Macarena Dusant såg Muslim Ban på Dramaten och drabbas av en föreställning som lär oss om albakrati, sorg och kärlek. 

Först några ord om vad som mötte mig när jag kom in i foajén på Dramatens Lilla scen. Det är fullt med folk, kvinnor i hijab, män i kostym, ungdomar och en del barn. Några få normativt vita svenskar som just denna kväll är i minoritet. Och jag tänker som alltid, representation spelar roll.

*

På scen stiger Carlito och Amanj Aziz fram och ritar fram individuella spelplaner att förhålla sig till under föreställningens gång. Med krita tecknar de upp var sitt utrymme som blir till var sin inramning. En gränsdragning mot något. Ett fråndragande. En egen zon att vara i. Men kanske också ett eget fängslande. Carlitos form av en kvadrat. Amanj Aziz’ form av en cirkel. Och så står de två där, avgränsade men inte frånkopplade.

Amanj Aziz föreläser om att födas i krig, om det Aziz kallar för albakrati (vitt styre) i förhållande till demokrati (folkstyre), om islamofobi i det svenska samhället, om att som barn att gömma sig i källaren när det var bönestund för att inte väcka förargelse i skolan, om en annan person med samma namn men som är konstruerad av medias vanföreställningar – en idé avfyrad genom journalisters rasistiska tangentbord.

Gestaltningen sker mestadels genom att varva föreläsning med spoken word. Medan Aziz föreläser om albakrati och islamofobi framför Carlito spoken word om livsvillkor för män från orten. Aziz och Carlitos monologer blir till dialog när de samsas om spelutrymmet på scenen och tillsammans presenterar de samhällets dominerande föreställning av blatte-orten-mannen. Denna hypermaskulina heterosexuella kropp med endast våld och terror i huvudet. Aziz och Carlito redogör för och raserar denna nidbild.

Muslim Ban – muslim förbud. Muslim bannlysning, en specifik term för uteslutning från en församling. På svenska är ordet förbud och bannlysning synonym till att utestänga, utesluta. Ord som också kan förstås som omyndigförklarande i den mening det innebär att inte själv få tala  – inte få uttrycka sig, inte själv få formulera. Inte äga sin egen definition.

Och det är just det som America Vera-Zavalas föreställning gör. Hon upplåter utrymme och röst för den muslimske mannen, för ”blatten” att ta plats på Sveriges nationalscen nummer ett. Något mer mäktigt kan jag inte tänka mig. Stundvis är monologen i föreställningen övertydlig. Men sedan tänker jag att de få vita personerna i publiken behöver övertydlighet. Faktum är, tänker jag. Att det går inte att vara övertydlig för en vit svensk publik. För de förstår ändå inte.

Är det något den vita samhället aldrig kommer att förstå är våldet som sätter sig i barn. När Carlito börjar sina sviter med ”Brun hud i en vit värld” är det givetvis en referens till Frans Fanons banbrytande bok Svart Hud Vita masker. Men den inledande meningen säger något mer när Carlito adresserar sina sviter till söner och döttrar: att albakratins system råder och inpräntas hos barnkroppar. För bruna barn i en vit värld föds in i våld så att de tvingas utveckla extra taktila hudceller. Känslig barnhud som kan skifta mellan att vara öppen och stängd samtidigt, barn som får lära sig att deras existens alltid är fel. Sådan är orättvisan. Eller som Carlito uttrycker det i en av sina sviter:

Brun hud i en vit värld

Ursäkta aldrig er existens

Den vita blicken vill att ni skäms

Amanj Aziz skriver något på golvet. Knappt synligt, knappt läsbart. Vi ser att han drar linjer för att forma ord utanför sin cirkelform. Rörelsen mot det platta golvet (istället för den stående skoltavlan) bär på en symboliskt gest. Kroppens orientering mot scengolvet för att skriva horisontalt, engagera hela kroppen i böjelsen – hand mot knä för stöd. Att skriva på scengolvet för tankarna till behovet att göra avtryck (artikulera) på marken (offentliga utrymmen) som människor rör sig i. Inget papper är stort nog för det som behöver skrivas fram. Aziz skriver olika ord under föreställningens gång. Som en dom över albakratin, förlösande anteckningar för att ingen ska glömma. För Gud att läsa. För stjärnorna i rymden att blinka till. Det är svårt att förstå vad som skrivs på golvet. Jag kan ana mig till ordet TID. Tid, jag tänker på de unga i orten som dör från oss och dör från deras egen framtid.

