Vi som aldrig räcker till

Jag har aldrig sett mig själv som ambitiös. Jag har kanske aldrig identifierat mig som något annat än lat, och feg. Den som alltid väljer den säkra vägen, bort från det jag är rädd för att bli.

Jag har alltid varit rädd för att bli som mamma. Att skaffa barn för tidigt med en man som inte kan ta ansvar, och fastna som ensamstående och bli bitter. Att slita ut kropp och själ på ett underbetalt jobb där du fastnat för att du inte kommer någon annanstans. Och bli bitter. 

Jag har alltid varit rädd för att bli som farfar. Att skaffa en familj jag inte klarar av att ta hand om, bli alkis och deprimerad och dö innan jag fyllt 50.

Jag tog mig igenom gymnasiet. Inte med toppbetyg, men med bättre betyg än någon annan i familjen före mig. Jag såg aldrig mig själv som ambitiös. Jag var ganska lättlärd, men lade aldrig ner det där extra, som de bästa i klassen gjorde. Jag mindes vad min klassföreståndare på mellanstadiet hade sagt: att jag hade en hög lägstanivå, men en låg högstanivå. Hur mycket jag än försökte tvinga mig själv så lyckades jag aldrig sitta lika många timmar som de som var ambitiösa på riktigt i skolan. Jag antog att jag var för lat. Hade jag verkligen velat så hade jag väl bara satt mig och gjort det? 

Jag har aldrig identifierat mig som en ”duktig flicka”, en sådan där som pressade sig själv till att vara bäst och betalade med sin psykiska hälsa. Visst att jag var orolig för det mesta under gymnasiet, och aldrig riktigt kunde slappna av utan alkohol. Och visst att jag en gång låg i två dagar i mitt nedsläckta rum utan att kunna röra mig på grund av spänningshuvudvärk. Men jag mådde väl som de flesta tonåringar gör. Och dessutom hade jag inte tillräckligt bra betyg för att vara en duktig flicka. Det var jag ju för lat för.

Jag började på universitet direkt efter gymnasiet. Inte för att jag hade några direkta mål eller ambitioner med mina studier, utan för att det var det säkraste kortet. Jag hade flyttat hemifrån och behövde en säker inkomst. Jag varken vågade eller orkade söka jobb, så jag fortsatte med det jag visste att jag kunde: plugga. 

Efter tre år på universitetet och efter två misslyckade försök att skriva min kandidatuppsats i statsvetenskap, öppnade det sig en möjlighet för mig att bli ordförande på min studentkår. Jag var så omotiverad i mina studier, men var fortfarande lika oattraktiv på den riktiga arbetsmarknaden som jag hade varit när jag tog studenten. Så jag tog ett jobb som studentpolitiker; inte primärt för att det var något jag eftersträvat eller för att det var något jag trodde att jag skulle vara speciellt bra på, utan främst för att jag behövde en studiepaus.

Jag har aldrig sett mig själv som ambitiös, eller ens som någon som är speciellt bra på något egentligen. Men som ordförande på min studentkår kände jag faktiskt att jag gjorde något som jag var bra på. Men, förstås, aldrig riktigt bra nog. Jag sa till mig själv och alla att jag hade mina begränsningar, och att jag inte ville bidra till ett ohälsosamt arbetsklimat. Men jag jobbade för mycket, jag kopplade av för lite och jag drack för mycket. För precis som på gymnasiet så kunde jag bara slappna av med alkohol. 

Jag började få problem med ångest. Och med problem menar jag att jag inte kunde hantera min ångest längre. Jag hade alltid haft ångest till och från, men hade kunnat stänga av den och planera när jag kunde ge utlopp för den. Jag hade kunnat låta mig bryta ihop på kvällar, på helger, på lediga dagar. När det passade, helt enkelt. Men när det aldrig passade att bryta ihop, så började ångesten komma fram när det inte passade. Jag fick min första panikångestattack. Jag fick ångestdämpande mediciner. Jag sade till mig själv att jag bara skulle hålla så länge mitt ordförandeuppdrag höll på.

Jag gjorde klart mitt ordförandeår. De sista månaderna var jag virrig, fick problem med korttidsminnet och bröt ihop allt oftare. Sista veckan fick jag en så svår ångestattack inne på mitt kontor att jag åkte in till psykakuten. Jag började äta antidepressiva eftersom jag förutom ångesten även hade börjat bli nedstämd. Men jag höll ut tills uppdraget var slut. 

Jag hade en sommar att vila upp mig innan jag skulle återuppta mina studier. Ett års studieuppehåll, och en hel sommar där jag varvade abnormt långa sovpass med att dricka alkohol. Jag skulle börja plugga igen, och hade saknat den intellektuella stimulans som studier alltid gett mig. Men något var fel. Jag kunde inte koncentrera mig under föreläsningarna, jag somnade när jag försökte läsa kurslitteratur. Jag var konstant nedstämd, ångestfylld och trött.

Jag sjukskrev mig. Jag visste inte exakt vad som var fel, men gissade att jag hade nått den där berömda väggen som så många innan mig gått in i. Jag trodde att jag skulle få hjälp och mediciner, och komma tillbaka ganska snabbt. Det var snart ett år sen. 

Jag har aldrig sett mig som någon som mår dåligt. Jag har sett mig som oambitiös och lat, men alltid stabil. Nu har jag svårt att identifiera mig som något annat än vad som står i mina journaler. Jag är deprimerad, ångestfylld, emotionellt instabil, alkoholberoende. Den grundläggande orsaken är enligt vissa vårdgivare att jag har saknat trygghet när jag växte upp.

Kroppen har jag inte slitit ut mer än vad stress och alkoholism sätter för spår på den, för jag har aldrig kroppsarbetat på det sätt som mina föräldrar och deras föräldrar gjort. Men mentalt är jag trasig, och alkoholist blev jag innan jag hann fylla 25. Jag ville bara fly från det jag kände till, men nu är jag fast. 

Ibland, när jag orkar, försöker jag vända blicken ut från mig själv, och sätta mig i ett större sammanhang. Jag tänker på Reinfeldts ”Det sovande folket”, och den liberala samhällsskräcken att medborgarna ska bli lata och oambitiösa av en trygg välfärd som tar hand om dem för mycket. Men vad gör egentligen motsatsen med oss? En välfärd som när det gäller mest känns som en chimär, och en grundläggande känsla av otrygghet som gör att vi aldrig slappnar av.

Jag räckte inte till. Jag stod inte pall för de kraven det här samhället ställde på mig. Just nu står det i mina sjukintyg att min arbetsförmåga är nedsatt med hundra procent. Men kommer den någonsin att vara nedsatt med noll procent? Kommer jag någonsin att kunna prestera på den nivå som samhället kräver av mig, för att jag ska räknas som frisk och funktionell? 

Jag må ha mina diagnoser, och jag må ha levt på ett sätt som gjort mig sjuk. Men jag är ju knappast unik i min situation. Vi är så många som bränns ut, så många som mår dåligt. Så många som väljer våra vägar i livet av rädsla för att bli den där alkisen på parkbänken. Eller att bli som våra föräldrar.

Micaela Kedhammar är student och tycker om politik, populärkultur och att måla naglarna.

 

 

AV

Kommentera

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.