Analys › Litteratur
Bland Bolsjeviker, Mensjeviker, Socialrevolutionärer och De svarta hundrade

Bland Bolsjeviker, Mensjeviker, Socialrevolutionärer och De svarta hundrade

Mir Bal recenserar boken October: The Story of the Russian Revolution av China Miéville, (Verso books 2017) och reflekterar över letandet efter en annan värld.

Jag var 17 år. Svart kajal, med alldeles för många palestinasjalar och en megafonröst full av tro på att världen kommer att lösa upp sina egna gränser om vi bara aldrig slutar med att försöka. Om vi bara aldrig blir som dom, alla dom där som slutade hoppas, slutade kämpa. Jag var inte helt på det klara med vad det var som skulle förändras, upplösas. Hade bara en panikartad känsla att saker och ting kunde och måste vara annorlunda. Jag var 17 år och gjorde vad jag kunde. Letade i dammiga böcker som ingen hade läst sedan 1970-talet efter en annan värld att hoppas på. Efter någon form av svar. Ett annat sätt att leva. Efter en röd ledstjärna att följa. Som så många före mig fann jag den. I Ryssland. I modernismens 17. År 1917.

Nu är det ett annat 17. 2017 och det är hundraårsjubileum av den ryska revolutionen. Som sig bör släpps det böcker. Gamla och sedan länge glömda sådana får nyutgåvor, men en och annan nyskriven släpps också. Jag, som de flesta andra kan bara mitt modersmål och vår tids lingua franca, engelska, det finns så klart mycket annat. De flesta är smädeskrifter. Hoppet om en bättre värld avfärdas om det ens omnämns. Tsarrikets excesser i såväl lyx som sadism omnämns sällan. En och annan förvirrad bok som har som enda ändamål att rättfärdiga vad som sedan hände har också kommit ut. Försvarstal för den terror som släckte hoppets brinnande fana i floder av oskyldigas blod.

Det är i en sådan tid, vår tid, när skuggan av vad som sedan skulle komma förblindar och polariserar allt som sägs om de där dagarna i Ryssland. Om dagarna i oktober. Vi behöver höra något nytt om dom, eller kanske rättare sagt, något gammalt, sett ur ett nytt ljus. In på scenen träder den brittiska författaren China Miéville. Han har skapat sig ett eget namn genom att skriva romaner i en fantastisk genre, svårplacerade; de befinner sig i gränslandet mellan det som finns och det som skulle kunna finnas; mellan skräck, fantasy och science-fiction. För att kunna utforska det mänskliga mörkret och vår samtid på ett trovärdigt sätt har han lämnat realismen bakom sig för att kunna beskriva världen sådan den egentligen är. Han är även en bärare av vänsterns förlorade hopp. En viljans optimism, men även en intelligensens pessimism.

Han kom nyss ut med sin första fackbok. October. Först. Vad boken inte är. Det är inte en berättelse om männen och kvinnorna bakom revolutionen eller makten. De finns där, men vi passerar dem mest i förbifarten. De sveps förbi av den händelseutvecklingen de redan var fångna i. Det är inte en berättelse om vad som skulle hända sedan. Hur allting blev så fel. Den röda terrorns skugga och revolutionens krossade förhoppningar är visserligen utströdda mellan meningarna, i själva syntaxen. Klara skärvor som river upp sår i såväl läsaren som texten. Men dom är inte det som boken handlar om.

Istället sveps vi precis som alla de personerna som var fångade i Rysslands 1917 med i händelserna. Fångade i såväl ögonblicket som historien. Såväl de stora händelserna, kriget, svälten, avrättningarna och tortyren av frihetskämparna. Vi får lära känna de olika sociala rörelserna som fanns då, Bolsjeviker, Mensjeviker, Socialrevolutionärer och de idag nästan bortglömda fascisterna De svarta hundrade. Små personporträtt som är målade med prosaistens precision. Du lämnas med en längtan efter av att veta mer, lära känna personerna bakom händelserna, men du vet tillräckligt mycket om dem för att förstå vilka de var och vad som drev dem.

Om du läser den här boken kommer du att få reda på vilket tyranni, vilket elände som ledde fram till den demokratiska revolutionen i februari. Du kommer att få reda på hur Bolsjevikerna snart stod ensamma i kraven på parlamentarisk demokrati, delvis på grund av de andra socialisternas svek, delvis på grund av deras eget högmod. Du kommer att få veta hur de borgare som blivit satta att försvara och upprätta en parlamentarisk demokrati ingick i allianser med De svarta hundrade, en grupp som ägnade sig åt att mörda, och tortera alla oliktänkande. Du kommer att se hur spänningarna mellan de industriägare som ville krossa fackföreningarna och de arbetare som krävde demokrati ledde fram till en tragedi.

