Jag läser och läser, jag vrider tidningen i mina händer, läser, får trycksvärta på fingrarna, i ansiktet. Jag läser debatten om kulturmannens vara eller icke-vara och slås av hur enkelt det är för vissa manliga kritiker att avfärda könskritiska läsningar av litteratur utförda av en av Sveriges mest framstående feminister och litteraturforskare, Ebba Witt-Brattström. DN:s Jonas Thente skriver exempelvis i sin artikel ”Det finns ingen Kulturman” (DN, 2/6-15) att det handlar om ett kulturmannens spöke som vandrar genom debatten. Att någon Kulturman inte existerar i verkligheten, för i verkligheten styr kvinnorna kulturen: kulturpatriarkatet är ren och skär inbillning. Jag gnuggar mig i ögonen och läser igen, inbillar jag mig? Nej, det står verkligen så: ”Inget av dessa verk är betjänt att läsas som stridsrop mot ett inbillat kulturpatriarkat.” Ironiskt nog är det just denna fras som avslöjar att patriarkatets maskineri fortfarande är i rörelse – men numera med uppgraderade, mer subtilt dolda kugghjul.

Jag skulle vilja svara Thente, och alla andra kulturmän, som skriver med den allmängiltiga kunskapens penna om hur de tycker att vi unga kvinnor borde förstå debatten, hur upprörda vi borde bli att ”bli reducerade till viljelösa våp” av det som Thente kallar ”Kulturmansdiskursen” och som framförallt sitter inne med självklarheterna om huruvida feministisk litteraturkritik är relevant eller ej. Jag blir som litteraturstudent med ens på min vakt inför detta skrivsätt; mörkrädd, matt, ja till och med sorgsen. Och det som frammanar dessa känslor är inte någon individ, typ en Jonas Thente eller en Karl-Ove Knausgård in person. Nej, det är något större än så: det är den retoriska och oerhört starka politiska bild som deras debattartiklar (bland många andra) är en del av och upprätthåller och som jag så väl känner igen. Den bild som skrivs fram i denna debatt lämnar spår på min bara kropp, och den reflekterar tusentals liknande bilder som syns och hörs i andra forum: på arbetsplatser, på nätet, i föreläsningssalarna. Och jag har läst nog och fått nog av bilden som där alltför ofta skapas: motsättningen och separationen mellan politik och konst, mellan etik och estetik, mellan objektiv och subjektiv läsning. Bilden av en så kallad ”tokfeminism” som spårat ur och gör läsningar av litteratur till politiska handlingar allena, ”snarare än en estetisk upplevelse”, som Thente skriver. Men är det någonting jag lärt mig av litteraturen, av poesin och konsten, så är det att ingenting någonsin är så enkelt, så uppdelat.

Den mest oroande dualismen som uppkommer i debatten om Knausgård är den mellan konst och politik; en motsättning som gör åtskillnad mellan estetiska och socialt engagerade läsningar av litteratur. Detta är själva kärnan i Thentes och i så många andras texter: att ge bränsle till den etablerade tanken att litteraturen är ”fri”: alltså att en riktig estetisk upplevelse av litteratur borde vara fri från social och historisk kontext, fri från etiskt ansvar, frikopplad från den kropp som läser och den kropp som skriver – eftersom de litterära verken ”talar för sig själva”. Men de yttranden som ställer litteraturens påstådda frihet mot socialt engagerade läsningar både avslöjar och upprätthåller den priviligierade position från vilken den som yttrar sig tillåts tala i det offentliga rummet. De på en gång bevisar och fördunklar den sociala verklighet som faktiskt existerar: uppdelningen mellan människor, diskrimineringen på grund av kön, klass och etnicitet, den enorma klyftan mellan de som lever i tystnad och de som får redskapen och tillstånden att tala.

