MOR/DOTTER. Den mest komplexa relationen av alla?

MOR/DOTTER. Den mest komplexa relationen av alla?

Mor-dotter, ett komplext förhållande som rymmer alla känslor, band och händelser. Berättelser som aldrig tar slut och ett återkommande feministiskt tema. Hana Suzuki Ernström har sett föreställningen MOR/DOTTER på Kulturhuset Stadsteatern av regissören och manusförfattaren Julia Marko-Nord.


“Hej och välkomna till Fri Scen och MOR/DOTTER. Jag heter Lotta. Vi kommer sitta här i cirkeln i ungefär 1 timme och 15 minuter. Sen kommer vi ta en paus. […] Idag är det den 19 januari och klockan är 19.02 Och det vi vill prata med er om är, hur ser din relation ut med din mamma eller dotter? Vem vill börja?”

Det blir tyst. Vi sitter på stolar i en sluten cirkel i ett upplyst och avskalat rum. Vi tittar på varandra. Under sekunderna som går hinner mitt sociala ansvar ta vid: vänta, är det meningen att vem som helst ska svara? Varför säger ingen något, måste jag börja? Men så tar någon ordet, berättar om sin tonårsdotter och svårigheterna med att vara mamma. En annan tar vid, talar om sin mamma och hur fin relation de har, hur lika de är. Jag släpper mitt sociala ansvar. Där är de, skådespelarna.

I en anspelning på gruppterapi delar skådespelarna olika historier utifrån tanken om att vara medberoende till en mor eller en dotter.

Det materiella och känslomässiga rummet är nära, varmt och avskalat. Fokus är riktat inåt och energin är samlad. Runt om i ringen sitter skådespelarna utspridda och berättar. Hur det är att vara mamma, att vara dotter, att vara mamma och dotter. Det handlar om rädsla för att bli förälder, sårbarhet, lycka och olust inför den andra. I en anspelning på gruppterapi delar skådespelarna olika historier utifrån tanken om att vara medberoende till en mor eller en dotter. Genom att sätta ord på det mest förbjudna kan en reningsprocess ta form, ett arbete i riktning mot försoning och utveckling. Berättelserna som bygger på djupintervjuer med mödrar och döttrar, är gjorda av regissören Julia Marko-Nord. De synliggör en relation som omgärdas av stigman och ideal.

Utifrån tre olika rum gestaltas relationen. I det första, terapicirkeln, tar samtalet och orden plats. Rummet fylls av relationen mor-dotter, ett förhållande som rymmer alla känslor, band och händelser. Så som kärleken mellan de två. Kärlek är tårar, smärta, skuld och ilska, det blandas med skratt, glädje och allt däremellan. Historierna fortsätter: ”förlåt avbröt jag dig? För när du berättade det där så kom jag att tänka på en händelse med min mamma eller dotter…”. Fram och tillbaka bollas berättelserna mellan skådespelarna. Emellanåt vill jag ställa en följdfråga, stanna upp innan nästa person tar vid, men det gör jag såklart inte. Och kanske önskar jag att dialogen mellan de berättande hade fördjupats en aning. Varför tror du att det är så svårt att vara mamma/dotter? Varför tror du det var så svårt för din mamma att ge dig närhet? Det är frågor som varken jag eller skådespelarna ställer. Inte för att skådespelarna inte ser varandra. När någon av dem berättar om några av livets största sorger och svårigheter lämnar en annan sin stol och går över till den berättande, håller i henne och gråter med henne.

Med rörelser, texter i brevform och projektioner på människor som kan tolkas som mödrar eller döttrar, gestaltas relationens existens.

Vi byter rum. Köket, ett privat rum i hemmet där relationen formas och tar sig i uttryck. Publiken bjuds på fika, radion står på och en mamma röker under fläkten samtidigt som ett samtal med hennes dotter pågår. Genom en närmast ordlös kommunikation tolkar dottern sin mor: ”Mamma?” ”Ja, vad är det?” ”Men varför är du sur!?”. Jag måste le för jag känner igen det så väl. Att vara barn innebär att ha långa känselspröt och kunna känna varje vibration. I föreställningens kök tar gestaltningen vid och förkroppsligar det orden inte kan säga. Scenen avslutas med en dans. Här frigörs alla tvetydiga känslor som kantar mor-dotter relationen.

I den sista scenen förs vi tillbaka det avskalade rummet, stolarna är nu utspridda. Med rörelser, texter i brevform och projektioner på människor som kan tolkas som mödrar eller döttrar, gestaltas relationens existens. Någon sträcker sig efter en hand som i sista sekund glider undan, vill inte bli berörd. Ändå är kropparna så nära och återkommer till varandra. ”Du är alltid med mig” hör jag någon läsa och jag undrar om det är det som gör relationen så komplex.

Tidigt i föreställningen går tankarna till den feministiska devisen ”det personliga är politiskt”, en fras lika viktig historiskt som nu. För det är inte bara det privata som relationen mor-dotter bär. I föreställningens första del lyfts ämnen som psykisk ohälsa, missfall, sexualitet, ofrivillig barnlöshet, äggdonation, missbruk och misshandel. Politiskt betydande verkligheter som görs till tabu i ett patriarkalt landskap. Cirkeln av stolar sluter scenens utrymme, skapar en rumslig känsla med tjocka symboliska väggar av kroppar. Även om patriarkatet alltid präglar våra relationer är det här, just här och nu inte förtryckets rum. Det är vårt rum. Patriarkatet kan inte hindra samtalen och orden att flöda och ta plats. Det sociala arvet är alltid närvarande. Går det att helt bli sin egen eller är vi en ständig upprepning av våra uppväxter, av våra mammor? En skräck i att fortsätta i oönskade upptrampade hjulspår och en skrattretande förvåning (eller sorg) när vi hör våra mammors ord eka genom våra egna röster. Det är funderingar kring en relation som många gånger saknar gråzoner, antingen är jag som min mamma eller precis tvärt om.