I slutet av föreställningen går Aziz och Carlito samman. De träder ur sin inramning av cirkel och kvadrat för att teckna upp en enda stor cirkel som korsar de två tidigare formerna och däri förenas som bröder, söner, föräldrar. Mycket i denna del handlar om föräldraskap och öppnar för en mer koreograferad del där uppmaningar leder till poetisk framställande av vardaglig ömhet. Aziz uppmanar Carlito att visa hur han håller om sitt barn, hur han drar i barnvagnen. Aziz sluter upp och de två drar en imaginär barnvagn medan de går ett varv på scenen. Cirkeln, denna symbol för oändligheten. Kretsloppet och årstidernas växlingar. Evigheten och enheten med Gud. Cirkeln som i ritualer ritas fram för att skapa ett skydd runt omkring sig. Promenaden med imaginära barnvagnar följer den stora cirkelns linjer. En gestaltning som kanske pekar på att kärleken är det som gör att vi orkar föra kampen. Att kärleken skyddar.

Den politisk performativa akten att prata om kärlek avslutar föreställningen. Aziz ber Carlito sjunga barnsången han sjunger för sitt barn. Och Carlito ber Aziz att sjunga det han sjunger för sitt barn. Några i publiken sjunger med, andra klappar händerna, resten lyssnar till. För en stund sjunger vi barnsånger och kärleksånger dedikerade till våra barn. Sång som tröst och kamp. Sång för framtiden. Sång för att älska.

Föreställningen Muslim Ban blottar några av den strukturell vithets konsekvenser så som vardagsrasism och strukturell rasism. Detta görs i linje med konceptet för Performance Lectures, ett möte mellan en klassisk föreläsning, scenkonst och poesi. Hana Suzuki Ernström analyserar  America Vera-Zavalas föreställning på Dramatens lilla scen. 

När publiken reser sig upp efter premiärföreställningen av America Vera-Zavalas iscensatta föreläsning, Muslim Ban på Dramaten, för att med stående ovationer tacka skådespelarna, delar jag applåderna och glädjen. Det är en glädje som för mig handlar om att politiserade och levda erfarenheter av postkoloniala frågor och kritiska vithetsstudier, får läcka ut från akademins rum och ta plats. Särskilt i ett rum som vanligtvis är skapat av vita, för vita och kring vita kroppar. Och inte bara det: genom huvudfrågan ”hur ser islamofobin ut i Sverige idag?” lyfter Muslim Ban en verklighet som alltför sällan hörs. Med utgångspunkt i Amanj Aziz och Carlitos berättelser och personliga erfarenheter centraliseras viktiga perspektiv på vithet som struktur och rasism. Här blottas några av den strukturella vithetens konsekvenser så som strukturell rasism och vardagsrasism. Detta görs i linje med konceptet för Performance Lectures, ett möte mellan en klassisk föreläsning, scenkonst och poesi.

Det är en glädje som för mig handlar om att politiserade och levda erfarenheter av postkoloniala frågor och kritiska vithetsstudier, får läcka ut från akademins rum och ta plats. Särskilt i ett rum som vanligtvis är skapat av vita, för vita och kring vita kroppar. Och inte bara det: genom huvudfrågan ”hur ser islamofobin ut i Sverige idag?” lyfter Muslim Ban en verklighet som alltför sällan hörs.

Muslim Ban ingår i Dramatens nya serie Performance Lectures, ett koncept som ska integrera den akademiska föreläsningen med konstens gestaltning. Det är ett hybridformat som genom sina intersektioner skapar en slags metadiskussion som kan utmana normativt tänkande kring produktionen av kunskap och mening i de olika medierna. Därför framträder Performance Lectures, eller Lecture Performance som det oftast kallas, i ett mellanrum mellan kontexter. Blandningen av det intellektuella, praktiska och poetiska ska belysa temats frågeställningar från olika perspektiv. Här skapas ett utrymme som överskrider, utvidgar och undersöker gränser och relationer mellan aktörer och åhörare. Ofta har publiken en viktig plats och involveras. Sammantaget kan en Lecture Performance sägas sudda ut gränserna mellan konst, diskursen om konst, olika discipliner och livet som stort.