I kölvattnet av detta uppkommer andra motsättningar, som till exempel gestaltas i debatten i det att Thente å ena sidan skapar sig en enorm fiende i Witt-Brattström och hennes ”tokfeminism” som ”saknar konstruktiv kärna”, medan hans egen litteraturkritik och teori är allt annat än konstruktiv eller teoretiskt underbyggd. Witt-Brattströms analyser av litterära texter är i själva verket fyllda av forskningsreferenser som rör hur en manlig blick och ett manligt begär har strukturerat litteraturens utformning, dess språk och symboler genom historien och fortfarande gestaltas i vissa litterära texter. Hon menar då inte att all litteratur ger uttryck för detta eller att andra läsarter utifrån andra perspektiv än det könskritiska borde uteslutas. För är litteraturen fri, som ju Thente också framhåller, så må väl kritiken av denna vara lika fri? Hon har dessutom aldrig påstått att kvinnliga författare får sitt värde för att de inte är män (författarens kön är överhuvudtaget inte det som behandlas i hennes feministiska läsningar) utan framhäver och problematiserar snarare den könsliga position som iscensätts av själva texten. Det finns en viktig skillnad mellan litteratur som okritiskt reproducerar en manligt objektifierande blick, och en medveten skildring av och iscensättning av densamma; skildringen av en samhällelig verklighet.

Thente stödjer å andra sidan inte sina argument på forskning eller andra texter överhuvudtaget, utan menar i grova generaliseringar att den feministiska litteraturkritik som Witt-Brattström och hennes kollegor bedriver är ur tiden. Med färska litteraturstudier i bagaget hävdar jag dock att Witt-Brattströms litterära analyser minst av allt är ur tiden; de är snarare högaktuella – och det gör att jag kan ha överseende med hennes ibland provokativa tonläge. Vad som i själva verket har gått ur tiden är den förenklade konstsyn som Thente slarvigt skriver fram. Denna syn på konsten för konstens egen skull, idén om ”l’art pour l’art”, är lika gammal som konsten själv. Föreställning om litteraturens och konstens ”frihet” har emellertid starkt ifrågasatts inom litteraturforskningen under 1900-talet. teoretiker Michel Foucault och Judith Butler (och nu i Sverige senast Mara Lee i sin briljanta avhandling När Andra skriver – skrivande som motstånd, ansvar och tid) har uppmärksammat hur texter, skrivande och läsning är performativa handlingar i konkreta sociala och historiska situationer. De rör sig i skärningspunkterna mellan etik och estetik, i bundenheten till, men också i motståndet mot, sociala och kulturella normer och maktstrukturer. Om litteraturen uppfattas som radikalt avskuren från den sociala och politiska verkligheten, placerar man den inte då i ett isolerat vakuum? Vari ligger i sådana fall dess relevans, dess kraft? Blir den då inte värdelös, verkningslös?

Som så ofta är det precis de texter som värjer sig mot att vara politiskt ”färgade”, som visar sig vara allra mest politiska. I senaste numret av tidskriften 10-tal (19/3-15), där temat var just relationen mellan konst och samhällsengagemang, skrev dramatikern Stina Oscarsson att hon ofta tillskrivs epitetet ”politisk dramatiker”, eftersom hon gör samhällsengagerad teater, medan hennes kollegor som jobbar med reklam eller företagsevent kallas opolitiska. Hon skriver: ”[…]den teater som är verkligt farlig går obemärkt förbi för att vi inte betraktar den som politisk.” Och det är just detta som står på spel i debatten kring Knausgård: åsikten att politiska (däribland könskritiska) läsningar är överflödiga eller passé avslöjar att personerna bakom åsikten helst inte vill kännas vid en litteraturkritik (till exempel Witt-Brattströms) som uppmärksammar hur strukturella samhällsfenomen som köns- och klassförtryck eller rasism kommer till uttryck i litterära gestaltningar. Det blir för obekvämt och det är dessutom inte akuta hot för de som innehar de priviligierade positionerna i samhällshierarkin eller är på god väg att etablera sig där.

Kulturmansdebatten med sina ofta obehagliga personangrepp och tonlägen har sammantaget skapat fler frågetecken än insikter, och den lämnar ett gapande tomrum efter sig: Vem blir alltid överröstad av den som känner sig sårad? Vem kan inte bära tyngden av sitt samvete? Vem bär på ansvar? Vem bär inte på ansvar? Vilka effekter har trycksvärta på kroppar?

Sofia Iaffa är masterstudent i litteratur och skribent.