Den kroppsliga och psykiska symbiosen mellan mor-dotter granskas kritiskt.

På föreställningens informationsblad går att läsa: ”En djupdykning i den mest komplexa relationen av alla”. Jag kan inte låta bli att undra om det stämmer och i sådana fall varför? Är det den kvinnligt kodade socialiseringen som skapar denna komplexitet? Är det föreställningarna om relationen och de olika identiteterna som framkallar förväntningar och förgivettaganden? Eller är det på grund av att relationen skapas inom ramen för ett maktsystem som patriarkatet? Sedan måste jag också undra om detta påstående beskriver ett globalt fenomen eller om det som så ofta, döljs att det handlar om en västerländsk (vit) heteronormativ idé? Gömmer sig en essentialistisk föreställning om kön, där mor- och dottergestalten alltid innebär någon som bär livmoder, bakom denna tes? Jag har inte svaret på några av frågorna. Vad jag dock vet är att mor-dotterrelationen återkommande placeras under en feministisk lupp.

I slutet av 1970-talet och början av 1980-talet sattes mor-dotter relationen i fokus för den västerländska kvinnorörelsen. Nu var det inte bara mannen som sågs som fiende, den allrådande modern ansågs som indoktrinerad av patriarkatet och därav ett hinder för flickan eller kvinnans befrielse. Den kroppsliga och psykiska symbiosen mellan mor-dotter granskas kritiskt. Under senare delen av 1980-talet skedde en förändring och relationen mellan mor och dotter sågs som en källa till njutning, frigörelse och en alternativ ordning. En nyckelfigur var den franska feministen och filosofen Luce Irigaray (född 1930). Med tankefiguren ”moderlig genealogi” beskrivs mor-dotter relationen som en tvåsamhetsformation och vision. Här främjas ett positivt begär, en specifik kraft som tros vara kopplad till den feminint kodade kroppen. Genom denna kraft utgör det feminina, däribland den moderliga genealogin, en motsats och ett motstånd till en patriarkal kultur. Därmed kan idén om mannen som det först (och enda) könet bekämpas enligt Irigaray.

Det personliga är och förblir politiskt.

Följer vi mor-dotter relationen fram till dagens feministiska samtal finner vi bland annat författaren Mara Lees senaste bok Kärleken och hatet (Albert Bonniers Förlag 2018). I denna lyriska undersökning beskrivs två olika relationer var av en är den mellan mor och dotter. Lee skriver: ”Så. En mor. Det är hon och det kunde ha varit en annan. Men det är hon. Hon sköljer över mig. Jag håller andan och räknar till tre. Tills underströmmen fångar in mig. Suget bakåt.” Föreställningen MOR/DOTTER svarar. Tillsammans skapar de en målmedveten och klarsynt dekonstruktion av en idealisering av mor-dotterrelationen. Det är ett möte som skapar dialog, ett samtal som för en tradition och ett feministiskt arbete vidare. Så visas ännu en gång att berättelsen och det egna ordet bär på en kraft för motstånd och förändring. Det personliga är och förblir politiskt.


Foto: Sofie Gynning. Bilden är beskuren.

Bilden av krig – effekten kvarstår

Bilden av krig – effekten kvarstår

Utställningen Bilden av krig söker att undersöka våldsbilders kraft och skapa en reflekterande reaktion hos betraktaren. Det finns en vilja att ta en politisk framförhållning och aktivt engagera besökare att kritiskt tänka om krig, specifikt bilder av krig och hur dessa representeras i media. Bonniers Konsthall har valt ut ett flertal namnkunniga internationella konstnärer som på olika sätt arbetar mediekritiskt och har ett politiskt förhållningssätt i sin konst.

När glasdörrarna öppnas in till konsthallen möts besökaren av ljud som leder till ett av de första rummen i utställningen. I det mörka rummet visas ett pågående filmprojekt av konstnären Phil Collins, Hur skapar man en flykting? (1999). Under tolv minuter kan en få se hur journalister iscensätter en familj som flytt från Kosovokriget, vilket ägde rum under 1998–99. Journalisterna ber barn samlas tillsammans med de vuxna i ett vardagsrum för att ta en gruppbild, och under några sekunder känner du hur en allvarsam stämning aktivt skapas. Efter fotograferingen återgår familjemedlemmarna till sina sysslor och barnen återvänder till sin lek. De återgår till sina liv. Vi som betraktare har precis fått ta del av hur en dokumentärjournalist iscensätter en situation, manipulerar en händelse, en bild. Vi lever i en värld som översköljer en med bilder, medvetet anordnade för att väcka en känsla hos en. Jag känner hur konstverket starkt introducerar utställningens tema: hur verkligheten konstrueras för allmänheten, hur bilder av krig påverkar vår uppfattning.

Vi fortsätter vidare in i utställningen, till den stora vita salen där vi möts av verken House Beautiful: The War Home, (1967–72) och House Beautiful: Bringing The War home (2004–08) av Martha Rosler. Bägge verken är fotomontage som visar urklippta foton tagna av journalister under Vietnam- och av Irakkriget. De urklippta bilderna monteras in i lyxiga inredningsmiljöer tagna från USA-baserade inredningstidningar. Även här ser vi, i likhet med Phil Collins verk, en bild som bär på flera lager av betydelser som innebär konstruerade verkligheter. Roslers verk verkar vilja medvetandegöra och demonstrera hur mediebilder manipuleras. Bilderna visas i en kontext som är relevant för vår samtid, en kritik om hur västvärlden lever i trygga och priviligierade miljöer och blundar för konflikter ”långt” bort. I många av konstverken konfronteras betraktaren av en konstruerad världsbild där det ändå är svårt att bara swipa bort det obehagliga i krigsbilderna som visas.

