Vi behöver prata om dödligheten bland transpersoner

Vi behöver prata om dödligheten bland transpersoner

Runt Transgender Day of Visibility 31/3 anordnar Trans Fest Stockholm varje år en kultur och communityfestival. Årets festival hålls 29-31/3. Stockholm stad har valt att inte ge ekonomiskt stöd till festivalen trots tidigare stöd. Arrangörerna anser att festivalen är en så viktig plats för transpersoner att de arrangerar årets festival på i stort sett nollbudget. Två av festivalens medverkande, Kay Holmström Bradshaw och Zafire Vrba, skriver var sin text om behovet av festivalen och delar av programmet. Läs Kays text här.


 

Jag vill att alla transpersoner ska kunna leva till sin ålderdom och dö av naturliga orsaker, med ett starkt och långsiktigt transcommunity vid sin sida.

Nära 60 procent av transpersoner i åldrarna 15–19 år har övervägt självmord, och 40 procent har gjort åtminstone ett allvarligt försök. Det visar rapporten »Hälsan och hälsans bestämningsfaktorer bland transpersoner« som Folkhälsomyndigheten och Karolinska institutet publicerade tillsammans 2015. Bland samtliga respondenter svarade drygt 30 procent att de allvarligt övervägt att ta sitt liv minst en gång under de senaste 12 månaderna. Lika många rapporterade att de någon gång försökt. Det är orimligt att det är så här dödligt att vara trans.

Varje år till Transgender Day of Remembrance sammanställs internationell statistik om mord på transpersoner. 2018 mördades 369 transpersoner världen över. Denna siffra är i underkant eftersom mörkertalet är stort. Dessutom är många länder inte med i förra årets lista, däribland Sverige. Det saknas även svensk och global statistik om självmord på grund av transfobiska trakasserier, våld och brist på transvård. Något som skulle mångdubbla siffran.

Trots att kränkningar är vanligt förekommande saknas alltså fällande domar från en tung juridisk instans som DO.

I år är det tio år sedan Sveriges diskrimineringslagstiftning utökades med fler diskrimineringsgrunder, däribland ”könsöverskridande identitet eller uttryck”. Under dessa tio år har Diskrimineringsombudsmannen (DO) inte lyckats driva en enda fällande dom mot transfobisk diskriminering. Detta leder givetvis till att många transpersoner inte vågar anmäla brott. De femtontal antidiskrimineringsbyråer runt om i Sverige och enskilda jurister har lyckats lite bättre på området, till exempel kring skadestånd till de transpersoner som tvångssteriliserades av svenska staten fram till 2013. Folkhälsomyndighetens och Karolinska Institutets ovan nämnda rapport från 2015 visar att hälften av alla transpersoner har upplevt kränkande behandling de senaste tre månaderna. Trots att kränkningar är vanligt förekommande saknas alltså fällande domar från en tung juridisk instans som DO.

Många är de kamper som vunnits genom år av aktivism. Vi tvångssteriliseras inte längre. Vi har större tillgång till vård. Vi får heta vad vi vill. Vi har ett rättsligt skydd som i alla fall borde gälla även oss. Men vi kan inte ta något av detta för givet.

De växande högerextrema rörelserna i Europa hotar mångas rättigheter, däribland våra. Särskilt utsatta är de transpersoner som kommer från länder utanför Europa, som saknar uppehållstillstånd och/eller ekonomisk trygghet.

Vi behöver prata om de vi förlorat och saknar, om självmordstankar och psykisk ohälsa, och om hur vi kan överleva som transpersoner idag.

Bara den senaste tiden har vi sett enorma brister i transvården på Sahlgrenska i Göteborg. Transvården för unga har ifrågasatts i dagsmedia, nyligen publicerade Svenska Dagbladet en text med tvivelaktig forskning som grund, och som lyckades dra igång en debatt där rätten till vård ifrågasätts. För att inte tala om den backlash av transfobisk radikalfeminism som fick fart efter #metoo.

Under festivalen Trans Fest Stockholm kommer jag hålla ett Death Cafe som är en träff där vi får tillfälle att prata om döden. Vi behöver prata mycket mer om döden än vad vi gör. Vi behöver prata om de vi förlorat och saknar, om självmordstankar och psykisk ohälsa, och om hur vi kan överleva som transpersoner idag. Death Cafe är inte gruppterapi. Det är inte en minnesstund. Men det är ett tillfälle där döden står i centrum, uttalat och välkommet.

Ett Death Cafe är givetvis inte tillräckligt, men det kan vara ett sätt att hantera all död som finns runt omkring oss transpersoner. För att klara oss i framtiden behöver vi fortsätta att kräva respektfull och tillgänglig transvård för alla oavsett ålder, och organisera hållbara strukturer för att stödja varandra, oavsett om myndigheter eller kommuner väljer att ge oss sitt stöd. Och framförallt behöver vi se till att kommande generationer transpersoner aldrig ska behöva kämpa för att överleva, utan få leva fullvärdiga liv redan från början. Trans Fest Stockholm känns viktigare än någonsin.

 


Denna text publicerar Zafire Vrba som privatperson och representerar inte Trans Fest Stockholm.


Programmet till Trans Fest Stockholm 2019 finns här.

 

 

Toppbild: Death Cafe/Zafire Vrba

AV