Det är en kort bok. Inte en av de tegelstenar som de flesta historiska fackböcker är idag. Det är en litterär essä, den skildrar revolutionen, vad som ledde fram till den och hur den hände. Den berättar om de stora skeendena, om folksamlingar, om politiken och kriget men vägrar tiga om det som ofta glömts bort. Det som gör Miévilles bok så unik är inte bara att den är balanserad, att den ser alla sidor. Inte att den är mer välskriven än de flesta samtida romanerna är, utan snarare att han inte förtiger det den kommunistiska vänstern så ofta gjort. Han beskriver hur den första revolutionen bröt ut 8 mars, på internationella kvinnodagen men eftersom den dåvarande ryska kalendern var annorlunda blev det deras februari. Han beskriver de homosexuellas kamp. Hur vänstern gjorde gemensam sak med den muslimska minoritetens längtan efter trons frihet. Han glömmer inte drömmen om en bättre värd, men blundar inte för den mardröm den drömmen kom att bli.

När jag var 17 år drömde jag om en annan värld och trodde på den med en naiv tro som bara 17-åringar kan göra. Jag läste alla böcker om den ryska revolutionen jag kunde komma över. En besatthet jag inte kunnat göra mig av med, även om tron på en annan värld har stelnat till ett krampaktigt försök. Mer vana än tro. Men jag vägrar ge upp. Miévilles bok fanns inte då. Det är något jag på många sätt sörjer. Men det gör den inte mindre värdefull idag. Inte bara för de som vill lära sig mer om historien, om kampen eller den törst efter frihet och rättvisa som aldrig helt dör. Utan även för de som vill hedra och brottas med det misslyckande oktober till sist kom att bli. Det här en bok för dårar och drömmare som vill brottas med sina egna misslyckanden och hopplösa drömmar. Men inte bara för dem.

China Miéville (f. 1972) är fantasiförfattare och akademiker. Han har vunnit otaliga priser och undervisar vid Warwick University. Miéville är även aktivist och medlem i International Socialist Party i England

Intervju › International
Den palestinska diasporan i Chile

Den palestinska diasporan i Chile

I slutet av förra året disputerade socialantropologen Siri Schwabe med en avhandling om den palestinska diasporan i Santiago de Chile. Mauricio Rogat har läst Promised Lands: Memory, Politics and Palestinianness in Santiago de Chile och intervjuat Siri Schwabe.

I slutet av 1880, då Palestina fortfarande var en del av det Ottomanska riket, började palestinier emigrera till Chile. Migrationen tilltog i början på 1900-talet när palestinier började tvångsrekryteras till den ottomanska armén. Många unga män, tätt följda av sina familjer, lämnade Palestina för att undvika krigstjänst i första världskriget. När staten Israel utropades 1948 kom ytterligare palestinska migranter över till Chile.

Den första generationen reste runt i landet och livnärde sig på att sälja småsaker. De var handelsmän och entreprenörer. Så småningom fick palestinier ett rykte om sig om att vara hårt arbetande – the selfmade immigrant – en identitet de själva kände stolthet över. Många etablerade sig i stadsdelen Patronato i Santiago och öppnade textilbutiker och fabriker i området. Idag har många av familjerna som började sina liv i Patronato flyttat till de nordöstra delarna av Santiago, Las Condes och Vitacura, de finare delarna av staden. Där finns också den privata arabiska skolan och Club Palestino som närmast kan beskrivas som en exklusiv ”country club”.

Santiagos olika stadsdelar med kvarteret Patronato markerat med pil. Bild: Osmar Valdebenito/CCBYSA2.5

Kan man prata om en klassresa i relation till den palestinska diasporan?
– Ja, det är så historien berättas. Det finns en allmän idé i Chile om att palestinier jobbar hårt. Att det är entreprenören som skapat sin egen framgång. Palestinier är själva stolta över den här historien. Man har lyckats skapa ett liv för sig själva, för sitt eget folk, för sin egen gemenskap.

