Recension

Amanda Gräns gillar Katarina Kieris bok om dubbla identiteter men känner en ambivalens inför språket.

Katarina Kieri

Vårt värde

S. 148

Norstedts, 2015

Den senaste tiden har den pågående flyktingkrisen dominerat medierna. Över 50 miljoner människor är idag på flykt i världen, vilket är den högsta siffran sedan andra världskriget. Hälften av dessa är barn och framför allt ökar antalet ensamkommande flyktingbarn. Syrien är fortsatt den allvarligaste flyktingkrisen. Detta rapporterar Svenska Dagbladet (20 juni 2014) och hänvisar till en rapport av FN:s flyktingkommissariat. Men hur fungerar integrationen i samhället för dessa människor när de väl har landat i sitt nya hemland? Hur är det att växa upp med dubbla identiteter? Detta är några av frågorna författaren Katarina Kieri diskuterar i sin nya roman Vårt värde vilket gör den högaktuell.

Romanen, som kan beskrivas som en blandning mellan prosalyrik och renodlad roman, handlar om berättarjagets uppväxt i skärningspunkten mellan det finsk- och svensktalande i de norra delarna av Sverige. Den är inte uttalat självbiografisk men likt huvudpersonen har författaren själv rötter i det finsktalande Tornedalen. Läsaren får följa berättarjaget från födseln upp till de första stapplande stegen som ung vuxen.

Barndomen är hård och karg och kantas av omgivningens mörker och kyla. Föräldrarna är finsktalande men har inte brytt sig om att överföra språket till barnen då de ansett det vara onödigt. Huvudpersonen vet sin plats i hierarkin. Hen vet att hen inte är lika bra som kusinerna i de finsktalande byarna eftersom hen inte pratar finska men att hen är bättre än de andra svamliga kusinerna i förorten eftersom de aldrig tar sig för någonting. Hen har ingenting att komma med i samtalen med klasskamraterna vars släkter härstammar från de (finare) södra delarna av landet. Men trots detta har hen alltid haft sin stolthet. Frasen ”vi visste vårt värde” upprepas gång på gång och går som ett mantra genom boken. Tonårstiden kantas av kaos och förvirring där huvudpersonen söker sin plats och inte vill veta av sin bakgrund.

Romanen är rolig. Det rör sig om en rå humor som kanske kommer av den hårdhet och strävsamhet som de i norr besitter, enligt boken. Författaren ser nyanserna i tillvaron. Hon gestaltar istället för att skriva en på näsan. Vad gäller språket är jag ambivalent. Samtidigt som det är fantastiskt, välskrivet och glimrande (en del meningar är så pass bra att man vill kopiera dem och spara dem i skrivbordslådan) är det något diffust. Språket är associativt, det gäller som läsare att vara uppmärksam för att hänga med i svängarna. Det gör att en del partier blir något oklara. Jag går in i läsningen med hull och hår men känner att det tappar något mot slutet.

Vårt värde är oupphörligen intressant läsning som ställer dagsaktuella frågor om identitet i en tid då världen blir allt mer global. Språket är poetiskt och sprängfyllt av metaforer och liknelser. Medierapporteringen om flyktingkrisen tenderar att bli allt för övergripande och skildra flyktingarna som massor istället för att se individen. Förhoppningsvis kan denna roman bidra till att fördjupa debatten.

Amanda Gräns är litteraturvetare och journalist.