Lecture Performance förknippas ofta med den tyska konstnären Joseph Beuys som introducerade konceptet under 1960- och 1970-talet. Beuys förde samman performance och diskursen om konst genom att bland annat avfärda institutionaliserade praktiker och åberopa en mer personlig och gemenskapsorienterad framtoning. Genom att synliggöra och tillgängliggöra sin arbetsprocess för en publik ville Beuys skapa social förändring. Detta med utgångspunkt i skulpturens grundidé kring omvandling av materia och substans. Om vår definition av materia vidgas till att inbegripa alla typer av ämnen såsom tankar och uttryck, så kan det även omfatta samhälle, tal och ord menade Beuys. Här framträder Beuys grundantagande – att konst, politik och lärande är ett.

Sammantaget kan en Lecture Performance sägas sudda ut gränserna mellan konst, diskursen om konst, olika discipliner och livet som stort.

Att använda konstens rum för att politisera är såklart inget nytt. Men att använda en form som förenar konst, lärande, levda erfarenheter och politiserande i ett rum som Dramaten ser jag som, om inte nytt, en aktiv handling för att motverka invanda mönster. Dramaten som, likt övriga samhället, historiskt skapat och återskapat privilegier kring vissa kroppar, tal och samtal.

Så vad gör Muslim Ban i förhållande till konceptet Lecture Performance? Rent praktiskt är rollerna fördelade så att Carlito framför upplevelser och följder av rasism via spoken word medan Amanj Aziz, som representerar fokus på den muslimska mannen, står för den föreläsande delen. Detta visas bland annat genom att Aziz läser från papper. Han förklarar begrepp som demokrati och albakrati (vitt styre), medan Carlito talar fritt och gestikulerar eller uttrycker känslor genom kroppsliga rörelser. I första delen är dessa roller markant uppdelade; de två aktörerna byts av och fokus skiftas mellan föreläsning och poesi utan att de två formerna möts något nämnvärt. I slutet möts de två i en gestaltning av egna erfarenheter och tankar kring sitt föräldraskap. Ett återkommande moment är att de skapar utrymmen och skriver ord med kritor på scengolvet. I slutskedet luckras även gränserna upp mellan aktörer och publik genom att en kör på ca fyra personer som placerats i publiken börjar sjunga. Således går flera aspekter av Muslim Ban i linje med den ursprungliga idén om Lecture Performance.

Muslim Ban lämnar mig med två frågor: varför används inte scenkonstens gestaltande styrka för att beskriva, visualisera och bryta upp föreläsningens statiska berättande? Varför, i en form som tillåter överlappningar och sammanblandningar, läggs inte tyngdpunkten på dynamik, följsamhet, rörlighet och den experimentella kraft som konst och performance kan innebära?

Jag har suttit på många föreläsningar, såväl bra som dåliga. Jag kan tyvärr inte säga att detta var en av de bra. Jag anstränger mig för att följa Aziz mycket intressanta och viktiga resonemang kring makt och förtryck som exemplifieras genom hans personliga erfarenheter som människa och pappa. Det centrala budskapet går fram och är tydligt. Men att som åhörare lyssna och lära via någon som läser innantill eller reciterar från ett papper är svårt. Jag kan inte låta bli att tänka att det är här scenkonstens gestaltning och kreativa perspektiv på pedagogik skulle kunna komma in. Denna önskan lämnar ett utrymme för en framtida presentation. Här skulle visuella bilder, kroppsspråk, improvisation och/eller interaktion med publik kunna vara viktiga aspekter. Inte bara för att skapa tillgänglighet till den kunskap som förmedlas utan också för att bryta traditionella föreställningar kring lärande där läraren alltid sitter på svaren och överför dessa till eleven.