Siri Schwabe förklarar att hon i avhandlingsarbetet fokuserat på den palestinska gruppens ”colectividad”, ett ord som används av hennes informanter själva för att hänvisa till den palestinska gemenskapen, ofta runt Club Palestino eller den palestinska studentkåren. Det är de runt Club Palestino som får representera palestinier i det chilenska samhället idag.

 

Patronato. Bild: Siri Schwabe

Efter statskuppen 1973, då en militärjunta ledd av Augusto Pinochet avsatte Salvador Allendes socialistiska regering, följde en våldsam diktatur i Chile. Diktaturen förde med sig en nyliberal agenda som kom att gynna många av de palestinska entreprenörerna, vilket också skapade en föreställning om att diktaturen förde med sig någonting gott  – åtminstone för företagen och migranterna.

I din avhandling skriver du om en konflikt som har uppstått i den palestinska gemenskapen som jag tycker är intressant, den mellan de som kom att sympatisera med Salvador Allende och den chilenska vänstern, och de som faktiskt gynnades av Pinochetdiktaturen.
– När jag gjorde mitt fältarbete märkte jag det att det fanns en konflikt inom gruppen. En konflikt som det inte pratades särskilt mycket om. De flesta som jag pratade med sa att det självklart var hemskt det som hade hänt, att det hade varit så mycket våld men i grund och botten gjorde Pinochet någonting bra för Chile. Överlag blev allt mycket bättre under och efter diktaturen. Många palestinska företag mådde bra av diktaturen och vinner fortfarande på den nyliberala politiken som infördes i och med den. Men det finns så klart palestinier som inte är av denna uppfattning och som fick lämna Chile för att de var socialister och kommunister som sympatiserade med Salvador Allende. Den historien finns också. Men de flesta jag pratade med som var emot statskuppen och diktaturen, de tog inte del i den palestinska gemenskapen på samma sätt, inte i samma utsträckning.

Siri Schwabe berättar att frågan om diktaturen är laddad och splittrar den palestinska gemenskapen. Men kampen för Palestina drar med sig palestinier från båda läger. Att kämpa för Palestina är för de som är skeptiska mot de konservativa delarna av den palestinska gemenskapen en del av deras politiska identitet, vilken också inkluderar solidaritet med exempelvis Mapuche-folket, ett av Chiles ursprungsfolk, samt studentrörelsen. De mer konservativa är istället mycket mer fokuserade på Palestina och känner inte nödvändigtvis någon solidaritet med andra rörelser i samhället. För dem har det handlat mycket mer om att ta hand om sig själva som grupp, något som hänger ihop med stoltheten över att ha lyckats i ett främmande samhälle genom sitt hårda arbete och entreprenörskap.

Men hänger detta också ihop med en diskriminering som man har upplevt tidigare?
– Det var vissa som påpekade det. Många pratade om Club Palestino som en bubbla. Att det handlar väldigt mycket om att ta hand om sig och ta hand om sina egna. Också för att, i alla fall till en början, ingen annan ville ha med dem att göra. De första migranterna kände sig inte välkomna i det chilenska samhället.

Denna hållning hänger idag också ihop med palestiniernas resursstarka position, menar många av Schwabes informanter som står till vänster politiskt. De vill ta hand om sig själva och behålla det som de har fått kämpa för. Siri Schwabe förklarar att gemenskapen numera handlar om att värna om en identitet och att hålla den palestinska historien vid liv, migrationshistorien och entreprenörshistorien. Men självklart handlar det också väldigt mycket om konflikten i Palestina. Det intressanta med kampen är trots allt att den drar till sig alla möjliga sympatisörer, från kommunister till konservativa krafter som kan enas i solidaritet med Palestina. Federación Palestina de Chile samlar konservativa aktörer som slåss för Palestina, men samtidigt har organisationen länge haft en aktiv kommunist i styrelsen. Schwabe menar att det är viktigt att lyfta fram just denna potential i solidariteten.

– Ja, jag tror faktiskt att samarbetet mellan den palestinska rörelsen och studentrörelsen i Chile kan komma att öka. Inom studentkårerna ser man till exempel hur palestinier börjar stödja den bredare studentrörelsen. Förut kunde det vara så att studentrörelsen gärna visade sitt stöd i Palestina-frågan men inte tvärtom. Och här har det börjat hända något.

Det finns också många olika former av solidaritet inom den palestinska kampen och inte alla är slutna och exklusiva. I avhandlingen skriver Schwabe om fotbollslaget Palestino. De spelar för Palestina, enligt många supportrar och spelare. Denna kamp är öppen till skillnad från ett aktivt deltagande i aktiviteterna i Club Palestino i Las Condes, där måste man vara palestinsk eller åtminstone ha ett palestinskt efternamn för att bli medlem.