Det saknas en tydlig riktning i utställningen, vilket skapar en känsla av desorientering. Kanske är det en del av utställnings syfte, att jag som besökare ska få en känsla av överväldigande av alla intryck. Rummet blir en del av upplevelsen, en får bli guidad av verk som väcker reaktion eller nyfikenhet. Vissa konstverk tilltalade mig mer än andra, men det var ett specifikt konstverk som jag återkom till ett flertal gånger.

Konstnären Kiluanji Kia Hendas verk Redefining The Power III, från serien Series 75 with Miguel Prince (2011). Tre fotografier hänger bredvid varandra. I den första bilden ser du en svartvit bild som visar portugisiska kolonisatörer framför ett, för dem, betydelsefullt monument i Angola. Bilden gestaltar hur portugiserna koloniserade landet. På den andra bilden ser vi samma plats, denna gång i färg där endast podiet är kvar. Bilden saknar både skulptur och människor, Kia Henda låter det ensamma podiet stå som symbol för det koloniala förflutna. I den tredje bilden ser vi hur HBTQ-aktivister i Angola ställt sig framför podiet och placerat en av aktivisterna på toppen av podiet. Symboliskt är det en väldigt stark bild. Konstnären visar på ett utmärkt sätt hur historien återtas genom att synliggöra den, samt hur historien kan ersättas med alternativa och normbrytande berättelser.

 

Bild: Kiluanji Kia Henda, Redefining The Power III (Serie 75 with Miguel Prince), 80 x 120cm, 2011. © Kiluanji Kia Henda

 

En diskussion har förts mellan konstkritikern Karl Lydén och utställningens curator Theodor Ringborg på Kunstkritikk, en nättidskrift för samtidskonst. Lydén kritiserar utställningens bristfälliga inramning av ämnet och hur det konstnärliga arbetet får en begränsande roll: att konsten reduceras till ren representation. Det verkar som att det är utställningens syfte och vad den borde väcka hos betraktaren som Lydén ifrågasätter. Ska konst tala för sig själv och tillåta betraktaren att öppet tolka vad hen ser? Det är återkommande frågor inom konst och en evig diskussion. Det finns olika föreställningar om vad konst är och ska vara. Konst ska vara öppen för tolkningar, men det verkar finnas en rädsla att konst ska förlora sitt värde om det blir för representativt. Är inte själva värdet av konst en konstruktion i sig? Om syftet med utställningen Bilden av krig är att lyfta fram specifika frågor som uttrycks genom konst, är det problematiskt att leda betraktaren till en viss observation och medvetenhet? Jag tolkar det som att Karl Lydén problematiserar konsthallens syfte med en politiskt laddad utställning när konsthallen tidigare endast har arbetat med teman som sömnlöshet, minne och översättbarhet (även om översättbarhet är ett politiskt och viktigt ämne). Det kan inte vara fel att en konsthall vänder ut och in på sin agenda eller prövar andra frågor. Ringborg understryker som svar till kritikern Karl Lydén att Bilden av krig inte handlar om att medvetandegöra betraktaren utan om att göra den medierade bilden ogenomskinlig, jag tolkar det som att genomskinlighet här innebär att bilder bär på flera lager. Vad är det som är synligt och vad görs otillgängligt i de bilder som visas i media? Vad är det för typer av bilder vi ser i media av krig och våld? Ringborgs syfte är kanske att skapa diskussion av den medierade bilden genom konstnärlig gestaltning.

Utställningen vill engagera och aktivera besökaren, har curatorn lyckats rama in det politiska i hur vi ser och upplever bilder av krig och våld? Samtidigt som jag lyfter fram diskussionen om intendentens och kritikerns roll, tycker jag att det är ytterst viktigt att lyfta fram vilka det är som är den tilltänkta publiken. Beroende på vilken bakgrund besökaren har kan bilden skapa olika betydelser hos betraktaren. I diskussionen mellan Lydén och Ringborg nämns att det ligger ett visst ansvar hos de som ser bilder av krig i säkerhet. Ringborg skriver, ”Eller så ses bilderna frammana en medvetenhet som kan leda till handling”. Jag vill stanna där och diskutera ansvar genom att öppet fråga; vilka är det som ser bilder av krig i ”säkerhet”? Vilka är då publiken som besöker Bonniers konsthall och som ska engageras? Jag vågar gissa att det är konstintresserade, människor från en bildad medelklass, kanske till och med boende i områden med hög inkomst. Vad gör denna publik med informationen och ”aktiveringen”? För risken blir att den redan priviligierade publiken som lever i säkerhet fortsätter att landa tryggt – i ”säkerhet” – i sitt eget avstånd till krigets och våldets fasor.

Själv tillhör jag den tilltänkta publiken, den som idag rör sig inom konstvärlden. Det som följer med mig utanför glasdörrarna på Bonniers konsthall är frågan om människor som inte är en del av konstvärlden, de som inte har det kulturella kapitalet att ens känna till att Bonniers konsthall finns, får möjlighet att diskutera? Min önskan och förhoppning med utställningen Bilden av krig är att den når utanför den normativa homogena konstpubliken.

 

Bilden av krig pågår fram till 14 januari 2018 på Bonniers Konsthall.

 

Toppbild: Martha Rosler, Invasion, från serien House Beautiful: Bringing the War Home, New Series, 2008, fotomontage.


Amanda Ferrada läser andra året på kulturentrepenörsprogrammet vid Uppsala universitet. Hon driver det mobila projektet Antoine&Amanda med sin partner, en plattform som skapar tillfälliga konst- och kulturevenemang i Paris och Stockholm. Ferrada arbetar för tillfället som projektassistent för Grafikens Hus, ett museum för samtida grafisk konst.