Det är mycket möjligt att det inte skulle gå att skapa en plattform som inkluderar publiken. Det vill säga där de kan bli tillfrågade eller interagera mer. Men en dialog mellan exempelvis två aktörer skulle kunna bryta upp en överföringsproblematik och öppna för en dynamisk och resonerande reflektion kring kunskap och levda erfarenheter. Muslim Ban lämnar mig med två frågor: varför används inte scenkonstens gestaltande styrka för att beskriva, visualisera och bryta upp föreläsningens statiska berättande? Varför, i en form som tillåter överlappningar och sammanblandningar, läggs inte tyngdpunkten på dynamik, följsamhet, rörlighet och den experimentella kraft som konst och performance kan innebära?

Att sitta i en publik där mitt svarta hår inte sticker ut och få ta del av en föreställning utan att fysiskt synas är inte främst ett intellektuellt konstaterande utan en kroppslig känsla av bekvämlighet och värme.

Inte heller rapparen Carlitos roll överskrider gränserna för olika former av konst, gestaltning och lärande utan håller sig inom ramen för spoken word, i alla fall i första delen. Och även om texten gestaltas och görs levande genom såväl poesi som personliga berättelser, uppstår inte en känsla av resonans och nyfikenhet hos mig. Jag förstår det centrala budskapet, önskan om att skapa tillgänglighet och igenkänning genom personliga berättelser och sökandet efter ett möte mellan olika former och koncept. Och visst, jag känner för det politiska budskapet och de personliga berättelserna men inte för den konstnärliga gestaltningen. För mig innebär intressant eller spännande konst inte att jag måste förstå men känna. Med Muslim Ban är det mer tvärtom. Min känsla för det konstnärliga uttrycket kan beskrivas genom det moment i Muslim Ban som skulle kunna tolkas som ett mer experimentellt gestaltande av lärande och en röd tråd: när Aziz och Carlito skriver och ritar på scengolvet. Mestadels kan jag inte se vad de skriver och jag väntar förgäves på att de ska säga vad som står eller knyta ihop säcken på slutet och läsa upp det de skrivit, men icke.

Kanske beror även min känsla av ointresse på att jag saknar den komplexitet och de lager av olika erfarenheter som alltid omger frågor kring makt, förtryck och privilegier. Ja, fokus ligger på islamofobi utifrån ett manligt perspektiv men gruppen män som utsätts för islamofobi är heterogen. Eftersom föreställningen inte enbart lyfter aktörernas egna berättelser utan blandar dessa med strukturella perspektiv på förtryck och rasism, hade jag gärna sett att denna heterogenitet nämndes. Denna tanke, lämnar likt det pedagogiska perspektivet, en önskan för en framtida Lecture Performence kring dessa frågor. Likaså en förhoppning om att fler skillnader inom grupper kan få synas. I Muslim Ban tas ett feministiskt perspektiv upp genom aktörernas tal om sina döttrar och vad de kommer att möta när de växer upp. Vidare nämns hbtq-personer. Men jag saknar reflektion kring privilegier. De egna privilegierna är något som inte får falla bort, i alla fall inte om syftet är att synliggöra strukturell orättvisa, förtryck och diskriminering.

Trots saknaden efter ett utrymme som överskrider, utvidgar, undersöker och suddar ut gränser, är jag glad över Muslim Ban. Att den kunskap som produceras och förmedlas får ta plats, synas och höras.

Trots saknaden efter ett utrymme som överskrider, utvidgar, undersöker och suddar ut gränser, är jag glad över Muslim Ban. Att den kunskap som produceras och förmedlas får ta plats, synas och höras. Jag är glad över det riktade tilltalet och den publik den drar. Att sitta i en publik där mitt svarta hår inte sticker ut och få ta del av en föreställning utan att fysiskt synas är inte främst ett intellektuellt konstaterande utan en kroppslig känsla av bekvämlighet och värme. Detta tas även upp av Carlito men då i motsats till min upplevelse – hur vithet och rasism skapar kännbara åkommor hos den svarta eller bruna kroppen. Dessa erfarenheter och känslor är viktig kunskap som aldrig kan förminskas eller förkastas. Inte så länge strukturella orättvisor och förtryck existerar. Och slutsatsen blir att Muslim Ban skapar ett utrymme för denna kunskap att ta plats.