Palestinos fotbollssuportrar. Bild: Siri Schwabe.

I din avhandling skriver du om just synlighet och då också i kontrast till mer exklusiva gemenskaper som klubben, tror du att den här typen av öppenhet gör att olika kamper får möjlighet att smälta samman?
– Ja, men faktiskt. En kompis till mig är uppvuxen i La Cisterna där Palestino har sin hemarena. Han har varit ett fan och spelat i laget ända sedan han var liten. Det har gjort någonting med honom, att ha spelat fotboll där, att växa upp med sporten och laget, att det till slut har skapat ett visst medvetande hos honom. Han var också senare med på demonstrationer för att han hade särskild koppling till rörelsen genom Palestino.

Intervju › Musik
Nattalie Ström Bunpuckdee – Förortsfeminist med poesi för orten

Nattalie Ström Bunpuckdee – Förortsfeminist med poesi för orten

Nattalie Ström Bunpuckdees vann Tenstas deltävling i Ortens Bästa Poet 2016. Hon berättar hur poesin har varit som terapi för själen. Hon lär nu ut till tjejer om hur man rappar och siktar på en rap-karriär.

Första gången Nattalie Ström Bunpuckdee läste upp sin poesi var för sin mamma. Till en början förstod hon inte vad orsaken var till att hon skakade och var nervös. Det kunde inte förklaras som scenskräck utan tanken att få läsa upp det hon bar på länge fick henne att skaka.

– Jag trodde först att det var scenskräck men sen insåg jag att det jag nu gör är att förklara allt jag har känt. Allt jag har mått dåligt över och haft ångest över. Nu skulle jag äntligen få samla alla i samma rum. Alla som fick mig att må dåligt och vissa som var anledningen till mina depressioner jag har haft. Jag skulle få förklara mina känslor en gång för alla. Den första texten jag framförde är den jag idag kallar för ”Förortsfeminism”. Det är en samlad text där jag fick med allt jag bar på. Jag skakade av nervositet men uppskattningen jag fick var enorm. Efter mitt uppträdande kom det många grabbar som sa att jag hade lärt dem en läxa och att de skulle ta in det jag sa. Det var överdrivet skönt och att stå där på scen var som en terapi för själen. Jag måste säga att det var en livsupplevelse.

Redan i sju års åldern kände Nattalie Ström Bunpuckdee att för många krav ställdes på henne som tjej. Intresset för rap och poesi fanns redan då, men hon insåg att den musiken som existerade var problematisk.

– Jag kommer ihåg att jag kollade på Snoop Doggs musikvideo och tvivlade på om han som person kunde vara snäll. Jag kollade på mamma och sa till henne, ”Men visst är han ändå snäll? Även fast han har så många tjejer omkring sig. Det är ju inte på riktigt. Det är väl som på film, att han inte hade något val och är tvungen att följa manus.”

Hennes mamma förklarade att musikvideo inte är som film. Artisterna bestämmer hur deras musikvideon ska se ut och att det var ett val han gjorde.

–Det slog till mig att det var så här världen såg ut.

När hon blev 13 år började hon stöta på det som senare fick henne att bli förortsfeminist.

Hon hade mognat fysiskt tidigare än andra tjejer i hennes ålder och människor runt omkring tog ofta fel på hennes ålder. De trodde att hon var 23 år.

– Redan i tidig ålder blev jag sexualiserad.  Jag fick blickar och kommentarer. Killar följde efter mig och försökte ta kort på mig. Det handlar inte om att alla killar är äckliga utan om att många har gett mig rätten att kritisera det motsatta könet. Det är dessa erfarenheter jag försöker spegla i mina texter.

Budskapet om förortsfeminism är något Nattalie Ström Bunpuckdee vill sprida vidare.

– Feminismen som råder i världen är vit feminism. Om vi från förorten inte kan relatera till den så är det inte konstigt att feminismen inte är stor i förorten. Den är endast anpassad till de vita medelklasskvinnorna. Varför ska vi då kalla oss för feminister om deras feminism inte inkluderar alla kvinnor?

Men Nattalie Ström Bunpuckdee vill inte påstå att tjejer i förorten är de enda som blir dåligt behandlade. Hon förklarar att hon har vissa texter hon inte kan framföra för en vit publik. Orsaken är att de kan använda det som ett rättfärdigande av behandlingen förortskillar är tvungna att genomlida. Hon menar att de manliga kropparna i förorten ständigt avhumaniseras och kriminaliseras.

