solen knappt tycks gå upp och sommarnätter när solen aldrig går ner. Alla bär vi både mörker och ljus inom oss, alla upplever vi både hopp och förtvivlan. Alla bär vi på berättelser som förtjänar att höras. Oavsett om vi befinner oss i en femma på Mariatorget eller i en avbefolkad glesbygd. Just därför önskar jag ett större engagemang och intresse från de rikstäckande medierna gällande vad som försiggår i norra Sverige.

För att hela Sverige räknas. För att våra berättelser och våra liv räknas.

Linnéa Sjödin studerar litteraturvetenskap och är medarbetare på Kultwatch.

Foto: Rikard Fröberg