Det är en molnig och kall dag i södra Stockholm. Jag är på jobbet och går ut för att tända en cigarett, men de kalla vindarna är inte nådiga. Mina redan snustorra kinder svider. Så jag går snabbt in igen.

Väl inne möts jag av total lycka. En av de ensamkommande ungdomar som jag arbetar med har precis fått besked om permanent uppehållstillstånd. Han ropar att han klarade det! Att mödan och osäkerheten inte varit förgäves. Att det har varit värt varenda gång han fått sitta i turkiskt fängelse för att han inte klarat båtresan hela vägen till Grekland.

Av alla de berättelser jag hört om flyktvägen till Sverige har alltid skildringarna av turkiska fängelser gjort störst intryck på mig. Vittnesmål om hur hundratals barn och vuxna trängs i små utrymmen. Om hur brödbitar knådas ihop med vatten och formas till små speltärningar för att dagarna ska vara någorlunda uthärdliga. Allt i väntan på nästa försök till färd över medelhavet så snart flyktingarna släpps fria igen.

Samtidigt som jag känner lättnad för den ungdom som fått permanent uppehållstillstånd, har jag en klump i magen. Jag tänker på den nyhetsrapportering om Turkiet som tagit fart och form i Sverige under den senaste tiden. Det har rapporterats om hur kurdiska städer belägrats av turkisk militär och hur civila fallit offer för deras brutalitet. I årtionden har minoriteters grundläggande mänskliga rättigheter kränkts. Våldet har ständigt varit närvarande. Turkiska fängelser kryllar av journalister och regimkritiska akademiker. Turkiet är rankad på plats 151 av 180 i reportrar utan gränsers pressfrihetsindex (ett index som mäter press- och yttrandefriheten i olika länder reds anm.).

Trots detta sålde Sverige förra året vapen för 35 miljoner kronor till Turkiet, enligt Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Och i höstas beslutade EU och Sverige att ingå i ett avtal med Turkiet som i princip innebär att Turkiet agerar gränsvakter och flyktingförvar åt Europa. 700 miljoner svenska kronor har tillägnats ändamålet. Så sent som för två veckors sköt turkiska gränsvakter åtta syriska flyktingar till döds, många av dem var barn.

Det förtroendeavtal som EU har ingått i med Turkiet har skapat en legitimitet för de brott mot mänskliga rättigheter som Turkiet begår. Det har skapat ett klimat där en representant för den turkiska ambassaden i Sverige tar sig friheter att utöva påtryckningar mot TV4-Gruppen. Med anledning av en dokumentär om folkmordet 1915 som sändes på en av TV4-Gruppens kanaler. Ett folkmord som den turkiska staten fortfarande förnekar. Det är inte konstigt att en stat förnekar sin blodiga historia då blodet ännu inte slutat rinna.

I samtidens skenheliga Sverige blir debatten om fascism ett moraliskt alibi när det kommer till att avsätta enskilda personer från sina ministerposter. Inte för att det inte är rättfärdigat, utan för att motståndet uppenbarligen inte är ideologiskt eller principiellt förankrat. För om det hade varit det hade vi varken sålt vapen till – eller slutit mångmiljonavtal med – ett land där fascistiska ageranden är aktuella och levande. Jag är rädd att vi i framtiden kommer att bevittna en total diktatur som vi själva hjälpt att resa genom våra makthavares systemförankrade samarbete, oavsett hur många ministrar vi avsätter i vårt eget land.

Jag är glad över att ungdomen som jag jobbar med får stanna i Sverige, men jag kan inte sluta tänka på de barn vars krigsdrabbade liv slutade genom kulor vid den turkiska gränsen och framförallt att vi lät det ske. Detta samarbete måste upphöra idag och Sverige måste öppna sina gränser för att ha någon chans att återupprätta sitt rykte som ett land som värnar fundamentala mänskliga rättigheter.