I November 2016 sattes det upp ljudsirener av stadsdelsförvaltningen, polisen och Järva.  Den kallades för ”knarkskrämman”. De påstår att orsaken var att skrämma bort knarklangare.

– Vi i förorten behandlas inte som likvärdiga människor. De satte på ett pip-ljud som tjöt över hela Tensta centrum. Folk var tvungna att stänga sina fönster. Döda kroppar här täcks inte över förrän efter fyra timmar. Vi behandlas inte som vita kroppar blir behandlade.

På fritiden håller hon i en skrivarworkshop, i Blåa Huset, i Tensta. Då har hon rap i fokus. Hon har även hand om studion i Rinkeby och på onsdagar får endast tjejer komma till studion.

– Det är fel att säga att jag lär dem att rappa men det kallas för rap workshop. Jag förklarar hur jag skriver och tänker. Jag lär ut takt och flow. Sen så spelar vi in. Tjejerna som har kommit dit är modiga just för att studion normalt sett besöks av killar. Det finns en tjej som aldrig hade stått i studio och rappat men rappade på turkiska. Jag blev chockad över hur bra hennes röst lät.

– Det finns så mycket potential bland tjejerna i förorten. Det handlar bara om att ge plats.

Men Nattalie Ström Bunpuckdee har planer på att börja rappa seriöst. Idag skriver hon sina egna texter men målet är att göra beatsen och att göra mixen och master själv.

– Jag har inte spelat in musik ordentligt men jag har planer med att komma ut med nytt snart i samarbete med andra artister.

Analys › Perspektiv
KNAPPAR OCH VIT ANTIRASISTISK BILDKULTUR

KNAPPAR OCH VIT ANTIRASISTISK BILDKULTUR

I en essätext undersöker Macarena Dusant knappen och kampanjen Rör inte min kompis, vars former och historik påtagligt verkar spegla vithetens approprierande av den antirasistiska kampen. 

Det är tidigt 90-tal och i den mindre ortens högstadieskola går de alternativa ungdomarna med en specifik knapp på sin second-hand inköpta sammetskavaj. På den står det RÖR INTE MIN KOMPIS. De versala bokstäverna utgör en uppmaning. Orden är placerade på en handflata med fingrarna pekande uppåt. Handflatan signalerar Stopp. Den tecknade handen är vitfärgad med svarta linjer. Bredden på handen antyder att den tillhör en man. Den vita handformen kan även tolkas som en handske av det slag som seriefigurer förses med. Hos Walt Disney till exempel, där Musse Piggs vita handskar har sitt ursprung i bland annat Vaudeville-föreställningar och Minstrel-uppträdanden i USA. Idag ser vi den vita handskebeklädda handen varje gång vi ska klicka på en länk på internet.

Handen som frontar Rör inte min kompis är vit även om andra färger förekommer. Är det tänkt som just en vit hand kan det vara så att den vita handen skulle kommunicera icke-färg. Det som tas för att vara en neutral färg. Färgsättning som inte är en sättning. Oreflekterad färgkomposition? Den självklara utgångspunkten.

Hon bär själv aldrig en sådan knapp på sina kläder. Känner inte att den är hennes att bära. Fast hon funderar om det är såna som hon den där knappen handlar om. Orden anspelar på skydd. Hon behöver inte skydd.

Det sägs att kampanjen startades efter ett bråk till taxikön under nyårsnatten 1984-1985. I bråket förekom det inslag av hot och rasistiska glåpord. De som fick ta emot glåporden var medlemmar i SSU. Personerna kände att det behövdes göra något mot det eskalerande våldet och rasismen.

En statlig kampanj är född: Rör inte min kompis.

 

Som en av de få svartskallarna i skolan vågar hon inte bära en sådan knapp. Rädd för att provocera mer rasistiska skrik efter henne. I hennes skola är alla som bär denna knapp vita. Vissa skolkamrater är allvarliga med budskapet på sin kavaj. Lika allvarliga som NEJ till EG-knappen. Några killar skojar lite på rasten och sätter knappen mellan benen längst med blixtlåset på byxorna och juckar med höfterna. Rör inte min kompis. De skrattar högt.