När makten pratar makt och ska vara maktkritiskt

När makten pratar makt och ska vara maktkritiskt

Reflektioner från ett panelsamtal om konstens #metoo där några av Sveriges mest inflytelserika institutioner var representerade och skulle diskutera institutionernas ansvar. Vi är några aktörer inom konstfältet som bevittnade ett panelsamtal som var både avslöjande och surrealistiskt.

 

Onsdag den 13:e december 2017 äger ett historiskt panelsamtal rum på Moderna museet. Samtalet tar avstamp i de vittnesmål om sexuella trakasserier och övergrepp inom konstfältet som kommit fram under hashtagen #konstnärligfrihet och är del av #metoo-revolutionen. På scen sitter deltagare som symboliserar institutionsmakten och de som bär ansvaret för hur det institutionella konstfältet är organiserat. Det är två rektorer för högre konstnärlig utbildning (Maria Lantz, Konstfack och Sara Arrhenius, Kungliga konsthögskolan), en överintendent (Daniel Birnbaum, Moderna museet), en vice museichef (Ann-Sofie Noring, Moderna museet) och en ständig sekreterare (Isabella Nilsson, Konstakademien). Bland publiken har fyra konstnärer som varit del av uppropet #konstnärligfrihet bjudits in som experter och utfrågare gentemot panelen: Shiva Anoushirvani, Sonia Hedstrand, Paula Urbano, Zafire Vrba.

 

Men samtalet kom att även beröra frågor om maktstrukturer, nepotism och vithetshegemoni.

Eller, att panelen speglar det etablerade konstfältet: en vit normativ grupp. Makten svarar med all önskvärd medvetenhet att de vet att det är homogent.

Eller, att Makten har varit medvetna sedan Mångkulturåret 2006.

Eller, att Makten alltid svarar: Det tar tid med breddad rekrytering. Som om tiden själv vore bromsklossen.

Eller, att ingen tänker att icke-normativa kroppar i högre positioner är en tjänstetillsättning bort.

Eller, att de mest inflytelserika är de som sitter bekväma i sina stolar och pratar fint om inkludering men inte lämnar ifrån sig makten. Trots fleråriga tjänster som inte har gett upphov till ett mer diversifierad personalsammansättning eller publik.

Eller, när Makten (både i panelen och i publiken) tar upp ensamkommande barn, SFI-insatser och tillfälliga filialer utanför Stockholm som lösning på exkludering och homogenitet bland museets publik.

Eller, när den icke-normativa kroppen blir “nya grupper” eller “andra erfarenheter” som ska inkluderas. Benämningar som i sin formulering konstruerar Den andre.

Eller, när Makten säger att de måste vara mer kreativa, inkludera mer, tänka på ett annat sätt…. apropå exkludering.

Eller, självgodheten som inte vill förstå att vita normativa kroppar aldrig kan förändra genom att producera ännu ett program som ska inkludera Den andre.

Eller, när moderatorn vill prata om nepotism och påpekar att många i panelen har jobbat med varandra eller suttit på samma stolar. Maktens tystnad kändes i hela auditoriet.

Eller, detta visste vi redan. Det är samma människor som sitter på makten som ger varandra tjänster och stipendier.

Eller, när Vice Museichef kommenterar skämtsamt: Jag är i alla fall från Skövde apropå nepotism och homogenitet. Panelen skrattar lättsamt.

Eller, när Vice Museichef svarar på en kommentar om relationer och maktkluster med att prata om inkludering. Och när frågan preciseras från publiken, att makten håller varandra om ryggen, svarar Vice Museichefen: då ska jag inte ska prata mer.

Eller, denna ständiga maktutövning. Att prata om andra saker, att omdirigera ämnet, att vägra svara konkret.

Eller, att Rektorn kommenterar nepotism och makt med att hens ingång i konstvärlden har varit ifrån ett utanförperspektiv. Och reflekterar högt att idag, kanske jag är [priviligerad]. Jag kanske blivit det [priviligerad].

Eller, att samma Rektor påpekar att hens hjärta är hos de som kommer från landet och de som kommer från en annan klass.

Eller, detta att referera till en dåtida känsla av utanförskap. Som att det skulle vara ett skydd mot praktisering av nepotism och inhämtning av privilegier.

Eller, att Vice Museichef säger till sitt försvar: vi är också människor och gör fel. Detta är maktens ursäkt när trycket blir för stort att hantera.

Eller, de satt där framme, tillgängliga men ändå som murar.

Eller, när en i publiken påpekar att ingen har svarat på hur Makten lämnar plats för en ny typ av representation. Rektorn svarar med att diskutera att det är homogent hos de förberedande konstskolorna. Någon från publiken skriker, svara på frågan.

Eller, denna ständiga frustration.

Eller, som när en av konstnärerna/utfrågarna frågar Moderna museet vad de gör åt det konsthistoriska arvet som är fullt av sexistiskt maktutövning och som ligger till grund för övergrepp och tystnadskultur. Vice Museichef svarar med att läsa upp de kvinnliga förvärven på museet.

Eller, hur är förvärv av kvinnliga konstnärer kopplat till att arbeta mot sexuelt våld och konstens patriarkala och koloniala arv?

Eller, det bekväma i att läsa upp från en utskriven lista. Och upprepa detta en andra gång, som ett tomt mantra.

Och Överintendent kompletterar med att diskutera vad en konstnär kan vara. Det är vad museet gör mot våldsamma patriarkala strukturer, visar andra sätt att vara konstnär på.

Eller, när ännu en person i publiken undrar hur Makten ifrågasätter sina egna maktpositioner och vad de gör för att undvika nepotism. Frågan besvaras inte.

Eller, önskan att en mängd tjänster kommer att bli utlysta. Önskan att dessa tjänster inte tillsätts av vita aktörer som har pluggat in postkolonialism för att göra karriär.

Eller, när en person i publiken återigen frågar om privilegier och nepotism. Frågan förblir obesvarad.

Eller, när Makten påminner att idag är det fler kvinnor än män i maktpositioner.

