Under kulturpanelen på Gomorron Sverige fick Kultwatch som plattform en minst sagt märklig reaktion från paneldeltagare Daniel Sjölin, Björn Wiman och Camilla Lundberg. Bland annat påpekade Daniel Sjölin att vi använder ett svårt språk. Vi besvarade delvis kritiken när vi själva senare deltog i Gomorron Sverige. Den som i ett längre resonemang har besvarat kritiken är vår föredetta medlem Marco i hans artikel Varför Ska Just Vi Se Över Vårt Språkbruk?

Som replik på Marcos text, har Daniel Sjölin bidragit med ett inlägg: 

Låt mig först bara upprepa vad jag tidigare sagt, att Kultwatch är ett mycket välkommet projekt i mina ögon! Jag ser en större nödvändighet än någonsin tidigare att kulturetablissemanget idag rannsakar sig – helt enkelt för att vi inte lyckas frälsa särskilt många fler än de redan frälsta. Och då blir det litet som med svensk skola: ju sämre bemanning och pedagogik, desto mer utslagsgivande blir det vilket hem du kommer ifrån och vilka verktyg du har med dig från början. Överfört tillbaka på kulturen är det detta som medför att kulturen blir en angelägenhet för en avgränsad del av befolkningen. Denna avgränsade del kan med fog beskrivas som borgerlig, vit eller medelklassig. Jag vill i så fall tillföra att det även råder en akut och sällan ifrågasatt överrepresentation av humanister, akademiker och politiskt vänsterorienterade inom kulturdebatten. Själv råkar jag vara allt detta – katching – utom då borgerlig. Om jag förstår dig rätt Marco, så håller jag med dig helt om att problemet inte är att ”vi” är akademiker eller humanister. Problemet att ”vi:et” är för litet. Vi behöver fler olika kynnen och bakgrunder.

Även när det kommer till språket tror jag vi är mer överens än oense. Du skriver: ”Jag ogillar samtidigt inställningen att någonting som är svårt att förstå eller ta till sig, per definition också blir exkluderande.”

Det gör jag med, och har aldrig påstått något annat.  Intresse och lust är våra främsta intellektuella förutsättningar. Finns intresset att förstå, ja då finns nästa inga gränser för hur mycket vi kan tillägna oss – vare sig det gäller innanmätet på en Ford S-max eller en dikt av Anna Hallberg. Det är i alla fall den arbetslinje jag har haft i alla år. Det kulturdebatten alltså behöver är att inse att den inte är för avancerad, utan alltför ofta gör sig själv ointressant. En ganska hård och uppfordrande tanke. I min litteraturvärld beror detta på 6 saker: Härskartekniker, fuskläsningar, branschfixering, tematisk instängdhet och alltför ensidig upptagenhet vid författare och författarskap. Gemensamt för dessa är hemmablindhet, och faktiskt även identitet – och där kommer språket in på ett litet hörn, eftersom det är identitetsmarkerande.

Men jag tycker verkligen att vi gör vårt bästa för att kommunicera istället för att markera – och de stora utmaningarna ligger i att vi är för många av samma skrot och korn här i kulturbranschen – både vad gäller vilka vi är och i min värld – framför allt – vad vi har eller inte har studerat.

Fast ändå – en liten vaksamhet behöver vi när det kommer till språket. Ingen av mina vänner vet tex. vad ordet hegemoni betyder. Jag har nyligen frågat dem under en fest. Jo, en visste – föga förvånande var han samhällsvetare. Okej – detta är inte världens djupaste undersökning, men ändå. Samhällsvetaren visste, de andra däremot – en copy, en undersköterska, min bror som inte pluggat nånting, mina föräldrar utan akademisk bakgrund, en f.d polisanställd, en läkare, en förskolelärare, en jurist, två säljare, två ingenjörer, en ekonom och en programmerare: ingen visste. Nästan alla visste dock vad som menas med ordet konsensustycke.

Det beror på att hegemoni ännu inte blivit mer än en teoretisk fackterm inom humanvetenskaperna. Visst, hegemoni är inte riktigt samma sak som konsensustycke, och visst ska vi få använda ordet hegemoni hur mycket vi vill – till slut kanske det slår igenom och då har vi vunnit något – men jag menar att överbruket av dylika begrepp är en indikation på den hemmablindhet som utgör grundproblemet, om du förstår mig. Jag tror att det har blivit såhär för att kulturetablissemanget är vårt språkkänsligaste etablissemang. Du måste tala med de lärde på latin, annars får du inte vara med.

Därför tenderar vi att överkompensera språkligt åt andra hållet, utan att se själva hur tydligt vi därmed markerar just den status och de hierarkier som vi vill bryta ned.

Daniel Sjölin

Författare, litteraturvetare

Foto: Privat
Illustration: Minda Jalling