Vem är knappen gjord och formulerad för? Hon kan ju inte bli sin egen kompis. Men hur ska knappen göra så att skolkamraterna slutar skrika ”åk hem” och ”jävla svartskalle”? Knappen äger kanske magi som hon inte vet om, som omvänder rasism, hat och rädsla.

Kanske är det så att Rör inte min kompis-knappen är tänkt att bäras endast av vita för att få visa solidaritet med blattarna i samhället. Then it makes sense. Inte heller de andra svartskallarna bar en sådan knapp. Kanske gör de som hon, provar i sovrummet när ingen ser och fantiserar om att förhäxa stadens alla Rör inte min kompis-knappar. Tittar intensivt på den vita handen så att alla knappars händer plötsligt får liv, växer i storlek och attackerar de vita skolkamraternas halsar. Den vita handens tumme trycker upp under hakans mjuka del så att ögonen börjar sticka fram från sina hålor. Krama krama hårt. Hårt. Ögonen ur sina hålor. *ljudet av att krama ur slime*

Det borde kanske ha skapats en RÖR INTE MIG-knapp istället. Eller, GE SVARTSKALLARNA LITE FUCKING SOCIAL RÄTTVISA-knapp. Utropstecken på det. Endast brun- eller svartfärgad hand i bakgrunden.

 

En miljon sålda knappar.

En statlig kampanj där knappbärarna säger till vi:et att vara snälla mot Den andre. Och Den andre som objekt för det kladdiga medkännandet.

En miljon goda antirasister känner att de gör nytta. Ler och myser för sig själva. Känner att de är del i något stort, kanske en revolution! Knappbärarna united! De har ju redan köpt några fotbollsplaner regnskog.

Under valrörelsen 1985 bär både vänster- och högerpolitiker Rör inte min kompis-knappar på sin kavaj.

Mellan 1983 och 1984 hölls två av Frankrikes första nationella antirasistiska demonstrationer som ett svar på landets återkommande rasistiska våld, ordnade av personer med nordafrikansk bakgrund: Marche pour l’égalité et contre le racisme. Efter demonstrationerna grundade landets socialistiska regering organisationen SOS Racisme, som senare anklagades för att ha kidnappat den ursprungliga antirasistiska rörelsen. Använt den som strategi för enskilda politikers karriär. Polera bort det systemkritiska. Gnugga kanterna runda.

SOS Racismes symbol är en handflata (vars färger varierar och den gula handen dominerar) som gör ett stopp-signalement. På handen står det ”Touche pas à mon pote”.

Rör inte min kompis är inspirerad av SOS Racisme.

 

Den samtid när staten inte använder marginaliserade gruppers kamp som såpbubblor för samhället.

Rör inte min kompis har återlanserats fler gånger efter 1980-talet. Som symbol har den aktualiserats på olika kreativa sätt. Som mer eller mindre avslöjar dess platthet. 2010 hotade SSU att stämma Moderata ungdomsförbundet (MUF) för att ha snott symbolen i en kampanj där MUF skrivit ”Rör inte min statsminister” på en likartad hand.

(SSU menade att det var varumärkesintrång och var oroliga över att symbolen användes för ”partipolitisk vinning”)

MUF svarade att de aldrig hade varit med om en mer populär knapp.

 

Inför valkampanjen 2010 lanserade Aftonbladet en liknande symbol där handen bär texten ”Vi gillar olika”, en kampanj som skulle handla om främlingsfientlighet. Det hjälper inte att Vi gillar olika-handen får olika färger. Symbolens särskiljande av människor är nu fullbordad.

“Knappast antirasism”, säger kamrat Mauri på göteborska.

 

Ta fram knapparna så att de kan läggas på gatan att stampa på. Lämna dina sneakers hemma och ta på dig skor med klack. Stampa loss till ljudet av självgodhet. Dö självgodhet. Dö.

Efter att USA valt Donald Trump till president spreds en annan symbol på sociala medier: en säkerhetsnål. Hashtag SAFETYPIN. Med ett budskap till de som känner sig utsatta: den som bär säkerhetsnålen på sin jacka är en säker person att vara med.

Men, vem har informerat säkerhetsnålsbäraren att den är en trygg person? Hur har personen identifierat vad som får utsatta att känna sig trygga?

Är det genom ett test på sociala medier? Där resultatet lyder: ”Grattis! Du är en trygg person. Du är en sådan person som andra känner sig trygga med! Alla utsatta kan liksom andas ut och lägga sitt huvud i ditt knä.” Tryggheten själv weon.

Hashtag vit antirasistisk bildkultur.