Eller, som om vita heteronormativa kvinnor i maktpositioner per definition skulle skapa en annan ordning.

Eller, som om vita heteronormativa kvinnor inte skulle använda sig av våldsamma maktstrukturer för att säkra sina positioner.

Eller, att få icke-normativa kroppar var närvarande som publik på samtalet. Kanske är det en hint om vilka som känner sig inkluderade i konstens #metoo.

Eller, att #metoo härstammar från Tarana Burke, en svart kvinna i USA. Sorgen över att alla  representeranter från den svenska konstens institutioner är vita. 

Eller, att det inte bara var #metoo som bröt igenom denna kväll. Det var frustrationen över att icke-normativa kroppar inte ingår i vi:ets #metoo.

Eller, känslan av att Makten inte förväntade sig att frågor om klass och rasism skulle dyka upp. Detta är ju konstens #metoo. Och den vita feminismens #metoo.

 


Annabell Lee Chin är konstnär med studier vid Konstfack och Städelschule i Frankfurt am Main. Hennes konstnärliga praktik präglas av humor och konceptuellt skrivande genom ljud, musik, teckning, broderi och musikvideos.

Macarena Dusant är konstvetare och textförfattare. Aktuell med konstnärsmonografin La Jardinera – Valeria Montti Colque. Driver konstprojektet IDA (Institutet för Diaspora och Avkolonisering).

Amanda Ferrada läser just nu fil.kand i konstvetenskap vid Uppsala universitet. Hon jobbar även som projektassistent för Grafikens Hus och driver konst- och kulturprojektet Antoine&Amanda.

Carla Garlaschi är konstnär.

Sonia Sagan är konstnär och student vid Gerlesborgsskolan. Sagans interdisciplinära praktik är förankrad i en utforskande normkritik, vars tematik sträcker sig från det personliga till det världspolitiska.

Brun hud i en vit värld…

Brun hud i en vit värld…

Macarena Dusant såg Muslim Ban på Dramaten och drabbas av en föreställning som lär oss om albakrati, sorg och kärlek. 


Först några ord om vad som mötte mig när jag kom in i foajén på Dramatens Lilla scen. Det är fullt med folk, kvinnor i hijab, män i kostym, ungdomar och en del barn. Några få normativt vita svenskar som just denna kväll är i minoritet. Och jag tänker som alltid, representation spelar roll.

*

På scen stiger Carlito och Amanj Aziz fram och ritar fram individuella spelplaner att förhålla sig till under föreställningens gång. Med krita tecknar de upp var sitt utrymme som blir till var sin inramning. En gränsdragning mot något. Ett fråndragande. En egen zon att vara i. Men kanske också ett eget fängslande. Carlitos form av en kvadrat. Amanj Aziz’ form av en cirkel. Och så står de två där, avgränsade men inte frånkopplade.

Amanj Aziz föreläser om att födas i krig, om det Aziz kallar för albakrati (vitt styre) i förhållande till demokrati (folkstyre), om islamofobi i det svenska samhället, om att som barn att gömma sig i källaren när det var bönestund för att inte väcka förargelse i skolan, om en annan person med samma namn men som är konstruerad av medias vanföreställningar – en idé avfyrad genom journalisters rasistiska tangentbord.

Gestaltningen sker mestadels genom att varva föreläsning med spoken word. Medan Aziz föreläser om albakrati och islamofobi framför Carlito spoken word om livsvillkor för män från orten. Aziz och Carlitos monologer blir till dialog när de samsas om spelutrymmet på scenen och tillsammans presenterar de samhällets dominerande föreställning av blatte-orten-mannen. Denna hypermaskulina heterosexuella kropp med endast våld och terror i huvudet. Aziz och Carlito redogör för och raserar denna nidbild.

Muslim Ban – muslim förbud. Muslim bannlysning, en specifik term för uteslutning från en församling. På svenska är ordet förbud och bannlysning synonym till att utestänga, utesluta. Ord som också kan förstås som omyndigförklarande i den mening det innebär att inte själv få tala  – inte få uttrycka sig, inte själv få formulera. Inte äga sin egen definition.

Och det är just det som America Vera-Zavalas föreställning gör. Hon upplåter utrymme och röst för den muslimske mannen, för ”blatten” att ta plats på Sveriges nationalscen nummer ett. Något mer mäktigt kan jag inte tänka mig. Stundvis är monologen i föreställningen övertydlig. Men sedan tänker jag att de få vita personerna i publiken behöver övertydlighet. Faktum är, tänker jag. Att det går inte att vara övertydlig för en vit svensk publik. För de förstår ändå inte.

Är det något den vita samhället aldrig kommer att förstå är våldet som sätter sig i barn. När Carlito börjar sina sviter med ”Brun hud i en vit värld” är det givetvis en referens till Frans Fanons banbrytande bok Svart Hud Vita masker. Men den inledande meningen säger något mer när Carlito adresserar sina sviter till söner och döttrar: att albakratins system råder och inpräntas hos barnkroppar. För bruna barn i en vit värld föds in i våld så att de tvingas utveckla extra taktila hudceller. Känslig barnhud som kan skifta mellan att vara öppen och stängd samtidigt, barn som får lära sig att deras existens alltid är fel. Sådan är orättvisan. Eller som Carlito uttrycker det i en av sina sviter:

 

Brun hud i en vit värld

Ursäkta aldrig er existens

Den vita blicken vill att ni skäms

 

Amanj Aziz skriver något på golvet. Knappt synligt, knappt läsbart. Vi ser att han drar linjer för att forma ord utanför sin cirkelform. Rörelsen mot det platta golvet (istället för den stående skoltavlan) bär på en symboliskt gest. Kroppens orientering mot scengolvet för att skriva horisontalt, engagera hela kroppen i böjelsen – hand mot knä för stöd. Att skriva på scengolvet för tankarna till behovet att göra avtryck (artikulera) på marken (offentliga utrymmen) som människor rör sig i. Inget papper är stort nog för det som behöver skrivas fram. Aziz skriver olika ord under föreställningens gång. Som en dom över albakratin, förlösande anteckningar för att ingen ska glömma. För Gud att läsa. För stjärnorna i rymden att blinka till. Det är svårt att förstå vad som skrivs på golvet. Jag kan ana mig till ordet TID. Tid, jag tänker på de unga i orten som dör från oss och dör från deras egen framtid.

I slutet av föreställningen går Aziz och Carlito samman. De träder ur sin inramning av cirkel och kvadrat för att teckna upp en enda stor cirkel som korsar de två tidigare formerna och däri förenas som bröder, söner, föräldrar. Mycket i denna del handlar om föräldraskap och öppnar för en mer koreograferad del där uppmaningar leder till poetisk framställande av vardaglig ömhet. Aziz uppmanar Carlito att visa hur han håller om sitt barn, hur han drar i barnvagnen. Aziz sluter upp och de två drar en imaginär barnvagn medan de går ett varv på scenen. Cirkeln, denna symbol för oändligheten. Kretsloppet och årstidernas växlingar. Evigheten och enheten med Gud. Cirkeln som i ritualer ritas fram för att skapa ett skydd runt omkring sig. Promenaden med imaginära barnvagnar följer den stora cirkelns linjer. En gestaltning som kanske pekar på att kärleken är det som gör att vi orkar föra kampen. Att kärleken skyddar.

Den politisk performativa akten att prata om kärlek avslutar föreställningen. Aziz ber Carlito sjunga barnsången han sjunger för sitt barn. Och Carlito ber Aziz att sjunga det han sjunger för sitt barn. Några i publiken sjunger med, andra klappar händerna, resten lyssnar till. För en stund sjunger vi barnsånger och kärleksånger dedikerade till våra barn. Sång som tröst och kamp. Sång för framtiden. Sång för att älska.

Art From The Heart

Art From The Heart

Förra helgen öppnade konstnären Natalia Murobhas utställning Art From The Heart på wip:konsthall i Årsta. Murobha bjöds in till en soloutställning men bjöd istället in andra svarta kvinnor och icke-binära till en grupputställning. På vernissaget slogs publikrekord.


Utställningen visar en diversifierad flora av konstnärskap. För några av de medverkande är det första gången de medverkar i ett utställningssammanhang, andra har visat sina verk ett antal gånger på olika platser. Jag fastnar för Sarah Nakiitos textila verk i urval. Med bakgrund inom kläddesign experimenterar Nakiito med att färga tyger med rost, murgröna och annat som går att hitta i naturen. Ett arbete som kräver tid och kunskap. I utställningen visas naturfärgade tyger spända över ram och lite mer skulpturala verk där tyget har vridits och öppnats, också dessa spända över ram.

När jag går runt och betraktar konstverken tänker jag att allmänheten sällan får ta del av bilder och narrativ med svarta människor i vardagliga sammanhang. Till exempel visar Natalia Murobhas digitala konst människor i en rad olika sammanhang och i vissa fall har svarta barn eller vuxna placerats i roller som annars oftast är förbehållna den vita normen. Ett annat exempel är Kéren Socadjos välgjorda teckningar av sci-fi- eller fantasifigurer. Jag tjuvlyssnar på ett barn som står och gissar namnet på figurerna i ett av Murobhas verk och barnet kan namnge samtliga: Malcolm X, Nelson Mandela, Martin Luther King. Och jag tänker som jag så ofta gör, att representation är viktigt, att barn kan se sitt arv och sin historia gestaltad i konsten. Representation och rätten till sin egen historia är livsviktig för att självhatet inte ska få gro. I utställningstexten står det: För vem kan berätta deras historia bättre än de själva. 

Själva titeln på utställningen säger mycket, det är konst som talar om något, som handlar om att vara människa, om att skapa från hjärtat, men utställningen är också en kärlekshandling. På wip:konsthall har Murobha velat möjliggöra utställningsyta för svarta att ta plats på genom att visa sin konst. Murobha berättar att alla konstverk i utställningen inte bara handlar om att gestalta den svarta kroppen, hon har också  bjudit in konstnärer som hon vill lyfta fram. Vissa medverkande har getts utrymme för att utveckla sitt konstnärskap. Det fungerar, tänker jag, som en uppmuntran att fortsätta skapandet.

För Natalia Murobha är det viktigt att svarta själva gestaltar den svarta kroppen. Hon menar att det finns en trendvåg just nu där vita konstnärer arbetar med att gestalta svarta och drar nytta av det i sina karriärer. Att vita konstnärers gestaltning får ta plats istället för svarta konstnärers egen konst. Vilket i så fall innebär ett osynliggörande av svarta konstnärer inom konsten och i samhället. Murobha berättar att institutioner öppnat dörren för henne att ställa ut men oftast under villkoret att konsten ska visas gratis. Murobha säger också att svarta konstnärer riskerar att fungera som alibin, att de bjuds in enbart för att kunna säga att man faktiskt gjort det. I utställningstexten har Murobha skrivit:

Vad händer då när det är “modernt” att avbilda svarta kroppar? Vad händer med de svarta konstnärerna som faktiskt har sina egna konstspråk vars historier dämpas av kopior som inte har tolkningsföreträde i den svarta kampen? 

Att samla svenska svarta konstnärer i en utställning utifrån sina egna premisser är en akt som är högst politisk. I dagens samtida konstfält där begrepp som postkolonialism och avkolonisering har blivit institutionella ”buzzwords” eller modeord för vita etablerade aktörer är en utställning som Art From The Heart kraftfull i sin enkelhet och i sitt utrymme för frigörande.

 

Kéren Socadjo, Utan titel. Årtal okänd. Foto: Macarena Dusant

Kéren Socadjo, Utan titel. Årtal okänd. Foto: Macarena Dusant

 

Natalia Murobha, Murobhas art meets the kids, 2017. En serie där Murobha målar barns drömmar.

 

Toppbild: text på väggen in till utställningen som även fungerar som öppen vägg för besökarna att måla på. Foto: Macarena Dusant

 

Art From the Heart visas fram till 17 december 2017 på wip:sthlm konsthall i Årsta.

Medverkande konstnärer: Fatima Moallim, Hadil Mohamed, Helen Tesfay, Sarah Nakiito, Kéren Sokadjo, Kyoma De Volder, Rita Marley, Munira Yussuf, Robine Strandberg Zulu, Nasra Salim (konst och poesi), Briar Rose-Grant (poesi), Nora Dome (poesi), Natalia Murobha (konstnär och curator).


Natalia Murobha är självlärd konstnär och illustratör. Hon arbetar främst med digitala konstverk och driver Murobhas Art.

 

Muslim Ban, en Performance Lecture

Muslim Ban, en Performance Lecture

Föreställningen Muslim Ban blottar några av den strukturell vithets konsekvenser så som vardagsrasism och strukturell rasism. Detta görs i linje med konceptet för Performance Lectures, ett möte mellan en klassisk föreläsning, scenkonst och poesi. Hana Suzuki Ernström analyserar  America Vera-Zavalas föreställning på Dramatens lilla scen. 


När publiken reser sig upp efter premiärföreställningen av America Vera-Zavalas iscensatta föreläsning, Muslim Ban på Dramaten, för att med stående ovationer tacka skådespelarna, delar jag applåderna och glädjen. Det är en glädje som för mig handlar om att politiserade och levda erfarenheter av postkoloniala frågor och kritiska vithetsstudier, får läcka ut från akademins rum och ta plats. Särskilt i ett rum som vanligtvis är skapat av vita, för vita och kring vita kroppar. Och inte bara det: genom huvudfrågan ”hur ser islamofobin ut i Sverige idag?” lyfter Muslim Ban en verklighet som alltför sällan hörs. Med utgångspunkt i Amanj Aziz och Carlitos berättelser och personliga erfarenheter centraliseras viktiga perspektiv på vithet som struktur och rasism. Här blottas några av den strukturella vithetens konsekvenser så som strukturell rasism och vardagsrasism. Detta görs i linje med konceptet för Performance Lectures, ett möte mellan en klassisk föreläsning, scenkonst och poesi.

Det är en glädje som för mig handlar om att politiserade och levda erfarenheter av postkoloniala frågor och kritiska vithetsstudier, får läcka ut från akademins rum och ta plats. Särskilt i ett rum som vanligtvis är skapat av vita, för vita och kring vita kroppar. Och inte bara det: genom huvudfrågan ”hur ser islamofobin ut i Sverige idag?” lyfter Muslim Ban en verklighet som alltför sällan hörs.

Muslim Ban ingår i Dramatens nya serie Performance Lectures, ett koncept som ska integrera den akademiska föreläsningen med konstens gestaltning. Det är ett hybridformat som genom sina intersektioner skapar en slags metadiskussion som kan utmana normativt tänkande kring produktionen av kunskap och mening i de olika medierna. Därför framträder Performance Lectures, eller Lecture Performance som det oftast kallas, i ett mellanrum mellan kontexter. Blandningen av det intellektuella, praktiska och poetiska ska belysa temats frågeställningar från olika perspektiv. Här skapas ett utrymme som överskrider, utvidgar och undersöker gränser och relationer mellan aktörer och åhörare. Ofta har publiken en viktig plats och involveras. Sammantaget kan en Lecture Performance sägas sudda ut gränserna mellan konst, diskursen om konst, olika discipliner och livet som stort.

Lecture Performance förknippas ofta med den tyska konstnären Joseph Beuys som introducerade konceptet under 1960- och 1970-talet. Beuys förde samman performance och diskursen om konst genom att bland annat avfärda institutionaliserade praktiker och åberopa en mer personlig och gemenskapsorienterad framtoning. Genom att synliggöra och tillgängliggöra sin arbetsprocess för en publik ville Beuys skapa social förändring. Detta med utgångspunkt i skulpturens grundidé kring omvandling av materia och substans. Om vår definition av materia vidgas till att inbegripa alla typer av ämnen såsom tankar och uttryck, så kan det även omfatta samhälle, tal och ord menade Beuys. Här framträder Beuys grundantagande – att konst, politik och lärande är ett.

Sammantaget kan en Lecture Performance sägas sudda ut gränserna mellan konst, diskursen om konst, olika discipliner och livet som stort.

Att använda konstens rum för att politisera är såklart inget nytt. Men att använda en form som förenar konst, lärande, levda erfarenheter och politiserande i ett rum som Dramaten ser jag som, om inte nytt, en aktiv handling för att motverka invanda mönster. Dramaten som, likt övriga samhället, historiskt skapat och återskapat privilegier kring vissa kroppar, tal och samtal.

Så vad gör Muslim Ban i förhållande till konceptet Lecture Performance? Rent praktiskt är rollerna fördelade så att Carlito framför upplevelser och följder av rasism via spoken word medan Amanj Aziz, som representerar fokus på den muslimska mannen, står för den föreläsande delen. Detta visas bland annat genom att Aziz läser från papper. Han förklarar begrepp som demokrati och albakrati (vitt styre), medan Carlito talar fritt och gestikulerar eller uttrycker känslor genom kroppsliga rörelser. I första delen är dessa roller markant uppdelade; de två aktörerna byts av och fokus skiftas mellan föreläsning och poesi utan att de två formerna möts något nämnvärt. I slutet möts de två i en gestaltning av egna erfarenheter och tankar kring sitt föräldraskap. Ett återkommande moment är att de skapar utrymmen och skriver ord med kritor på scengolvet. I slutskedet luckras även gränserna upp mellan aktörer och publik genom att en kör på ca fyra personer som placerats i publiken börjar sjunga. Således går flera aspekter av Muslim Ban i linje med den ursprungliga idén om Lecture Performance.

Muslim Ban lämnar mig med två frågor: varför används inte scenkonstens gestaltande styrka för att beskriva, visualisera och bryta upp föreläsningens statiska berättande? Varför, i en form som tillåter överlappningar och sammanblandningar, läggs inte tyngdpunkten på dynamik, följsamhet, rörlighet och den experimentella kraft som konst och performance kan innebära?

Jag har suttit på många föreläsningar, såväl bra som dåliga. Jag kan tyvärr inte säga att detta var en av de bra. Jag anstränger mig för att följa Aziz mycket intressanta och viktiga resonemang kring makt och förtryck som exemplifieras genom hans personliga erfarenheter som människa och pappa. Det centrala budskapet går fram och är tydligt. Men att som åhörare lyssna och lära via någon som läser innantill eller reciterar från ett papper är svårt. Jag kan inte låta bli att tänka att det är här scenkonstens gestaltning och kreativa perspektiv på pedagogik skulle kunna komma in. Denna önskan lämnar ett utrymme för en framtida presentation. Här skulle visuella bilder, kroppsspråk, improvisation och/eller interaktion med publik kunna vara viktiga aspekter. Inte bara för att skapa tillgänglighet till den kunskap som förmedlas utan också för att bryta traditionella föreställningar kring lärande där läraren alltid sitter på svaren och överför dessa till eleven.

Det är mycket möjligt att det inte skulle gå att skapa en plattform som inkluderar publiken. Det vill säga där de kan bli tillfrågade eller interagera mer. Men en dialog mellan exempelvis två aktörer skulle kunna bryta upp en överföringsproblematik och öppna för en dynamisk och resonerande reflektion kring kunskap och levda erfarenheter. Muslim Ban lämnar mig med två frågor: varför används inte scenkonstens gestaltande styrka för att beskriva, visualisera och bryta upp föreläsningens statiska berättande? Varför, i en form som tillåter överlappningar och sammanblandningar, läggs inte tyngdpunkten på dynamik, följsamhet, rörlighet och den experimentella kraft som konst och performance kan innebära?

Att sitta i en publik där mitt svarta hår inte sticker ut och få ta del av en föreställning utan att fysiskt synas är inte främst ett intellektuellt konstaterande utan en kroppslig känsla av bekvämlighet och värme.

Inte heller rapparen Carlitos roll överskrider gränserna för olika former av konst, gestaltning och lärande utan håller sig inom ramen för spoken word, i alla fall i första delen. Och även om texten gestaltas och görs levande genom såväl poesi som personliga berättelser, uppstår inte en känsla av resonans och nyfikenhet hos mig. Jag förstår det centrala budskapet, önskan om att skapa tillgänglighet och igenkänning genom personliga berättelser och sökandet efter ett möte mellan olika former och koncept. Och visst, jag känner för det politiska budskapet och de personliga berättelserna men inte för den konstnärliga gestaltningen. För mig innebär intressant eller spännande konst inte att jag måste förstå men känna. Med Muslim Ban är det mer tvärtom. Min känsla för det konstnärliga uttrycket kan beskrivas genom det moment i Muslim Ban som skulle kunna tolkas som ett mer experimentellt gestaltande av lärande och en röd tråd: när Aziz och Carlito skriver och ritar på scengolvet. Mestadels kan jag inte se vad de skriver och jag väntar förgäves på att de ska säga vad som står eller knyta ihop säcken på slutet och läsa upp det de skrivit, men icke.

Kanske beror även min känsla av ointresse på att jag saknar den komplexitet och de lager av olika erfarenheter som alltid omger frågor kring makt, förtryck och privilegier. Ja, fokus ligger på islamofobi utifrån ett manligt perspektiv men gruppen män som utsätts för islamofobi är heterogen. Eftersom föreställningen inte enbart lyfter aktörernas egna berättelser utan blandar dessa med strukturella perspektiv på förtryck och rasism, hade jag gärna sett att denna heterogenitet nämndes. Denna tanke, lämnar likt det pedagogiska perspektivet, en önskan för en framtida Lecture Performence kring dessa frågor. Likaså en förhoppning om att fler skillnader inom grupper kan få synas. I Muslim Ban tas ett feministiskt perspektiv upp genom aktörernas tal om sina döttrar och vad de kommer att möta när de växer upp. Vidare nämns hbtq-personer. Men jag saknar reflektion kring privilegier. De egna privilegierna är något som inte får falla bort, i alla fall inte om syftet är att synliggöra strukturell orättvisa, förtryck och diskriminering.

Trots saknaden efter ett utrymme som överskrider, utvidgar, undersöker och suddar ut gränser, är jag glad över Muslim Ban. Att den kunskap som produceras och förmedlas får ta plats, synas och höras.

Trots saknaden efter ett utrymme som överskrider, utvidgar, undersöker och suddar ut gränser, är jag glad över Muslim Ban. Att den kunskap som produceras och förmedlas får ta plats, synas och höras. Jag är glad över det riktade tilltalet och den publik den drar. Att sitta i en publik där mitt svarta hår inte sticker ut och få ta del av en föreställning utan att fysiskt synas är inte främst ett intellektuellt konstaterande utan en kroppslig känsla av bekvämlighet och värme. Detta tas även upp av Carlito men då i motsats till min upplevelse – hur vithet och rasism skapar kännbara åkommor hos den svarta eller bruna kroppen. Dessa erfarenheter och känslor är viktig kunskap som aldrig kan förminskas eller förkastas. Inte så länge strukturella orättvisor och förtryck existerar. Och slutsatsen blir att Muslim Ban skapar ett utrymme för denna kunskap att ta plats.